Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Så länge ni skaffar kandidater tills hon är frisk nog är jag villig att vänta." Demonen log stort bär Alistair gick mot dörren. Han nästan flög mot dörren och såg in.
"Åh hennes aura luktar ljuvligt. " Sa denne och nickade.
"Men få henne frisk. Jag vill äta hela hennes själ. Men denna gång vill jag ha mer." Han vände sig mot Alistair.
"Hennes hjärta och hjärna." Han log stort och vände sig mot Vincent.
"Åh se inte så chockad ut." Sedan vände han sig och gick in i Lilys rum. Ställde sig vid hennes sängkant och stirrade på henne.
"Hon är så vacker..."

Julian gav ifrån sig en äcklad min, men Alistairs ansikte var som vanligt kallt och känslolöst. Någonstans inombords högg det dock till i honom.
”Som du vill…”, svarade han kort och såg på medan demonen ställde sig intill sängkanten. ”Hon är din nu. Du gör som du vill med henne”.
Han gick själv närmare och tittade ner på Lily som sov djupt, ovetande om vad som hände runtomkring henne. Hon såg så änglalik ut, med det vita håret utspritt över kudden likt silvertrådar.

"Åh du vet mycket väl att jag vill ha henne på altaret." Han vände sig om och såg mot Alistair.
"Och du kommer ge henne till mig. Jag vill se hennes ögon vidgas av rädsla..." Han flöt sedan ut mot de andra igen och knyckte med huvudet.
"Men jag accepterar andra tills hon blir helt återställd. Bara du tillkallar mig då och då för att jag ska kunna ta mig en titt. Nu när hon är i ert våld. "
Sedan försvann han, värmen i rummet kom tillbaka och spänningen hade släppt.

Caleb satt nu intill Vincent och höll i hans hand hårt. Vågade inte släppa taget och svalde sedan hårt.
"Är det över?" Viskade han knappt hörbart.

”Det är över”, svarade Alistair. ”För den här gången…”.
Han såg mellan rummen som Celia och Lily sov i – en helt ovetande och en som nu visste för mycket.
”Caleb. Du ska gå med Celia på balen imorgon, inte sant? Jag vill att du håller ett öga på henne hela kvällen. Släpp henne inte ur sikte”.
Han suckade och motstod en impuls att börja massera tinningarna igen för att lösa upp den begynnande huvudvärken.
”Nu går vi och lägger oss. Det blir en lång dag imorgon…”.

"Ja det tänkte jag. Jag gör henne en tjänst. Hon vill inte gå med en kille. Jag lovar att hålla henne under uppsikt." Han nickade och reste sig. Tog Vincents hand och de gick till Vincents rum och stängde dörren.
Det var redan sent och han föll ner i sängen med en duns. Ögonen ville stängas men han grymtade till när Vincent drog honom upp.
"Klä av dig dumskalle." Viskade Vincent retsamt

Alistair försvann in på sitt rum och tog en lång dusch innan han gick till sängs. Och trots att han egentligen var jättetrött hade han svårt att komma till ro och somna. Så hade det varit ända sedan Lily kom in i deras liv. Han hade alldeles för mycket tankar i huvudet.

Julian somnade däremot i samma ögonblick som han la sig i sängen och borrade ner huvudet i kudden. Nattens händelser hade gjort honom helt utmattad.

(Ska vi hoppa till nästa dag?)

Morgonen därpå så vaknade Caleb med Vincents armar om sig. Försiktigt klev dom upp och gick ut från rummet.
Han kunde höra hur Lily rörde sig inne hos sig och han såg sedan mot städerskorna som hade tagit sin frihet att ta sig in och han hälsade ett snabbt hej.

När Celia vaknade hade hon inte riktigt vetat var hon befann sig. Men sedan kom minnena från natten tillbaka – förfärliga, ångestskapande minnen – och hon kände hur svullna hennes ögon var efter alla tårar. Sakta satte hon sig upp i sängen, drog benen intill kroppen och lade armarna om dem. Hon tittade sig omkring i rummet och såg gropen på sängkanten där Vincent hade suttit till hon somnat. Han hade sagt att allt varit en dröm – att hon inte alls hade sett ett monster i lägenheten. Men varför kändes det då så verkligt?
Plötsligt reste hon sig hastigt och skyndade sig fram till Calebs skrivbord. Hon letade fram ett av hans skrivblock och greppande en penna innan hon återvände till sängen. Andlöst bläddrade hon fram en ny, tom sida och började rita det första som dök upp i hennes huvud. Och snart hade mörk varelse tagit form på pappret.

Caleb vände sig mot sin dörr. Hörde stöket och gick fram. Försiktigt knackade han.
"Celia är du vaken?" Sa han med en tyst stämma och han väntade på svar. De behövde alla göra sig i ordning för festen och han kände sig olustig att väcka alla.
"Ska jag väcka de andra tycker du?" Frågade han och fortfarande stod han där som ett fån. Oroad över att hon hade sett dem igår.

En försiktig knackning ryckte Celia från hennes tankar och kort därefter hörde hon Calebs röst på andra sidan dörren.
”Jag är vaken”, svarade hon och flög snabbt upp ur sängen för att dra på sig en morgonrock över nattlinnet. Innan hon gick för att öppna lyfte hon upp skrivblocket igen och granskade det hon ritat. Tack vare de extra bildlektionerna hon tagit förra året hade hon nästan lyckats återskapa en kopia av varelsen som nu etsat sig fast i hennes minne. Hon rev ur sidan, vek ihop den och stoppade ner pappret i rockens ena ficka, innan hon gick mot dörren. Slängde en blick i närmaste spegel för att försäkra sig om att hon såg presentabel ut innan hon öppnade.
”Tack för att jag fick låna ditt rum inatt”, sa hon och gav Caleb ett av sina vanliga bekymmerslösa leenden.