The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Asså ååååååhh!!!!!!!!!! Det sista kapitlet fick mig seriöst att gråta!!!!!!!!!!! (även fast jag inte shippar Wolfstar) Du är så himla bra på att skriva pieceofchocolate, det går inte att med ord beskriva hur duktig du är!!!!!!!!! Jag vill ha mer, nuuuu!!!!!!

Det har inte kommit kapitel på ett tag, men vi läsare har inte lämnat dig ! Keep Calm and Love pieceofchocolatess fanfic!

Förlåt för att det dröjde och tack för era kommentarer, det gör supermycket för motivationen! ♥

Kapitel 41
Pinsamheter
April 1977


’’Mr Black!’’
Sirius snurrade runt. Han hade varit på väg mot uppehållsrummet för att hämta kartan och leta upp James, men nu kom McGonagall gående mot honom.
’’Vad är det, professorn?’’
’’Är du upptagen?’’ frågade hon.
’’Öh… nej…’’
’’Har du tid för en kopp te på mitt kontor?’’
’’Ja tack’’, log Sirius, men han var lite oroad över vad det kunde tänkas handla om. Det verkade inte som om han hade gjort något fel, eftersom hon log trevligt och erbjöd honom te.

’’Slå dig ner’’, sa hon när de kom in på kontoret där Sirius haft straffkommendering så många gånger. ’’Du får ursäkta om jag tar din tid, jag ville bara ta en pratstund med dig.’’ Hon började plocka med kittlar och teburkar i hörnet. Sirius slappnade av. McGonagall kunde vara en skräckinjagande kvinna, men många gånger hade hon funnits där för honom. Hon visste hur det hade varit hemma. Hur det var med allt, faktiskt.
’’Det är absolut ingen fara. Tack, professorn’’, sa han när hon satte ner en tekopp framför honom. Den doftade lätt av vanilj. Hon visste redan hur han tog sitt te. Lite mjölk, inget socker. Hon behövde inte ens fråga honom. McGonagall slog sig ned på andra sidan av sitt skrivbord.
’’Så’’, sa hon. ’’Hur är det med dig, Sirius?’’
’’Det är bra.’’
’’Är du säker?’’
’’Ja. Eller, nästan.’’
Hon såg forskande på honom, som om hon förväntade sig en fortsättning.
’’Jag bor ju inte hemma längre’’, fortsatte han. ’’Men jag är bara orolig för… honom.’’
’’Din bror?’’
’’Mm. Jag har dåligt samvete för att jag lämnade honom där.’’
’’Dåligt samvete är en av de värsta känslorna på jorden’’, konstaterade McGonagall och sippade försiktigt på det varma teet. ’’Men du har försökt.’’
’’Inte tillräckligt. Och jag var så elak mot honom i början av det här skolåret. Han skrev ett brev till mig när jag hade åkt till James, men jag öppnade det inte ens.’’
’’Berättade han sedan vad det stod?’’
’’James sparade det och gav det till mig flera veckor senare. Det stod att han var ledsen.’’
Hon funderade länge, och frågade sedan;
’’Har du fortfarande drömmarna?’’
’’Helatiden. Men de handlar inte om mig eller oss båda längre. Jag sitter alltid fast medan han råkar illa ut. Jag är fastbunden eller något sånt. Jag kan inte göra någonting. Det är nästan värre. Men jag pratar i sömnen, så… mina vänner vaknar nästan alltid och väcker mig direkt.’’
’’Jag hörde att du mådde lite dåligt här om natten också.’’
’’Ja, jag var illamående, och…’’ Han stannade upp och funderade på det. McGonagall hade inte varit där den kvällen. Ingen hade varit där, förutom pojkarna i sovsalen, och alla hade sovit utom James. ’’…hur visste professorn det?’’
McGonagall såg plötsligt påkommen ut.
’’Öh… du får helst inte bli arg, Mr Black’’, sa hon efter en stund. ’’Din vän var här för några dagar sedan och han nämnde att han var orolig för dig.’’
Sirius suckade.
’’Självklart var han det…’’
’’Han sa att mardrömmarna kom ännu oftare än förut, och att de verkade… intensivare. Jag ville bara säga att om jag kan hjälpa dig med något så är du välkommen. Och om du behöver något medel att sova på så kan jag hjälpa dig att tala med madam Pomfrey.’’
Han log.
’’Tack, professor McGonagall. Jag uppskattar det. Verkligen.’’
Hon log tillbaka som svar, och satte sedan långsamt ner sin tekopp innan hon sa;
’’Och hur är det annars?’’ Hennes röst lät nästan konstig. Tillgjord.
’’Öh… bra.’’
Det såg ut som om det pågick ett inre krig inom henne.
’’Jag vet att jag har absolut inget att göra med det här, men jag har noterat att du och Mr Lupin verkar… närmre.’’
Sirius rodnade sällan, men det här var ett av tillfällena då det hände.
’’Vi… öh… är det.’’
Någonting glimtade till i hennes ögon.
’’Som din lärare är det förstås inte min sak att fråga dig…’’ Hon pausade. Hon verkade inte vilja uttala hela frågan.
’’Oroa er inte. Vi är… mer än vänner.’’
’’Åh. Så trevligt. Jag antar att professor Dumbledore är skyldig mig fem galleoner.’’
Sirius kollade på henne med ett höjt ögonbryn, och McGonagall såg ut som om hon först nu insåg vad hon hade sagt.
’’Öh…’’ började han.
’’Oj, så klockan går. Jag har lektion för tredjeårseleverna om tio minuter.’’
’’Okej… tack för teet, professor McGonagall…’’


’’Potter!’’
James kände igen rösten och log stort. Han vände sig om och såg Lily komma springande. Han snurrade återigen runt och böjde lätt på knäna så att Lily kunde hoppa upp på hans rygg. Hon tog ett lätt språng och lade armarna runt axlarna på honom.
’’Hallå, Evans’’, log han och tog emot hennes kyss på kinden. ’’Hur mår du idag?’’
’’Bra, tack’’, log hon tillbaka. ’’Själv?’’
’’Bara fint. Inte helt fel med fredag nu.’’ Han började långsamt gå med Lily på ryggen som om hon vore tyngdlös. ’’Får jag lov att eskortera damen till uppehållsrummet?’’
’’Gärna det’’, sa hon, och böjde sig sedan lite längre fram. ’’Fast… vi kan ju alltid gå någon annanstans.’’
Han tvärstannade och svängde sedan in i korridoren åt höger. När de hade kommit allra längst bort släppte han ner henne, och hon tryckte honom mot väggen i en kyss.
’’Jag har saknat dig, Lily’’, sa han när deras läppar skildes åt. ’’Det har varit en lång vecka. Läxor. Remus. Sirius. Etcetera.’’
’’Jag har saknat dig med, Potter. Vi borde ägna lite uppmärksamhet åt oss själva för en sekund, hur gulliga våra kära vänner än må vara.’’
’’Det låter som en fantastisk idé.’’ Han lät en hand fara upp till hennes kind och kysste henne igen. ’’Förresten, jag har glömt fråga… får jag äran att göra dig sällskap till Hogsmeade imorgon?’’
’’Mer än gärna.’’
’’Härligt.’’ Ännu en kyss. Hans händer for upp i hennes hår. Det var mjukt och luftigt. Nytvättat och alldeles underbart.
’’Tror du att vi kan få Vid behov-rummet att dyka upp här någonstans?’’ mumlade hon.
’’Det kan vi säkert.’’
’’Hm…’’
’’Blunda och kyss mig igen.’’
Hon gjorde som han sa. Några ögonblick senare hade en svart dörr uppenbarat sig precis bredvid de båda.
’’Okej’’, sa hon när hon öppnade ögonen. ’’Hogwarts slutar verkligen aldrig att imponera på mig.’’
Han gav henne ett snett leende till svar, sträckte ut handen och öppnade dörren.

De hade knappt kommit in i rummet innan han drog henne till sig och lät sina läppar möta hennes ännu en gång. Han höll sina händer kring hennes midja, och en värme spred sig i kroppen på honom för varje beröring. Hennes händer for till hans skjortknäppning, och trots att hela han skrek ’Ja, ja!’ så visste han vad som var det rätta. Han drog undan sitt ansikte några millimeter.
’’Lily’’, viskade han. ’’Jag… jag tycker att vi borde vänta. Med… ja.’’
Hon kollade på honom, aningen förvirrat.
’’Okej’’, sa hon i samma låga ton, trots att rummet med största säkerhet var ljudisolerat. ’’Absolut.’’
’’Det är inte du’’, sa han snabbt. ’’Men jag… jag vill inte rusa in i någonting. Vi har tid. Och… det här är viktigt för mig. Oss. Du är viktig för mig.’’
’’För all del, Potter’’, log hon, ställde sig på tå med armarna runt hans hals och kysste honom igen.

James damp ner i den lediga fåtöljen i uppehållsrummet med ett lyckligt leende.
’’Wow’’, sa Remus och kollade på klockan. ’’Tre timmar.’’
’’Med Lily Evans’’, tillade Peter.
’’…utan att finnas med på marodörkartan’’, avslutade Sirius. ’’Det vill säga, i Vid behov-rummet. Bra jobbat, Tagghorn.’’
James log och svängde upp fötterna över armstödet.
’’Du har lite…’’ mumlade Remus och böjde sig fram mot James. Han gned bort lite rött läppstift från sin väns kind med tummen.
’’Tre timmar av oavbrutet hångel’’, suckade James, fortfarande lika lycklig. ’’Jag tror mina lungor har fått permanenta överansträngningsskador. Så värt det, dock.’’
’’Hångel?’’ sa Peter förvånat. ’’Vi trodde…’’
’’Vi hade inte sex’’, sa James, som om han läst hans tankar. ’’Vi… vi bestämde oss för att vänta.’’
’’Ledsen att du fick nobben, Tagghorn’’, flinade Sirius.
’’Käften. Det var på mitt initiativ, faktiskt. Och… ni behöver faktiskt inte se så förvånade ut!’’ sa han förnärmat när han fick syn på tre höjda ögonbryn. Remus, Sirius och Peter skrattade.
’’Förlåt, James. Vi bara antog att…’’
’’Det är faktiskt inte jag som är sexgalningen i den här gruppen’’, tillade han menande. ’’Åh ja. Jag hörde er igårkväll. Väldigt diskret jobbat, förresten.’’
Remus och Sirius utbytte en skyldig blick. Remus begravde ansiktet i händerna, medan Sirius brast i skratt.
’’Vi ber så hemskt mycket om ursäkt’’, flinade han. ’’Och så illa kan det inte ha varit. Vi bara…’’
’’Jag skippar gärna att höra detaljerna, om du inte har något emot det’’, sa James och höll upp en hand mot Sirius. ’’I fortsättningen, ha inte sex i vårt gemensamma sovrum.’’
’’Vi hade inte sex!’’ protesterade Remus. ’’Vi bara…’’
’’Vad sa jag om detaljerna, unge man?’’ sa James varnande. Peter låg nästan dubbelvikt på golvet av skratt.
’’Jag är äldre än dig’’, muttrade Remus, och återgick till sin bok, fortfarande blossande röd i ansiktet.

JA SÅ BRAAAA Speciellt slutet, asgrymt kul

HELT UNDERBART! Verkligen Supersupersupersupersuper bra!

Mermermermermermer NU!

Jag kunde bara inte sluta le under sista biten av samtalet med McGonagall!♥

Awesome! Älskade att McGonagall var så, typ, trevlig mot Sirius.

Tack!! ♥ ♥

____

Kapitel 42
Drama
April 1977

’’Vad händer?’’
’’Öh, jag viker in min tvätt, själv…?’’
Sirius slängde sig på Remus säng. Remus återgick till att vika sina vita, identiska skjortor och lägga i en stor hög utan att ta någon notis om honom.
’’Jag saknar dig’’, sa Sirius.
’’Jag står här…?’’
’’Men jag saknar dig.’’
’’Vart vill du komma?’’
’’I din mun, helst.’’
’’Herregud, Sirius! Här är man diskret med sina avsikter!’’
’’Förlåt!’’ skrattade Sirius. Remus kastade surt en tröja på honom, men kunde inte låta bli att le. ’’Jag skojade. Eller, inte för att jag skulle ha något emot det. Fast, det var inte därför jag…’’
’’Sirius?’’
’’Mm?’’
’’Försök inte ens rädda det där.’’
’’Okej…’’
’’Så, vad ville du egentligen?’’
’’Bara umgås med dig’’, sa Sirius och rullade runt på rygg. ’’Är det något? Du verkar spänd.’’
’’Jag är inte spänd.’’
’’Jag sa att du verkade spänd.’’
Remus svarade inte. Han vände ryggen åt Sirius för att lägga ner en hög med prydligt vikta skjortor i sin byrålåda.
’’Remmy?’’
’’Åh Gud. Vänj dig inte vid att kalla mig det.’’
’’Säger han som kallar mig Siri!’’
’’James och Peter kallar dig också Siri. Oftare än jag, till och med.’’
’’Och James och Peter kallar dig Remmy också. När du inte hör. Hursomhelst. Det jag tänkte fråga var – hur mår du?’’
Remus vände sig om igen och mötte hans blick.
’’Bra. Du då?’’
’’Sluta ljug.’’
’’Jag ljuger inte. Litar du inte på mig?’’
’’Inte när det är så uppenbart att du inte mår bra. Och du var alltid ärlig innan vi blev ihop. Alltså måste det vara mig det är fel på.’’
’’Allt handlar inte om dig och våga bara kalla mig en skithög nu.’’
’’Okej. Jag ska inte. Du lever upp till kriterierna, dock.’’
’’Tack. Tror jag. Eller nåt.’’
Det var tyst en stund. Remus satte sig vid fotänden på sin säng.
’’Du är fortfarande sur för det där med skämtet och Snorgärsen’’, sa Sirius till sist.
’’Nej.’’
’’Jo.’’
’’Nej. Tror jag. Inte vet jag. Jag är inte sur på dig, i alla fall. Vi är okej, det sa jag ju?’’
’’Något är det.’’
’’Släpp det, Tramptass.’’
’’Jag tänker inte släppa det om något är fel.’’
’’Men inget är fel.’’
’’Vad har jag gjort?’’ sa Sirius, satte sig upp i sängen och lade en hand på Remus axel. Remus skakade på huvudet och reste på sig.
’’Du har inte gjort något. Snälla sluta tjata om det. Och himla inte med ögonen åt mig!’’
’’Förlåt, men snart sex år och du har fortfarande inte fattat att vi ser igenom dig?’’
’’Okej, det är något, men jag vill inte prata om det. Nöjd?’’
’’Nej’’, sa Sirius enkelt.
’’Oh boy…’’ suckade Remus.
’’Jag vill att du ska kunna prata med mig!’’
’’Jag kan prata med dig, Sirius. Det vet du. Jag bara orkar inte just nu.’’
Sirius betraktade honom.
’’Okej. Jag förstår. Säg till om du ångrar dig.’’
’’Mm. Tack. Hur mår du själv?’’
’’Just nu är jag mest orolig för dig.’’
’’Onödigt.’’
’’Kanske. Kom hit nu.’’
’’Jag kan inte. Jag har lektion snart.’’
’’Jag vill bara ge dig en kyss.’’
’’Sen. Jag måste gå.’’
Remus slängde väskan över axeln och lämnade sovsalen. Det var kanske en liten sak att bli upprörd över, men för Sirius kändes det som om någon kastat ett gigantiskt stenblock i hans bröst och slängt honom i Ishavet. Han kände Remus tillräckligt väl för att veta när något var fel, och få saker gjorde honom så frustrerad som att inte kunna göra något åt det.

’’MÅNTAND! VÄNTA! LUPIN, STANNA, HALLÅ!’’
Remus snurrade förvirrat runt. Han var påväg till uppehållsrummet efter lektionen i talmagi, som var hans sista lektion för dagen.
’’Åh, hej’’, sa han när han fick syn på James som kom springandes genom korridoren och nästan snubblade. ’’Öh… läget?’’
’’Vad hände med Sirius?’’
’’Huh?’’
’’Han verkade helt… avtrubbad. Han sa att du blev sur.’’
Remus suckade.
’’Han måste vara den största dramadrottningen i mänsklighetens historia’’, mumlade han.
’’Det vet jag väl. Men vad hände?’’
’’Ingenting. Han frågade hur det var och jag sa bra, han fortsatte tjata och jag bad honom att lägga ned.’’
’’Åh, snälla’’, sa James och himlade med ögonen. ’’Han frågar alltid en gång för mycket. Det är sån han är.’’
’’Jag vet. Jag bara orkade inte.’’
’’Han bryr sig bara.’’
’’Mm.’’
’’Ska du till uppehållsrummet? Vi slår följe.’’
’’Visst.’’
De började gå mot Gryffindortornet. Remus gillade James sällskap, men just nu kändes det nästan som om James kämpade febrilt för att hålla inne massa frågor, och stämningen blev spänd.

Remus var James evigt tacksam för att han hade tagit det här så bra. Både kille-kille-biten och att det rörde sig om hans närmaste vänner. Han tvivlade på att han själv skulle kunnat acceptera det så snabbt. Men han visste att James var livrädd för att något skulle gå snett, att någon skulle bli sårad eller att de skulle sluta prata med varandra. Att någonting skulle hända så att saker aldrig mer kunde bli som förut. Med ens insåg han vad de egentligen hade gett sig in på. Det var så gott som ’’Håll ihop med Sirius för alltid eller säg hejdå till Marodörernas vänskap’’, och trots att han just då hade svårt att se sig själv utan Sirius vid sin sida i framtiden, så var det en skräckinjagande tanke att de gett sig in på ett så drastiskt beslut så snabbt. Han ville inte kalla det ett misstag. Men det var en oigenomtänkt risk.
’’Åh’’, sa James plötsligt och stannade till. Remus kastade en blick uppåt för att se vad det var han kollade på. Det var Lily, som kom gående i andra korridoren med Alice vid sin sida. Hon hade inte sett honom än. James såg nervöst på Remus.
’’Gå dit du’’, log Remus. ’’Jag klarar mig. Gå.’’
’’Är du säker?’’
’’Gå!’’
James klistrade på ett stort leende, vände sig fram och gick mot Lily med snabba steg. Remus fortsatte gå mot Gryffindortornet, helt i sina egna tankar.

’’Du berättade på fullaste allvar för James?’’
Han slängde ner sin väska på golvet med en duns. Han hade inte menat att låta så irriterad. Men det var det han var. Irriterad.
’’Va?’’ sa Sirius förvirrat. Remus suckade och dunsade ner på sin säng. ’’Du behöver inte vara dramatisk.’’
’’Vänta lite, kallade du nyss mig för dramatisk?’’
Sirius tur att sucka.
’’Förlåt om jag avslöjade något som du ville hålla hemligt.’’
’’Det finns inget att hålla hemligt! Jag sa bara att jag mådde bra!’’ sa Remus. ’’Inte värt att springa till James över det, eller?’’
’’Först och främst, jag sprang inte till James. Han frågade vad som var fel och jag sa att du verkade vara sur över något. Och ja, okej, du sa bara att du mådde bra’’, sa Sirius, reste sig upp från sin egen säng och gick fram till Remus’s. ’’Men vill du veta en sak då, Remus? Jag, däremot, mådde inte så bra när du betedde dig som om jag var ditt största hatobjekt och gick härifrån utan att ge mig en förklaring…’’
’’Största hatobjekt? Du tycker inte att du överdriver lite nu?’’
’’Du har inte förlåtit mig!’’ sa Sirius gällt. ’’Kan du inte bara erkänna att det här är vad det handlar om? Du är fortfarande arg!’’
’’Jag har ju sagt att…’’ började Remus.
’’Jag vet vad du har sagt, men det handlar inte om vad du säger, det handlar om vad du visar!’’
Remus blev tyst.
’’Jag är ledsen’’, fortsatte Sirius. ’’Jag är verkligen, verkligen ledsen. Och om du fortfarande är arg för det, vilket jag förstår, var så god, hata mig. Men låtsas inte, okej?’’
’’Jag är inte arg’’, sa Remus lugnt. ’’Det sårade mig, men jag är inte arg.’’
’’Jag ville aldrig såra dig.’’
’’Jag vet, men du gjorde det.’’
Sirius vände bort ansiktet utan att ge svar. Remus iakttog honom. Några sekunder gick.
’’Förlåt’’, sa Sirius plötsligt. ’’Förlåt.’’
’’Sluta be om ursäkt. Det kommer inte att göra någonting ogjort.’’
Sirius vände sig om igen. De kollade på varandra i några sekunder innan någon sa någonting.
’’Något är fel. Och våga bara sucka, himla med ögonen eller säga åt mig att sluta vara dramatisk nu. Något är fel och vi båda vet det.’’
Remus varken suckade, himlade med ögonen eller kallade Sirius dramatisk, men han svarade inte heller. Sirius satte sig mitt emot honom på sängen.
’’Måntand’’, fortsatte han allvarligt. ’’Det här kommer inte att bli lätt, du vet det, väl? Man vill att allting ska vara en dans på rosor, men det funkar inte så.’’
’’Jag är fullt medveten om det.’’
’’Det viktigaste är att man är ärliga mot varandra. Vi måste kunna lita på varandra, okej?’’
Remus vek undan blicken.
’’Jag vet’’, sa han efter en stund.
’’Snälla, berätta för mig. Vad är fel?’’
Ännu en stund av tystnad innan Remus svarade.
’’Jag… vet inte. Jag borde vara lycklig. Jag borde vara jättelycklig.’’
’’Men du… är inte det?’’
’’Jo. Eller… jag är osäker, det är bara det.’’
’’På det här? Dig och mig?’’
’’Nej, nej… eller… alltså…’’
’’Wow, du gör verkligen det här enkelt’’, sa Sirius och himlade med ögonen.
’’Förlåt. Jag ska försöka förklara. Hör på: Du vet att jag bara vill att du ska vara lycklig.’’
’’Åh, kom igen. Kom inte med det där tjafset. Om du inte vill vara med mig så säg bara det’’, sa Sirius. Han försökte få rösten att låta stadig, men misslyckades.
’’Lyssna! Herregud…! Varför vill du inte förstå?’’ sa Remus frustrerat och ställde sig upp.
’’Du förklarar ju inte!’’ sa Sirius retligt och följde honom med blicken.
’’Du är Sirius Black, du kan inte förstå!’’
’’Åh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt…’’
’’Var inte sån.’’
’’Det du vad, jag orkar inte med det här’’, suckade Sirius och vände sig mot dörren. ’’Säg till när du är beredd att reda ut den här sörjan…’’
’’Gå inte. Snälla.’’
Sirius stannade upp och vände på huvudet. Remus såg med ens inte kall och onåbar ut, utan helt förtvivlad.
’’Vad är det jag gör fel?’’ frågade Sirius tyst.
’’Du gör inget fel’’, sa Remus. ’’Snälla, sätt dig ned.’’
Sirius gjorde som han bad.
’’Jag… du… jag är rädd’’, mumlade han motvilligt. ’’Jag vill inte att det ska ta slut.’’
Remus betraktade honom några sekunder.
’’Tja, jag har då i alla fall inga planer på att få ett slut’’, sa han. Sirius såg lättad ut. ’’Om inte du vill.’’
’’Nej. Aldrig. Verkligen inte.’’
’’Då så.’’ Han tog Sirius’ hand. ’’Jag ska försöka förklara. Jag vill bara inte att det blir en tyck-synd-om-mig-harang.’’
’’Fortsätt.’’
Remus tog en paus och andades djupt, innan han fortsatte;
’’Jag… är också lite rädd’’, sa han. ’’Det är mycket nytt. Du kanske är van vid att ha någon helatiden, men inte jag. Och jag är definitivt inte van vid att vara så sårbar.’’
’’Inte jag heller, Måntand.’’
’’Åh, försök inte.’’
’’Sluta vara så dryg!’’ sa Sirius surt. ’’Jag försöker lösa det här!’’
’’Du är inte den enda!’’ sa Remus. ’’Och jag är inte alls dryg!’’
’’Och kan du sluta låta som om jag har legat med olika tjejer varje helg fram tills du och jag blev ett par? Kan inte folk sluta framställa mig som en hjärtlös player?’’
’’Det var inte det jag gjorde!’’ Remus släppte hans hand.
’’Jag har inte heller varit så här sårbar! Aldrig någonsin! Vet du varför? Jo, för att jag kände inte en promille av det jag känner för dig för någon av de där tjejerna. Inte någonting, och nej, jag är inte stolt över det, men jag kan inte ändra på mitt förflutna!’’
’’Det har jag aldrig förväntat mig heller. Gör inte en höna av en fjäder.’’
’’Pfft.’’
’’Och du bad nyss mig att sluta vara dryg…’’
’’Sluta muttra åt mig! Vad handlar det här ens om?’’
’’Inte vet jag. Du kallade mig dryg och det gjorde mig irriterad'', sa Remus ärligt.
’’Jaha, ursäkta om jag förolämpade dig. Och innan det? Vad hade jag då gjort?’’
’’Lägg av.’’
’’Vi kommer ingenvart med det här. Jag går nu.’’ Sirius reste på sig igen. Den här gången stoppade Remus honom inte. Han ville bli stoppad. Han ville att Remus skulle rycka tag i hans hand och be honom att stanna igen. Han saktade in nästan omärkbart precis innan han nådde dörren, och han hörde Remus’ röst;
’’Jag tror vi behöver en paus.''

NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Inte en paus!!! Hoppas att de återförenas inom en snar framtid iallafall!

Jättebra kapitel !

Neej Remus!D: </3