PRS Lupple & Medi

"Oj måla?" Hon såg på honom med ett varmt leende och nickade.
"När vi kommer hem vill jag se dem." Hon tog en sked med glass och funderade en stund innan hon såg på honom med ett fundersamt ansiktsuttryck.
"Vilket är ditt favorit mystiska varelse? Då menar jag som vampyr och sådant."
Hon kunde inte låta bli att rodna och såg ner.
"Själv gillar jag vampyrer. Har alltid gjort det. Synd att de inte finns."

Han flinade lätt och nickade. " Absolut, du ska få se." Sa han och blev så chockad över hennes ord. Mystisk varelse? Vad fan? Vampyr? Han försökte noggrant dölja sina känslor i ansiktet. Vad tusan frågade hon?
Han försökte verkligen komma på ett svar men det var bara tomt i hans huvud.
Han pressade fram ett litet skratt för att inte sitta helt tyst.
"Vampyrer? " Sa han tillslut och tittade på henne. Vad menade hon för vampyrer? Filmernas vampyrer? Böcker? Åh hon hade ingen aning att sen hon kommit hit till Venedig hade hon varit omringad av vampyrer.
"Berätta Willow, varför gillar du vampyrer?" Sa han tillslut när han lyckades sätta ihop en hel mening och uttala den.

Hon var helt röd i ansiktet när hon såg upp på honom.
"De är så mystiska, målas upp som eleganta varelser som charmar sina offer."
Hon stelnade till och rynkade på ögonen och vände på huvudet och såg på honom.
"Säg mig Dorian. Jag kan vara hög på medicinerna men jag undrar om du är en vampyr." Hon lade sig ner igen och såg på honom med sina gröna ögon.
"Har inte sett dig äta eller något annat."

Dorian såg på henne, hon var så generad. Allt det där blodet. Han greppade tag i stolen han satt på och försökte fokusera på det hon sa.
" De är också mördare." Sa han lite allvarligare. Varför ville hon bara se den bra eller ja fina delen av dem? Varför pratade de om detta ens?
Men det hon sa efter, om han hade kunnat hade han nog svimmat. Om hans hjärta hade slagit hade det hoppat ur bröstet på honom nu. Skojade hon? Hade han inte önskat detta? Nu var han redo att fly. Hoppa ut genom fönstret och springa till ett annat land. Till en annan världsdel. Vart fan var Alexander? Han hörde honom inte, han kände inte lukten av honom?
Hög på medicin? Hon hade bara dropp.
Vad skulle han svara? " Om jag är en vampyr? " Sa han och flinade till.

" Vad vet du om vampyrer?" Sa han tillslut. " Vad finns det för fakta om dem?" Förtydligade han. Att vara logisk fungerar alltid- eller?
"Låt oss vara logiska. " Sa han och drog handen igenom håret.

"Ja människor är mördare med." Willow ryckte på axlarna och såg på honom med ett litet leende.
"Så vad tror du om vampyrer då? Att de kan vara ute i solen eller inte? Blir man vampyr efter ett bett eller inte? Dör de av en påle genom hjärtat?"
Hon fick en fundersam rynka och satte handen under hakan.
"Jag tror att vampyrer kan vara ute i solen för min del. Jag vet inte hur de gör det men om de fanns skulle solen inte hindra dem." Hon såg på honom och såg sedan på sina händer.
"Och sen har vi det där med att bli biten. Jag har hört så många olika versioner av det men den som jag tycker är mest romantisk är när man får blod av en vampyr. Man binder sig till den." Willows gröna ögon gnistrade medan hon knäppte sina händer och log.
"Påle genom hjärtat dör vem som helst så varför inte en vampyr? "

"Sant." Sa han tyst och såg på henne. Vilka bra frågor hon hade. Han flinade till och ryckte på axlarna.
" Jag tror att solen är ett problem för dem." Sa han fundersamt, han behövde välja orden väldigt noggrant.
"Inte, om en vampyr skulle finnas och sedan bita en annan människa för att dricka blodet så skulle varje människa bli vampyr. Jag tror det är mer till saken än ett bett." Sa han och rättade till sin tröja lite.
"Kanske." Sa han på det sista hon hade frågat och studerade henne när hon började prata.
"Klokt, de skulle ha levt länge så de borde ha hittat ett kryphål vad gällande solen." Sa han och vred lite på ringen han hade på sig, som han alltid hade på sig.
"Romantiskt? Tror du det skulle vara romantiskt att bli biten av en vampyr för att själv bli vampyr?" Sa han och studerade henne. Detta var inte bra.
" Men vem som helst dör av ett pistolskott i hjärtat också- tror du vampyrer om de skulle finnas alltså också dö av det?" Sa han nyfiket.

Han hade alltid vetat att hon var smart men detta, att hon verkade ha nån slags koppling till vampyrer tycka att de var mer mystiska än farliga? Det var inte bra. Inte alls men kopplingen var kanske inte så konstig hon var ju trots allt ett mirakelbarn.

"Självklart har de hittat ett kryphål om de har funnits länge not." Hon hade ätit upp glassen och såg på honom med stora ögon.
"Ja jag tycker det är lite romantiskt stäm mig om du vill det." Hon lade armarna i kors och såg bort mot dörren och spratt till.
"Hur är det med kors då? Tål de åsynen av dem eller sådant?" Hon kände på sin hals och såg ner. Hennes kors var borta, hemma på nattduksbordet.
"Jag tror de fruktar dem. Att de är så långt ifrån vad gud skapade människan till."

Han såg på henne och skakade på huvudet. Hon hade allt fel.
"Varför skulle det vara romantiskt?" Sa han, detta behövde han förstå. Höra vad hon hade och säga. Såna tankar måste stoppas.
När hon spratt till flög även han upp ur stolen men satte sig lika snabbt. Nu var han löjlig. Ingen var i närheten, det skulle han veta. Han drog handen igenom håret ännu en gång och såg på henne.
"Jag tror kors skadar dem." Sa han och la handen över där hennes kors hade bränt honom. Vilken smärta det hade varit.
"Kanske. De är ju enligt myterna levande lik som går runt och behöver människoblod eller blod för att överleva. Jag tror Gud är väldigt besviken på den skapelsen." Sa han och såg på henne. Hon behövde förstå den negativa delen som faktiskt var mer sann än något annat. Nu hade hon råkat stöta på ganska välanpassade vampyrer men ändå. Hon var i fara även med honom även om han var där för att skydda henne så var det en risk. Han var så törstig. Han vände bort blicken och slöt ögonen. Snart så, när Alexander kom kunde han gå. Han behövde dricka eller han ville. Kanske borde han döda någon som hamnade i nyheterna så hon skulle sluta upp med det hela romantiska av detta.

"Jag vet inte Dorian. Jag har varit ensam större delen av mit liv. Jag har tverkligen ingen aning." Hon ryckte på axlarna och såg på sina händer medan hon suckade tungt.
"Jag tror han inte skapade vampyrerna utan det var lucifer." Hon såg upp.
"Dorian stör detta dig? Vi kan sluta prata om vampyrer men du ville veta varför jag var intresserad av vampyrer. Nu fick du ditt svar." Hon hörde en knackning och hon vände huvudet.
"Kom in."

"Lucifer, ja det låter rimligt." Sa han och skrattade lågt. Hon har varit ensam så hon vill vara ett vandrande lik i all evighet? Det finns nått mer till detta. Han skakade på huvudet.
"Nej då. Bara lite sugen på dricka." Sa han och nickade sedan.
"Mhm- nu vet jag." Sa han och hörde knackningen, han vände blicken dit? Varför hade han inte märkt detta? Han reste sig försiktigt upp och flyttade sig närmare sängen men när Alexander klev in satte han sig igen.

"Hejsan Willow." Sa han och gick fram och tittade på henne med ett leende. "Du ser piggare ut, jag vill gärna fortsätta med droppet. Det verkar få dig att bli piggare. Dorian, ta en promenad. Du vet vart min kontor ligger?" Sa han och Dorian nickade.
"Sköt dig nu WIllow." Flinade han innan han kramade hennes hand och gick mot Alexanders kontor. Väl där så stannade han upp, låste dörren och började leta. Blod. Han sjönk ned bakom hans skrivbord och började sedan dricka. Nu borde Willow ha tillräckligt mycket för att förstå om hon ville förstå.