Flowers in the dark [PRS]

Ja, vad ska egentligen det betyda? Det är väl så att Hayley inte riktigt litar på sig själv med pengar. Hon gillar att förtjäna dem, att det är hennes egna och inte någon annans, som tjänstgöring. Men trots den synen på det hela är hon osäker över om hon skulle bli för bekväm med det hela, och faktiskt använda sig av pengarna.
”Jag vet inte riktigt.. jag handlar hellre något när det blir lön.” Berättar hon långsamt, lite tveksam på sina egna ord. För hon är verkligen tacksam över att han litar på henne, och att han frågat, men hon kan inte tillåta sig själv att komma bort sig så. Det skulle ändå inte leda till något bra. De två har verkligen helt olika relationer till pengar. Hon själv kan inte tillåta sig själv att köpa något om hon absolut inte behöver det, medan Yaosu kan spendera allt på vad han vill. Det är väl uppväxterna, han har aldrig behövt se pengar som något problem, det har allltid funnits gott om det. Nu finns det mycket fel i det, men Hayley kan inte undgå att vara lite avundsjuk. Tänk om hennes familj haft samma slående ekonomi, det hade förvisso kunnat vara mycket värre, men det är en tanke som inte riktigt vill flytta på sig. Mycket hade varit annorlunda. Det hade inte lätt till ett bättre familjeliv, föräldrarna skulle inte vara bättre föräldrar, men kanske det hade varit lättare för henne. Ja, om och om. Det är svårt att veta, det är liksom inte mycket man kan göra åt det. Hon skakar på huvudet för sig själv, det där andra är ju faktiskt roande. Det får henne att skratta till. Nu säger inte den tre år äldre det för att vara rolig, utan för förvirringens skull. Men hon kan inte undgå att finna det lite roligt.
”Jo, jag tänker att en taxichaufför är bättre sällskap än dig.” Leendet är genuint, men hon vågar inte riktigt se upp mot Yaosu. Hon vet att ansiktsuttrycket inte är något hon vill se, hon kommer bara att överanalysera det hela. Tyvärr. Hon har precis som sin bästa vän talang för att göra det. Rösten som glider in genom öronen är ett bevis på det hela, den mumlande tonen, som verkar vara mer för sig själv än för henne. Kanske han är avundsjuk, för att han inte fått vara en del av den magiska världen på samma sätt. Det finns mycket för dem bägge två att vara avundsjuka på. ”Jag kan visa dig någon gång om du vill?” Borde hon ha hållit käften? Kanske, än så länge är det lite osäkert.

Snöfallet blev tätare allt eftersom minuterna passerade och bilen slingrade sig nerför olika vägar - en del av dem mindre, en del av dem större. Och nej, det var inte direkt så att han hittade i staden utantill, utan navigationssystemet var den enda anledningen till att de inte var helt vilse för tillfället. Han hade ju faktiskt inte bott i innerstaden sådär jättelänge, och med tanke på vilken myrstack New York var, var det inget konstigt med det överhuvudtaget. Det var nästan så pass att han kunde komma vandrandes två kvarter borta från lägenheten utan att känna igen sig ett skvatt. Mobiler och digitala kartor var bra grejer det, men knappt ens de kunde hjälpa honom när det kom till kritan. Lokalsinnet var verkligen uruselt på alla möjliga nivåer. Hade han bott i en något större lägenhet hade han säkerligen tappat bort sig då och då. Lyckligtvis funkade det hyfsat när det kom till sträckor och navigeringar han kände väl till - typ som den till kontoret eller hamnen.
”Jo, lön kommer du ju få någon gång i slutet på månaden”, svarade den äldre och drog på munnen. ”Men som sagt, jag bryr mig verkligen inte om du handlar något utöver sängen”, fortsatte han med en liten axelryckning. Därefter drog ögonbrynen ihop sig och han putade smått med underläppen. Nu förstod tjugoettåringen att det där om att hon föredrog en okänd taxichaufförs sällskap över hans eget var ett skämt, dock kunde han inte undgå att ta åt sig. Inte mycket, men han oroade sig fortfarande över att hon egentligen inte tyckte om honom. Visserligen hade han ingen anledning att tro det, fast hjärnan lyckades alltid vrida och vända på precis allting alldeles för mycket.
”Och jag som tycker att mitt sällskap är oslagbart”, knorrade Yaosu till svar efter en lång stunds tystnad. Ha! Vilket skämt. ”Visa mig? Vadå? Någon magisk regering?” Han tystnade med ens samtidigt som leendet på läpparna blev större. ”Jag skulle uppskatta det, helt ärligt alltså..det är någonting jag alltid velat uppleva..men det får bli senare, börja med att berätta för Isaac och så.”

Det är svårt att sitta helt komfortabelt i soffan. Magen har växt till sig en hel del under veckorna som passerat, nu har hon vant sig en aning, men det är fortfarande inte lika bekvämt som det kunnat vara innan. Det lilla knytet inne i magen på henne har börjat sparka, och hon har behövt köpa en hel del nya kläder, vilket hon kunnat göra tack vare lönen varje månad. Mycket har förändrats. Hayley har även berättat för barnets pappa. Hans reaktion hade varit som förväntat, men hon kan fortfarande känna en riktigt stor mängd med skuldkänslor bara över att tänka på det. Det är väl förståeligt med tanke på att det varit Yaosu hon sprungit till mitt i natten när barnet sparkade för första gången, och Isaac inte kunnat vara med under det. Nu kommer de inte att behålla barnet, men det är självklart något han kan ta sig illa av. Där och då är det ingenting som Hayley funderar över, utan hon sitter där i soffan, blicken fäst på fönstret medan regnet slår mot glasen utanför. Hennes fingrar är kupade runt om en liten skål med chokladpudding. Nom nom nom. I bakgrunden spelas New girl, en komediserie som Joshua introducerat henne till, som alltid får henne på andra tankar. Men hon har tyvärr zoomat ut, sin fulla uppmärksamhet på varje liten droppe som blöter ner balkongen.
”Du,” börjar hon med skeden i mun, och sträcker ut de smala benen över soffans varma tyg. De är klädda i stickade strumpbyxor, samtidigt som en midi klänning i viskos täcker hennes överkropp. Bekvämt, och rätt fint om hon får säga det själv. Hayley tar en liten bit chokladpudding till, och de kristallblå ögonen glider mot den tre år äldre mannen. Hjärtat slår i bröstkorgen varje gång hon lägger ögonen på honom, och hon har aldrig riktigt förstått det där med fjärilar i magen förrän några veckor sedan. Men hon själv tycker det mer känns som två noshörningar som slåss med varandra än några gulliga fjärilar. Det är nya känslor för henne, saker hon aldrig trott att hon skulle känna för någon… har hon vågat berätta det? Nej, självklart inte. Såja, nu återgår vi till vad hon egentligen vill. ”Vad skulle du vilja döpa bebisen? Om jag behållit den, det vill säga.” Ja, ibland kommer det underliga tankar upp i skallen på henne, och hon kan inte hålla det för sig själv. Men det har Yaosu säkerligen vant sig vid vid det här laget.

Våren hade anlänt med både regn och strålande sol. Dagen till ära var himlen däremot jämngrå och vattendroppar slog gång på gång på fönsterrutorna. Fast tjugoettåringen klagade verkligen inte, för det var extremt mysigt nu när de satt inomhus och lutade. Tv:n stod på och de två ungdomarna satt tätt intill varandra. Som sagt, väldigt mysigt. Han kunde inte förneka att han av någon anledning gillade att befinna sig sådär nära den yngre flickan. Innan hade han trott att det varit kärlek vid första ögonkastet och att han var komplett galen, men på senare tid hade han lagt de teorierna åt sidan. Man kan tycka om människor utan att vara kära i dem, han hade helt enkelt varit förvirrad och socialt överväldigad. Visst var det en stor, fet lögn han lyckats intala sig själv, dock betydde det inte att han trodde mindre på den. Särskilt inte då han hamnat i ett så lugnt limbo, där tankarna fortfarande var jobbiga men inte alldeles för stökiga.
Frågan fick Yaosu att haja till, leta sig bort från sina eviga funderingar och fokusera på verkligheten istället. Det var en bra fråga och därmed hade han inte något braskar på den. Namn var han bra på - på mandarin. Västerländska namn däremot? Inte för fem öre. Av någon oförklarlig anledning var han totalt värdelös på sånt där, men det betydde inte att han tänkte vifta bort frågan. Försöka kan man alltid göra, sedan är det en annan grej om man lyckas eller ej.
”Du vet att jag är dålig på sånt där”, började han med en gäspning och vilade bakhuvudet mot soffryggen, eller tja, lät nacken böjas över kanten så att ansiktet vändes mot taket. Nåväl. ”Men jag antar att om det varit mitt val och om du faktiskt skulle behålla det..” Tjugoettåringen lyfte upp huvudet igen och sneglade ner mot Hayley, med tänderna gnagandes i underläppen samtidigt som fingrarna pillade med guldkedjan runt halsen. ”Kanske Delaney och det varit en tjej och Bastien om det varit en kille..om det däremot hade varit mitt eget barn hade jag nog döpt det till Hua, oavsett kön”, rabblade han på efter en stunds betänketid. Därefter fiskade han upp en av artonåringens blonda lockar och tvinnade den mellan tummen och pekfingret. Återigen, väldigt mysigt med tv:n påslagen en bit bort och regnet som föll utanför lägenheten. Sedan fanns det uppenbarligen andra anledningar som bidrog till varför han kände sig så otroligt bekväm och nöjd, men men.

Det hade varit en klurig fråga det där, att komma på namn till en liten varelse som lever inne i magen på det artonåriga flickan. Hayley själv kan verkligen inte komma på vad hon skulle vilja döpa sitt barn till. Inte det som växer hos henne nu, utan det hon kanske får när hon faktiskt är redo och kan ta hand om en familj. Vissa har namn planerade sen tidig ålder, hon själv blir bara skrämd av självaste tanken. Nej, hon är långt ifrån redo för något sådant. Dock är det en rolig tanke att sitta och tvinna på. Larissa är ett fint namn. Vart det kommer ifrån vet hon inte riktigt, men fint är det. Kanske det är det enda som betyder något, men hon vill gärna ha en bakgrund till valet av namn. Lyckligtvis behöver hon inte bestämma något för knytet inne i magen på henne, då adoptivföräldrarna kommer att få ta hand om det. Jo, de är ett riktigt trevligt par som hon fått träffa ett par gånger under veckornas gång. Jo, så här i efterhand är hon ännu gladare över sitt val. Barnet skulle ha det mycket bättre hos dem än hos henne, och de två är redan föräldrar utan ett litet barn. Hon har nog inte varit så nöjd över sig själv innan, att hon valt adoption. Det känns bäst för alla. Med ett djupt andetag sätter hon sig lite rakare upp i soffan, och ställer den lilla skålen på vardagsrumsbordet innan hon återigen lutar sig tillbaka. Den här gången faller huvudet ner mot bröstkorgen på Yaosu, så att öronen klart och tydligt kan höra hjärtslagen. Dunk, dunk, dunk.
”Hua är ett fint namn,” viskar hon och sluter ögonlocken ett slag. Att vara så nära den äldre känns fruktansvärt bra, men tanken att de aldrig kan bli mer än vad de nu är gör ont.. Nu gillar hon den relation de byggt upp tillsammans, men hon vet inte riktigt vad den är. Det är frustrerande. De är vänner, men närmare än så. De är inte ett par, trots att det skulle vara något hon vill. Känslorna som Yaosu berättat om för månader sedan verkar ha tynat bort, samtidigt som hennes blivit större och större. Tills att de nästan kväver henne varje gång hon lägger ögonen på honom. Därför är det lättare att ligga där med huvudet mot hans bröstkorg, då hon inte riktigt behöver se in i hans ögon. Trots att närheten tar på henne något förskräckligt. ”Vart har du fått det ifrån?”

Hjärtat tog ett litet skutt när Hayleys huvud lutades mot bröstkorgen på Yaosu. För några månader sedan hade det förmodligen aldrig fallit henne in att göra något sådant, åtminstone inte när tjugoettåringen hade både armar och ben. På senare tid hade det däremot blivit mer och mer vanligt att hon gjorde så, alltså vågade sig närmare honom. Däremot verkade hon undvika hans blick till vilket pris som helst. Kanske han bara inbillade sig, kanske det inte alls var vad hon egentligen gjorde, men det kändes verkligen som det. Det var liksom inte ofta som den äldres mörka ögon lyckades fästa sig i de respektive kristallblå.
”Vart jag fick det ifrån? Tja..det är ett kinesiskt namn, så Kina antar jag?” Resonerade den äldre och drog försiktigt på munnen, samtidigt som han slängde armarna runt henne. Ingenting konstigt med det, nej det var så vänner gjorde. Men varför, varför ville hon inte möta hans blick? Inte ens när han så desperat sökte efter hennes egen?
”Vill du ha barn i framtiden? När du är redo alltså?” Undrade Yaosu efter en kort stunds tystnad och vilade hakan mot Hayleys hjässa. Hennes lockar var så mjuka och han kände sig bekväm med doften. Det var någonting ovanligt, då han brukade ha svårt för allting som inte luktade som han själv. Däremot var det annorlunda när det kom till den artonåriga flickans doft. Den var så behaglig, varken för stark eller svag. Han skulle nog inte kunna leva utan den. Okej, överdrift, men han ville inte leva utan den. Nej, hon fick väl helt enkelt vara hans personliga assistent livet ut. Om han varit lite smart hade han nog tänkt ett steg längre, dock var allting som sagt sådär perfekt för tillfället. De romantiska känslorna fanns självfallet där, men de hade börjat framkomma mer och mer sällan. I början hade han ju gått omkring och predikat över hur vacker hon var, att han gillade henne otroligt mycket och bla bla bla. Efter några veckors tid hade de orden slutligen tynat bort i luften, vilket troligen var skönt för stackars Hayley. Hon hade tillräckligt mycket att tänka på.
Tjugoettåringen lutade sig lite åt sidan och placerade några fingrar under hakan på henne, vred försiktigt det där ansiktet han älskade så förfärligt mot sig. För vacker var hon även om han inte gick runt och ylade om det, ingen tvekan om den saken. De mörka ögonen sökte efter den kristallblå blicken och leendet på läpparna blev mer snett och allmänt gulligt.
”Vad hade du döpt barnet till? Om du valt att behålla det?” Sköt han slutligen tillbaka och släppte den nätta hakan.

Är det så att Yaosus lilla hjärta där inne skuttar till pågrund av kontakten? Kanske, eller så är det Hayley som önsketänker. Känslorna för den äldre har blivit starkare och starkare de senaste veckorna, vilket hon i grund och botten avskyr. Hon vill inte känna av dem, hon tycker inte att hon förtjänar dem. Eller ja, hon förtjänar åtminstone inte honom. Det verkar som att med tiden som hennes känslor byggts upp, så har den andres känslor för henne sjunkit. Kanske hon blev lite bortskämd med komplimangerna han gav henne, faktumet att någon skulle gilla henne på det sättet hade liksom varit fullkomligt oförståeligt för henne. Men ja… med tiden verkar de helt enkelt ha tynat bort. Vilket är nog lika bra. Han förtjänar någon så mycket bättre än hon själv. Inte Samantha, men i princip vem som helst bortsett från henne.
Svaret får den artonåriga flickan att himla med ögonen.
”Nehe, det säger du inte?” Säger hon med ett litet leende strykandes över de fylliga, röda läpparna. Hennes ena arm har vid det här laget slingrat sig runt midjan på tjugoettåringen. Det är något helt nytt. Hon har inte riktigt kunnat vara nära män i ett nyktert tillstånd förutom när det gäller Joshua, men det har helt förändrats desto mer hon och Yaosu lärt känna varandra. ”Jag menar hur du stött på det namnet, varför du började gilla det.” Kanske hon inte varit särskilt tydlig med sina ord, men det händer. Ibland kommer meningar man inte kan förstå sig på ut ur hennes mun, utan att hon tänker på det. Helt oförståeliga meningar. Trots att de låtit väldigt vettiga i huvudet på henne. Det har hon lärt sig att leva med under alla år. Tyvärr är det jobbigt precis i början av kontakten, när de inte har någon aning om vad hon pratar om överhuvudtaget. Riktigt dilemma. Hayley gnager sig i underläppen innan hon vrider lite på huvudet, och låter hakan vila mot bröstkorgen medan blicken osäkert sätter sig på den andre. Hjärtat dunkar likt förbannat i bröstet på henne bara av att se på honom
”Kanske… om jag lever stabilt och sådär, skulle inte vilja tvinga ett barn in i en värld om jag inte har koll på allt innan. Förstår du vad jag menar?” Jo, med tanke på sin egna familj är det väl förståeligt. Föräldrarna hade aldrig varit bra föräldrar, och det hade definitivt inte varit ett fint, älskvärt hem. Om hon ska ha barn måste hon kunna ge dem allt det där. Allt. När Yaosu sedan placerar fingrarna under hennes haka blir hon praktiskt taget tvungen att se honom i ögonen. Väldigt jobbigt faktiskt.
”Åh, jag gillar Larissa eller Kimberly om det är en flicka, och Elijah om det är en kille.”

”Jag stötte på det i en gammal saga som jag brukade läsa när jag var yngre”, förklarade Yaosu med ett litet, mjukt skratt, samtidigt som han skakade på huvudet en gnutta. Han hade nog allt förstått att det inte var riktigt så hon menat innan, men det var alltid roligt att retas lite. Okej, det var alltid roligt att retas med Hayley. Annars var han inte sådär jättemycket för att retas faktiskt, inte i lika stor utsträckning som sin käre bror. För Zihao älskade verkligen att retas, med allt och alla. Ibland var det faktiskt lite charmigt, men oftast inte.
”Hua betyder välmående på mandarin..jag tror att om man ger sitt barn alla möjligheter att må bra, till exempel även genom sitt namn, så kommer det också att göra det”, fortsatte han och blickade fundersamt ner mot den yngre flickan. ”Fast det är egentligen bara en skröna..bara för att man har ett visst namn betyder det inte att man speglar dess betydelse. Jag menar, Zihao betyder bokstavligen heroisk son, och tja..” Den äldre tystnade och frustade till. ”Jag vet inte om man kan beskriva honom som det direkt”, sade han därefter och ryckte lätt på axlarna.
Tjugoettåringen började pilla med ytterligare en av den yngre flickans hårtestar. Den här var närmare ansiktet, så pass att fingrarna fjäderlätt strök över en av de fräkniga kinderna. Han kunde nätt och jämnt både höra och känna hennes hjärtslag, även om han kanske kände dem bättre än vad han hörde dem. Så bra var hörseln faktiskt inte. Eller nästan, men inte fullständigt. Helt ärligt ville han inte heller att den skulle vara det, för varje gång han insåg att han kunde höra saker och ting bättre, känna lukten av dem, visste han att halsbandets effekt hade avtagit. Inte mycket, däremot märkbart. Någon gång i framtiden skulle dess energi säkert ta slut helt, i alla fall om han inte tog det av sig med jämna mellanrum. Då fick det en chans att återhämta sig, att ladda upp så att säga. På senare tid hade han dock varit dålig på det där - att ta av sig kedjan alltså.
”Det är fina namn..” svarade Yaosu frånvarande och fortsatte pilla med de mjuka lockarna. ”Hayley”, började han därefter och slöt en av händerna runt kinden han nyss varit och svept runtomkring. ”Ditt hjärta..det slår så snabbt”, fortsatte den äldre tyst och lutade sig en gnutta närmare det vackra ansiktet. ”Vad är det som får dig att våga vara så nära mig? Slår det sådär för att du är rädd?”

Det är något nytt. Att ett namn skulle ge mer eller mindre möjligheter till att må bra. Det är åtminstone första gången Hayley hör om det, men kanske det är många som tänker på det sättet. Sen tycker hon i grund och botten att Hur är ett fint namn. Det verkar lite som att betydelsen av namnen betyder lite mer i Ostasien än i Amerika och Europa. Hon själv har ingen aning om vad Hayley kan tänkas betyda, och föräldrarna hade definitivt inte haft det i åtanke när de döpt henen. Men det är mysigt, att få en sådan koppling till sina namn. Lite roligare att döpa sina barn om man har betydelsen i åtanke. Kanske hon själv borde fundera mer på det om hon får egna barn tillslut, eller att faktiskt ha någon grund till namnen bortsett från att de är fina. Låter vettigt. Den artonåriga flickan sluter sina ögonlock en kort stund, ljudet från teven avlägsnar sig och just då är det bara en sak hon fokuserar på. Hjärtat som dunkar inne i bröstkorgen på den tre år äldre, och det han säger. Det sistnämnda får henne att skratta till. Heroisk son. Åh jösses.
”Nej, det hade inte varit det första jag beskrivit honom som.” Påpekar hon. Nu har hon vant sig allt mer vid Zihaos sällskap. Han har blivit snällare mot henne efter han fått reda på graviditeten, vilket faktiskt gör henne lätt irriterad. Men med tiden har hon blivit lite mer accepterande än hon varit innan. Hon har såklart vetat att den ett år äldre är hennes bästa väns stora kärlek rätt länge nu, men hon har inte riktigt kunnat respekterat det innan. Som sagt, överbeskyddande är ett bra ord att kalla åtminstone henne. Hennes roande ansiktsuttryck sjunker däremot när hennes namn nämns. De slutna ögonlocken slås upp efter en stunds tystnad. Varför tvingar hon sig själv att lida så mycket? Hon skulle kunna sitta på andra änden av soffan och fortfarande ha det mysigt. Men där ligger hon, ihopkrupen mot Yaosu och huvudet lutad mot den starka, men slanka överkroppen. De kristallblå ögonen granskar ansiktet framför sig, hur det glider aningen närmare samtidigt som hjärtat börjar dunka än snabbare. Fan.
”Nej nej, jag är inte rädd,” spelar ingen roll hur ont det gör i bröstkorgen på henne, hon vill fortfarande vara nära Yaosu. Hur han lyckats med det vet hon inte riktigt. Men med tiden har hon blivit mer och mer bekväm i hans sällskap… han är nu på den korta listan av män hon kan vara nära i nyktert tillstånd, Joshua, Aeron och Yaosu. Tre stycken. ”Jag vet inte riktigt faktiskt, är det konstigt?” Jo, på något sätt har den andre även gjort henne nästintill stum. Hon kan knappt få ur sig några ord, än mindre en bortförklaring.

Det hade nog inte varit det första som någon överhuvudtaget skulle beskrivit nittonåringen som. Snarare dryg och impulsiv. Visst var han väldigt trevlig ibland, mjuk och försiktig, men det hände väldigt sällan. Som barn hade han varit ännu värre - en enda stor röra av känslor, utan sätt att uttrycka sig själv. Det var inget konstigt egentligen, med tanke på hans åkomma och allt. Fast ändå, ändå kunde man nog inte direkt beskriva honom som en heroisk son.
”Du, det hade nog ingen gjort, inte ens Joshua som verkar vara halvt förblindad..det är de båda två, när allt kommer omkring”? Sade tjugoettåringen och himlade med ögonen för sig själv. Jo, de två turturduvorna var uppenbarligen helt beroende av varandra, älskade varandra helt blint. Nu var det inte konstigt alls, men han var helt klart imponerad av det - att folk kunde älska varandra så otroligt mycket. Det ironiska med det var att han egentligen, innerst inne, älskade Hayley på samma sätt. Den enda skillnaden var att han inte kunde beskriva känslan eller ens identifiera den. Men någonting kände han, någonting som han aldrig känt förr. Förmodligen var det därför han helt plötsligt lutat sig så nära henne, därför som handen strök över en av kinderna. Läpparna var lätt särade, skrek efter den uppmärksamhet de för tillfället inte fick. Aldrig fått, rättare sagt.
”Det är inte konstigt”, svarade Yaosu tyst och lutade sig ännu närmare. Precis som vanligt visste han verkligen inte vad han höll på med - han hade inte den blekaste aning. Varför dunkade hjärtat så hårt? Varför bultade läpparna på det sättet? ”Bara mänskligt antar jag?” Mumlade den äldre efter några sekunders tystnad, allteftersom blicken blev mer och mer mjuk. ”Hayley..får jag kyssa dig?” Frågade han och ber sig själv i underläppen. Kanske det varit dumt att fråga, särskilt eftersom hon förmodligen inte ville kyssa någon som Yaosu. Han kunde liksom inte riktigt föreställa sig att någon skulle vilja göra det av egen vilja, efter att de fått en sådan uppenbar förvarning. Sedan ville han inte tränga sig på, inte skrämma bort henne. Även om den yngre flickan för stunden satt i hans armar och kände sig tillsynes trygg, kunde det ändras av ett sådant initiativ. Som i ett slag, som en blixt som slog från himlen mot marken.