PRS Vidomina & Lupple

Det var tydligt att det var något som stod helt fel. "Obalans..", mumlade Astral för sig själv när han hörde Melanies förklaring och skyndade efter henne. På stämman hennes att döma verkade hon förtvivlad över tillvaron. Naturen var inte med henne. Nej, en del av henne var inte med henne.
Han lät sig ryckas med då Melanie skyndade på stegen och drog med honom bort till de äldre träden. Det kändes genast en aning tryggare. De var borta från den märkliga i staden, värdshuset och människorna. Vad som hade hänt där skulle nog Astral inte få reda på riktigt ännu. Ändå gnagde tanken att han varit i detta område tidigare. Han var frustrerad över att han inte lyckats placera det. Var det hans förflutna som spelade honom ett spratt? Hade han tvingat sig själv att glömma? Och hade någon då hjälpt honom? Var det frågan om något annat, mycket större?
Han skulle inte fastna länge i de tankarna då han såg på när Melanie sjönk ner på marken för att utföra sina ritualer. Astral stod värdigt stilla och sänkte blicken. Skulle inte störa henne.
När hon sedan rapporterade om hennes resultat såg han upp mot henne. Han nickade. Förstod att det inte var mycket mer att göra än att vänta. Förhoppningsvis skulle de snart ha svar på sina funderingar. Men hur det skulle gå till, skulle bara visa sig med tiden.
Astral ryckte till då trädens gren greppade tag runt honom för att lyfta honom upp i trädet. Han svor lågt, irriterad över att han blivit så överraskad och påminde sig om att hålla uppe garden. Den här platsen, det här stället.. Astral ville inte stanna längre än nödvändigt. Därför suckade han lite besvärat när Melanie uppmanade honom till att samla sina krafter. Det skulle bli svårt att somna, men lät sig ändå försöka slappna av så gott det gick. I bakhuvudet var han ändå på spänn, lyssnade, funderade. Tankarna surrade. Han fann sig i någon slags dvala av dröm och tankar, kanske något träden delat med sig till honom själv. Det lät ju som att de också hade det besvärligt.
Astral vilade ryggen mot den tjocka trädstammen och slumrade till och vaknade, slumrade till och vaknade, och fortsatte så i en ond cirkel till nattens mörknande.

Astral vaknade plötsligt av att han kände något krypa över hans ben, närmade sig hans byxficka. Hade han sovit djupare hade han förmodligen inte märkt det. Men med tanke på oroligheterna hade han, turligt nog, sovit ytligt. Han drog reflexmässigt sitt svärd ur sidan samtidigt som de som närmat sig honom försvann i ett ögonblick. Bara konturen, skuggan av något i mörkret, avslöjade att det hade varit någon där, i trädet, för att sedan i en kvick rörelse hoppat ner på marken.
Astral for upp med svärdet fortfarande i sitt grepp. Han förstod inte. Det var för långt ner för att kunna kasta sig ner till marken utan någon mindre smärta. Men vad det än var, eller vem, så skulle hen inte få komma undan. Denna någon hade ju inte verkat vara på deras sida precis.
Astral böjde sig fram och blev förvånad då han mötte blicken av ett par gröna ögon som blänkte i månljuset. Där nere vid trädstammen stod någon och tittade rakt på Astral. Astral flämtade och tvekade först. Han mätte i huvudet hur långt hoppet skulle vara, men så tog han mod till sig och hoppade ner för att landa med en duns på marken. Han föll på ändan och kände smärtan. Jämrade sig dovt, men fick samla sig snabbt då han såg att personen i fråga fortfarande stod lugnt stilla och såg på. Den där blicken.. den såg inte mänsklig ut. Ögonen var smala, pupillerna som ett sträck. Det var svårt att se något alls. Personen var iklädd i mörk snörad överdel, mantel och huva, så att ansiktet på henom doldes. Men så såg han sedan..
Bakom personens rygg piskade en svans. Det var något av ett kattliknande djur. Plötsligt blev det tydligare för honom och Astral riktade sitt svärd mot varelsen.
"Vem är du? Vad vill du?", frågade Astral.
Personen, katten, verkade inte alls hotad av Astral gick fram för att besvärat knuffa undan hans svärd från hans ansikte. "Jotesi. Jag är Jotesi. Ni är på farlig plats.", sa han med en kraftig brytning. Han var inte härifrån. Astral kunde skymta ansiktet nu och såg att det var ett ljusgrått kattansikte med spräckligt svart mönster. Morrhåren glänste i månljuset.
Astral hade aldrig korsat sin väg med någon av denna ras tidigare. Nästan så att han trodde att de inte fanns. Men någonstans i bakhuvudet drog han sig till minnes av historier om kattvarelserna, något av människa också, med tanke på de sätt de rörde sig likadant. De rörde sig ofta i grupp och reste runt. Många av dem.. tjuvar. Astral grimaserade när han förstod att det varit ett rånförsök.
"Jotesi.", sa Astral och sänkte svärdet, men stod ändå beredd. Astral litade inte på honom, ifall han var den Astral anade.
"Ni måste fortsätta. Ni är på farlig plats. Ni stör min jakt dessutom.", sa han och piskade med svansen igen, såg på Astral med en genomborrande blick. "Vet du vad som försiggår?", frågade Astral och funderade på ifall Jotesi också hade lagt märke till ovädret och obalansen.
"Jag vet inte. Men jag anar. Det kommer längre bortifrån. Ja. Det tror jag.", svarade han utan att bryta blicken med Astral.
Astral tvekade. Han gillade inte att Jotesi talade om dem, som att han haft ett öga på Melanie också. Var de fler i närheten?
"Jag kan se att du tänker. Du kommer tänka tills du blir yr. Sluta tänka.", sa Jotesi sedan och Astral rynkade pannan. "Farlig plats. Bege er av härifrån. Nu.", sa han och sänkte då blicken för att granska Astral med blicken nerifrån och upp. Astral tänkte inte bli Jotesis byte och ropade därför på Melanie. "Melanie! Vakna. Vi måste ge oss av. Nu."

Melanie satt i en djup trans, hon hade ingen aning om hur länge hon suttit i trans men hon visste att hon höll de närmaste träden hårt bundna till sig själv. Tvingade dem till balans med hjälp av sitt eget sinne. Men det var en kamp, träden nästan brottades med henne. Det var så slingriga rötter. Det fanns rädsla, ilska, så mycket ilska och de var förvirrade och...övergivna? Kände de sig övergivna? Utnyttjade. Hon försökte förstå, försökte att räta ut rötterna och få svar men hon skulle behöva mer tid och så mycket hjälp. Hon kunde inte mäta sig med obalansen, den var mörk och obehaglig. Det kändes som att även den försökte dra in henne i någonting. Försökte dra henne till sig. Hon var säker på att träden skulle skydda dem, okej inte säker. Hon hade hopp om att de skulle skydda dem. Att Astral skulle kunna sova och hon skulle kunna befinna sig i denna trans men hon hade haft fel. Så fel. Även om hon ännu inte visste om det. Som långt bortifrån, som långt uppe på ytan när hon själv var i djupet hörde hon Astral kalla på henne. Den lilla distraktionen fick henne att tappa transen och hon slog upp ögonen och såg sig omkring. Astral fanns inte i trädet. Astral var borta. Paniken steg och hon drog med fingrarna över trädgrenen och sökte med blicken. Nedanför trädet, på marken befann sig Astral med en mycket märklig varelse. Melanie såg nyfiket på varelsen. Om hon varit någon annanstans i världen hade hon bett trädet att fånga den där varelsen åt henne men här? Hon hade inte den makten, den möjligheten. Kanske var det en bra sak, kanske var det bra att inte avslöja sig? Med en smidig rörelse hoppade hon ned från trädet och landade mjukt vid Astrals sida. Hon landade på huk med ena handen i marken. Hon såg deras besökares svans och reste sig upp, så hon stod rakryggad och i bättre möjlighet att kunna försvara sig och Astral. Hennes blick svepte över...katten och kunde inte hindra sig från att le. Detta var verkligen en intressant filur. "Är du bekant med detta land? "Frågade hon. Hon kände sig inte direkt hotad. Hon kände sig...nyfiken. Och katten verkade villig att prata. Det kändes viktigt att kunna tala med någon som var bekant med landet om denne katt nu var det. Kanske skulle vissa svar bli tydliga. Kanske skulle de kunna förstå. "Eller är du på genomresa som vi?" Frågade hon lugnt.

Melanie kunde inte undgå att märka av Astrals obehag, hans...stress, oro. Men hon visste inte varför. Kanske var det så att Astral visste vad denna katt var för något? Kanske var det en stor fara? Men Melanie kände balans hos katten vilket fick henne att ana att katten inte var orsaken eller delaktig i obalansen som härjade detta land. Men kanske visste katten något om det. Hon gav Astral en snabb blick, synade honom innan hon återgick att syna katten.

Jotesi backade av ren reflex och fräste högt då Melanie landat mjukt vid Astrals sida. I samma rörelse hade han kvickt dragit upp sin kniv. Han var definitivt i underläge, men skulle de försöka något skulle de inte få komma helskinnade undan. Dessutom hade han reagerat på Melanies energi. "Skogsälva!", fräste han, men samlade sig snabbt när han insåg att Melanie inte verkade göra något försök att attackera honom.
Astral stod på helspänn med båda sina händer greppat runt svärdets handtag.
"Jotesi. Jotesi sa jag ju.", sa han som om det var en tillräcklig förklaring. Svansen piskade på nytt igen.
"Svara på hennes fråga, katt.", sa Astral med en befallande ton. Gillade inte att han hade reagerat på Melanie på det sätt han hade gjort.
Jotesi såg från Astral till Melanie. "Landet är mitt nya hem.", började han sedan. Fortfarande beredd med kniven. "Vi bor i skuggorna."
"Tjuv!", klippte Astral av, kvickt innan Jotesi hann säga något mer. "Han skulle stjäla av oss.", förklarade Astral och kikade mot Melanie för att se på Jotesi igen.
Jotesi verkade en aning irriterad över sättet Astral talade om honom och fnös. Han sänkte kniven då en aning, i hopp om att Astral skulle vara mer öppen för att höra på. "Vi har egen stad. Under marken. Ja, där bor vi. Gångar, kammare, under staden. Mitt folk. Ja.", sa han med sin kraftiga brytning. "Kommer fram när det behövs.", lade han till och sänkte rösten.
Det gick några sekunder och Jotesi såg från Astral till Melanie igen. Gillade inte att hon utstrålade sådan magi. "Du är som de andra. Men deras magi försvinner. Ja. Det gör den."
"Melanie, lita inte på honom. Han säger vad som helst för att lura oss en fälla.", sa Astral och Jotesi fräste igen, men den här gången riktat åt Astral. "Såja, kissen.". "Kalla mig inte kisse.", muttrade Jotesi och gjorde sedan ett utfall mot Astral och sedan möttes deras klingor.
Astral var stark och fick Jotesi att vackla bakåt när Astral med all kraft tryckt på, men Jotesi var smidigare och samlade sig snabbt för att hoppa undan Astrals nästa attack med svärdet i högsta hugg. Jotesi siktade sin pälsiga hand över Astrals arm och klöste så att det lämnade rivmärken i både kläder och hud. Astral svor högt.
Astral flåsade av ansträngning, men lyckades samla kraft nog att drämma till Jotesi med armbågen och fälla benen under honom så att han föll till marken. Astral kastade sig över och höll ner katten som sprattlade febrilt och fräste högt. Ville inte erkänna sin förlust.
"Sluta.", försökte Astral, men det var förgäves. Jotesi sprattlade i gräset, i Astrals grepp. Fräste och försökte med sina klor klösa efter Astral. Men Astral var stark och höll ner honom på plats.
"Sluta.", sa han igen och flämtade. Jotesi lugnade sig efter ett tag och lät sig hållas nere av människans grepp.
De stirrade på varandra i några sekunder innan Astral lösgjorde sig från katten och de båda kom upp på benen. Jotesi borstade bort smuts från sina byxor och överdel.
"Nå, vad menar du med att min vän är som de andra?", frågade Astral med andan i halsen. "Det är rykten. Rykten som sprider sig i skogen. Rykten som träden håller som hemlighet.", sa han och såg på Melanie igen. "Men det visste du säkert."

Melanie var inte beredd på att katten skulle fräsa åt henne. Hon såg på honom med en irriterad blick. "Ohyfsad." Muttrade hon mot Astral. Sättet han pratade till henne, sättet han uttalade hennes ras var...orättvist. Hon hade aldrig gjort denna katt någonting och han pratade om henne som ett svärord, som en förbannelse. "Jotesi?" Upprepade Melanie, aningens förvirrad. Vad hade det ordet för betydelse? Men tillslut började varelsen prata klarspråk. Detta var hans land, och det var något positivt. Men Melanie hann inte höra så mycket mer förrän Astral avbröt honom och förklarade hur de alla hamnat här. "Stjäla? Vi har inget värdefullt." Sa hon och såg på Astral. "Visst är det så?" Frågade hon sedan, viskande. Som en eftertanke. Vad skulle vara värt att stjäla från dem? Astrals svärd, men den andre var ju redan beväpnad. Och hon? Ja hon bar inget värdefullt alls. Inte i hennes ögon. Hon vände blicken mot katten när han talade igen, för hon trodde att det var en hane. Det lät som så på rösten. "Så du känner detta land väl? " Frågade hon för att sedan höja lite på ögonbrynet. "När det behövs?" Frågade hon, behövde vissa förtydlingar i det avseendet. Men alla tankar på att få reda på mer om dennes stad försvann samma ögonblick som han nämde, de andra? Vilka andra? Magin försvinner? Hon tänkte pressa honom på den informationen men hoppade till av Astrals plöstsliga varning. En fälla? Vad skulle det vara för fälla? Hon tänkte ifrågasätta just detta när de båda, katten och Astral började att slåss. Hon ville hjälpa till men allt gick så fort och Astral verkade ha överhanden och hon hade stor tilltro till hans förmåga. Men så var det över. Astral hade visat sin förmåga och vunnit. Hon var inte förvånad, hon var däremot väldigt tacksam."Bra gjort." Berömde hon leendes för att sedan med blixtrande fart vända blicken mot katten. Rykten? Träden håller hemligheter? "De är arga kissen. Åh så så arga, de vill slå tillbaka mot allt och alla i deras närhet. Där ibland ingår du och ditt folk. " Fräste hon irriterat. "Så börja tala talspråk. Vad är det som orsakar denna obalans? Och hur vet du om min ras? Och varför föraktar du mig? " Fortsatte hon. Någonstans, djupt inom henne började en oerhörd oro sprida sig. På något sätt var obalasen i likhet med hennes krafter, men obalansen var förvriden. Krafterna var förvridna. Hon såg omkring och la en hand på den närmaste stammen. Övergivenheten och förräderiet började att klarna. Krafterna hade vänts mot sig själva.

Hon såg på katten med ilska, rädsla och sorg. "Berätta om ryktena." Befallde hon och lät en gren slingra sig om kattens ena ben. Det såg inte ut som om det var en ansträngning, men det var det. En oerhörd ansträngning.

Jotesi suckade besvärat när han förstod att han skulle behöva börja om igen. "Jag heter Jotesi.." Längre hann han inte komma förrän han kände grenen kring hans vad och hoppade till, men kvisten var kvickare. Jotesi var fast. Ännu en gång fräste han och gjorde ett försök till att klösa grenen, som om den skulle lossa sitt grepp. Men det var förgäves. Detta roade Astral en aning så att han drog lite på mungiporna för ett kort ögonblick. Katten var fast.
Jotesi slutade att försöka ta sig loss efter tag och såg mot Astral och Melanie. Han lät sig hållas fast. Det gick några sekunder av tystnad. Han sänkte svansen så att den hängde neråt marken. "För det första. Jag är ingen katt. Jag är en Ijkhati. Och jag tror du vän här..", sa Jotesi en aning irriterad och less på tonen och såg från Melanie till Astral. "..Vet om det. Jag såg hur du tittade på mig när du insåg att jag, ja, skulle stjäla från dig." Astral fnös, för att sedan svara på Melanies fundering tidigare "Nä, vi har inget av värde.", fortfarande med blicken kvar på Ijkhatin. Det gick några sekunder till.
"Vi bor inte långt härifrån.. faktiskt så.." Han sänkte blicken och såg mot gräset. ".. Bara en bit härifrån.", sa han och höjde blicken igen. "Det här är lika mycket mitt ställe som den ödsliga staden ni var i tidigare. Tråkigt ställe.", sa han och fnös. Ännu några sekunder av tystnad passerade. Astral rynkade pannan. Hur hade han vetat att de varit där? Hade han följt efter dem? Sett dem? Men ganska snart insåg han att det inte fanns någon annan stad i närheten, så var annars skulle de ha kommit ifrån? Astral teg och spände blicken i Jotesis.
"Nåja, vi kommer fram för att det är det enda sättet för oss att samla det vi behöver.". "Stjäla det ni behöver, menar du väl?" Jotesi muttrade något ohörbart. Var inte på humör att ta diskussionen med Astral. "Det är så vi lever. Och överlever.", sa han lugnt och vilade blicken på Melanie. "Det är min familj jag talar om. Givetvis. Mina jämlikar.", förklarade han. "Tjuvar.", rättade Astral honom. "Du verkar väldigt fäst vid det ordet, gubbe.", suckade Jotesi aningen less på Astrals påhopp. "Men du förnekar det inte.", högg Astral tillbaka.
Jotesis blick for på Melanie igen och med ens höjdes svansen och piskade igen. Som om han kommit på en idé. Pupillerna vidgades en aning, vilket var svårt för Astral och Melanie att upptäcka på deras avstånd från Ijkhatin. "Ryktena? Du vill veta mer om ryktena? Nåväl. Släpp mig fri och jag ska ta er dit. Jag har sett. Knäppa varelser. Maktgalna, huvudet fullt av sågspån. Ja, jag har sett det. Min familj med. Ja, de har också sett." Astral gillade det inte. "Jag litar inte på dig.", sa Astral då, han ville inte att Jotesi skulle lura Melanie. "Och jag litar inte på dig.", sa Jotesi och gav Astral en menande blick innan han synade Melanie igen. "Det är du som ska hjälpa mig. Javisst?" Han pausade och lät svansen piska igen. Tydligt på spänn. Kanske road. Astral visste inte vad Jotesi hade i gärningen.
"Jag hörde hur de med huvudet fullt av sågspån hade gjort något galet.", började han efter ett tag. "Först var jag inte intresserad, för det angick mig inte. Men sedan så märkte jag. Tystnad. Tomhet. Det var inte som det brukade. Nej, det var det inte." Jotesi pausade och rörde runt med svansen i luften. Fortfarande blicken helt fixerad på Melanie. "Jag vad lättad. För det var lugnt. Och ingen såg på. Ingen såg när jag var i skuggan. När jag skulle.." kort såg han från Astral till Melanie igen. "..ut på en promenad.", ljög han. Astral fnös. Jotesi verkade inte bry sig om det. "För många gånger var det någon som såg på. Hörde på. Det gillar jag inte när jag ska arbeta.", förklarade han. Astral blev otålig. Skulle Jotesi komma till någon poäng? "Det var därför jag inte gillade dig, skogsälva. För ni lägger er i.", sa han och grimaserade. "Jag.. var för snabb att döma dig.", sa han med en tillgjord len stämma. Försöka säga rätt för att få Melanie på sin sida. "Men jag insåg att skogsälvorna inte längre var där. Utan.. någon annanstans. Någonstans där sågspånshuvudena tagit de." Jotesi pausade och försökte le åt Melanies håll, men det såg bara otäckt ut med de blottade tänderna. "Om du släpper mig.. Ska jag ta er till dem.", sa han och nickade gillande åt sin idé.

Melanie nickade sakta. "Jotesi, det är ett vackert namn." Log hon uppmuntrande för att sedan rynka lite på pannan. Ijkhati, det var inget hon kände igen och hon såg snabbt på Astral. " Är de nya till världen?" Viskade hon frågande. Hon visste att hon en gång i tiden hade kunnat varenda varelse på jorden, ja de som var kända i alla fall. Men mycket hade hänt under hennes förtrollade sömn. Världen var förändrad och det enda hon kunde göra var att anpassa sig så gott hon kunde. När Jotesis bekännelse om stöld nådde hennes öron såg hon på honom med en ogillande blick. "Det är oärligt att stjäla, och jag tror du och ditt folk har valt det mest bekväma alternativet för er överlevande. Det finns andra, bättre, ärligare men svårare alternativ. " Sa hon i en allvarlig ton. Men inte en ogillande ton. Hon förstod att vissa stal för överlevnad men det var inget hon skulle föreslå som ett alternativ för någon. Hon var helt säker på att det fanns bättre sätt att överleva på. Hon väntade tålmodigt på att Jotesi skulle förklara ryktena och hans ogillande mot henne. Trevande och bit för bit berättade han. De få sakerna han berättade, de få bitarna verkade infalla i ett större pussel och Melanie började i bakhuvudet lägga ihop ett och ett och fick det till två. Hennes folk fanns i närheten, hennes folk var i fruktansvärd fara vilket också försatte naturen i fara. Hon försökte att bibehålla ett neutralt ansiktsuttryck men misslyckades totalt. Hon föll ned på knä framför honom och greppade tag i hans händer, eller framtassar. Hon visste inte vad hon skulle kalla dem. "Du verkar klok." Viskade hon allvarligt. "Jag kommer släppa dig." Fortsatte hon. "Men jag vill varna dig, om det du säger är sant. Om du kan ta mig till kärnan i obalansen så gör det. Inte bara för min skull, för allas skull. "Viskade hon allvarligt. "Om obalansen är vad jag fruktar så kommer naturen slå sig fri. Åh det kommer vara fruktansvärt. Död, så mycket död." Viskade hon som om hon var i en trans, och på ett sätt var hon det. Hon kunde känna, höra och se naturens tankar och det var omgivet av död. "Vi måste..." Började hon för att sedan lösgöra Jotesi. "Fly." Avslutade hon efter att Ijkhatin var fri. Hon såg på Astral med smärta i blicken. "Jag tror." Började hon men knep ihop läpparna, tog sig upp på fötterna och greppade tag i Astrals arm. "Vi är i fara." Viskade hon och vände blicken mot Jotesi. "Visa vägen, snälla." Bad hon och såg på honom. Hoppades att Jotesi faktiskt talade sanning, och faktiskt ville hjälpa till. Men även om hans mål var att skada dem så spelade det ingen roll eftersom de alla svävade i så mycket större fara. En fara som Melanie befarade att ingen kunde stoppa, naturen var på bristningsgränsen och obalansen var fruktansvärd. Förvriden.

(Såhär tänker jag mig Jotesi, fast med en ljusgrå päls med svarta fläckar. Jag missade att beskriva honom mer likt en människa än katt haha)

”Tack.”, svarade Jotesi snabbt på Melanies komplimang. Han ville ju ha henne på sin sida för att få henne att släppa honom lös. Astral verkade inte vara samarbetsvillig och skeptiskt mot honom.
”Nej, egentligen inte.”, svarade Astral Melanie efter han tänkt efter. Det var svårt själv att greppa att han stod där med ijkhatin framför sig. Han trodde att de varit något mer från en saga, berättelse, bara något rykte. Eller utdöda. Men framför honom stod beviset. ”De håller sig i skuggorna.”, tillade han då, utan att släppa blicken från Jotesi.
Jotesi gillade inte att Melanie också verkade haka på Astrals exempel och klanka ner på honom. Han tyckte sig inte ha gjort något fel. Dessutom var ju ingen till skada.. nåväl, inte så illa skadad. Astral hade vunnit fighten, men Jotesi hade ändå fått en fullträff med klorna riven genom Astrals arm. Såret var öppet, men hade sedan länge slutat rinna. Astral verkade inte väldigt besvärad.
Men istället för att ta till försvar svalde Jotesi stoltheten och masserade sina pälshänder samtidigt som han vickade öronen bak, i försök att se ödmjuk ut. Men det var förgäves. Hans öron syntes inte under huvan. ”Skogsälvan.. Mel- Melanie, visst?”, började han och försökte låta så oberörd som möjligt, ”Vi alla gör vårat bästa för att överleva. Döm mig inte för hårt för att jag har fallenhet för de förbjudna. För det är inte utav ondo.” Jotesi fortsatte massera händerna. Men så stannade han upp i en rörelse i ren överraskning. Melanie hade kastat sig framför hans fötter, i gräset.
”Melanie, vad..”, ville Astral protestera, men avbröt sig själv. Han visste att så länge Jotesi var fast i kvistens grepp så var hon inte i någon fara.
Men Jotesi blev istället mycket ivrig när han såg sin frihet inom räckhåll och nickade med stor rörelse åt hennes begäran, för att få precis som han ville. Däremot förstod han också att Astral förmodligen skulle göra ett försök att stoppa honom om han smet. Han kunde leda de dit, men resten var deras beslut. Jotesi behövde inte ta ansvar för deras öde. Även om hennes ord lät märkliga i hans öron. ’Kärnan till obalansen’ och ’naturen slå sig fri’. Vad talade hon om? Var det naturfolkbabbel? Jotesi hade ingen riktig lust att ta reda på det. Inte ännu i alla fall, även om det vad tydligt att Melanie oroade sig. ”Ja, jag ska leda er till sågspånshuvudena.”, medgav han och nickade igen, kände ivret.
”Melanie!”, utbrast Astral oroligt då han lade märke till hennes trans och tog ett närmade steg. Men så lösgjorde hon Jotesi och ijkhatin hoppade undan, men stannade kvar. Han verkade ha beslutat sig. Astral såg från Melanie där hon höll tag om hans arm, till ijkhatin. ”Okej. Jag ska ta er dit. Men vi måste vara försiktiga. De är lyhörda för att vara så tomma i skallen.”, fnös Jotesi och borstade bort smuts från sina kläder. Sedan vände han sig om och började gå längre in i skogen.

Jotesi började leda vägen, han verkade kunna röra sig utan bekymmer, något som Melanie blev lite avundsjuk på. Denna skog var inte till hennes fördel men hon lät de tankarna en efter en glida undan. De var inte viktiga. Informationen denna varelse hade var av största vikt så utan några fler funderingar. Utan att ställa några fler frågor trots att hon hade hundratals så började hon att följa ijkhatin längre in i skogen. Men för varje steg hon tog desto tyngre blev det, desto högre skrek rösterna i hennes huvud. Det gav henne en oerhört smärtsam huvudvärk. Skriken, klagosångerna innehöll alla negativa känslor Melanie visste om. Hon greppade hårt tag om Astrals axel och såg på honom. ”De är arga, så arga.” Viskade hon förtvivlat mot sin följeslagare och vän. ”Vi är i fara.” Fortsatte hon mumlande, viskande. I vanliga fall, i alla andra skogar så skulle hon alltid välja att färdas i skogen. Hur djupt in i den som helst, hur länge det än krävdes. Men denna skog? Hon skulle helst av allt välja att gå runt den. Att inte sätta sin fot i den alls för energierna som utstrålades var…onda. Och hon kunde varken skydda sig själv eller någon annan. Hon kände sig maktlös, helt maktlös vilket antagligen förklarade allting eftersom hon i vanliga fall var…mäktig i brist på ett bättre ord. ”Svärd kommer inte hjälpa här. Och jag? Jag kan inte.” Fortsatte hon viskande förklara för Astral. Hon tvivlade inte en sekund på att Jotesi inte kunde höra dem. Katter hade ju väldigt bra hörsel, och han? Han var ju kattliknande. Men han hade lika stor rätt som de andra att höra det. Allas liv hängde på att de kunde försvara sig. Melanie gick tyst en stund, försjunken i tankar men när huvudvärken började bli allt värre så började hon prata. För att distrahera sig själv, om än för bara någon sekund. Hon sökte med blicken och fick syn på Jotesi och sken upp. ”Får jag ställa några frågor?” Viskade Melanie nyfiket och hoppfullt. ”Jag undrar hur gammal du är? Det går inte direkt att avgöra? ”Började hon för att sedan tystna en stund. ”Hur länge lever ni?” Fortsatte hon nyfiket. ”Berätta om din sort, kan ni magi?” Frågade hon nyfiket. Hon visste att det var ohyfsat att fråga så mycket men hon kunde inte hindra sig. Han var mycket intressant. ”Jag har aldrig träffat en ijkhati förut.” Sa hon ursäktande, som om det skulle förklara allting. Hon gav Astral en osäker blick och svalde hårt. ”Jag ska vara tyst.” Viskade hon efter en stund. Det var nog bäst. Men det var också ett väldigt tråkigt alternativ. ”Är ni…?” Började hon men bet sig i läppen för att tysta sig själv och fortsatte att gå. Försökte att inte lyssna på naturen, hon försökte att fokusera på andra saker. Men det var allt annat än lätt. Det var faktiskt nästintill omöjligt. Hon studerade Jotesi och kanske kunde de känna av hennes iver och nyfikenhet. Hon försökte att gå i tystnad men frågorna liksom bubblade ur henne. ”En sista bara.” Började hon. ”När blir ni fullvuxna?” Hon skyndade sig fram för att bättre kunna observera sin nyfunna följeslagare, eller det kanske var mer rätt att beskriva honom som en guide. Han verkade ju inte direkt överförtjust i varken henne eller Astral. Sanningen var nog den att inte heller Astral verkade tycka om deras guide. Hon skulle nog få dem båda att ändra sig. Med ett leende på läpparna och med tankarna distraherade så inväntade hon svaren, om hon nu skulle få några.

Jotesi hoppades på att kvickt kunna ta sig därifrån för att bege sig hemåt igen. Han kände varken Melanie eller Astral, och dessutom närmade de sig en farlig situation. Om ryktena stämde, om skogsfolkets tillfångatagning, så svävade de i stor fara. Och det bådade inte särskilt gott heller att Melanie varnade ijhkhatin och Astral för naturens krafter och oro.
Jotesi hann inte grubbla särskilt länge till förrän han vaknade upp ur sina tankar när Melanie började ställa frågor om honom. Han rynkade pannan en aning av irritation och fortsatte stegen framåt utan att se åt Melanies håll. Men hon verkade inte bekymrad över Jotesis sätt gentemot henne, snarare tvärtom. Hennes nyfikenhet var påtaglig. Han övervägde att fortsätta ignorera hennes frågor, men det skulle kanske göra henne mer otålig, och det orkade inte Jotesi. Så han valde att svara på hennes frågor. ”Du ställer många frågor, skogsälva.”, sa han utan att titta åt hennes håll. Var istället fokuserad på vilken väg de skulle gå. Han svängde av och öppnade munnen igen för att tala. ”Jag tar det som en komplimang, att du inte träffat oss tidigare- då har vi gjort ett bra jobb.” Han fnös lite nöjt.
Vid det här laget hade Jotesi och Melanies konversation nått Astrals uppmärksamhet. Han såg skeptiskt åt deras håll och ökade på stegen för att gå närmare dem. Så att han kunde höra vad de talade om.
”Ijkhatis är inte välkomna överallt. Vi håller oss för oss själva. I vår fristad.” Leendet breddades lite när han tänkte på sitt hem. Det svalnade något när han kom på sig själv att drömma sig bort. ”Vi härstammar från ett annat land. En dag så kanske jag återvänder dit.”, sa han i en suck och såg sig om. De närmade sig faran. ”Jag är 28 år, du får avgöra om jag är gammal eller inte.” Han ville ge ifrån sig ett skratt, men hejdades av ett ljud han snappat upp.
Kvickt hade han höjt armen för att blockera vägen för Melanie. ”Stilla. Vi är här.”, viskade Jotesi.
Astral rynkade pannan och kände efter svärdets fäste. Han ville se och höra det Jotesi sett och hört. Men människans blick och hörsel var inte alls lika skarp. Astral hörde bara vinden som susade i trädtopparna.
Jotesi vände sig till Melanie och Astral. ”Där, längre fram, där har ni första hindret. Han är en alv. Jag har sett dem andra två, men bara på långt håll, jag kan inte avgöra vilka vi har att göra med.” Jotesi viskade.
Astral försökte se efter personen i fråga. Först var det bara mörkt, men så upptäckte han -konturen av en mur i trä. Innanför den skulle det vara ett inhägnat område. Var det där de skulle hitta Melanies folk? Eller i alla fall få svaren på vad som orsakade naturen sådan oro?
”Du kommer se snart, gubbe.”, sa Jotesi när han upptäckte Astrals frustration. Astral muttrade något ohörbart.
”Nå, skogsälva, om du är så magisk som de andra jag stött på- hitta ett sätt för oss att ta oss förbi sågspånshuvudet. Han vaktar. Han vakar. Ja, det gör han.”, sa Jotesi lågt och vände sig om för att se åt murens håll och den patrullerande vakten igen.

Melanie blev först lite besviken över att hennes frågor ignorerades, kanske hade han inte hört dem? Men det trodde hon inte på. Han valde nog bara att inte svara. Kanske hade hon ställt för personliga frågor. Kanske hade hon trampat honom på tassen? Kanske var det så att hon inte visste något om denna art eftersom de ansåg att all information om dem skulle förbli hemlig. Det skulle förklara hennes okunnighet och Jotesis ovilja att svara. Han var inte otrevlig utan han kunde helt enkelt inte svara. Utan någon förvarning så började Jotesi svara på några av frågorna och Melanie lyssnade intresserat. Inte välkomna överallt? Hon ville fråga vidare om just det men visste inte riktigt hur. Men nyheten om ett annat land överskuggade det första svaret. Vart låg detta land? Och varför fanns det fler än ett? Hur? När? Varför? Tankarna snurrade och Melanie hade god lust att avbryta katten på en gång för att stanna vid denna mycket intressanta nyhet men han fortsatte tala och hon fick ingen chans. Åldern kom som en chock, han såg yngre ut. 28 ansågs ju som en gammal ålder. Kanske var det så att just denna art åldrades annorlunda än exempelvis människor. Melanie hann inte tänka mycket längre förrän en hand for upp framför henne för att hindra henne att gå längre fram.

Melanie fann Jotesis viskning som oroväckande, framme? Som om det var en gräns mellan den oroliga skogen och fullständigt kaos. Hon tvärstannade och lyssnade på katten innan hon började spana framför sig för att försöka urskilja det Jotesi hade sett. Hon kisade med ögonen och försökte koncentrera sig men det var inte en enkel uppgift. Hon såg ned på Jotesi när han vände sig mot dem och lyssnade. En alv? Vad var detta för styggelse? En alv som stod bakom naturens obalans? ” Detta kan inte stämma. Alver är våra allierade.” Sa Melanie allvarligt men lågt. Hennes irritation, nej ilska växte och hon svalde hårt. ”I alla fall för många års sen:” Rättade hon sig. ” De andra två? Menar du att det är mer än 1 alv?” Frågade hon viskande. Allvarligt. Hon förstod att hennes krafter var deras enda utväg, deras enda väg framåt. Men hon hade inte kontroll över den. Eller snarare, på just denna plats var hon inte kapabel att nå den. Naturen skulle inte kunna hjälpa henne även om den var villig att hjälpa. Alla rötter hade blivit fastlåsta och intrasslade i varandra. Det var en enda röra. Hon rörde varsamt vid den närmaste stammen med ena fingret och drog genast bort den. ”Vi kommer vara kvar här väldigt länge. Jag behöver reda ut saker och ting innan de kan hjälpa mig.” Viskade hon och slöt ögonen. Det skulle vara smärtsamt. Deras plågor skulle bli hennes.

Melanie rörde sig långsamt och ljudlöst fram några steg till och iakttog alven en stund, hon iakttog även muren bakom. Inte undra på att de var förvirrade. Träden stod där mot sin vilja, någon…något höll fast dem i underliga positioner. ”Vi är i underläge. Alver är oerhört starka och jag har…inte tillgång.” Mumlade hon viskande och såg sig omkring. Hon behövde hitta trädet i centrum av allt för att ens kunna börja reda ut kaoset. ”Vi kan inte vara här. Vi måste till mitten av allt. Till urträdet.” Viskade hon och började att leta med blicken. Det skulle vara gammalt. Mycket, gammalt. För att åstadkomma denna fulla förvirring i all natur behövde man utgå från mitten av allt. ”Men jag antar att det är innanför allt det där. Skyddat.” Viskade hon och pekade bakom muren av träd. Hon svalde hårt. ”Vi kommer få jobba en åt gången.” Viskade hon och la händerna varsamt på närmaste träds stam och började tyst sjunga på sitt språk. En sång som skulle leda trädet ut ur mörkret. En väldigt kraftfull sång.