PRS Lupple & Medi

Dorian såg på henne. Hon var helt förvirrad. " Nej älskling. Jag är inte människa." Sa han ärligt.

Hon såg nu förvirrad ut och såg på sina händer.
"Så ett rivet kontrakt gör att ni kan komma in?" Frågade hon och slog handen mot huvudet.
"Varför skulle jag ens riva det?"

Han såg på henne. " Ett rivet kontrakt gör att Lathan kan skriva ett nytt och ge Emma äganderätten så hon bjuder in mig eftersom hon var orolig för dig. Vi alla är. " Sa han ärligt.

Hon såg på honom och sprang in i hans famn. Slog armarna om honom medan hon grät.
"Förlåt mig. Jag kanske gjorde fel. Förlåt." Hon snyftade och såg upp.

Dorian fångade oroligt upp henne och kramade om henne. " Älskling. Snälla. Prata bara med mig." Viskade han ömt.

"Men jag vet inte varför jag har dessa tankar!" Hon pressade sig mot honom.
"Varför fick jag inte känna dig tidigare? Varför har jag inte fått min kropp redan?"

Han såg på henne. " Älskade du har din kropp." Viskade han och drog henne närmare sig och höll henne rätt intill sig.

Hon skakade på huvudet och slet av armbandet. Vingarna väcklade ut sig och hon snyftade.
"Hade ni dödat mig om ni sett mig såhär?"

Dorian såg hennes vingar. Hon var gudomligt vacker. " Älskade. Jag är ledsen men ja. Det hade nog gjort allt värre. " Viskade han sorgset.

Hon såg på honom med sorg i blicken. Tårarna föll ner.
"Varför?" Frågade hon.
"Jag är lika gammal som tiden själv men ändå?"