~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Wilheim - byn i Öst:
Han hade sagt det utan att egentligen ge det någon eftertanke - det var inte nödvändigt. Han hade länge vetat att Freja var den kvinna han önskade att spendera resten av sitt liv med. Att hon dragit med honom ut i Östers skog för att träna i över en timme var bara en utav anledningarna han fann henne så fantastisk och fascinerande. Hon hade slagits vilt men fokuserat, hastigt men med finess. Hennes målmedvetenhet och inre styrka var något han fann vara en skönhet inom henne. Att hon bar nästan vitt hår, hade ljusa isblå ögon, och skarpa ansiktsdrag i parning med hennes muskulösa kropp som bar en mjuk utformning var en skönhet på utsidan som han självfallet inte var ensam om att uppmärksamma. Det var det många som gjorde...

Det var mörkt utanför husets väggar. Nattsvart. Vinden ylade och rev i hustaket. En lätt vinterstorm var på väg att passera över Leetáras nordligaste delar med ingång från väster. Wilheims hus låg i den västra utkanten av den lilla byn Hangler som för tillfället var mitt i stormvindarna. Wilheim tittade ut,
"Snart dags..." mumlade han för sig själv och drog den tjockaste kappan av svart päls om sig innan han lämnade huset. Hans tack in huvudet i ladan där ett par kossor, några getter och en fet katt befann sig. Wilheim tittade runt och såg till att djuren hade det bra trots kylan och stormen. Därefter smet han över till sina föräldrars lilla hus som låg på hans egna gård, de hade tagit över det lilla huset på ålderns dagar då Wilheim bad dem eftersom han ofta var borta i militära uppdrag och inte kunde sköta gården själv. Han tittade in och de båda verkade vara djupt sovande. Han stängde dörren och drog kappan tätare om sig.
"Härligt norrväder." sade han med genuin glädje. Wilheim älskade kylan och snön, vinden var han inte vidare förtjust i när han befann sig i hemtrakterna men ute på uppdrag kunde den vara riktigt behjälplig emellanåt.

Han hade tagit sig genom Hangler, Gelgar och Oklund. Vinden började mojna då stormen nästan hade passerat när han nådde fram till Letiania, Norrs huvudstad. Han skulle möta ett flertal andra generaler för invigningen utav den nyaste generalen. En kvinna som Wilheim inte tidigare mött vid namn Freja Hllín. Han hade hört talas om kvinnan i fråga vid flera tillfällen. Men oftast var det andra män som poängterade att hon var trevlig att vila blicken på parat med enstaka kommentarer om att hon var skicklig i närstrid. Wilheim hade inga förhoppningar om något. Han kom på invigningen för att det var en tradition att generalen för varje division skulle närvara vid en ny generals installation i den kungliga armen.

Wilheim slet upp den tunga ekdörren till Vargarum, den största och trevligaste festlokalen där det dagligen firades något, och klev in. Han slogs direkt av värme, doften av Hægel och den glada musiken som spelades trots nattens mörka timmar. En Hægel och sedan hemåt. Wilheim klev rätt in i lokalen och stegade rakt fram med tunga fötter som dunkade i golvet.
"Där är han ju!" utropade Peter, general för division sex.
"Ja se där ja!" fyllde Henrika i med, general för division tolv. Wilheim nickade mot alla 22 generalerna innan han grep tag om en bägare och slog sig ner. Det tog inte många minuter innan invigningsceremonin inleddes. Det var en del tal och annat som Wilheim inte direkt uppmärksammade, men när Henrika ställde sig upp och började presentera den nya generalen tittade han upp från den nu tomma bägaren och kunde plötsligt inte höra något. Där stod hon i det halvljusa skenet från takfacklorna med rak rygg, bestämd blick och strama ansiktsformer parat med vitt hår och, från vad Wilheim kan urskilja, ljusa blå ögon. Hon var som en vinterdag med vitaste av vit snö, isande kyla och bländade sol. Wilheim kunde inte släppa henne med blicken. Det gick så långt att han för första gången stannade kvar till slutet utav en invigning för första gången sedan han själv blev general. Men han sade inget, gjorde inget, han bara drack och satt, lyssnade och nickade emellanåt. Men det fanns inget tvivel om att Freja skulle bli en bra general utifrån hur hon hanterade situationen.

Det var tre år sedan och först nu hade han talat med henne, varit nära henne och gett påvisning till hans känslor och tankar om henne. Det hela var lite underligt. Flera gånger hade hans familj gett påtryckningar om giftermål, om barn och familj. Han hade mött flertalet kvinnor under de tre åren men aldrig hade han känt minst lilla trots att de både var vackra och intelligenta. Nej, han hade redan bestämt sig. Trots att hon förmodligen inte ens hade vetat att han fanns innan denna långa resa som mer än generalen för fjärde divisionen. Men nu visste hon och nu visste han att där fanns gensvar.
"Kommer du?" hojtade han bakåt då Freja fortfarande inte hade rört sig från fläcken. Det var som om han påkallade verkligheten hos henne och hon hoppade till liv.

Leela - Skogen i Öst
Hennes vackra ansikte sönderskuret, armarna, överkroppen och en stor del av benen dränkta i hennes blod. Kläderna blodiga, sönderslitna och omkringspridda på marken. Så många gånger förut hade Leela sett sin vän i liknande skick. Så många gånger hade hon vrålat ut sin vrede och fullständigt slitit sönder förövarna så snart hon fick chansen. Krossat dem mot eller under stenar, huggit ut deras inälvor, skendränkt dem i allt från blod till vatten, bränt sönder deras hud tills de gråtit ut sina böner om hennes nåd, kvävt dem till döds och i ett enstaka fall slitit av käken med sina bara händer så att tänder flugit och tungan hängt lös. I vissa fall hade hon gjort det med publik, på order av kungen eller drottningen av Söder. I vissa fall hade hon gjort det utan åskådare, ensam någonstans i skogen. Ibland hade hon gjort det medan den sårade Ashiwarya såg på. Käken hade varit ett sådant fall. Hon hade skärt strupen av två av männen och misshandlat den tredje, men han hade vägrat sluta håna henne och förolämpa prinsessan. Spottat blodiga otydliga öknamn och skällsord när han legat halvdöd på marken. Det sista han sagt hade till sist fått Leela att tappa besittningen. Trots Ashs skrik om att inte skada eller döda något mer hade hon lyft upp mannen så att han stod på knä framför henne. Nedslagen och försvarslös hade han inte kunnat göra något för att skydda sig själv mot vad hon gjort. Med den ena handen på hans huvud, om hans hår och fingrarna fastnagalde så långt in att blodet rann ner från fem olika ställen och den andra under hans haka och i hans mun, hade hon tagit i med all styrka och slitit loss käken från övriga kroppen. Han hade inte ens kunnat skrika ut smärtan. Han var död redan innan kroppen hann falla till marken. Ashiwarya hade kräkts - blodig spya - och trots att hon gjort sitt bästa för att behålla sin känslokalla stenmask som Leela allt för väl kände till var rädslan, skräcken, chocken och kanske något som liknade sorg alltför uppenbar i de tårade ögonen. Trots att brutaliteten och den fruktansvärda, monstruösa sidan hon drog sig för att visa kom fram allt för ofta då hon beskyddade eller hämnades Ash hade hon aldrig ångrat något hon gjort mot någon av gärningsmännen. Vad människorna gjorde mot prinsessan kunde hon aldrig förlåta. De förtjänade att kastas i helvetets djupaste avgrunder enligt Leela, även om Ash själv aldrig höll med om det. Hon älskade prinsessan. När ingen annan fanns där hade hon alltid haft henne, utan mista tvivel. Utanpå kanske Leela såg stark och dödligt vacker ut för sin unga ålder men Ashiwarya hade så mycket mer inom sig. Visst var prinsessan underskön, men styrkan hon hade inom sig gick inte ens att mätas med någon annan människas. Den totala kontrollen över sig själv och sina känslor, envisheten, målmedvetenheten och kämpaglöden att aldrig ge upp hon hade inom sig som en vild eld trots allt hon genomlidit och allt oförtjänt hat hon tvingats ta emot var något Leela beundrade så djupt. Inte bara var det elden som var beundransvärd, det stora hjärtat prinsessan hade trots ondskan hon utstått var även det enastående. Sådan omtänksamhet och välvilja för allt levande hade Leela aldrig upplevt tidigare. Trots bakgrunden hon kom ifrån och det mottrycket Leela hade över sig visste hon att den lojalitet och skyddsinstinkt hon hade för sin älskade vän aldrig skulle försvinna. Hon hade en gång för länge sedan svurit att beskydda henne från allt ont och även om hon bitvis var dåligt på att fullfölja sitt löfte hade hon inte glömt det. Men nu hade problem uppstått när förövaren till det oförlåtliga brottet inte längre var ett oälskvärt avskum. När gärningsmannens ansikte tillhörde den andra personen Leela var beredd att riskera sitt liv för hade monstret i hennes kropp varit påväg att slita sönder sig själv av kluvenhet. Priyanka, hennes älskade och vackra syster som alltid tagit hand om henne, älskat henne och tröstat henne i mörka stunder hade även hon ett monster inom sig. Med det monstret hade visat sig vara än mörkare än Leelas. Nu visste hon inte längre vad hon skulle göra. Vem hon skulle gå lös på och vem hon skulle beskydda med sitt gift. Två av de sex levande människor hon älskade mest i världen stod emot varandra. Båda drog i hennes armar för att hon skulle välja sida och smärtan av spänningen började bli näst intill olidlig. Hon visste inte vad hon skulle göra. Vem hon skulle välja och vem hon skulle svika. Det kändes som om hon höll på att falla genom ett mörker, djupare och djupare ner i en härva av elände och smärta utan något att hålla sig i, utan någon väg upp. Helvetets mark kom närmare och närmare och det blev svårare och svårare att andas, ljuset var långt borta och det som förut varit Ashiwaryas och hennes systers händer ersattes av slingrande ormarmar som drog henne åt alla möjliga håll, förgiftade henne med sitt slem och-

Leela flög upp från marken med en hög flämtning. Ena sabeln var framme snabbare än blixten och riktad åt varelsen som stod ett par meter bort. Men paniken försvann lika fort som den kommit. Odra, Leelas svarta sto stod förvånat och stirrade på henne vid trädstammens sida. Med en lättad och skamsen suck lät Leela sabeln glida tillbaka till hölstret i sidan. Hon försökte förgäves torka bort hästsalivet från kinden och slöt irriterat ögonen lite kort då smärtan i armen gjorde sig påmind igen. Odra stod fortfarande och stirrade på henne vid sidan av trädet när Leela öppnade ögonen igen. Hon snörpte på munnen.
"Åh vad glor du på?" snäste hon åt sin häst, "du skrämde mig dumma fåle."
Odra frustade och stampade i marken. Leela suckade igen och tog de få stegen som krävdes för att stå vid sitt stos sida.
"Nej, förlåt mig." sade hon, "tack för att du väckte mig vännen."
Odra var stilla samtidigt som Leelas ögon föll på den fulla pckningen hästen bar på.
"Hmmm..." sade hon och öppnade försiktigt en av packväskorna.

Aldrig förr hade hon nog varit så tacksam åt gudarna för några simpla frukter och en flaska vatten. Men nu kändes Odra och hennes packning som en gåva från ovan. Lite tackade hon sig själv också, för att ha packat så smart med både mat och förband för resan. Priyanka hade tagit sällskapets vapen medan Leela lastat på förnödenheter hon trodde kunde komma till användning. Vilket det nu visade sig göra. Det fanns inte bara mat och vatten i Odras väskor. I en annan fanns det bandars Leela använde för att ordentligt binda om sin sårade arm. Även om hon visste att det skulle krävas läkevård förr att fullt hantera skadan var denna lösning den bästa och mest livsförlängande dittills.

Efter att ha ätit, druckit och plåstrat om sina sår hade Leela fått syn på något mer intressant. Spår efter ännu en häst. En mindre verkade det som. Efter en kort jakt i skogen på Odras rygg hade hon lyckats finna det andra djuret. En lätt chock hade drabbat henne när hon såg vems häst det var. Daya, Ashiwaryas häst gick ensam omkring och betade gräs i en liten skogsglänta. Leela visste inte om det var ett bra eller dåligt tecken att ha funnit Ashs häst. Letoyanprinsens riddjur hade varit på platsen hon senast sett prinsessan på men det Garudiska stoet hade inte varit där. Om hon och Ashiwarya hade skiljts innan eller efter händelsen i skogen och vad det berodde på kunde inte Leela svara på. Men, hon visste att Ashiwarya älskade sin häst och tills dess att hon funnit prinsessan tänkte hon ta hand om Daya. Det var definitivt vad Ash hade velat.

Freja - Byn i Öst:
Han hade väckt liv i henne med sitt rop. Freja drog till sig verkligheten och rätade på sig. Wilheim var något extra. Det hade hon vetat länge, men nu var det något annat.
"Kommer." grymtade hon med lätt irritation i rösten - hon hade velat klämma in några fler träningsmatcher. Men hennes kropp var nära sin gräns. Även hon har en sådan. Med ett par hastade kliv hamnar hon jämsides med Wilheim och publiken de haft ropade att hon hade klarat honom och att hon kämpade bra. Freja önskade att hon kunde stänga ute orden från människorna hon inte känner men de befann sig i Öst - bland folket som var naturliga krigare och fantastiska sådana. Fantastiska kvinnor. Freja kunde inte annat än i tystnad medge sin respekt för Osianerna.

"Jag är imponerad." Wilheims ord påkallade hennes uppmärksamhet. Hon gav honom en skarp blick.
"Pffth." hissade hon ut. Wilheims leende sade mer än vad hon kunde uppfatta.
"Ärligt. Imponerad. Alltid varit." Freja stannar upp.
"Hörru, bli nu inte helt blödig va? Sådant nonsens har jag inte mage för." sade Freja medan hon lade händerna på sina höfter och såg honom rätt i ögonen. Wilheim bara log och nickade.
"Vad du än säger, general." hans röst skämtsam, hennes inte så skämtsam.
"Rank hit och rank dit. Finns viktigare saker." Freja ryckte till av sina egna ord - hade hon verkligen sagt det där? Så olikt henne.
"Sant, finns flertalet viktigare saker." De började gå igen. Under tystnad. Vilket Freja faktiskt finner otroligt behagligt. Det ger henne tid att tänka på vad som just hänt. De hade förklarat sina känslor för varandra - det var den lätta delen. Nu kommer den svåra delen. Handla på de känslor som tagits fram i ljuset. Freja sneglar ner på Wilheims stora näve. Den hänger vid hans sida. Wilheims kropp så separerad i sina delar att de inte ens svingar fram och tillbaka medan han går. Full kroppslig kontroll. Imponerande...

Freja hade tränat och tränat för att uppnå sådan omedveten kroppskontroll. Det var en av många saker som de bästa av bästa kunde behärska. Full kontroll över varje lem och muskel. Även i omedvetet tillstånd.
"Ta den." Freja ser upp, hennes blick fastnar i hans och hon rodnar faktiskt. Han hade fångat hennes handling med sin blick. Hennes stirrande på den vita näven med grov hud och ljusa hårstrån. Ådror som höjde sig och stod ut med sin mörkare färg. Hon tvekade. Men slingrade in sin mindre hand i hans näve. De passade i varandra. En känsla som slår henne likt en knytnäve i magen under en träningsmatch. En obehagligt välbekant känsla men samtidigt så utomvärldslig att den känns malplacerad i hennes kropp. Wilheims näve greppar hennes hand. Hårt. Stabilt. Lugnt.
"Gift dig med mig." Frejas blick var fortfarande fäst i hans öppna ögon.
"Lova mig ditt hjärta." fortsatte Wilheim, han rycker i hennes hand och fångar henne i sin famn.
"Stanna vid min sida." De står mitt i skogen, inga blickar som ser, inga rörelser bland träden.
"Genom alla sorger utan rädsla." Wilheims fria hand landar på hennes svank, handen som håller hennes dras upp till hans bröstkorg och Frejas hjärta dunkar hårt i hennes bröstkorg - likt hans.
"Jag har inga rikedomar att erbjuda." Wilheims röst var tung och grov.
"Men jag korsar hav och land utan rädsla. Rider gladeligen ut i strid. Om jag vet att du finns där vid min sida. Om jag vet att du älskar mig för evigt."

Freja drog djupa andetag. Hennes kropp ovillig att lyssna till henne. Ovillig att bryta sig loss och ovillig att stå fast.
"Jag är ingen fru. Är ingen kvinna att lämna hemma. Ingen hustru att lämna barnen till." Frejas ord var kalla, men Wilheim tycktes se rakt genom det.
"Jag ber om dig vid min sida, inte dig att återvända till." Sade han utan minsta tvivel, "Vi är krigar Freja. Alltid varit och kommer alltid vara." Freja nickade stelt men med bultande hjärta och eld i sina ådror. Hon hade aldrig önskat för en man så som hon önskade efter Wilheim. Så som hennes kropp dundrade av kraft för honom. Så som han omringade alla hennes sinnen och fick hennes kropp att böja sig under hans vilja. För första gången någonsin vill hon ge upp sin kontroll och hänge sig åt någon annan, åt honom. Släppa sina hämningar och pressas samman med någon annan, med honom. Hennes händer gled upp till det blonda håret. Rufsigt och ostyrt. Hennes blick fäst i hans och deras bultande hjärtan höll takten. I nästa sekund är all kontroll förlorad. Övergiven. Deras kroppar dundrade mot varandra och i ett svep föll de till marken, tillsammans.


Erik - Byn i Öst:
Vad står du för? Vilket liv önskar du? Rösten ekade i Eriks huvud som ett vaggande omen. Men han gav det inget svar. Han slog upp sina ögon. Han var i hyddan, med Arya vid sin sida. De hade somnat. Ett djupt andetag gled ut mellan hans smala läppar - rösten var glömd lika hastigt som omedvetenheten släppt sitt tag om honom. Han sätter sig upp, lite smått stel. Hans blick föll på Arya och hennes stillsamma ansikte. De hade haft en tuff konversation och ännu är han inte redo att återuppta den. Några timmar till av vila var välbehövligt och om han kan ge dem båda två det så tänker han göra det. Han kysser mjukt hennes lilla hand innan han lägger sig ner igen och sluter sina ögon. Han somnade innan han hann reflektera över hur obekvämt han låg där på golvet.

Leela - Skogen i Öst
Hon genomsökte Daya för att leta efter skador eller någon form av spår till varför hon och Ash inte var förenade och hur de skiljts åt. Hästen hade inga skador någonstans överhuvudtaget och verkade till synes må bra på alla sätt. Hon och Ashiwarya kunde inte ha varit ifrån varandra särskilt länge.

Hon tog ett par steg bakåt och lutade sig mot ett träd med en tung suck. Läget såg mer eller mindre hopplöst ut för tillfället. Ash varmed all säkerhet i ett uselt skick, omgiven av endast opålitliga Letoyaner och Osianer utan så mycket som sin häst vid sin sida och Leela visste inte hur hon skulle bära sig åt för att obemärkt ta sig igenom Osianbyn igen och finna henne för andra gången. Särskilt inte med den skadade armen. Hon slöt ögonen en liten stund där hon stod vid trädet för att försöka tänka ordentligt. Men istället för att komma på en plan för vad hon skulle göra dök ett minne upp i hennes sinne igen.

Leela 30 år
Huvudet låg på marken framför henne, den lilla säcken hade fått en något mörkröd nyans i botten och den döde mannens ögon stirrade livlöst upp i taket. Det var knäpptyst i tronsalen, ingen vågade så mycket som andas. Leela höll kungens blick utan att vika undan. Hennes kläder var fortfarande fläckade av blod och hon såg mycket sammanbiten ut. Men kungens tystnad gjorde henne nervös, även om det inte syntes. Trots att hon lyckats slutföra vad som tidigare framstått som ett självmordsuppdrag var hon inte säker på om det hon just gjort var acceptabelt. Så snart hon kommit fram till det kungliga palatset hade hon utan att be om tillstånd eller så mycket som gett en förvarning innan hon mer eller mindre stormat in i tronsalen mitt under en mindre tillställning. Folk hade förskräckt backat undan och uppgett höga flämtningar vid åsynen av hennes blodiga klädsel och vapnen vid hennes sida – för att inte tala om den blodiga säcken hon bar i högerhanden. Hon hade stannat upp en liten bit framför trapporna upp till de kungliga tronerna där kungen befann sig. Han såg på henne utan att säga något, som om han väntade på att hon skulle förklara sig utan att han behövde be om det. Det gjorde hon också.
“Ers Majestät.” hade Leela sagt, “jag har slutfört mitt uppdrag och dräpt förrädaren Hertig Chaudhri. Hans huvud finns i denna säcken.”
Hon hade hållit upp det blodiga knytet framför sig och folk runt omkring i salen hade förskräckt dragit efter andan. Men kungen såg lugn ut. Nästan uttryckslös, men med en sträng uppsyn.
“Bevisa det. Visa mig.” hans mörka röst ljöd tydligt genom salen, en spänning lade sig bland åskådarna som med både nyfikenhet och förskräckelse såg på medan Leela öppnade sin blodiga påse. Hennes hand hade börjat skaka något då hon sträckte ner den och grep om det långa svarta håret som satt fast på huvudet. Men hon var noga med att inte visa sin nervositet, när hon lyfte upp huvudet och lät säcken falla till marken var handen och armen stadig och hennes ansiktsuttryck hårt sammanbitet och självsäkert. När det döda huvudet synliggjorts spred sig ett mummel genom salen. Någon svagnervad svimmade bland massan, en del såg skrämt på huvudstumpen medan andra av vad som tycktes vara ilska skakade på sina huvuden. Men Leela brydde sig inte om dem. Hon hade sina ögon bestämt fästa på kungen och tänkte inte vika undan. Efter ett tag hade mumlet och ljuden från folkmassan avtagit och tronsalen låg knäpptyst. Leela hade låtit huvudet falla till marken precis som säcken och stod nu med sin blick fortfarande bestämt fäst på kungen. Hans tystnad gjorde henne mer och mer nervös. Om han inte gjorde något snart visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Men så till slut, efter vad som känts som en utdragen evighet av tystnad, drogs kungens mungipor upp i ett svårtolkat leende och hans mörka röst göd åter genom salen.
“Väl utfört Kapten Nayar, du skall belönas för detta.” han talade med ögonen fästa på Leela men höjde dem sedan och vände sig mot folkmassan i salen, “Hertig Chaudhri har begått högförräderi mot sin konung och därmed emot Garundia, för dessa brott döms han till döden och idag har domen fallit.”
Leela tog ett djupt andetag efter kungens ord. Nervositeten försvann då hon förstod att hon handlat rätt i allt hon gjort. Precis som Mäster Rohan försäkrat henne om.

Leela tilldelades sin belöning sju dagar senare. Förmögenheten hon gjort sig förtjänt gav den unga kaptenen ett riktigt lyckorus. Visst hade hon tjänat in guld för sitt arbete förut, men aldrig i så enorma mängder. Hon undrade lite flyktigt om hennes rike, avlidne fader någon gång tjänat så mycket vid ett och samma tillfälle. Men med hennes arbete och stora belöning kom också något annat. Uppmärksamhet och berömmelse. Berättelsen om hur den unga kaptenen ensam volonterat till uppdraget att mörda den förrädiska hertigen och på egen hand tagit sig in i hans palats, bekämpat hans vakter och separerat hans huvud från hals och dessutom tagit sig levande och helskinnad tillbaka till kungen på mindre än tre dagar var enastående. För de människor som levt i skräck runt hans ägor hade hon mer eller mindre utropats till hjälte. Uppmärksamheten hade även sträckt sig till kungen, som fått upp ögonen för Leela sedan hon kom tillbaka från uppdraget. Inte långt efter att hon fått sin belöning och återgått till sina vanliga arbetsuppgifter och träningar kallades hon till att närvara hos honom i ett av hans mindre rådssalar.

Då hon kom in i salen stod kungen och drottningen tillsammans i ena änden änden av rummet och åtta stycken mästare tillsammans med fyra generaler uppställda längs väggarna. Rohan var en av de som närvarande, Leela försökte fånga hans blick för att få en glimt av vad som väntade men som vanligt var det omöjligt att läsa av någonting i hans ansikte. Hon gick med rak rygg genom den avlånga salen tills hon stod framför kungaparet. Där gick hon ner på knä två meter från sina regenter.
“Ers majestäter, Kapten Leela Nayar, er ödmjuke tjänare.” hennes röst var stadig och hon visade inga tecken på nervositet då hon lyfte huvudet och såg upp på de hon knäade inför, “Ni sände efter mig Ers högheter.”
Kungen var den som svarade Leela.
“Kapten Leela Nayar.” sade han, rösten var sträng och varnande, “Dotter till General Saeed Nayar, Förrädaren.”
Leela drog efter andan vid nämnandet av hennes fader. Aldrig när hans namn kom upp bådade något gott.
“Dina skickligheter i fält och strategi har visat sig oerhörda, särskilt för din unga ålder,” fortsatte drottningen, “men din lojalitet är ifrågasatt med tanke på vilket smutsigt blod som rinner i dina ådror.”
Leela sänkte huvudet igen. Situationen kändes inte bra, något kränkade till och med. Hennes lojalitet ifrågasattes på grund av brott som en man hon knappt känt begått. Kungen var den som fortsatte.
“Du har vad som krävs för högre tjänster där dina förmågor är eftertraktade, men stark lojalitet är en begäran.”
Leela stod fortfarande på knä med huvudet sänkt när nästa fråga från drottningen gav henne en lätt våg av chock.
“Är du lojal till prinsessan Aishwarya av Söder?”
Leela blev så pass förvånad att hon frågande såg upp på sina regenter som väntade på hennes svar. Utan att kunna hejda sig själv utbrast hon:
“Självklart.” sedan skyndade hon sig snabbt att lägga till, “Ers högheter.”
Kungen och drottningen stod tysta, Leela kunde inte läsa av deras ansikten. En lång, spänd tystnad lade sig i salen innan kungen talade igen.
“Prinsessan är i behov av elitskydd, en specialutbildad livvakt som är med henne dygnet runt och försäkrar hennes trygghet. Du har det som krävs och med tanke din ålder och ditt kön kan du lätt passera som en nära vän till prinsessan.”
Leela rynkade pannan lite lätt.
“Så, Ers högheter vill att jag ska vara både hennes majestäts livvakt och vän?” frågade hon.
“Inte nödvändigtvis det sistnämnda men dina egenskaper blir en perfekt kamouflage utåt för de som ser på henne med onda ögon.” svarade drottningen.
Leela såg på kungen och drottningen och förstod plötsligt varför de tvivlade på hennes lojalitet. Hon var dotter till en man som begått hemska brott mot prinsessan. Att de nu tvekade att låta henne vara nära deras dotter dygnet runt var fullt förståeligt. Det var av omsorg och kärlek för prinsessan de inte vågade lita på Leela. Det vore inte särskilt konstigt om de inte litade på någon egentligen, med tanke på det som nyligen hänt. En högt uppsatt läkare från kungliga hovet, Channa Pichakri, hade bara fjorton dagar tidigare kidnappat prinsessan och varit påväg att tortera henne till döds om inte någon sett det ske och varnat drottningen i tid. Prinsessans liv hade alltid varit hotat sedan hon kom till Garudia. Sedan det första överfallet på henne, som begåtts av Leelas far, hade hon aldrig lämnat palatset utan minst ett halvt dussin livvakter som skydd. Ändå hade folk flera gånger lyckats överfalla henne på olika sätt. Channa hade tagit prinsessan när hon var mindre beskyddad innanför palatsets murar. Vad kungen och drottningen nu eftersökte var någon som kunde beskydda henne både utanför och innanför palatset för att inget sådant skulle kunna hända igen. Leela svalde och nickade.
“Om Ers högheter ger mig tilliten till att beskydda hennes majestät prinsessan kommer jag aldrig låta något hända henne. Det har ni mitt ord på.”
“Svär på det vid ditt liv, ditt blod och din heder.” sade drottningen kallt.
Innan Leela hann svara bar en av mästarna fram en kniv och en bägare till hennes fötter utan att säga något. Leela visste vad det betydde. Det var på det här viset högt uppsatta personer inom armén, marinen och övriga som stod nära kungen svor sin lojalitet. Vanligtvis brukade det vara mer utav en öppen ceremoni när det skedde, men det här var ett annorlunda uppdrag, en annan sorts rank, en annan sorts lojalitet till och med. Leela tog upp kniven och skar ett snitt i sin hand, utan att visa något tecken på smärta. Därefter höll upp den blodiga handflatan framför kungaparet, lade sin hela hand över bröstet och tog ett djupt andetag.
“Jag, Leela Mallika Sherazade Nayar, svär vid mitt liv, mitt blod och min heder att för evigt beskydda hennes majestät prinsessan Ashiwarya av Söder och vara lojal mot min kung, mitt folk och Garundia.”
Då hon uttalat de näst intill heliga orden sänkte hon sin blodiga hand och lät sitt blod droppa ner i bägaren framför henne.

Arya - i Öst
Arya 34 år
“Du.” sade hon till flickan framför sig en liten stund efter att de lämnats ensamma i hennes gemak.
Hennes gamla barndomsvän nickade utan att säga något.
“De utser dig utan mitt medvetande till att bli min livvakt.”
Man hade kunnat vänta sig att den andra flickan skulle svara något artigt och finslipat på prinsessans kommentar, men istället öppnade hon munnen utan tillåtelse och sade:
“Det var många år sedan, Ash.”
Arya lät ingenting av hur hon känt inom sig speglas på utsidan när hon hörde sitt gamla smeknamn komma ur Leelas mun.
“Du är inte tillåten att tala utan min tillåtelse.” sade Arya kallt, “och du är inte tillåten att kalla mig för några smeknamn.”
“Jag förstår varför de kallar dig “prinsessan med stenhjärtat”.”
Aryas ögon vidgades lätt innan hon hann hejda sig. Det fick det att dra i Leelas mungipor.
“Och jag förstår varför du inte vill att folk ska tala utan din tillåtelse.” hon tog ett steg fram så att de kom närmre varandra, Arya hejdade impulsen att backa och sträckte istället på halsen innan Leela fortsatte, “för du gillar inte att folk kallar dig för det du inte är.”
Arya hade svårt att hålla masken uppe åt vad Leela just hade sagt. Vad menade hon med det? Vad var hon ute efter? Varför gjorde hon så här? Leela log nu så att de perfekta, vita tänderna syntes innan hon vände sig om och gick runt i prinsessans gemak. Arya stod kvar och iakttog hennes minsta rörelser.
“Vad vill du?” frågade hon till sist med en mycket vass och kall röst.
Men trots att hon gjorde sitt yttersta kunde hon inte dölja det vanliga honungslena ljudet som också kom ur hennes strupe. Leela vände sig halvt om med ett leende igen.
“Just nu?” frågade hon, “utföra min uppgift som din livvakt och…vän.”
Arya stirrade på Leela.
“Vad menar du?” frågade hon misstänksamt.
Leela vände sig om helt och såg på Arya innan hon svarade.
“Vi hann aldrig säga ett ordentligt hejdå den där gången för 16 år sedan.” sade Leela, “och tro mig, jag visste ingenting om vad som skulle hända, jag sökte efter dig på varje danslektion och efter, vid stenen vid regnskogens utkant… Jag var fortfarande din vän, är fortfarande din vän.”
Arya skakade på huvudet. Smått i chock efter vad Leela just sagt.
“Nej. Det är du inte.” sade hon med iskall röst.
“Jo det är jag.” sade hon och tog ett antal steg framåt tills hon enbart stod någon decimeter ifrån Arya igen, “och jag kommer att bevisa det för dig. Jag kommer att vara med dig dygnet runt och jag ska få dig att förstå det.”
Arya såg kallt på Leela utan att säga något. Hon visade inget av vad hon kände inom sig för flickan mitt emot.
Leela log igen.
“Och jag ska hitta den mjuka flickan inom dig jag kände för 16 år sedan.”

Återigen hade Arya drömt ett minne kom hon på då hon sakta slog upp sina ögon. Hon kunde inte riktigt förstå varför de kom tillbaka till henne just nu? Kanske hade hon påmints om sin vän då hon fick reda på att Leela var den som sänts ut för att söka efter henne? Arya visste inte. Hon vred sin blick försiktigt mot Erik som fortfarande sov vid sidan av sängen. Positionen han var i såg obekväm ut men hon ville ändå inte väcka honom, antagligen var även han utmattad av allt som hänt och av diskussionen de haft tidigare. Arya suckade lätt. Det Erik frågat henne tidigare hade gjort henne rädd. Livrädd till och med. Hon var så orolig för vad som skulle hända om han fick reda på hennes bakgrund. Om han fick reda på sanningen om vem hon var. Skulle han tro att hon lurat honom? Skulle han tro på ryktena som jagat Arya i så många år? Skulle han lämna henne? Arya svalde. Hon ville inte tänka på det. Vågade inte tänka på det. Det hela gjorde henne bara en mer rädd. Försiktigt drog hon sin minst skadade hand genom sin älskades hår och suckade lätt med en orolig rynka i pannan. Aldrig kunde hon riskera att förlora Erik. Aldrig.

Erik - Byn i Öst:
Erik vaknade av att en hand drogs genom hans hår - Aryas hand. Han slog upp sina ögon och tittade på henne, för en kort stund tyckte han sig se något i hennes ögon.
"Sovit gott?" frågade han stillsamt med ett mjukt leende. Han ville inte ställa någon fråga som kunde dra upp samtalet de hade haft precis innan de somnade eftersom han förstått att det var känsligt för hans älskade. Men att frågorna om hennes historia - just hennes - brann inom honom och han önskade innerligt att hon någon gång skulle släppa in henne helhjärtat och öppet utan rädsla.

Freja - Byn i Öst:
Gräset var mjukt under henne, ovanför kunde hon enbart se Wilheims grova ansikte med ljuset av solen runt omkring hans huvud och det fick det blonda håret att skimra. Han kysste hennes panna, skägget kittlade hennes nästipp. De hade bundit sig till varandra - hon hade givit honom det hon hade hållit kärast i många många år. Hennes oskuld. Genom hennes kropp pumpade adrenalin, hon hade en känsla av eufori och samtidigt bands hennes tankar av rädsla. Alla historier hon hade hört från kvinnliga kollegor och vanliga kvinnor om män och deras lust, män och deras vilja och framför allt annat hur män försvann när de hade fått vad de ville ha och sedan sökte efter något nytt.
"Sluta..." mumlade Wilheim då hans läppar lämnade hennes panna. Det ryckte Freja ur sina tankar. Hon stirrade upp på honom,
"Med va-"
"Med vad du än tänker på. Bara var här, just nu." Han kysste hennes panna igen och hon andades ut men släppte inte tankarna, kunde inte släppa känslan av rädsla.
"Jag älskar dig." Wilheims ord slog henne hårt. Som en knytnäve i magen och en vikt över bröstkorgen. Känslan var underligt underbar.

Han rullade av henne och lade sig bredvid. Hennes blick följde honom och känslan av hans hand över hennes bara höft var kittlande härlig. Hon såg in i hans ljusa blå ögon som skimrade och drog henne närmre. De mejslade kindbenen som skymtade vid övre kanten utan hans skägg och de smala men definierade läpparna som hennes finger rörde vid en kort sekund. De låg där i tystnad, Frejas hjärta bultade och hon ville säga orden tillbaka till honom men det hade aldrig lett till något bra när de orden yttrades utav henne så hon förblev tyst trots den uppenbara längtan i hennes älskares ögon efter att får höra dem från henne.

Leela 30 år
“Så du dansar fortfarande?” sade hon då de gick genom palatskorridorerna bredvid varandra.
Ashiwarya nickade utan att röra en min.
“Ja.” svarade hon kallt på Leelas fråga.
“Och spelar? Och sjunger?”
“Ja.” svarade prinsessan i samma ton som tidigare.
Leela höjde lätt på sina ögonbryn och nickade lugnt, utan att bry sig om hur Ash svarat på hennes frågor.
“Intressant.” sade hon, “jag försöker fortfarande dansa och sjunga så mycket som möjligt, men mina andra träningar tar upp för stor del av tiden för att det ska bli något seriöst av det.”
Det hade gått fyra dagar sedan Leela börjat med sitt uppdrag som prinsessans livvakt. Ashiwarya var fortfarande lika kall mot henne som hon varit första dagen, men Leela lät sig inte påverkas utav det. Hon gick vid sidan av Ash, var de var på väg visste hon inte då prinsessan inte ville tala om det för henne. Helst hade hon velat att Leela skulle låta henne gå ensam men det hade livvakten vägrat att göra. “Min uppgift är att skydda dig dygnet runt, säg mig vart du ska så följer jag med dig.” prinsessan hade envist fortsatt att trycka på att låta henne vara, men Leela gav sig inte. Till sist hade hon surmulet mumlat något om att hon inte stod ut med att inte få spela musik längre och att Leela helt enkelt fick följa med henne. Vilket hon också gjort.
“Du tänker inte säga något om vart vi ska?” prinsessan svarade inte på Leelas fråga.
De kom runt ett hörn och möttes av ett sorl av flick- och kvinnoröster. Hela nästa korridor var fylld av tjänarinnor, gäster på palatset och andra personer som brukade vistas i palatset. Leela visste namnet på de allra flesta från adeln och några stycken tjänarinnor. Ashiwarya stannade plötsligt upp, men skyndade sig sedan snabbt att börja gå framåt igen utan att någon framför dem lagt märke till det. Men Leela hade märkt prinsessans tvekan och då de gick så nära varandra lade hon också märke till hur spänd hon var. Hon slängde en blick på Ashiwaryas ansikte, som fortfarande var iskallt och sedan på personerna de närmade sig i korridoren. Nu hade folk börjat lägga märke till vilka som kom gående. Så snart prinsessan och Leela upptäckts hade sorlet och pratet tystnat och allas blickar var vända mot dem. När de kom nära kunde de höra viskningar och Leela såg tydligt hur många gav prinsessan onda ögon och fnös när de gick förbi. Ingen sade något direkt till prinsessan, antagligen för att hon förbjudit dem från att tala med henne, men spänningen i korridoren gick nästan att ta på. Leela märkte hur Ashiwarya blev spändare och spändare för varje steg, hela hennes ena arm skakade lätt, trots att hennes ansikte enbart visade på kalla, hårda känslor. Hon såg på de illvilliga människorna på platsen och sedan på prinsessan igen. Så, utan att tveka, krokade hon ihop prinsessans arm med sin egen som om de var det naturligaste i världen. Ash kunde dock inte riktigt dölja sin förvåning nu. Hon vände sitt ansikte mot Leela och såg för ett ögonblick häpet på henne. Men Leela bara log och kramade prinsessans arm lite hårdare under tiden de gick. Den andra flickans hud var mjuk, len och varm. Det var behagligt att gå arm i arm med henne, trots blickarna och viskningarna runt omkring dem. Leela hade aldrig riktigt tänkt på hur vacker prinsessan var förut. Kanske hade den kalla masken även dolt hennes skönhet på något sätt?

När de till slut tagit sig genom den fulla korridoren och in i nästa, som var tom, släppte inte Leela prinsessans arm och Ashiwarya gjorde ingenting för att ta sig loss. Men Leela märkte genast hur mycket Ash andades ut igen. De gick tysta tillsammans resten av tiden, men släppte inte taget om varandras armar.

Arya 34 år
Känslan hade varit så märklig då den andra flickan tagit hennes arm. Sådan närhet hade Arya aldrig upplevt förut. Aldrig tidigare hade någon krokat arm med henne och aldrig förut hade Arya krokat arm med någon annan. Hon kunde inte riktigt förstå varför Leela hade gjort det mitt framför näsan på alla i korridoren. Deras hat hade varit riktat mot Arya, inte Leela, genom att ta Aryas arm hade hon definitivt provocerat dem grovt. Men kanske var det det Leela ville? För varför skulle hon annars göra det? Arya visste inte. Men trots förvirringen tyckte hon om närheten. Det kändes underligt bra att ha Leela så nära sig. Nästan, men absolut bara nästan, som en liten trygghet. En liten försäkran om att hon inte var ensam. Arya försökte snabbt skaka av sig tanken. Så fick hon absolut inte tänka, hon kunde inte lita på Leela. Närsomhelst skulle hon kunna försvinna lika fort som hon kommit och med henne även hennes närhet. Arya fick absolut inte under några omständigheter tro att den andra flickan gick att lita på. Absolut inte.

De hade kommit fram till slutet av en tredje korridor, ett par gyllene dubbeldörrar med snirkliga ingravering på. Egentligen var det ganska ovanligt med dörrar i Söder. För det mesta brukade man bara använda dörröppningar eller möjligen draperier, tyger av olika slag, för att skilja två rum från varandra. Men den här platsen låg i en lite avskild del av palatset. Leela och Arya hade stannat upp framför dörren. Inte förens nu tog sig Arya loss ifrån Leela och steg fram och knackade tre gånger på en av dörrarna. Sedan backade hon tillbaka till sidan av sin livvakt och väntade medan steg hördes och dörren hon knackat på öppnades.
“Arya, hjärtat, så härligt att se dig igen min flicka! Jag började just oroa mig för att du inte skulle komma tillbaka något mer.” kvinnan som stod i dörröppningen hade silvergrått, långt hår, ljusbrun hy och mörkbruna ögon. Hennes ansikte var fullt av rynkor som tydde på att hon just börjat bli till åren men alltid varit lycklig. Men hennes rörelser och hållning var yngre än hennes utseende.
“Sherya, det vet du att jag alltid gör. Hur skulle jag överleva annars?” Arya log ett litet leende mot kvinnan i dörröppningen samtidigt som hon tydligt märkte av Leelas förvåning vid sin sida. Om den andra flickan förvånades av Aryas plötsliga byte från iskall till mjuk eller chocken över att få se sin gamla danslärare igen efter 16 år var svårt att avgöra, kanske var det båda delarna. Men Arya brydde sig inte om det för tillfället. Hon hade gått hela fyra dagar utan att ha besökt Sherya en endast gång och nu kunde hon bara inte hålla sig längre. Det riktigt kliade i hela hennes kropp över att få sätta igång direkt. Men Sherya hade just fått syn på den förvånade Leela och såg nu även hon förvånad ut.
“Du heliga gudinna!” utbrast den äldre kvinnan, “är det inte Leela Nayar? Har jag hamnat i onåd hos hans majestät av något slag?”
Leela öppnade munnen för att svara men Arya avbröt henne.
“Du kan vara lugn, det har du inte. Men för att göra en lång historia kort så är jag tvungen att dras med henne dygnet runt numera.”
Sherya gav ut ett lätt, men varmt skratt.
“Jasså där ser man!” skrattade hon, “men så farligt kan det väl inte vara? Som jag minns det var ni två väldigt nära vänner en gång i tiden?”
Igen öppnade Leela munnen för att säga något, men Arya avbröt henne innan ord hunnit komma ut.
“Det var väldigt länge sedan.” sade hon kort, “men, ska vi sätta igång? Jag känner av en dragningskraft till violinen…”
Sherya skrattade igen.
“Kom in mina flickor, så ska vi se om den där dragningskraften stämmer!”
De kom in i vad som såg ut att vara en blandning mellan en danssal och ett sovgemak. I ena änden av rummet stod en stor himmelsäng, en grupp av sittkuddar och sittmattor, ett skrivbord och några hyllor med skriftrullar medan i andra änden var ett stort område golv helt tomt bortsett från en stor samling av olika instrument uppradade längs väggarna. Sherya stängde dörren efter sina gäster. Arya hade redan börjat gå över det tomma golvet mot instrumenten på andra sidan medan Leela stod kva och tycktes ta in den märkliga platsen. Arya kunde höra Sherya i bakgrunden förklara sammanhanget för livvakten. Om hur hon varit Aryas dans och musikinstruktör sedan händelsen för 16 år sedan och hur hon fått salen till att göra vad hon ville med och om hur Arya brukade komma åtminstone en gång per dag för att spela tillsammans med Sherya. Arya drog händerna över det svarta instrumentet framför sig. Som hon hade längtat efter att få spela! Hon plockade upp violinen och stråken och tog ett djupt andetag innan hon vände sig mot Sherya igen. Den äldre kvinnan hade redan dragit åt sig en sittkudde och ett mindre set handtrummor.
“Är du redo hjärtat?” frågade hon Arya som inte kunde låta bli att le.
“Alltid.” svarade hon och musiken började.

Att spela var det absolut bästa Arya visste. Hon hade många intressen, men musiken var fortfarande det som slog allt. Ljudet från trummorna och känslan av stråken mot strängarna fyllde hela hennes kropp med både spänning och lugn. Musiken vaggade henne, men tände samtidigt en eld på insidan som bara sprakade på mer och mer. Efter ett litet tag spelade hon inte bara, hennes kropp dansade också med till musiken. Hon rörde sig som en eld över golvet, mjukt och vilt på samma gång i takt med trummorna och violinen. Hennes bara mage följde med trummorna och hon snurrade runt, runt, runt till violinens svängar. Höfterna var både snabba och mjuka. Ibland följde de med i takt med trummorna och ibland snurrade de enbart runt tillsammans med övriga kroppen. Arya log också under hela tiden hon spelade. Hon fylldes av sådan glädje från det hon gjorde. Hon kunde känna hur magin vaknade till liv inom henne, hur den dansade med både inom henne och till slut också på utsidan av hennes kropp. Hennes ögon lyste gröna och den typiska disen snurrade med henne och dansade runt violinen på en gång. Efter en stund tonade musiken lätt ner. Sherya slutade slå på trumman och Arya drog den sista tonen på sitt instrument. Disen var borta och ljuset i hennes ögon tonade bort samtidigt som hon vände sig mot de andra två i rummet. Först föll hennes blick med ett leende mot Sherya som också hon log, sedan tog de sig upp till Leela som stod vid väggen och stirrade storögt på Arya. Leendet dog genast ut från prinsessans ansikte då hon fick se Leelas ögon. De var fyllda med tårar och förundran. Arya svalde och höll hennes blick medan den andra flickan sade med äkta beundran i sin röst.
“Ash… det var magiskt…”
Sherya skrattade lätt igen och sade något till Leela men ingen av henne eller Arya hörde något av det. De stod bara tysta och höll varandras blickar. Allting annat hade för ett ögonblick fallit bort då det sedan länge förlorade bandet mellan dem sakta kom tillbaka…

Arya - Byn i Öst
Oron syntes fortfarande lite i hennes ansikte då Erik slog upp ögonen. Det hade inte varit meningen att väcka honom och hon var inte beredd när det hände, därför hann hon heller inte helt dölja sin oroade sinnesstämning.
"Sovit gott?" Erik frågade sin fråga stillsamt och leendet han hade på sina läppar värmde Arya inuti på ett märkligt sätt. Hon log ett litet leende tillbaka utan att svara och drog handen genom hans hår igen. Då hennes fingrar kom lite längre ner, strax ovanför Eriks kind, drog sig Arya försiktigt lite framåt och kysste sin älskade på pannan. Det gjorde något ont då läppen fått ett skärsår tidigare under natten, men den lilla smärtan var hon beredd på, det var det definitivt värt för att få kyssa Erik på det viset. När hon drog sig tillbaka hade hon fortfarande det lilla leendet på läpparna och sade:
"Har du?"

Erik - Byn i Öst:
Hennes läppar var mjuka och han var helt stilla då de landade en kyss på hans panna. hon undvek effektivt hans fråga gneom att kasta den tillbaka på honom. Han förstod att hon inte ville svara och han kände inget behov av att tvinga henne till det genom att upprepa sin fråga. Istället satte han sig upp och lade benen i kors som en skräddare. Han tittade på henne en kort stund innan hans blick föll ner på hans knutna nävar som vilade ovanpå hans stora vader.
"Jag hade en dröm." sade han stelt. Orden fastnade lite i hans hals. Men han frösökte finna dem för att kunna uttrycka det han upplevt i sin medvetslöshet.
"Du var där, Briañna också - och Freja." sade han, fortfarande med blicken på sina nävar, "det var mörkt och kallt. Som en vinter i norr fast vi var inte i norr. Jag vet inte vart vi var." Drömmen hade varit underlig och kort. Svår att greppa och ännu svårare att minans i vaket tillstånd.

"Det var kallt - riktigt kallt. Kyla jag inte känt på många år. Men, jag minns inte varför vi var där eller vad vi gjorde men ni alla slogs mot något. Eller några, tror jag. Och..." Eriks röst dog ut. Hur skulle han säga detta utan att skrämma vettet ur Arya? Han såg upp på henne med ömhet och kärlek i ögonen. Hans nävar hårdare knutna i knät så att knogarna blev vita.
"Du var gravid och, ett sken liksom - liksom lyste omkring din mage när jag lade min hand på den för att... Jag tror att jag försökte skydda dig och barnet från vad det än var som stod framför oss." Eriks röst dog ut och han sänkte sin blick. Han utelämnade att de alla försökte skydda Arya, att de var blodiga och mörbultade och att det som fanns framför dem var inte bara hans folk, Aryas folk och en uppsjö av krigare med omärkta kläder utan även något mer från ovan. Ett rött sken som spred sig över himlen precis så som det hade gjort när de kämpade mot Mongralerna. Det röda skenet låg i strid på himlen med ett vitt sken. Det dundrade och mullrade var gång skenen kraschade in i varandra och vrål från de båda sidorna på marken hördes var gång de attackerade varandra. I bakgrunden hördes sång och musik av krigaranda. Det hela var bisarrt och Erik visste inte vad han skulle göra med informationen. Samtidigt kände han hur delar av drömmen långsamt försvann från honom och föll in i glömska. Om drömmen hade någon betydelse visste han inte men han visste att något skulle hända i framtiden - om det överhuvudtaget har med det han sett i drömmen var omöjligt att avgöra.

Arya - Byn i Öst
Arya lyssnade noga till vad Erik berättade att han drömt. Hon var tvungen att medge för sig själv att det lät oroväckande, påminde lite om hur det varit de få gånger hon drömt om framtiden. Men hon visade inte vad hon tänkte för Erik. En kort stund funderade hon dock på om hon skulle berätta om sina drömtydande krafter för honom, men beslöt sig snabbt för att undvika det. Även om hon hade velat tyda drömmen var det inte läge att berätta om sina släktkrafter. Dessutom hade hon inte heller tillräckligt mycket energi just nu för att klara av att frambringa sin släktgåva.

Men, nånting i det Erik sagt fick hennes tankar att avbrytas. Erik hade sagt att han drömt att Arya varit gravid. Gravid. Det ordet fick Aryas ögon att vidgas utan att hon kunde hejda sig. Hon fortsatte att lyssna medan Erik berättade, men när han var klar var det fortfarande delen med henne som havande som på något vis fastnade. Gravid. Hon hade aldrig tänkt på det förut, barn. Att bli mor, mor till barn. Tidigare i hennes liv hade hon för länge sedan bestämt sig för att aldrig gifta sig och på så vis aldrig behövt oro sig eller tänka på hur det skulle vara med egna barn. Men nu när hon var med Erik fanns det faktiskt en möjlighet att det skulle kunna ske. Eller en risk. Om det var en chans eller risk var hon inte helt säker på.

Hon såg på Erik igen och kom på att hon inte svarat på något av vad han sagt. Fastnat i sina egna tankar. Snabbt famlade hon efter något att säga utan att avslöja vad hon tänkt:
"Så...vad var det vi slogs emot?"

Erik - Byn i Öst:
Erik såg upp på Arya, hans mage vred sig lätt vid det faktum att hon inte ens verkat reagera vid vad han sagt om dem två. Om deras framtid och det faktum att han såg hennes som gravid. Han kunde själv inte förklara varför men han hade sett det och det hade varit ljuset i hans dröm. Det slog honom lite hårdare än han hade trott. Det var ju egentligen ganska likt Arya men ändå kändes det underligt och smått ledsamt att hon inte ens ville ägna det ett enda ord. Istället ville hon veta vad de slogs mot och han var inte redo att berätta det för henne. Han visste ju faktiskt inte riktigt själv vad han hade sett eller varför han hade sett det.

Han reste sig upp,
"Får jag?" frågade han och pekade med öppen hand mot sängen för att indikera att han ville sätta sig ner bredvid henne. Han ville vara närmre henne. Inte sitta på golvet med henne i sängen. Han ville sitta nära, så nära som han bara kunde. Men han var osäker om hon skulle kunna röra sig med alla skador hon hade. vilket var ytterligare en anledning till att han ville vara nära henne

Arya - Byn i Öst
Erik svarade inte på hennes fråga. Om det var för att han inte kunde eller för att han inte ville kunde inte Arya avgöra, men hon beslöt sig för att låta det vara. Så många gånger som han låtit henne undvika att svara på något kunde hon inte med att pressa honom till det.

"Får jag?" Erik hade rest på sig från golvet och visade med en hand mot sängen där Arya låg. Hon nickade och försökte maka lite på sig för att göra plats åt honom. När han hade satt sig ner tog hon utan att tveka hans hand sin minst skadade. Hon ville vara nära honom. Så nära det bara gick. Även om det kanske verkade lite som om hon stötte bort honom med att vara så sluten. Men sanningen var att hon verkligen inte menade att stöta honom ifrån sig. Tvärt om så älskade Arya Erik och gjorde det av rädsla för att förlora honom.
"Vad tänker du om drömmen?" frågade hon, "tror du att den betyder något?"