Prs tippest & JustAFriend

Elliot svalde hårt. Fokuserade på att andas. Smärtan i axeln började avta.
”Visst, jag har med mig”. Äta ute var en bra idé. Inne i matsalen riskerade de en del stela situationer plus att det brukade krylla med elever. Utomhus var det i stort sätt tomt. På förekommen anledning. Det var kallt. Som satan. Men men, ändå, han skulle ju få vara med Sebastian. Elliot hoppades att det inte skulle bli stelt. När han tänkte efter hade det ju varit mer eller mindre stelt under alla deras möten hittills.
”Ska du köpa?”

Bra. Skolgården. Seb brukade förvisso äta i matsalen, särskilt när det var så kallt ute, men skolgården var mer privat. Och av någon anledning (feghet) så ville han hålla Elliot hemlig. Eller, sin relation till Elliot hemlig. Elliot var ju elevrådsordförande. Alla visste vem han var. Ingen visste vem Seb var. Typ.
”Nej, jag har”, svarade han och nickade bak mot sin ryggsäck. Förmodligen för mycket mat. Hans föräldrar ville väl att han skulle sluta vara så tanig och se ut lite mer som Brandon. Inte för att det någonsin skulle kunna ske.
Istället för att låta Elliot leda dem ut så började han själv gå. Lunchrasten var trots allt inte oändlig, så man kunde inte dra fötterna bakom sig precis.

Sebs steg genom korridorerna var snabba och vana, snabbt kunde han slå upp dörren ut till skolgården. Den tomma skolgården. Folket som inte ville äta i matsalen av diverse anledningar smugglade förmodligen in sin lunch i biblioteket istället för att bege sig ut i kylan. Men Seb brydde sig inte. Elliot gjorde honom varm. Även fast de inte rörde vid varandra.

Sebastian tog täten och Elliot tassade efter. De passerade skåp efter skåp. Korridorerna var nästintill tomma den här tiden på dagen. Dem gick fort och det dröjde inte länge innan han möttes av den svala höstluften. Elliot ångrade starkt att han inte tagit på jackan. Han frös ju redan rejält inomhus. Nåväl, han kunde ju faktiskt inte vetat att de skulle gå ut. Och det kunde ju varit värre. Dessutom hade värmen inombords kommit tillbaks lite smått. Den han känt tidigare. Eller tja, typ alla gånger han varit i närheten av Sebastian.
Hans blick följde Sebastians ryggtavla och insåg att det troligtvis var sjukt skumt att gå någon meter bakom personen han skulle äta lunch med. Särskilt när den personen var Sebastian(aka världens underbaraste) Han ökade takten lite och svängde in bredvid.

Seb slog sig ner bara en knapp meter ifrån platsen där han uppfört sig som ett totalt rövhål mot Elliot bara någon vecka tidigare. Minnet sved men tanken han fokuserat på då fanns fortfarande inristad i bakhuvudet. Elliots mentala hälsa. Hur mådde han egentligen? De hade inte pratat om det. Kunde han fråga? Hur fan frågar man något sånt? Hur mår du? Nej, alldeles för vardagligt. Seb skulle inte få svaret han letade efter.

Ignorera tankarna Seb. Förstör inget. Om Elliot mår dåligt skulle du bara göra det värre genom att göra som förut. Packa upp din lunch istället. Tänk. Inte.
Två mackor. Ett äpple. En apelsin. En proteinbar. En grön smoothie. Och vatten.
Seb åt aldrig sådär mycket. Antingen hade hans pappa inte lagt märke till det eller så struntade han i det fullständigt. Kanske en kombination av de båda alternativen.

Sebastian måste verkligen ha tyckt om den där platsen. Samma plats de sett varandra på för sista gången innan Elliots svacka. Det hade inte direkt slutat i blodbad men mentalt hade det känts så. Sebastian hade ju inte ens gjort något fel, det var bara Elliot som var en sån där överkänslig typ utan känslorna i styr.

Elliot följde Sebastians exempel och började därmed packa upp. Börja och börja, ett äpple, en flaska vatten och en smörgås tog inte så lång tid. Sebastian såg ut att rada upp en hel buffé. Elliot mådde illa bara av tanken på att äta. Proppa i sig kalorier. Usch och fy. Han tog en klunk vatten.
Tidigare hade han verkligen kunnat prata med alla men nu visste han inte vad som hänt. Sebastian gjorde något med honom som han aldrig upplevt tidigare. Det gick liksom inte att prata, eller åtminstone inte att hålla en normal konversation. Elliot hoppades att Sebastian skulle börja säga något för han var verkligen inte sugen på att göra bort sig direkt. Det var väl inte Sebastian heller men Elliot tvekade på om den yngre någonsin skulle kunna göra bort sig. Troligen inte. Han var ju perfekt.

Seb började pilla bort plasten runt sin ena smörgås. Ost och skinka. Två skivor ost och två skivor skinka. Så som det skulle vara. Något annat skulle vara oätligt.
Han tog en tugga och tittade upp på Elliots lunch. Fan, vad han kände sig dum. Hade han varit tvungen att ta upp allting ur väskan? Särskilt den gröna smoothin. Vilken tonåring, bortsett från bortskämda sådana, tog med en grön smoothie till skolan? Vem tog överhuvudtaget med sig en smoothie till skolan? Förihelvete Seb. Du suger.
Vad skulle han säga nu? Han ville säga något om Elliots snap. Eller det han viskat. Men Seb kunde inte. Hans hjärna stoppade orden innan han ens hann öppna munnen. Kanske var det för det bästa. Kanske blev han räddad av sin hjärna. Eller så blev han stjälpt.
”Skulle du på ett möte sen?” frågade han då Elliots väns ord kom till tanke. Var det skumt? Att Seb hade lyssnat? Kanske. Förmodligen. ”När skulle du snacka med rektorn om den där kalendern förresten?”

Elliot plockade upp äpplet. Tog en tugga. Illamåendet stannade upp för en millisekund men kom snart tillbaka, nu värre än innan. Det ville upp igen. Han tog raskt ännu en klunk med vatten och svalde. Kände hur äppelbiten, tillsammans med vattnet trängde sig ner i strupen. Han rös men styrde bort tanken. Tvingade ner det.
Han tittade upp mot Sebastian.
”Mm, ett sånt tråkigt med politiker och rektorn”, han himlade med ögonen. Just det kalendern, han hade nästan glömt bort den.
”Jag kan ta upp det med henne efteråt”. Han sneglade ner på mackan. Önskade att den skulle försvinna från jordens yta.

Möte med politiker och rektorn. Jisses, hur i helvete pallade Elliot? Seb stod knappt ut med föräldrar-lärarmötena. Stackars Elliot. Fast egentligen inte stackars Elliot. Han hade ju valt det själv. Han kanske tyckte det var roligt även fast han inte erkände det. Många på skolan höll saker för sig själva. Inklusive Seb, fast det skulle han också hålla för sig själv. Privat.
”Okej”, svarade han och tog en ny tugga av sin smörgås. La märke till att Elliot inte åt så mycket. Tänkte inte mer på det. Han var nog inte hungrig, bara. Ärligt talat var Seb inte så hungrig heller, men han ville inte riskera ett ljudligt magkurr under en förövrigt tyst lektion. Diverse kroppsljud var pinsamma, även för Seb - fast det var ännu en grej som han inte skulle erkänna.

"Mm, jag ska nog kunna linda in det på något fint sett", Elliot drog lite på munnen. Undrade vad hon skulle säga om han berättade allting helt sanningsenligt. Det skulle han aldrig få reda på för det var inte en chans att det skulle få ske. Ibland var det faktiskt helt okej med vita lögner.
"Men alltså de där mötena är så sjukt tråkiga. Det är helt ärligt en hel del av det där som är tråkigt. Jag har funderat på att avgå flera gånger." Det där sista slank bara ur honom. Visserligen stämde det ju men ändå, det var inte tänkt att någon annan än Elliot skulle veta. Nåväl, det fanns väl värre saker att "avslöja". Och värre personer att berätta det för. Med tanke på att han på många sätt var skolans ansikte utåt hade det inte varit det bästa om fel person fick reda på att han inte stod bakom det han gjorde till 100%. Eller att mycket från hans sida var ett skådespel. Verkligen inte allt, men mycket. Det hade inte blivit populärt.

Seb undrade hur Elliot skulle kunna linda in kalendern på något vis. Han skulle ju bli tvungen att nämna bristen på kläder, och det kändes inte som något som rektorn skulle låta förbipassera. Samtidigt så kände ju Elliot förmodligen rektorn bättre än vad Seb gjorde, så han skulle nog klara det. Inte för att Seb brydde sig så himla mycket. Han ville bara tjäna pengar.
”Varför avgår du inte?” frågade Seb hastigt. Han hade ingen förståelse för det; om han själv inte trivdes med något så slutade han. Och om han varit elevrådsordförande skulle han slutat med det så fort som möjligt. Fortfarande var Seb och Elliot inte samma person. Elliot hade förmodligen mer pliktkänsla än vad Seb hade.