Almost PRS

Precis som natten innan var stegen smått vingliga igen och tinningarna började sakta men säkert värka allteftersom spänningen släppte. Hur dum hade han inte varit nyss? De hade båda två vetat att risken fanns att madam Pomfrey skulle komma ut och få syn på deras klängande, men ändå hade de hållit på som två..tja, tonåringar. Nu var Hayley förvisso en tonåring, däremot hade han själv kunnat sätta stopp för det. Han var trots allt hela tjugo år, vuxen med andra ord. Men nejdå, han hade naturligtvis tappat bort sig helt i stunden och förlorat allt vett. Yaosu slog sig själv löst i huvudet och muttrade tyst medan stegen förde honom vidare, främst en frös med förolämpningar till sig själv. Det var allt annat än lätt att vara kär, speciellt när man var kär i en av sina elever och egentligen var tvungen att dölja relationen. Å andra sidan var det en trevlig känsla det där, att vara förälskad. Helt ärligt hade han förlorat hoppet om att han någonsin skulle få känna på det sättet, men titta så fel han haft! Och det var en bra sak.
Efter att ha lyckats ta sig ner för en hel drös med trappor, några i form av spiraler av slipprig metall, svängde han in i korridoren där professor Jones kontor befann sig. Ava Jones, inte hans bästa polare i världen direkt. Inte nog med att hon avskytt honom under hans egen skoltid, nej nu avskydde hon honom ännu mer. Ytterligare en sån där renblods fantast som inte brydde sig om annat än blodstatus. Och uppenbarligen blodets renlighet, det var liksom där tjugoåringen föll pladask på baken. För även om han rent tekniskt sett kom från en renblodig släkt, var han ju inte det. Långt ifrån. När hon motvilligt skakat hans hand under dagen han anlänt, hade hon genast sprungit iväg för att tvätta rent den.
Han lämnade en försiktig knackning på den stängda dörren och tog några steg tillbaka, tillräckligt många för att att det skulle anses som konstigt. När dörren därefter gled upp, kunde han riktigt känna hur blodet blev kallt och en rysning letade sig längsmed ryggraden. Urk.
”Ja? Åh, det är du”, muttrade Ava och lät dörren glida igen, bara för att återvända efter några sekunder med en rykande bägare i händerna. ”Här, diska bägaren innan du lämnar tillbaka den”, fortsatte hon och drog snabbt tillbaka fingrarna så snart den yngre tagit emot behållaren.
”Du vet, det smittar inte”, påpekade Yaosu och hällde i sig innehållet i ett enda svep, följt av en äcklad grimas. Han skulle nog aldrig vänja sig, elixiret smakade verkligen skit.
”Jag tar inga risker”, svarade den äldre kvinnan snäsigt och gav tjugoåringen en lång, kall blick. Några sekunder senare gled dörren till kontoret igen med en smäll och Yaosu lämnades ensam i korridoren med den tomma bägaren i en av händerna. Den kvinnan var så otrevlig en annan människa kunde vara.

Det som händer efter att Yaosu lämnat sjukhusflygeln kan Hayley själv inte riktigt förstå sig på. Ryktet hade gått ut över eleverna, vilket hon förväntat sig. Inte alla, men tillräckligt många för att hon själv ska få reda på det. Reaktionen är faktiskt inte som hon förväntat sig. Alls. Hennes vän har hållit henne sällskap under hela tiden, men det är även några fler som kommit och gått. Inte så många, men ändå. Människor har väl tyckt synd om henne. Hon själv köper det inte, de skulle inte ha gjort någonting alls om de inte förväntats göra det.. eller ja, det är så en del av henne tänker. Den andra är riktigt tacksam, och vissa har inte riktigt hittat en öppning till att prata med henne innan, hur konstigt nu det än är. Desto mer av dagen som går desto fler personer har besökt Hogsmead. Eller ja, åtminstone de som är tillräckligt gamla för att få gå dit själva. Nu hade ingen gått dit endast för att fixa något till henne, men någon hade tagit med sig en liten nallebjörn och en annan några askar med choklad. De ville inte prata om vad som hänt, vilket hon är väldigt tacksam över. Hon kan fortfarande inte greppa det, hade seriöst missfallet lett till att folk brydde sig? Ingen elev förutom Aeron och Joshua har pratat med henne på evigheter, förutom de som velat säga elaka saker som Jackson och Hunter. Det finns däremot något annat som tagit kakan. Vem var det som hade kommit en kort stund? Luke. Hon har inte pratat med honom på flera år, trots att det är hennes tvillingbror. Han hade tagit med sig lyxig snacks till Elmo, vilket kissemissen högt uppskattat. Han hade även gett henne en ask med choklad, alltid det säkra valet. De hade bytt några ord, pratat om allt och inget. Det kändes inte lika naturligt som Hayley önskat, men han var snäll. Det förklarar väl varför hon blivit så utmattad efter alltihop. Kanske något mer besök kommer, kanske inte. Det enda besöket hon riktigt bryr sig om är av Yaosu.
”Vill du ha en? Jag vill ha den med vit choklad.” Frågar hon Joshua och tar chokladbiten i den ljusa färgen. Lyxigt, hon hade verkligen inte förväntat sig något sånt här. Hon påminner sig däremot om att de flesta av människorna som kommit är inte oroliga för henne. Vännen som sitter där bredvid henne i sängen tar en chokladbit med jordgubbskräm. På bordet bredvid sängen finns de andra askarna, och den gulliga teddybjörnen.
”Hur känner du dig, du och Luke har ju inte haft kontakt på jättelänge.”

Efter besöket nere i fängelsehålorna började Yaosu röra sig mot köket. På vägen dit fick han sällskap av en viss Peeves, som flöt omkring över huvudet på honom och gav ifrån sig en massa ylande läten. Kunde han vara mer uppenbar? Tjugoåringen blängde upp mot spöket tills denne började sjunga om hur blek och sjuk människan nere på marken såg ut. När han sedan började nämna detta i samband med ordet fullmåne, brast det för Yaosu.
”Du vet att jag kan låsa in dig i en okomfortabelt liten bruk och aldrig släppa ut dig”, morrade han och glodde mot poltergeisten, som hastigt svävade iväg med ett kacklande för att slutligen försvinna. Någon dag skulle han nog försöka ta och göra allvar av sina små hot. Uppe på kontoret hade han en väldigt liten glasburk med Peeves namn skrivet på locket, och ja, han visste hur man fångade ett spöke. Det var inte särskilt svårt om man visste vad man gjorde, vilket tjugoåringen åtminstone halvt gjorde. Någon expert var han inte, men det skulle nog gå att lista ut.

Medan Yaosu masserade tinningarna, samt efter att ha kittlat päronet, rörde han sig ner mot köket där det var fullt ståhej. Det var alfer överallt, ett riktigt vimmel av dem. Han kunde inte förstå hur de någonsin kunde få någonting gjort bland allt det där stöket, men beslutade sig snart för att inte tänka vidare på det. Nej, han hade redan tillräckligt mycket att tänka på för stunden och det var jobbigt bara det. Hjärnan var överhettad precis som resten av tjugoåringen, vars leder hade börjat ge upp. Hade han otur skulle han kollapsa på vägen tillbaka till sjukhusflygeln. Elixiret hade inte gjort någonting bättre direkt, tvärtom. Efter att ha hällt i sig den vidriga drycken hade han genast börjat känna sig ännu sämre, typ allvarligt eländig.
”Behöver sir hjälp med något? Vill han kanske smaka på den här nybakade pumpapajen eller dricka en kopp te?” Pep en av alferna. Han var så kort i jämförelse med Yaosu att han fick böja huvudet nittio grader för att ens kunna få en glimt av människans ansikte.
”Ah..kan jag få en skål med chokladpudding?” Undrade tjugoåringen och böjde lite på benen, så att han kunde se den lilla varelsen i ögonen. Ögonen som bokstavligen var lika stora som två tefat.
”Självklart! Vänta här!” Pep alfen och kilade genast iväg genom vimlet. Hur kunde han ens röra sig så snabbt i allt detta kaos? Helt oförståeligt.

Ja, hur hade Hayley känt efter att ha träffat sin tvillingbror? Oerhört konstigt. Han hade väl mest kommit för att se att hon var okej, ryktena hade nått honom och tja, de är trots allt syskon och hon har förlorat en massa blod. Om rollerna varit omvända hade hon gått och besökt honom också. Det hade känts så konstigt, hon har låtit bli att kolla på honom under lektionerna och i stora salen. Det har hon gjort sen hon var elva. Men en liten del av henne känner sig sådär löjligt glad, alldeles varm i bröstkorgen. Hon har alltid velat ha en bra relation med honom, men under barndomen tillsammans hade hon lärt sig att avsky honom. Föräldrarna älskade Luke, och ja, henne kunde de inte bry sig mindre om. Sen har de aldrig riktigt varit bra vänner, förutom när de var mindre. Sjuttonåringen sjunker längre ner i sängen medan hon fortsätter att gnaga på sin bit choklad. Hon tänker inte äta mycket, nej, Yaosu kommer ju med chokladpudding sen. Chokladpudding är liksom bättre än all choklad i världen. I hennes ögon åtminstone.
”Jag vet inte.. trodde inte han skulle dyka upp alls,” berättar hon med blicken fäst på fönstret. Vädret ser fint ut där ute, träden är alldeles röda och gula, sådär som de brukar bli under hösten. Det är hennes favoritårstid. Hon skulle väldigt gärna gå ut en stund. Ingen frisk luft på två dygn, hon saknar det. Att gå till Hogsmeade och ta en honungsöl. Nu klagar hon inte, hon blir väldigt väl omhändertagen där hon ligger i sängen och pillar med Elmos tjocka päls.
”Jag tror han bryr sig mer än du tror,” Joshua kollar ner på sitt klockur innan han ställer sig upp från sin plats på sängen. ”De stänger nog lunchen snart.. jag går och tar lite att äta så kommer jag tillbaka hit senare, okej?” Undrar han och lämnar en puss på vännens panna. Hayley nickar instämmande, jo klockan börjar bli mycket för lunch. Det är väl dags för henne att äta snart också.. lustigt nog kommer madam Pomfrey med en bricka precis när hennes vän ska bege sig.
”Dags för en sen lunch, gröt, bröd och pumpajuice, blir det bra?” Frågar hon och ställer ner sängbrickan över hennes ben, efter Hayley kunnat haka upp sig till sittande position.
”Tack så mycket..” Hon skickar ett tacksamt leende till damen som rör sig tillbaka till sitt kontor och lämnar henne ensam för att äta. Gud vad hungrig hon är.

Det dröjde inte någon längre tid innan en stor skål med chokladpudding levererades till Yaosu. Han överdrev inte heller, skålen var verkligen massiv. Hayley skulle nog bli tvungen att dela upp innehållet i flera mindre portioner, han tvivlade på att hon skulle lyckas klämma i sig allting i samma veva. Det var knappt att han skulle orka det, och då hade han ändå en stor aptit. Inte när det kom till just choklad, men andra saker. Skolan erbjöd inte mycket mat som han genuint gillade för den sakens skull, däremot klagade han inte. För även om smaklökarna inte sjöng under måltiderna, var maten ändå gratis och det var värt betydligt mer än sjungande smaklökar.
”Tack”, sade tjugoåringen och log blekt mot den lilla alfen som gett honom chokladpuddingen. De stora ögonen som glodde upp mot honom lös med ens upp och den lilla varelsen bugade sig djupt. Det kändes alltid lika underligt.
”Ingen fara, Sir. Hoppas det smakar!” Pep alfen innan han ännu en gång försvann in bland vimlet. Yaosu bestämde sig för att följa det exemplet, skillnaden var att han lämnade köket istället för att leta sig längre in bland kaoset.
Tavlan gled igen bakom honom med ett knarrande läte och lämnade honom ensam i ytterligare en tom korridor. Merlin vad skönt, inget mer oljud som fick tinningarna att vilja slita sig själva i stycken. Tjugoåringen började röra sig tillbaka mot sjukhusflygeln. Benen kändes som gelé igen och magen verkade allt annat än glad. Elixiret smakade visserligen skit, men han brukade aldrig känna sig direkt dålig efter att ha tagit det. Idag var tydligen inte hans dag, långt ifrån. Precis allting verkade gå fel.
Yaosu släpade sig upp för den sista trappan och fortsatte bort mot korridoren som ledde fram till de stora, stängda dörrarna. Därbakom gömde sig sjukhusflygeln, hans sista stopp för dagen. Eller inte, för han skulle ju bli tvungen att röra sig därifrån förr eller senare. Tjugoåringen gjorde en grimas när han sköt upp en av de tunga dörrarna, som därefter gled igen bakom honom med en smäll. Ögonen strök sig över salen för att slutligen falla på Hayley och en stor mängd krimskrams som stod på nattduksbordet. Hon hade tydligen fått sig ganska många besök under tiden som han varit på villovägar. Ett litet leende grodde på de bleka, darrande läpparna medan den äldre slöt den sista distansen mellan dem. Han ställde försiktigt ner skålen med chokladpudding framför nallebjörnen på det lilla bordet, och gled därefter ner på en av stolarna med ett stön. Glöm det, han tänkte inte vara sjuk och eländig framför den yngre flickan, det var det sista hon behövde.
”Hur känner du dig? Har du fått många besök?” Kraxade Yaosu och kände hur kroppen började smälta över stolen. Nästintill bokstavligen alltså, det såg ut som om han skulle smälta till en enda stor sörja vilken sekund som helst. Ögonen var glansiga, huden blek och stramande tillsammans med en stor mängd svett.

Så fort dörren stängs igen med en stor smäll höjer Hayley blicken. Ett leende sprider sig över läpparna på henne. Jösses vad löjlig hon är, hon blir så förbaskat glad så fort den andre kommer in i rummet. Om hon varit en hund hade svansen viftat likt förskräckligt nu. Men så är det väl när man är hopplöst förälskad? Så är det åtminstone för henne, förhoppningsvis är det inget som Yaosu bryr sig om. Kanske han finner det gulligt, man vet aldrig. Dock sjunker leendet rätt snabbt när hon ser vilket skick han är i. Jösses, han ser ännu värre ut än innan.. fan, hon borde inte ha låtit honom hämta chokladpudding åt henne, det är långt ifrån snällt. Hon gömmer ansiktet i händerna ett slag och suckar för sig själv. Gud, hon kan verkligen inte göra någonting rätt för närvarande.
”Jo, en del.. är det inte konstigt att det tar ett missfall för folk att börja prata med mig?” Undrar hon trevandes och försöker hasa sig själv upp igen. Madam Pomfrey har tagit tillbaka brickan, nu är det Elmo som ligger där istället, spinnandes. ”Luke var här också, det var ännu konstigare.” Egentligen skulle hon vilja ignorera hans fråga och slänga en massa mot honom istället, men hon svarar på den. Får den ur vägen. Hon har viktigare saker att tänka på. Till exempel hur den andre egentligen mår. Han ser förskräcklig ut, eller ja, så förskräcklig som någon som Yaosu kan. Alldeles blek och svettig med glansiga ögon. Det ser ut som att det är ett vidunder att han inte svimmat på vägen dit. Sjuttonåringen bär Elmo bort från sina knän och lägger honom bredvid istället, så att hon kan dra benen över sängkanten och gripa tag om tjugoåringens händer. Hon slänger en snabb blick mot kontoret, och placerar en kyss på hans ena hand. Han skakar som ett asplöv. Herregud.
”Förlåt, borde inte ha låtit dig gått när du mår såhär..” Börjar hon och sväljer hårt. Vilken bra flickvän hon är. Inte. Stackarn måste må hemskt vid det här laget, och hon kan inte göra någonting alls för att hjälpa honom. ”Du kanske borde lägga dig ner i en av de andra sängarna? Det ser ut som att du behöver det.”

Jo, det var konstigt. Eller kanske inte konstigt, utan snarare ytligt. Skulle det verkligen behöva krävas något sådant för att Hayleys klasskamrater skulle tala med henne och faktiskt se henne som en annan, levande person? Det var egentligen sorgligt, men samtidigt hade det varit väldigt snällt av dem att komma med små gåvor och önskningar om välmående.
”Luke? Din tvillingbror? Jag trodde inte ni hade talat med varandra sedan ni var små”, sade Yaosu och lät huvudet falla på sned, medan blicken följde den yngre flickans rörelser. Borde hon verkligen röra på sig sådär mycket? Ögonen blev en aning större när hon lämnade en kyss över en av händerna. Lite dumdristigt kanske, för vad de visste kunde tjugoåringen lika gärna kunnat haft influensan. Nu tvivlade han på det, men ändå. Han ville inte att hon också skulle bli sjuk, om det nu var fallet.
”Vad sa han då?” Undrade den äldre och skakade sedan på huvudet. ”Äsch, det är ingen fara..tror bara min mage inte uppskattar elixiret av någon underlig anledning”, förklarade han och sneglade bort mot ett av fönstren. Det började bli sent, någonstans runt tre på eftermiddagen. Inte undra på att han kände sig som en hög med skit. De mörka ögonen gled tillbaka mot Hayley och ett blekt leende dansade över läpparna. Det kändes bra att hon inte lämnats ensam under tiden han var borta, att hennes klasskamrater hälsat på henne och att hon fått så många trevliga presenter. Väldigt bra, den enda riktiga ljusglimten han fått nys om under de senaste timmarna.
”Hur känner du dig då? Har du fortfarande lika ont eller har det blivit bättre?” Frågade Yaosu och började pilla med sjuttonåringens små fingrar, precis på samma sätt som hon brukade pilla med hans betydligt längre. Väldigt mysigt, åtminstone tills magen fick för sig att vända sig ut och in och tjugoåringen var tvungen att slänga sig åt sidan för att inte spy rakt i ansiktet på flickvännen. Knäna slog hårt mot stengolvet och allt innehåll i magsäcken slängdes upp, inklusive elixiret han inte hällt i sig allt för längesen. Helvete. Tjugoåringens ögon blev med ens dubbelt så stora, samtidigt som han stirrade ner över röran han ställt till med. Nej, nej, nej. Naglarna skrapade högljutt mot underlaget medan axlarna sjönk ihop på honom. Det här var allt annat än bra.
”Vad händer egentligen härute?” Började madam Pomfrey och stannade därefter tvärt till. ”Men lilla vän, hur står det till?” Skolsköterskan gled ner bredvid den unge mannen och klappade honom tafatt på ryggen.
”Jag spydde upp det”, snyftade Yaosu i ett kvidande och gömde ansiktet i händerna. ”Jag vill inte..jag kan inte..” fortsatte han snyftandes och begravde ansiktet i händerna.

Av allt som hänt under dagen är det nog Lukes besök som tagit mest på krafterna. Det hade tagit mycket att ha sina klasskamrater komma också, de var inte så många som kommit, men hon hade bara förväntat sig att det skulle vara Joshua och Aeron. Folk som hon inte ens vet namnet på kom för att må lite bättre över sig själva. Så här i efterhand blir hon faktiskt förbannad på dem. Ett missfall var allt som behövdes för att de skulle kunna få lite bättre självkänsla. Nu menar hon inte att ingen av dem genuint brydde sig, det var faktiskt några flickor som varit väldigt snälla mot henne. Några sjätteårselever från Hufflepuff. Det var de som gav henne den gosiga nallebjörnen. Hon borde inte klaga, det var riktigt gulligt av dem. Hur som helst
”Jag tror han velat prata med mig ett tag nu, men väntat på rätt tillfälle.. tyvärr var visst det här det,” mumlar hon och kollar ner på magen igen. Tragiskt att det krävdes ett missfall för de två att få kontakt med varandra igen. Men ja, åtminstone något ljust kom väl ut av det. Bättre att fokusera på det positiva, vilket kanske betyder att hon får en närmare kontakt med sin bror. Hennes föräldrar tänker hon inte ens ge en endaste tanke, att försonas med dem är inte ett alternativ. Någonsin.
”Brukar du reagera på det här viset av elixiret?” Undrar sjuttonåringen försiktigt. Hon hoppas verkligen det, inte för att hon vill att han ska må dåligt, utan för att det skulle få henne att känna sig säker. Säker på att ingenting mer står fel. Blicken glider ner mot deras händer, där Yaosu plötsligt börjat pilla med hennes små fingrar. Det får ett blekt leende att dyka upp över de fylliga läpparna. Väldigt mysigt, och just nu gömmer den äldres ryggtavla deras händer, så att madam Pomfrey inte kan se.
”Det gör nästan lite mer ont.. tror tabletterna slutat vär..” Hayley stannar upp när pojkvännen plötsligt slänger sig åt sidan och får upp all innehåll som befunnit sig i magen på honom. Ögonen blir dubbelt så stora, som de ofta blir. Hayley vill sätta sig ner bredvid honom och stryka honom över ryggen, men smärtan i magen hindrar henne. Jävla skit. Elixiret har åkt upp.
”Kan vi inte fråga Zihao om han har lite extra? Ms Jones kanske har något över hon också..”

Visserligen var det lite sorgligt att något så hemskt varit tvunget att hända för att Hayley och Luke skulle återuppta kontakten igen, men i slutändan var det väl ändå något positivt? Nu hade han kunnat välja ett betydligt bättre tillfälle att tala med sin syster, däremot hade det här kanske varit en av de bästa anledningarna att se henne. För nu hade han ju liksom haft en anledning att se henne, en väldigt bra anledning. Vissa människor behövde något sådant för att handskas med något de egentligen drog sig inför - en öppning typ.
Detta var nog ungefär det tjugoåringen skulle sagt till den yngre flickan, om han inte varit i full fart med att försöka få in luft i lungorna. Tårarna strömmade nerför de bleka kinderna och ansiktet var fortfarande begravt i händerna på honom. Usch vad äcklig han kände sig. Så sjukt, jävla äcklig. Med ytterligare en snyftning och ett djupt andetag torkade han sig om munnen med handryggen och rätade på sig. Händerna darrade när han rotade fram staven ur en av byxfickorna. Han riktade den mot sörjan på golvet, fortfarande alldeles skakig i hela kroppen, och snörvlade högljutt medan röran städade upp sig själv. Därefter stoppade han tillbaka staven och kom på något oförklarligt sätt upp på benen, där han stod och svajade till.
”Jag är okej”, konstaterade han med en lätt brytande stämma och greppade tag om sängändan, för att inte drälla omkull igen. ”Poppy, Hayley behöver mer värktabletter”, fortsatte han och harklade sig. Som sagt, äcklig. Så sjukt äcklig. Blicken fäste sig på den tre år yngre flickan och tjugoåringen pressade fram ett leende, inte så värst trovärdigt med tanke på det som nyss hänt.
”Jag..jag får helt enkelt klara mig utan elixiret ikväll..kommer säkert bara spy upp det igen om jag försöker ta en ny dos. Men det är okej! Hur illa kan det vara? Det spelar ingen roll att jag tappar förståendet och försöker göra allting som andas illa.” Tårarna började ännu en gång leta sig nerför kinderna och Yaosu gled snart därefter ihop i en snyftande hög på golvet igen. Nej, han var uppenbarligen inte okej.
”Det är inte säkert att det blir så”, försökte madam Pomfrey trösta. Hon hade hämtat en våt trasa som hon försiktigt strök runt munnen på den snytande tjugoåringen. ”Inte alls faktiskt, det är mycket möjligt att du redan hunnit absorbera tillräckligt mycket av elixiret för att det ska ta effekt”, sade hon fortsättningsvis och vände sig bort mot kontoret. ”Zihao, kom och hjälp mig få upp din bror från golvet och ner i en säng istället”, ropade skolsystern och rätade på sig, innan hon försvann bort för att lägga trasan på tvätt och hämta lite mer värktabletter åt Hayley. Hon hade i alla fall lyssnat.

Hayley hade nog skrattat till om situationen inte varit så bisarr. Han är uppenbarligen inte okej, stackarn har redan kräkts och risken finns att elixiret försvunnit. Hjärtat värker när den äldre tar upp att hon behöver fler värktabletter. Att han väljer att bry sig sådär om henne när han mår så hemskt får hjärtat att sjunka. Han är alldeles för rar. Gud, hon förtjänar inte honom. Hon bestämmer sig för att ignorera smärtan i magen. Istället låter hon de bara fötterna komma i kontakt med det svala golvet och hon sätter sig långsamt ner bredvid honom. Det värker något förskräckligt, men just nu bryr hon sig faktiskt inte. Yaosu håller på att få panikångest, det är åtminstone vad hon gissar på. Fingrarna letar sig upp över ryggen på honom och börjar massera knotorna och benen. De kan ju alltid hoppas på att det madam Pomfrey är sant, och att han absorberat tillräckligt av elixiret redan. Men man vet aldrig. Det är liksom tillräckligt jobbigt för den andre att behöva gå igenom den smärtfyllda skiftningen, men nu behöver han oroa sig över om han kommer göra någon illa. Hayleys egna ögon blir lätt glansiga där hon sitter bredvid honom.
”Vi kan också fråga Professor McGonagall om du kan låna en av fängelsehålorna, för säkerhetsskull..” trevar sjuttonåringen. Hon är osäker på hur hon ska hantera det hela, det är liksom första gången som hon umgås med någon som behöver gå igenom fullmånen på ett sådant avskyvärt sätt. Vad hon bör och inte bör säga vet hon inte än. Förhoppningsvis kan hon vara till lite hjälp. Eller så är hon en belastning, det är lite osäkert. Men kanske det skulle vara ett alternativ, det här med fängelsehålorna. Så långt ifrån Slytherins sällskapsrum såklart, någonstans där han är ensam och inte kan komma ut under nattens gång. Hogwarts har ju några av de mest säkra fängelsehålor. Varför är lite osäkert.. ”Det kommer gå att lösa Yaosu, du kommer inte göra någon illa inatt.”