Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan anade ganska fort att hans vän i själva verket inte längtade till att få kika på vapnen utan snarare längtade efter sin fru, och vem hade inte gjort det. Särskilt med tanke på hur mycket de båda mannen jobbade just nu, och vad Erland och Sienna gått igenom. Det var en obegriplig förlust, och trots att Rowan varit där så var han säker på att han ändå inte kunde förstå vidden utav det. Inte då, men kanske nu, när han själv väntade barn. Eller ja, Thessa förstås. Något som antagligen sken igenom bekymren över kriget - ett barn, det var en fantastisk tanke. Men han försökte dölja den något, vänta med att fira tills han och Thessa var själva. Han ville inte riskera att plåga Erland och Sienna med det - även om dem säkert gladdes för deras skull, vore det inte konstigt om det smärtade dem heller när dem precis förlorat deras.
Maten var utsökt, och det dröjde inte heller länge förrän dem var på språng igen. Men denna gång lite längre bort åtminstone, till Anselms smedja rättare sagt, och Rowan var glad över att få komma ur slottets murar för en stund. Han hade tillbringat alltför mycket tid där med planering det sista, och det började kännas vagt instängt.

Siennas senaste veckor hade varit... dystra. Missfallet hade tagit hårt på henne också fysiskt, och de första dagarna hade hon varit svag och knappt tagit sig ur sängen överhuvudtaget. Sakta men säkert hade kroppen återhämtat sig, men psykist? Det skulle ta tid. Hon kände det som om hon förlorat en del av sig själv, och på ett vis hade hon väl nästan det. Dem hade alla sett så mycket fram emot det här barnet, och så fort som allt det där hade tagits ifrån dem. Det kändes nästan svårare att hon inte heller hade någon att skylla på för hade hon haft det hade hon haft någon att rikta ilskan emot. Nu visste hon inte vad hon skulle göra.
Hon hade fortfarande inte mycket lust till att göra något alls, men ett krig var stundande och hon insåg själv att det kanske vore bra att ägna tankarna åt något annat. Distrahera sig. Därav hade hon hamnat i att hjälpa sin far med tillverkningen, som nu hade mångdubblats - det var tungt och svettigt efter att ha tagit det lugnt så länge av graviditeten, men det var välbehövligt. Det gjorde gott att få svettas ut allt inom sig. De hade inte hunnit jobba särskilt länge efter middagen förrän en knackning på dörren hördes och hennes far sken upp som en sol - han hade också sörjt och det märktes vilken skillnad det gjort att Rowan bett honom om hjälp. Han var minst sagt stolt över att få göra det här, och ännu mer stolt över att han skulle komma dit och se över vapnen. Sienna kunde inte låta bli att skratta svagt åt honom då han nästintill sprang emot dörren för att öppna åt Rowan.
”Ers höghet.” Utbrast Anselm genast innan han ens fått syn på att också Erland var med.
”Erland! Kom in.” Log han emot de båda och flyttade på sig så de kunde komma in.
”Anselm. Vad har du att visa oss idag?” Frågade Rowan nyfiket, han var imponerad över den familjens hantverk och det var alltid lika kul att få se nytt. Anselm tycktes nästan skutta in emot smedjan där Sienna väntat kvar, finslipandes på ett av svärden. Hon såg dock upp då hon hörde de komma tillbaka och sken genast upp lite då hon fick se att Erland följt med.
”Hej.” Log hon lätt emot dem.

Erland kunde inte skynda på stegen till Anselms smedja. Det skulle vara kungen som gick först. Men som hans kapten, men kanske framför allt som Rowans bästa vän, tänjde han lite på reglerna och gick bredvid honom. De skulle ju dessutom till hans ingifta familj. Även om det var för affärer. Men hela tiden, alla steg dit, tänkte han på Sienna. Hur hade hon haft det? Erland förstod ju att hon behövde tiden för att ta igen sig. Men bara hon inte tog i för mycket. Han visste väl inte riktigt hur det gick till med läkandet efter missfallet, men tid för återhämtning kändes viktigt. Och han hoppades att Sienna värdesatte den tiden med.
Erland fick ändå försöka hålla någon slags fasad uppe att ja, de var där för affärer. Striden var i fokus och närmade sig för varje minut. Han behövde vara klar i huvudet. Ändå valde Erland sina tillfällen då han fick tänka över sin fru. Hans älskade. Som nu, nu var det väl okej att få sakna henne? Döden stod inte och knackade på dörren riktigt ännu.
”Godkväll.”, fick Erland fram och nickade mot Anselm. Han klev in i huset och följde efter den ivriga smeden till hans smedja. Bytte en aning road blick med Rowan, det var kul att se Anselm glädjas så. Alla behövde glädjas i sådana här tider.
Erland klev in i smedjan och det dröjde inte länge innan han fått syn på Sienna. Han kunde inte, inte gå fram till henne. Så istället tog han stora steg åt hennes håll och tog hennes händer i sina, brydde sig inte om ifall han störde i hennes arbete. Och mötte hennes blick. ”Sienna.”, fick han ur sig och böjde sig fram för att kyssa hennes panna. Han fick tygla sig att inte visa alltför mycket känslor. Det fick han spara till ett annat tillfälle då de kunde vara ifred. ”Är du okej? Jag har saknat dig.” Han lösgjorde sina händer för att lägga de runt om hennes vackra ansikte och ta en ordentlig titt på henne. Han skulle inte vänta på något svar, utan strök hennes kinder med sina tummar för att sedan släppa taget. Trots att han ville, där och då, bara kyssa henne och ta med henne därifrån, så nöjde han sig. Det skulle komma andra tillfällen att få vara ifred med sin hustru.
Därför samlade Erland sig sedan för att släppa taget om hennes ansikte och vända sig till Anselm och Rowan, men valde att stå kvar vid Sienna vid sin sida. ”Precis.”, sa Erland då, om än väldigt sent som tillägg på Rowans fråga. Han harklade sig. ”Visa oss, Anselm vad du har förberett åt oss?”

Erlands fina hälsning av henne värmde Siennas hjärta. Hon visste inte vad hon skulle ha tagit sig till utan sin älskade make, han var minst sagt fantastisk. I allt som hänt hade han alltid funnits vid hennes sida, och hon älskade honom för hur mycket han visade sin kärlek. Hon skulle aldrig tröttna på hans gulliga små gester.
”Jag mår bra. Jag har saknat dig också.” Log hon emot Erland, glad över hans hälsning. Glad över att få ha honom intill sig igen, trots att det inte gått särskilt lång tid sen sist. Hon tog hans hand och kramade om den något för att istället försöka vända uppmärksamheten åt Rowan och Anselm som redan börjat plocka fram diverse saker.
”Vi jobbar för fullt med rustningarna, och jag tror vi är något riktigt bra på spåren, efter att ha ändrat några spännen borde det inte finnas lika många kryphål längre..” började han glatt förklara.
”Tror du ni kommer hinna göra tillräckligt många?” Bad Rowan att få veta, det svåra i det här var tiden. Dem hade ingen aning om när Acria var redo för att gå ut i fält, och så fort spejarna gav rapporter om att krigarna samlades så behövde dem vara redo. Det kunde gå dagar eller rentav månader, så dem fick bara göra sitt allra bästa med att vara redo när stunden kom. Hinna det dem måste och så mycket utöver det som det bara gick.
”Jag har stora förhoppningar om att lyckas med det, ers nåd. Även om det är en utmaning. Men du kom till rätt man för det.” Sken Anselm, och det var roligt att se att han fått något annat att tänka på för tillfället än Erland och Siennas tragedi. Upplyftande att kriget inte tyngde dem alla lika mycket.
”Jag litar på dig.” Log Rowan litet emot honom.

Erland visste ju vad Anselm och Sienna var kapabla till. Deras utrustning och vapen hade han använt flera gånger. Och hade de inte varit för dem, deras hjälp med rebellerna, hade Vrale nog inte sett ut som det gjorde idag. Erland var oändligt tacksam för deras insatser.
Han närmade sig smeden och Rowan för att se efter på de olika ting Anselm förberett åt de. Han beundrade hantverket. Han anade att Anselm vigt sitt liv och satt hela sin själ i arbetet. Det verkade så passionerat och stolt han talade om det. Erland log lite roat åt det och sträckte sig efter en av rustningarna för att se närmare på den. Det skulle vara bra skydd för pilar och slag. Skulle det vara tillräckligt bara?
Rowans fråga fångade Erlands uppmärksamhet och han såg också upp på Anselm. Han nickade efter sin svärfars ord och såg mot Rowan. "Komihåg att vi inte börjar på noll, Rowan, ers höghet." Erland var inte helt säker på vad han skulle kalla sin vän, men i så offentliga sammanhang var det nog bäst att hålla på etiketten. "Vi har sedan tidigare också utrustning och material som kan komma till hands. I barackerna. Jag har sett över det själv." Han lät en aning tveksam. Det hade ju gått några år sedan de kommit till användning. Clavius hade förstört mycket, eller inte använt de alls. Om det inte underhölls så skulle det inte hålla. "Misströsta inte. Jag är säker på att Anselm hinner färdigt det i tid för slaget." Han drog lite på mungiporna då. Trodde på sina ord, men var inte säker på att de andra i rummet gjorde det.
Han såg sedan på Anselm. "Och ballistan, Anselm? Hur går det med den? Får jag se?", frågade han och lät en aning nyfiken. Vrale hade haft andra anordningar, närmare ting som katapulter och liknande. Men en ballista var nytt. Det var enligt ryktesvägar som Erland fått nys om mackapären och var med ens förtjust. Det hade målats upp som en stor fördel i krig.

Månaderna som lett fram till krigets början hade sprungit iväg. Nu när den väl var här hade den kommit vid den sämsta möjliga tidpunkten - Thessa var höggravid och Rowan ville inget hellre än att stanna kvar vid hennes sida nu. Men han hade inte heller något val. Acria hade gett sig ut med sina soldater, och då gällde det också för Vrale att hinna dit dem ville för att få bra förhållanden inför striden. Han kunde inte överge sina soldater och sitt land, inte ens för Thessa - hur gärna han än ville det. Han måste göra det här.
Dvärgarna hade anlänt till Vrale ett par dagar innan, och alla var egentligen redo för avfärd - Rowan själv var uppklädd och klar. Trots att de andra väntade på honom med att ge sig av, så hade han bett om att få en stund själv med Thessa inne i sin kammare. Han ville få säga ordentligt adjö till henne, med tanke på att vad som helst kunde hända. Han kunde inte vara säker på att han ens skulle få komma tillbaka hit igen, men det var ändå något han var redo att offra för sitt folk. För sitt land. Efter att ha stängt kammardörren om honom och Thessa gick han fram för att omfamna sin älskade fru.
"Jag älskar dig. Glöm inte det. Och våga nu inte föda den här bebisen utan mig." sade han med ett retsamt leende emot henne, försökte lätta upp stämningen lite. Trots att slottet sjöd av prat och spring, så var där en dyster stämning - man visste att inte alla skulle komma hem igen. Man oroade sig, och den stämningen hade väl smittat av sig lite på Rowan.

Sienna var långt ifrån glad över att Erland skulle iväg i kriget. Men på nåt vis var hon ändå blandad i känslorna. Hon oroade sig redan över honom, hon gillade verkligen inte tanken på att han gick i strid - men samtidigt så var hon stolt. Stolt över vad han gjorde för Vrale, och hur modig han var. Men just nu.. Det var inte den bästa tajmingen, även om han inte kunde veta det. Inte än. Men hon hade beslutat sig för att berätta för honom nu innan han gav sig iväg - ville ge honom lite extra motivation.
Hon hade försökt tillbringa så mycket tid som möjligt med honom innan dess, men just idag hade det varit fullt upp med alla förberedelser. Men äntligen hade hon fått en stund med honom, om än så kort. Rättare sagt skulle få. De meste förberedelserna verkade vara klara, så när hon väl fann honom passade hon på att gå upp bakifrån och fatta hans hand.
"Hej. Kan man få låna dig en stund tro?" log hon svagt mot honom.

Thessa var lycklig för deras bebis. Men bebisen hade en dålig timing. Kriget väntade vid dörren och kastade en orolig skugga över hela Vrale. Det kändes väl i Eimport. Hon fick välja mellan att oroa sig för framtiden eller njuta utav stunden. Och Thessa valde det senare. Hon kände sig välsignad över händelsen, tacksam över att hon fick bära Rowans barn. Hennes älskade make. Inte ens det som varit, bland annat Sienna och Erlands olycka, skulle rubba hennes glädje. Det var en annan tid nu. De hade dessutom inte råd med att sörja eller tvivla. Utan nyktert och med förnuft skulle hon fokusera på det som var viktigt. Det var lätt. Barnet i hennes mage gjorde en del väsen av sig genom att sparka och vrida sig. Thessa skrattade bara. Det var tröttsamt, tog mycket energi och ork att bära denne, känna den växa, men redan vid lika liten som ett frö älskade Thessa sitt ofödda barn, mer än hon trodde var möjligt. En känsla som var nästan intill omöjlig att beskriva.
Och så hade tiden kommit. Rowan och Erland skulle ge sig av med sina krigare för att slåss för Vrale. För att besegra hans syster. Det var där de befann sig nu i tiden och det fanns ingen återvändo. Thessa gjorde sitt yttersta för att dölja sig nedstämdhet för sin makes avfärd. Och hon förvånade sig själv en aning, det var lättare än vad hon hade trott. All tid det tagit att förbereda sig inför striden hade förmodligen satt sina spår i hennes psyke. Hon var mer härdad, och visste bättre än att grubbla och drunkna i sorg. Dessutom hade hon bra stöd från Sienna och andra bekantskaper som såg efter att de hade det så bra som möjligt. Thessa skulle inte vara ensam.
Hon besvarade Rowans omfamning och lät en suckan lämna hennes läppar. ”Kom tillbaka till mig sedan.” Hon lät sig dröja i hans armar någon sekund längre innan hon drog sig undan för att se upp på honom. ”Jag älskar dig.” Hon fnittrade lite då han skämtsamt talade om deras ofödde. Hon tog hans hand och placerade den över magen hennes. ”En lyckospark.”, skämtade hon tillbaka och böjde sig sedan fram för att möta sina läppar mot hans i en kyss. ”Farväl.”

Erland hade de senaste månaderna försökt fördela tiden lika mycket mellan Rowan och Sienna. Kriget närmade sig och gjorde sig mer och mer påmind. När spejarna kommit tillbaka med rapporter. När dvärgarna kommit till stadens portar, utrustade till tänderna. Han kunde inte låta bli att vara nervös. Det skulle vara som bortblåst när han var i slaget. Det var han säker på. I striderna fanns inte utrymme för varken tvekan eller rädsla. Det skulle bara bli ett hinder. Men innan dess tänkte han igenom, höll sig med soldaterna, talade till de, hälsade på Anselm och såg till utrustningen, hur den förbättrades och blev mäktigare med tiden. Nog fanns det goda chanser för vinst för Vrale. Och det var många som skulle slåss för riket. Det värmde honom. Och att se Rowan också. Han skötte arbetet och förberedelserna så fint. Erland skulle inte upplysa Rowan om det. Han skulle få komma på det själv. Han anade att Rowan själv var nervös. Och plantera tankar sådär hos honom skulle kanske bara göra honom förvirrad eller börja jämföra sig med sin egen far som också gått ut i krig tidigare.
Det var lätt med Sienna. Där fanns en annan känsla. En stund i vila från orosmoment och grubbel. Hans största kärlek i livet. Så mycket han fick och vågade hade han ett öga på henne, dels för att hon var hans ögonsten och kunde inte låta bli att beundra hennes skönhet, men också för att han ville se efter hur hon hade det.
De stunder de fick ifred lät han sig omslutas av frid och lugn. Hon kunde dra ner honom på jorden igen.
Och så kom dagen då de skulle ge sig iväg. Erland hade precis fått hjälp med rustningen på då han kände en hand om sin. Sienna. Han vände runt och mötte hennes blick. Hans hjärta tog ett skutt. Dels för att hon var slående vacker, men också för att han visste att de skulle skiljas från varandra ett tag framöver. Om han ens skulle komma tillbaka till henne vid livet. Bara gudarna visste. ”Ja, javisst, självklart.”, sa han och log. Trots tidspressen så behöll han lugnet. Det var viktigt att de fick ett ordentligt adjö innan han begav sig vidare.

Rowan var bekymrad, men ändå beslutsam på något vis. Tiden med all planering hade nog gjort det för honom. Han visste att han inte kunde göra på något annat vis, oavsett hur det slutade. Det ingav ett sorts lugn i honom, en trygghet kanske. Om det här var vad han var tvungen att göra som kung fick han bara försöka göra det bästa utav det. Dessutom borde de ha ett ganska gott utgångsläge - de hade dvärgarna med sig, som bara det var en väldigt god tillgång. Så hade dem ju också Camenag, och Rowan ville tro att en drake skulle stå dem till mycket stor tjänst. Inte minst i början av striden, när deras styrkor var mer inblandade i varandra skulle det kanske bli svårare för draken att kunna skilja på vilka han skadade. Det var väl en av de få nackdelarna, att hans storlek försvårade just den saken.
Men det var inte kriget han borde tänka på nu. Det var Thessa, och inte minst deras ofödda barn. Det var dem som förtjänade hans uppmärksamhet mer än nåt annat just nu.
"Jag lovar." viskade han tillbaka. Det skar i hjärtat att åka ifrån henne, men han skulle göra allt han kunde för att komma hem till henne välbehållen. Men det där var nästan något han var kluven över. Ställdes han inför valet eller kvalet skulle han inte tveka på att själv offra sig för Vrale, men ändå visste han att hans död skulle kunna ställa till med större problem än någon annans. Trots att det var en lättnad att Thessas position var säkrad i att hon väntade hans barn - hade hon inte gjort det skulle Adriana säkert haft mer att säga till om ifall han inte överlevde kriget. Men det var självklart för Thessas skull han skulle försöka hålla sig säker i den mån det gick. Han visste vilken smärta det skulle orsaka henne.
Den lilla sparken och Thessas ord lockade fram ett litet skratt ifrån honom, som han längtade efter att få komma hem till den lille krabaten igen efter det här. Han lade handen ordentligt om hennes nacke för att varmt besvara kyssen, dröjde kvar i den lite extra. Ville inte att den skulle ta slut, ville inte behöva åka.
"Jag är hemma innan du hinner märka att jag varit borta." lovade han med ett litet leende, böjde på sig för att ge hennes mage en lätt kyss.
"Var nu snäll mot mamma." flinade han glatt, såg på henne igen.
"Farväl." Han visste att tiden började rinna ut, att det var hög tid att ge sig av nu. Han fattade tag om hennes hand för att krama om den, ville säga så mycket mer. Ifall att något skulle hända. Men han ville inte oroa henne, ville inte hon skulle tro att han såg det som en möjlighet. Hon var säkert redan tillräckligt rädd för det. Han väcktes ur sina tankar då någon knackade på dörren, antagligen en tjänare.
"Jag måste gå." ändå dröjde han, ville inte lämna.


Sienna log lättat då han tänkte följa med henne, även om hon räknat med det. Kanske var hon bara spänd och orolig på grund av vad han reste ut i. Hon visste att hon skulle vara utom sig av oro, det var en tanke hon försonats med vid det här laget. Hon fattade nöjt hans hand och ledde undan honom ifrån folkmängden, nöjde sig med att bara leda honom bort till en balkong där dem fick vara ifred. Där hon istället drog in honom i en kyss, ville få kyssa honom ordentligt en sista gång innan de gav sig av.
"Nu är du försiktig och kommer hem till mig och ditt barn välbehållen." bad hon menande, hade bestämt sig för att försöka avslöja det på ett sådant sätt där han fick räkna ut det lite själv. Låta honom få fundera på det. Hon ville ge honom en glad nyhet innan han gav sig av, ge honom ännu något mer att längta hem till. Hon var lite orolig över att vänta barn igen med tanke på hur det gått sist, orolig för att råka ut för samma sak - men hon hade på nåt vis ändå kommit överens med oron. Sist gång hade hon inte kunnat göra något annorlunda för att behålla barnet, så det fanns inte heller något hon skulle kunna ändra på nu. Dem hade klarat det en gång, även om det varit hemskt. Dem skulle i värsta fall klara av att ta sig igenom det igen.

Thessa höll god min när hon såg sin make lämna kammaren för att ansluta sig till sina trupper. Hon skulle se efter dem från fönstret. Blicka ut över staden och tåget av soldater bland hästar och vagnar, med en och annan utrustning för att klara av resan och striden.
Hon bad en tyst bön att gudarna skulle vaka över Rowan och hans soldater. Att de skulle vinna striden.
Thessa smekte med handen över magen. ”Du ska vara stolt över din far, lille vän. Han gör stordåd.” och som ett svar fick hon ännu en spark vilket bara lockade till ett leende.

Erland följde efter Sienna. Hörde hur folket samlades utanför på gatorna för att ta farväl av soldaterna och lyckönska de. Han brydde sig inte att höra på. Han var fast besluten att få ta ett ordentligt avsked till sin hustru. Och det var lätt att följa med när hon drog honom bort till balkongen. Han log glatt. Trots stämningen, trots tiden, så skulle ingenting kunna hindra honom från att älska Sienna så mycket som han gjorde. Hon tog fram det goda hos honom.
”Vad är det?”, fnissade han och följde med ut för att låta sig slås av friska vindar. Lyckligt besvarade han hennes kyss. Hoppades innerligt på att det inte skulle vara den sista. För nog visste han också vad striden innebar. Inget var säkert eller förutsägbart.
Hans ansiktsuttryck förvreds i en oförstående min. Henens ord nådde honom inte lika snabbt som de lämnat hennes läppar. Erland såg oförstående på Sienna. ”Ja, jag kommer hem, men..”, sa han och kunde inte för sitt liv förstå vad hon talade om. Hans barn. ”Vad..”, sa han, men så småningom hade pusselbitarna fallit på plats och Erland skrattade. ”Är du..- Är du säker?”, sa han och skrattade igen för att hålla händerna om hennes ansikte som han gjort tidigare. ”Sienna.. Du gör mig så lycklig.” Hans blick vattnades. Deras barn. Det var för bra för att vara sant. Trots vad som väntade i framtiden var han oerhört lycklig. ”Jag kommer tillbaka till er.”, sa han och fick signal om att det var dags att samla trupperna. Efter en sista kyss lämnade han Sienna kvar på balkongen för att gå till de andra.

”Men det var då själva fa-an!”, svor en av dvärgarna när de kommit till träskmarker. Där var det blött och lerigt. Insekterna verkade funnit sin chans att komma fram och surra för allt de kunde i deras ansikten. ”Har du inte varit i träskmarker tidigare, herr Algir?”, flinade Erland där han satt upp på sin häst framför samlingen dvärgar. Den vitskäggige dvärgen svor högt och drämde till med yxan i luften, som om det skulle skingra flygfäna. ”Varför hålla sig ute i den här skiten när en kan ha det varmt och gott i gruvorna?”, muttrade han och tog ett nytt grepp om hästens tyglar. Erland flinade roat och bytte en blick med Rowan. Han skulle inte tala om för dvärgen att det var ju dvärgarna som bodde i ’skiten’. Han kvävde ett skratt. ”Nå, är vi inte framme snart? Jag är redan vithårig och på mitt sista skede i livet. Jag har inte tänkt att dö innan jag hälsat honom välkommen som en gammal vän.”
Dvärgarna var inte de mest muntra gänget. Faktiskt så hade de ett och annat att tycka, om det mesta. Tjurskalliga, ful i munnen och en del helt utan hyfs. Men alla visste att de var bra att ha på sin sida i strid. Helt orädda, starka och lojala. De hade sina fina sidor också helt enkelt, men de syntes inte alltid.
”Seså, upp med hakan, Algir. Vi är framme nu.”
Erland nickade mot en gräsplan med en damm bara en bit ifrån. Äntligen ute från träskmarkerna. Och längre bort syntes Skiealskogen. Verkligheten gjorde sig påmind.

Vägen till Skiealskogen hade på något märkligt vis känts både lång och kort. De hade kommit fram alldeles för fort, striden närmade sig alltför fort. Men ändå evighetslång. Kanske tack vare att man hann tänka miljoner gånger mer än normalt under den tid som gått. Rowan var ändå lika fast besluten för vinst, där han gick ifrån Camenag för att kolla över allt ännu en gång. Han visste att det säkert hade lite med hans kontrollbehov att göra, att han ville ha stenkoll på allt samtidigt, men det var väl inte heller så märkligt med omständigheterna. Han ville att allting skulle gå precis som planerat.
Men striden var nära och han behövde med vila innan det satte igång, så han styrde stegen tillbaka emot de få tält de satt upp i utkanten av fältet. För planering och vad som nu kunde tänkas behövas de sista timmarna innan striden.
Allt var förberett. Uppställningen, allting. Alla visste sin plats. Rowan skulle ge sig av till Camenag så fort de fick se de första soldaterna, och de skulle avancera en bit neråt fältet. Låta bågskyttarna börja, på hans signal såklart, ihop med Camenags eld. Det var i början Camenag hade sin chans, elden skulle skada för många av deras egna män i senare skede.
Väl framme vid tältet dröjde det inte länge förrän han också fann sin vän.
"Erland! Du retar inte upp de stackars dvärgarna för mycket nu väl?" flinade han glatt, var väldigt glad över att han hade med sig just honom. Han höll honom vid ytan på något vis. Han avbröts dock snabbt utav en soldat som kom springandes in i tältet.
"Ers höghet. Dem är påväg." sade han och Rowan förstod omedelbart att det var dags. Han suckade lätt och vred blicken till Erland igen. "Nu vinner vi det här." En slags melankolisk koncentration hade nästan kommit över honom där han gick ut ur tältet, där soldaterna redan sprang för att komma i placering inför striden. Han skyndade på stegen för att möta upp Camenag framför leden.
"Män! Idag slåss vi för vår frihet, för vårt land. Vi slåss för att kunna åka hem till våra familjer och kunna leva i frid. Kom ihåg det idag, kom ihåg varför ni är här. För Vrale!"


Sienna oroade sig något ohållbart för Erland, men hon försökte distrahera sig med annat. Försökte tillbringa så mycket tid som möjligt med Thessa då hon misstänkte att också hon var minst lika orolig. Särskilt med tanke på det tillstånd hon var i, även om också Sienna nu var gravid så skulle det dröja månader innan hon skulle föda. Det var just också till Thessa hon var på väg nu. Få prata en stund, få rensa ur sig lite av alla tankar kriget väckte. Hon saknade sin make och Thessa fick på nåt vis fylla det hålet så länge.
Hon hade fort lärt sig hitta i slottets alla korridorer. I början hade hon varit väldigt förvirrad, men nu? Nu hade hon tillbringat så mycket tid där att hon hittade i mörkret om det var så, och hon var snabbt framme utanför Thessas kammare och knackade på dörren.

Erland hade behållit Sienna i sina tankar, hela resan. Men när de nått lägret och det blivit med ens mer verkligt vad som höll på att hända, låste han in tanken och bilden utav henne i sitt sinne och gömde den väl. Han visste att han behövde tänka klart och nyktert för att göra sitt bästa i striden. Istället fokuserade han på det som var närmast honom där och då. Rowan, deras kung och Erlands bästa vän. Han hade följt med i planeringen och sett över den. Återigen imponerad av vännen för att han styrde upp med sådan enkelhet. En naturbegåvning. Kanske något drag han fått av sin egen far. Erland visste inte, men gillade idén och log åt Rowan när han inte såg på.
Sedan var det dvärgarna. De tyckte och tänkte, men visste alla att det var upp till Rowan att säga sista ordet. Men ändå skulle de, stolt som de var, visa sina bästa sidor och måla upp sig själva som riktiga krigare med mycket, mycket erfarenhet. Också detta fann Erland lite roande och välkomnade dvärgarna i planeringen som åskådare. Och så på kort knapp tid, hade allting fallit på plats. Det fanns inget mer de kunde göra än att vänta. Spänningen fanns i luften.
Och så Camenag. En del av deras största vapen och hjälp. Nog skulle väl Vrales armé ha stor fördel för att ha med en sådan best. Även om Acria nog hade sina. Djur och naturfolk som de var.
Erland satt på en av stolarna inne i tältet då han fick syn på sin vän. Han tuggade på ett äpple. ”Äh, de tål nog mer än vad du tror, Rowan.”, flinade han tillbaka och kastade iväg äppelskruttet när han tuggat klart så att det rullade över marken. Men när de hörde den panikslagna stämman av en av deras soldater var det roliga över.
Erland reste sig. ”Jag är med dig, min kung. Rowan.”, sa han allvarligt och drog sitt svärd.
Han följde soldaternas exempel och skyndade sig ut på fältet för att ställa sig på plats, närmare mitten, bakom soldaterna, framför bågskyttarna.
Rowans tal manade alla till skri av mod, vrede och styrka. ”För Vrale!”, vrålade de.

På andra sidan fältet, där träden växte högt och skogen bred, visade sig plötsligt krigare av Acria. Erland var säker på att det var prinsen han synade på den vita hästen där han visade sig i täten iförd i en silvrig rustning. De behövde någon som representerade deras kung på sin sida.
Erland flämtade. Nästa han fick syn på var de krigare som Philip hade med sig. Krigsmålade personer med fjädrar, kvistar och andra växter som sökte sig runt armar, ben och i håret. ”Wow, riktigt skogsfolk alltså..”, mumlade han och svalde för att fatta ett nytt grepp om svärdets fäste. ”Äh, ser du inte? Bara fågelmat och cirkusdjur!”, skrattade Algir vid Erlands sida och snurrade yxans skaft i sin hand. Vid skogsfolkets sida visade sig ett gäng vita tigrar, geparder och druidfolk tillsammans med alver. ”Vad fan?” Erland fortsatte att överraskas. Det fanns mycket han inte visste om deras fiender förstod han. ”Rowan, ers höghet. Din signal.”, väste Erland och samlade mod i ett andetag.

Thessa oroade sig för Rowan, men lät sig inte helt fastna i tankarna. Det kändes inte rätt för barnet. Hon ville inte att även oroligheterna skulle nå även denne lille. Istället försökte hon rikta fokus på sina uppgifter som drottning. De som gick att utföra i hennes tillstånd. Det var tröttsamt att vara så höggravid. Men hon visste att det var nära nu. Bara Rowan skulle hinna tillbaka innan dess..!
”Hm?” Hon vände om när hon hörde knackningen på dörren. ”Kom in.”, sa hon glatt. Välkomnade någon som kunde dra henne bort från oron och tankarna.