Flowers in the dark [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Flowers in the dark [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
krambjörn
Elev |
Egentligen är det väl ingenting att skämta om, att känna ett behov för att bränna ner sin lägenhet förr eller senare. Men sån är Hayley, nu kanske det inte är så mörkt, men hon har skämtat om mycket annat som egentligen slår hårt mot bröstkorgen. Tillexempel våldtäkterna. Gränsen brukar gå lite lägre ner när det gäller någon annan, men Yaosu verkar inte ha tagit åt sig. Det hade trots allt varit menat som ett skämt, och endast ett skämt. Förhoppningsvis kommer de två turturduvorna ha lite mer kontroll än innan, så att lägenheten kan stå kvar i det fina läge det nu ligger i. Den måste ha kostat en väldigt massa med tanke på läget och planlösningen, så att låta den brinna ner till dammkorn kanske får vara deras sista utväg. Hur som helst skrattar hon lite åt det som sägs, för även om det är en rätt seriöst samtalsämne, att inte få sova på sin egna säng pågrund av att de två andra förstört det hela, så finner hon det roande. Nu inser hon själv att det kanske blir ett riktigt dilemma för tjugoettåringen, men han skrattar också… så det känns okej.
”Äsch, så farligt är det inte. Jag kan fixa en ny madrass efter jag träffat Isaac om du vill?” Det är ju lika bra att fråga. Yaosu ska inte behöva gå sömnlös bara pågrund av de dumma, hormondrivna tonåringarna. Med huvudet lutat mot hissväggen låter Hayley blicken först sätta sig på spegeln. Sminket ligger bra till, några hårslingor har kommit fram inifrån mössan, ner i pannan på henne. Men bortsett från det finns det inget fel. När hon sedan får ett svar på sin lilla, nyfikna fråga höjer hon blicken tillbaka till den tre år äldre mannen. Längdskillnaden hade inte varit något hon lagt tanke på vid middagen, arbetsintervjun eller de gånger hon sovit i hans säng. Svaret är däremot en besvikelse, vilket leder till att hon putar med underläppen innan hon skakar på huvudet. ”Jag är inte så kort! Bara lite mindre än medellängden.” Envisar hon. Av någon anledning är hon lite skamsen över sin längd. Inte för att det är något fel med att vara kort, men hon skulle uppskatta att vara några centimeter längre än hon nu är. Till det nästa som sägs kan hon inte undgå att skratta till igen. ”Jag tror du vet det bättre än mig. Hur lång är du egentligen?” 11 feb, 2020 12:15 |
Borttagen
|
Om det nu faktiskt varit möjligt för Hayley att gå in i en affär och få tag på rätt madrass, hade Yaosu låtit henne göra just det. Men tyvärr var det inte en möjlighet, då sängen var specialbyggd och krävde en väldigt specifik madrass. Kanske han bara skulle slänga ut hela sängen och köpa en helt ny där man enkelt kunde byta madrassen i framtiden? Det var faktiskt inte en helt dum idé, inte alls. Nu älskade han sin säng, dock var det inte den enda sköna sängen på hela jordens yta. Nej, nej, det fanns naturligtvis fler.
”Vet du vad?” Började tjugoettåringen, precis i samma stund som hissdörrarna gled upp och det var dags att stiga av. ”Du kan få köpa en helt ny säng så slänger jag ut den gamla..det är alltid kul med lite variation, eller vad säger du?” Fortsatte han och log snett. Oj, snacka om variation i livet. En ny säng, wow! Nu hade han fan gått över gränsen, kunde det bli mer äventyrligt än så? Knappast. Den äldsta av de fyra ungdomarna tog initiativet att stiga ut från den lilla lådan först. Hissen var kanske inte den minsta, men inte heller jättestor. Om det bara varit Hayley och Joshua hade det nog inte varit några problem, dock kändes det aningen mer klaustrofobiskt när både Yaosu och den yngre Huaze brodern befann sig i samma hiss. De var båda två långa, inte särskilt breda kanske, men definitivt inte små och nätta som de andra två. Långt ifrån. ”Hur lång jag är?” Upprepade tjugoettåringen och slätade ut ärmarna på den puffiga jackan. ”Runt hundranittio tror jag, det var längesen jag mätte mig dock”, svarade han dröjande och höjde blicken, som förut varit fäst på jackärmen. De mörka ögonen betraktade henne mer öppet den här gången, mest för att han inte orkade lägga band på sig själv längre. Egentligen borde han inte ha så mycket som slängt en blick på den tre år yngre flickan, inte ens från ögonvrån. Däremot kunde han inte hindra sig själv längre - som sagt, hjärnan lydde verkligen inte längre. Och hon var ju så otroligt söt, speciellt nu när några blonda lockar letat sig fram under mösskanten. ”Får jag gissa på att du är runt hundrasextio?” Frågade Yaosu efter en stunds tystnad, med en liten glimt i ögat. ”Kortis.” 11 feb, 2020 22:28 |
krambjörn
Elev |
Åh, kanske Hayley inte borde ha erbjudit sig att leta efter en ny madrass. Tänk vilka krav det blir, den får inte vara för kort eller för lång, inte för mjuk eller för hårt. Med tanke på att det är tjugoettåringen de pratar om så gör det saker lite extra svårt. Men tja, hon valde inte jobbet för att det skulle vara enkelt. Plus är det lite hennes fel att han överhuvudtaget känner behovet av att byta. Nu var det inte hon som haft sex i hans säng, men hon hade trots allt bjudit hit Joshua. Dumt. Hon borde ha insett att de skulle göra något liknande. Men tyvärr hade hon trott att de haft lite självkontroll. Så fel hon haft.
”Absolut, bara du ger mig lite mer konkreta önskningar, så att jag inte gör bort mig helt och hållet.” Kanske hon råkar köpa en meter lång säng för en bjässe som honom. Nej, hon behöver få lite mer instruktioner för att hon ska kunna känna sig säker. Annars får Yaosu helt enkelt lämna tillbaka den och leta själv, men det skulle ta mycket av hans tid. Tid som han inte har. Det blir en utmaning, men det är inte direkt det svåraste hon varit med om. Förhoppningsvis gör hon ett bra jobb så att den äldre blir nöjd, för helt ärligt är det något hon verkligen bryr sig om, av någon anledning. Hissen stannar tillslut upp, och med ett litet pling glider dörrarna upp. Det hade varit lite trångt där inne, alla fyra. Med tanke på att två av ungdomarna är ofantligt långa så är det inte direkt en överraskning. Hayley stiger ut ur hissen direkt efter den tre år äldre, medan hon blåser Chuchu lätt i ansiktet. Mest för att leka lite med henne. Hon verkar tycka att det är irriterande och roligt på en och samma gång. Det leder åtminstone till mer slick i ansiktet. Ögonen blir nästintill dubbelt så stora av det där svaret, hundranittio? Så praktiskt taget trettio centimeter längre? Ögonbrynen rynkar ihop sig, och hon blänger upp mot Yaosu. Lekfullt såklart, inte fylld med hot som hennes blick ibland kan vara. ”Hundrasextiotvå faktiskt,” rättar hon till och börjar klampa ut istället. För att visa sin frustation. 12 feb, 2020 15:19 |
Borttagen
|
”Konkreta önskningar?” Upprepade Yaosu långsamt och såg fundersam ut. Fingrarna fortsatte att pilla med en av jackärmarna. Det var först nu han insåg att Zihaos naglar lyckats gå igenom tyget, skapat små hål och grävt ner sig hela vägen i huden. Visst, det gjorde ont och skjortan därunder var säkert fläckad med blod, men han överlevde. Som tur var skulle han inte direkt träffa folk som skulle komma att döma honom för lite blodiga kläder och han hade även ombyten liggandes vid platsen i fråga. En hel drös faktiskt, vilket var för det bästa. Att gå omkring på gatan och se ut som en mättad vampyr var ingenting han strävade efter eller någonsin skulle göra.
”Tja..” fortsatte den äldre, efter en stunds intensivt tänkande, och släppte slutligen fokuset från ärmen. ”Den får inte vara för kort såklart, inte heller hård eller fast, utan hellre mjuk”, började han därefter och ber sig själv löst i underläppen. ”Bred, den måste vara bred, så att alla kuddar får plats.” Han tystnade och nickade lite för sig själv. Jo, det var nog allt viktigt. Utseendet spelade ingen större roll, utan det viktigaste var att den var stor och mjuk. Utöver det kvittade det totalt för honom. Ögonen blev aningen större och framförallt rundare när Hayley klampade ut genom dörrarna, som dörrvakten höll upp. Utanför, nedanför den lilla trappan, stod en av elbilarna och väntade. Men det var inte direkt vad som fick ögonen att vidgas, utan istället det faktum att hon riktigt klampade. Nu verkade hon inte direkt sur, och det var naturligtvis skönt, men det såg ändå alldeles förskräckligt roligt ut. Orden som rymt de fylliga läpparna var inte heller någonting som hindrade skrattet från att bryta sig loss. Åh, hon var ändå ganska roande när allt kom omkring. ”Wow, hela hundrasextiotvå centimeter?” Kuttrade tjugoettåringen och skyndade hastigt efter henne. ”Du är typ trettio centimeter kortare än mig..det är så otroligt gulligt”, fortsatte han innan hjärnan hunnit registrera orden ordentligt. På riktigt? Igen? Hur många gånger skulle han lyckas göra bort sig under den här djävulska dagen? 12 feb, 2020 21:45 |
krambjörn
Elev |
Bra, det där underlättar faktiskt en hel del för Hayley. Tänk om hon råkat snappa upp en för kort, hård och smal säng, tagit den som är längst ifrån vad den äldre vill ha. Hade varit rätt pinsamt, och bara allmänt jobbigt för dem bägge två. Hur som helst verkar det som att de åtminstone har det där gemensamt, mjuk säng och stor till bredden. Vem skulle inte gilla en sådan säng? Nu klagar hon definitivt inte på de sängar som redan pryder lägenheten, herregud hon hade fått himmelsk sömn i dem. Dock är det lite oklart om det är sängarnas förtjänst, eller Yaosus.
”Inte för kort, hår eller fast. Hellre mjuk och bred, det kan inte vara så svårt att minnas,” Det borde åtminstone inte vara det, men den artonåriga flickan har en talang för att glömma bort saker. Tillexempel att leta reda på Isaac och berätta viss information till honom. Benen stannar till när hon kommer ut genom dörrarna, efter att ha gett ett tack till dörrvakten. Fullkomligt oartig är hon faktiskt inte, trots att det kanske verkar lite som det med tanke på sitt klampande. Men det hade bara varit för komedins skull. Hon ville utsöndra ilska, trots att hon är långt ifrån arg. Det är rätt mysigt att skämta om det hela tillsammans med den tre år äldre. Det betyder däremot inte att hon inte är lite frustrerad, för det är hon definitivt. Hon skulle väldigt gärna vara några centimeter längre. Så att hon skulle kunna se honom i ögonen när hon står på tå. Hon blickar bak mot Yoasu när hon hör hans steg bakom sig, och kan inte undgå att le. Brett. Det är lite generande att dela med sig av längden, speciellt när den andre är så djävulskt lång. Men stämningen känns bra, bättre än den gjort vid frukosten. Den andre känns gladare, lite lättare till mods. ”Hundrasextiotvå centimeter. Men jag kan ha växt!” Envisar hon. Det kan även vara så att hon har krympt, men det behöver ingen veta om. Hush hush. Leendet som redan vilar över ansiktet blir på något sätt ännu större av den där komplimangen.. otroligt gulligt? Kinderna blir mer rosiga, som på beställningen. De är väl vinröda vid det här laget. Fan. ”Jaså? Tycker du att jag är otroligt gullig?” 13 feb, 2020 15:59 |
Borttagen
|
Snön hade återigen börjat falla från den ljusgråa himlen. Det var inte mörkt ute, men inte heller någon blå himmel och definitivt ingen sol. Dock betydde det inte att landskapet på det stora hela inte var vackert, för det var det. Träden som kantade Central Park var alldeles vita, frostiga. De såg nästan ut att kunna höra hemma i en saga. Precis allting var kritvitt, vilket i sin tur fick världen att framstå som en gnutta mer ljus. Sedan hade kanske all denna positivitet angående omgivningen att göra med en viss Hayley, som stod rakt framför nosen på tjugoettåringen. Hennes kinder var ganska så röda vid det laget, men det var hon minsann inte ensam om. Nej, även Yaosus kinder hade blivit lite rosiga, både av kylan men även genans. Han hade liksom precis kallat den yngre flickan otroligt gullig - ord han lovat sig själv att hålla avstånd från. Men nej, hjärtat hade tagit över en gång för alla, efter ett rejält slagsmål med resten av kroppen. Nu var det väl helt enkelt bara att ”rulla” med det hela, varesig han ville eller ej.
”Hur skulle jag inte kunna tycka det?” Kontrade den äldre och kikade nerför trappstegen, fram mot bilen. Kinderna hade blivit mer än rosiga, däremot fanns det inget han kunde göra åt saken. Eller jo, han kunde skylla på kylan men det var ju praktiskt taget en lögn. ”Och du vet redan att jag tycker det”, fortsatte han och öppnade upp passagerardörren, i väntan på att hon skulle stiga in. ”Jag menar..du vet redan att jag tycker att du är vacker..” Yaosu vek slutligen undan med blicken och sneglade istället upp mot Zihao och Joshua. De skulle klara sig, right? Nittonåringen verkade ändå må hyfsat för tillfället och han hade ju trots allt den yngre Lewis brodern vid sin sida. Då kunde ingenting gå fel, nope. Gjorde det det, då fick han ta den skulden senare. 13 feb, 2020 16:55 |
krambjörn
Elev |
Det tar en stund för Hayley att greppa taget om situationen. Hon är fullt upptagen med att titta sig omkring. Den tjocka snön får hela miljön runt omkring henne att riktigt glittra, samtidigt som solens strålar lyser svagt mot vägen. Riktigt vackert. Det hela påminner henne om byn hon växt upp i. Fast där hade det varit ännu vackrare. Inga bilar, ingen New York lukt. Bara långa, oberörda landskap täckta med snö. Hon brukade gå i skogen. När hon var yngre brukade hon leka att hon själv var en del av Narnia. Nu fick hon inte se på filmerna, men hon kunde läsa böckerna gång på gång efter varandra. När hon väl träffat Joshua sträck kollade de bägge två på filmerna. Vissa hemska saker inträffar förvisso, men det var en sagovärld hon själv ville leva i. Med tanke på allt som hänt under barndomen är det väl ändå förståeligt? Hayley finner sig själv fundera på om hon någonsin skulle vilja åka tillbaka till föräldrarnas hus, hennes barndomshem. Som egentligen varit det längsta ifrån ett hem man kommer. Kanske hon skulle ta med Yaosu dit. Inte för att hälsa på någon, utan endast för att visa hur otroligt det kan vara utanför staden. Nu är det antagligen något som den äldre redan vet om, men ändå. När den andre väl öppnar munnen väcks hon upp från sina tankar. Kinderna är vid det här laget alldeles varma. Hon brukar inte bli så lätt generad, men tja… det har ändrats sen hon träffat Yaosu. Varför har hon ingen aning om. De kristallblå ögonen har fast sig på honom, lägger märke till hur han också blivit alldeles rosig om kinderna. Vacker.. det känns så genuint när det är han som säger det. Riktigt.
”Tack,” får hon tillslut ur sig, och för att vinna lite tid skuttar hon in i bilen, han håller dörren öppen för henne. Gulligt. Vad ska hon egentligen svara på det dör? Hon kan fortfarande inte förstå hur någon kan få känslor för henne, särskilt inte när det är någon så trevlig som honom. Hon förtjänar verkligen inte det, långt ifrån. Damage gods, det är väl vad folk skulle kalla henne, och det är det som får henne att tänka i de spåren. ”Jag förstår inte hur du kan tycka det. Du måste ha dålig smak,” ett skämt. Förhoppningsvis kommer det fram. 13 feb, 2020 17:26 |
Borttagen
|
Efter att Hayley satt sig ner på sätet, lämnade Yaosu över lägenhetens nyckel till Joshua. Han log smått åt turturduvorna, vinkade lätt åt dem innan han slog sig ner på det andra sätet och drog igen dörren efter sig. De klarade sig, i alla fall dagen ut. Nu hade ingen av dem någon aning om vad det var för fel på stackars Zihao, men det skulle lösa sig förr eller senare. Förhoppningsvis.
”Dålig smak? Hayley, du är vacker..vacker och godhjärtad.” Tjugoettåringen visste självfallet att det varit ett skämt, däremot kunde han inte bortse från allvaret. Vad han själv uppfattat var hon betydligt bättre än hon själv ansåg sig vara. Mer vacker och fantastisk på alla sätt och vis. ”Jag vet att jag inte borde säga sådana saker, det måste vara jobbigt för dig..men det känns som om du behöver höra dem”, mumlade han efter ett slag och startade motorn, som knappt hördes. Det var ju trots allt en elbil och de var betydligt tystare än vanliga bilar, vilket åtminstone den äldre uppskattade. Nej, jorden behövde verkligen inte lida mer. Yaosu drog i växelspaken från parkeringsläget och pressade lätt på gasen, något som resulterade i omedelbar rörelse. Bilen var förvisso liten, men samtidigt kraftfull och rolig att köra längre sträckor med på stora vägar. Kanske inte den bästa modellen att njuta av i New York, tvärtom. Nåja, liten och lätt att parkera var den i alla fall. ”Så, vart vill du att jag ska droppa dig? Och här”, började han trevande och drog fram ett platina färgat kort ur en av jackfickorna, fortfarande med de mörka ögonen fästa på vägen. ”Koden är fyra nollor, du får använda det till vad du vill så länge du ser till att införskaffa en säng. Be dem att leverera den också och sätta upp den i rummet, då kan de ta med den gamla sängen tillbaks”, fortsatte han och slängde en hastig blick mot Hayley, just som han räckte fram kortet mot henne. Värdet av pengar fanns inte riktigt längre i tjugoettåringens ögon, troligen då han fått lite för mycket av det goda under livets gång. Slösa alldeles förfärligt gjorde han dock inte, utan införskaffade bara grejer han verkligen behövde. Okej, förutom fastigheterna och ett antal bilar, men det handlade mer om att han hade en dyr hobby. Och alla hade väl ändå en hobby? Hans råkade bara vara överdriven på alla sätt och vis, för att inte tala om förfärligt tråkig. Ännu en anledning till varför den yngre flickan aldrig skulle kunna få känslor för honom - han var ett riktig tråkmåns! 13 feb, 2020 17:58 |
krambjörn
Elev |
De kristallblå ögonen har fäst sig på de två ungdomarna som tyvärr inte får följa med i bilen. Eller ja, det är inte så negativt egentligen, Hayley vill gärna slippa de två turturduvorna en liten stund, och Zihao vill inte följa med till sin föregett bästa vän. Men ändå. De två behöver säkert lite tid för sig själva med tanke på konversationen de precis haft. Hon hade inte direkt lyssnat på det, men bara den första meningen nittonåringen fått ur sig var tillräckligt. Hennes bästa väns ansiktsuttryck gör det inte direkt lättare att hålla blicken undan. Han ser förskräckt ut, mest på grund av oro för sin pojkvän. Gulligt faktiskt, trots att situationen är mer än allvarlig. Det är inte förrän dörren stängs och Yaosu slår sig ner framför ratten som hon rycker upp sig. Vacker och godhjärtad. Egentligen lägger hon inte så hög vikt vid sitt utseende, men det är väl för att hennes självkänsla blivit bättre under åren. Men det är ändå en fin komplimang att få, särskilt när det känns genuint och hon inte riktigt håller med helt och hållet. Godhjärtad däremot.. det greppar hon tag i, dags att fundera rejält.
”Jo, jag kanske behöver det.” Det kommer ut som ett mumlande. Är hon godhjärtad? Visserligen är hon inte en elak människa, och hon vill det bästa för folk hon känner. Men hon är långt ifrån den mest godhjärtade personen, hon kan vara riktigt dryg, och ett exempel på det är väl hennes relation med den mellersta Huaze brodern. Nu är det mest för att hon är överbeskyddande, men om hon varit lite snällare kanske hon bettet dig bättre för Zihao. Istället för att stirra ut genom fönstret vänder hon uppmärksamheten tillslut till Yaosu. Bilen är i gång, och de börjar glida över stadens gator. Snön är så vacker när de åker, snöflingorna är väldigt tilltalande och det är svårt att inte sitta och glo på dem i evigheter.Blicken glider ner mot kortet som han räcker fram till henne, och ögonbryne skjuts upp i pannan samtidigt som att läpparna spricker upp i ett trevande leende. ”Skämtar du med mig? Lägger du ditt kort i händerna på någon som mig?” Pengar är inte något hon haft gott om, någonsin. De hade levt ett simpel liv, och att någon kan ha en så okomplex relation till pengar kan hon inte förstå sig på. Använda det till vad som helst? ”Åh, du kanske kan släppa av mig några kvarter bort? Kan ta vägen genom en av telefonkioskerna.” 18 feb, 2020 15:39 |
Borttagen
|
”Någon som dig? Vad ska det betyda?” Frustade Yaosu och sneglade flyktigt mot den yngre flickan. ”Jag litar på att du inte går och köper något så pass dyrt att det ruinerar mig..så länge du inte glömmer sängen kvittar det helt enkelt”, fortsatte han och vände de svarta ögonen mot vägen igen. Det var väl på sätt och vis en ganska ohälsosam relation till pengar - att inte riktigt kunna se dess värde hur han än vände och vred på det hela. För pengarna hade liksom alltid funnits där, från dag ett. Även om uppväxten inte varit den bästa rent socialt sett, hade den inte varit svår på grund av ekonomin. Fälten som omgav fastigheten därhemma i Kina var stora och det hade funnits mycket mark att skutta omkring på bäst man ville. Släkten höll ihop på ett helt annat sätt, alla bodde nära varandra och umgicks så gott som varje dag. Husen var utspridda längsmed små vägar som letade sig uppför ett ganska högt berg, fyllt med växter, små vattenfall och tempel. Åh, tjugoettåringen saknade verkligen allt det där. New York var förvisso otroligt vackert på sina ställen under vinterhalvåret, men det kunde inte ens jämföra sig med barndomshemmet.
”Ursäkta? Telefonkioskerna? Ska du ringa en taxi efter att jag släppt av dig, eller va?” Undrade den äldre halvt förvirrat och rynkade genast på de mörka ögonbrynen. När han sedan tänkte lite närmare på saken kanske det inte var så väldans underligt. De där telefonkioskerna kunde mycket väl dölja underliga hissar eller något annat skumt. Jo, Yaosu var mycket riktigt en renblodig trollkarl, dock hade han aldrig fått uppleva det där. Han hade aldrig gått i skolan, än mindre på Ilvermorny, eller överhuvudtaget beblandat sig med den magiska världen. Det närmsta han personligen kunde komma var väl förbannelsen, fast den räknades inte i hans ögon. ”Slår vad om att de är förklädda hissar eller något likande”, mumlade han för sig själv och vred på ratten, så att de tog in på en ny liten gata. ”Nåja, du får väl helt enkelt säga till när du vill att jag ska stanna.” Tjugoettåringen harklade sig och rätade lite på ryggen. Var han lite avundsjuk kanske? Bara en liten, liten gnutta? 18 feb, 2020 20:21 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Flowers in the dark [PRS]
Du får inte svara på den här tråden.