Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det märktes hur väl Rowans planering lönade sig nu när striden till slut var över dem. Nu när han inte hade råd att tänka på något annat än nuet. Vilket han fann förvånansvärt enkelt, antagligen just därför - han hade gått igenom allt tillräckligt många gånger i huvudet. Nu behövde han inte tänka längre för det. Bara agera. Det var en hisnande men också något skrämmande känsla att ha hela Vrale och Bel Baduhrs styrkor bakom sig, tanken på att alla dessa var här för Vrales skull gjorde en minst sagt mer ödmjuk.
Han stod fortfarande bredvid Camenag då han talat klart sitt lilla krigstal - det var litet, och egentligen fick han väl inte sagt mycket med det, men männen verkade gilla det. Deras rop kunde få varenda hår på kroppen att resa sig upp, och stärkte Rowans koncentration. Det var dags. Han tog tag om Camenags fjäll för att klättra upp på drakens rygg just som fler och fler av fiendernas styrkor visade sig ifrån skogen. Dem var en blandad skara, fick han säga och hade situationen varit en annan hade han nog fascinerats betydligt mer utav naturfolket. Han hade ingen som helst erfarenhet utav deras folk, mer än vad som sades i böcker och folkmun. Han hade försökt ta reda på allt han kunde nu inför kriget, men det hade kommit i andrahand efter planeringen. Men dessa människor, som nästan tycktes ha rötter slingrande omkring sig för att inte tala om alla dessa djur de hade med sig. De verkade vara ännu mer av ett naturfolk än vad Rowan hade trott, och det var imponerande. Men skrämmande, för han visste ingenting i princip om vad för krafter de kunde tänkas använda i kriget.

Han drog sitt svärd och höjde det mot himlen. Inte för att det var mycket till när han satt uppe på draken, där kom han ändå inte åt någon. Men det var för männens skull och för att förstärka sina ord.
"För Vrale!" Svarade han sina män innan han riktade svärdet emot fienden. Den sista signalen, och männen löd. Samtidigt som Camenag lyfte ifrån marken rusade också dem emot fienden. Camenag röt han med, och i det placerade en välriktad eldstråle emot Acrias män bara sekunder innan deras män drabbades samman och blev till ett enda virrvarr av rop, slag, blod och stål. Camenag sprutade ännu en eldstråle på de längre bak i Acrias led, dit Rowans män inte hunnit ännu, innan han flög ner för att landa igen. Det fanns ingen poäng mer för Rowan att sitta på draken - det hade främst varit en moralhöjare för männen i början, men nu gjorde han mycket större nytta på marken i självaste striden. Även Camenag kunde gjorde stor nytta även där, det var inte mycket som ens rådde på honom - fjällen var som en stenhård pansar. Han landade mer i utkanten av de nu sammandrabbade styrkorna, men satsade genast på att försöka ta sig mer till mitten och helst även hitta Erland i virrvarret. Han omgavs genast av två dryader, och hann precis parera den enas slag och rikta in ett eget emot mannens bröst som förmådde mannen att falla omkull och febrilt försöka stoppa det nu ivriga blodflödet ifrån såret. Rowan passade på att snurra runt och rikta någon sekunds uppmärksamhet åt den andra mannen, bara för att få se ett svärd sticka ut ur hans rygg och Merek på andra sidan.
"Tack." han hade inte ens förrän nu lagt märke till att barndomsvännen varit nära honom.

"Tacka mig efteråt." svarade Merek enkelt, dem hade bara börjat striden än så länge. Han var en sedan gammal vän till Rowan och även Erland om Merek fick säga det själv, även om han kanske inte var riktigt så nära som de båda var varandra. Men de hade lekt oberäkneliga timmar ihop som små, och det var en vänskap som bestått. Han hade varit en av de första som hjälpt Rowan när rebellerna startats och även nu stod han kvar vid vännens sida som rådgivare och senare även som en officer under Erland. En position han var mer än glad över - han var uppvuxen i en simpel skräddarfamilj och med det här hade han klättrat desto mer i sin karriär än ifall han gått i sin fars fotspår. Något han länge tänkt, han hade inte velat tjäna under Clavius som soldat.

Sienna öppnade dörren och klev in då hon hörde sitt svar, stängde dörren efter sig innan hon vände sig emot Thessa.
"Hur går det med drottningen?" log hon lite lekfullt, hon visste att de båda var oroliga för sina makar med rätta och hade försökt göra sitt bästa för att liva upp situationen så mycket som möjligt. Försökte tänka på det positiva istället. De båda bar på små mirakel i sig - Thessas som skulle kika ut när som helst, och Sienna var själv väldigt nyfiken på att få se och träffa den lille. Hon var väldigt barnkär, och en extra barnlängtan vore väl inte särskilt konstigt efter vad som hänt sist. Hon var orolig för sin egen, det fick hon erkänna, men på något märkligt vis kom hon överens med oron. I början hade hon djupt inom sig också funnit det jobbigt med Thessas graviditet, även om hon aldrig skulle erkänna det för vännen, men det var något som snabbt gått över. Det hade helt enkelt bara påmint henne om sin egen förlust.

Och så möttes de. Första stegen de rusade mot fienderna kändes som en dimma. Det var all planering och tid de lagt ner som visade sig i resultat. Muskler tog över.
När Erland skrek för allt han hade i världen i sitt utfall hörde han hur dvärgarna bakom sig skrattade förtjust när de kastade sig i fighten med yxor, hammare och svärd i högsta hugg. ”Kom närmare er fula fanskap!”
”För i helvete!” Erland hade tappat garden när han sett efter dvärgarna och inte märkt att bakom honom hade en tiger honom i sikte. Precis när han vänt om hade besten kastat sig efter honom med ett ryt och klöst med en grov tass i luften efter honom. Erland parerade i sista stund som tigern skulle riva honom och drämde till den väldiga katten så att den fräste av smärta. Medan den ojade sig högg han till tigern över nacken så att den föll till sin död och lämnade ett moln av damm efter sig när den tunga kroppen träffade marken.
Erland flämtade av ansträngning. Dock skulle inte det finnas tid för oro eller tvekan då nästa närmade sig honom.
Det första han slogs över var att det inte var ett ansikte utav en man, utan den av en kvinna. Hon var blå i huden och tatuerat hiskeligt över hela kroppen, täckt i blommor, mossa, ris och strån. Igen ville han svära av ren chock, men så rörde kvinnan på sig.
Mitt i allt virrvarr av soldater som sprang hit och dit, kastade med vapen och svärd, så samlade kvinnan upp jorden framför hennes fötter. Lugnt, i kontrast i all kalabalik. Erland tvekade och riktade med svärdets spets mot henne. Sedan hände något oväntat. Hon skrattade, som om hon gillade sitt eget skämt. Och blåste ut jorden ur sin handflata så att sand blev till vind och pustade bort Erland så att han for till marken. Med damm i ögonen viftade han febrilt i luften för att försöka se efter var hon tagit vägen.
När han återfått synen igen mötte han samma blick, men med ens mer allvarlig. Hon kastade något mot honom så att det smärtade över ansiktet. Men det var inget svärd, eller kniv. Törner. Samma som på rosbuskar. Det fanns inte tid att undra.
Erland flyttade sig undan då hon på nytt försökte med samma attack, men innan hon blåst jorden ur sina händer högg ett yxblad i hennes rygg och en av dvärgarna susade förbi vrålandes av skratt. Erland pustade lättat ut och såg efter dvärgen där han försvann iväg bland de andra krigarna.
Rowan? Var fanns han någonstans? Det var svårt att se bland alla. Och elden, askan och dimman efter Camenag. Hela det försvårade att få en överblick över hela fältet. Han ville se till att kungen, men framförallt hans vän, var okej. Men förmodligen hade han några som följde efter honom som hans sköld.
Någon blåste i hornet. En signal om att se upp. Fara i närheten. Erland vände snabbt på huvudet för att se sig omkring. Långt bortom krigarnas huvuden, mot skog och kullar.
Först var det pilar som ven genom luften. ”Bågskyttar!”, vrålade Erland när han insåg att de fått bakhåll. Det bådade illa, när de fått uppfattningen om ett slag från endast ett håll.
”Samla er!” Uppmanade han de soldater som slogs närmast honom. På nytt fick han samla kraft och riktade med svärdet mot det håll pilarna kom ifrån.
Bakom sig hörde han hur de rustade männen samlade sig, redo för utfall.
Ur skogen, bland träden sprang de. Alver. Med vapen i högsta hugg. ”För Vrale! För er kung! Attack!” Och så rusade Erland med soldaterna efter sig.
Blad mot blad. Genom hud och skelett. Blod som sprättade och rann. Han svettades och frustade. Alverna var oerhört skickliga och smidiga. Som om de var födda för att strida. Han fäktades med en av de och fick röra sig fort. Men Erland var inte lika smidig. Rustningen hans hindrade en aning. Alven själv var i bar överkropp, med bara sitt svärd och förmåga som vapen. Erland hann inte. När han snurrade runt för att sikta över alvens hals duckade alven och högg till Erland i sidan. Det smärtade och han vacklade, men lyckades återfå sin balans.
Återigen kom dvärgarna till hans räddning. Den här gången kunde han inte urskilja vilken förolämpning de yttrade när de närmade sig långöronen. Dvärgen såg sin chans när alven böjt sig ner och siktade sin yxa i huvudet på alven så att den föll till sin död.

Thessa log då hon fick syn på Sienna. Hon skulle just svara henne då hon kände det. Vattnet. ”Nej nej nej nej nej..!”, flämtade hon panikartat istället och blickade skräckslaget på vattnet på golvet som bildade en mindre pöl. ”Inte nu, inte nu!”
Födseln var ju beräknat till någon vecka bort. Förhoppningsvis i en tid då Rowan skulle vara tillbaka. Men den tidsplanen ville inte deras framtida barn följa. ”Jag kan inte föda nu.”, flämtade hon och tog sig för magen. Sedan gjorde det ont, så ont att hon tog sig närmare golvet. Kunde inte, eller ville inte, stå upp rakt. Den här gången lyckades hon inte forma några ord, utan bara skrek rakt ut.

Rowan insåg ganska snabbt att det inte varit ordentligt genomtänkt att använda sig av Camenags eld då det ställde till sikten rejält. Han själv hade inte särskilt ont av självaste röken, men han kunde ju tänka sig att de flesta andra kanske hade det. Han hade ju den där egenskapen av att vara lite extra tålig mot just eld och rök.
Men gjort var gjort, och det hade känts nästan mer onödigt att inte använda sig av Camenag. Hur löjligt skulle det inte se ut att komma dit men inte använda sig fullt ut av draken de hade?
Hans tankar distraherade honom lite för mycket och han hann i sista stund nästan ducka undan för en gepard som kom i full fart emot honom. Den hade siktat emot hans huvud, men fick nu nöja sig med att bara ha rivit upp hans kind med de sylvassa klorna.
"Faaz nah!" utbrast han ilsket, vände sig snabbt om för att möta geparden då den vände tillbaka emot honom. Denna gången med svärdet riktat emot den, och lyckades sticka in det långt in i bestens bröst. Med ett sista morrande sjönk den ihop och Rowan höll emot kroppen med foten för att dra ut svärdet igen. Ljudet av hornet fick honom att se upp igen, och fick snabbt syn på den andra styrkan ifrån Acria.
"Helvete..." Denna gången kom svordomen ut på det allmänna språket. De hade gått i fällan, trots all noggrannhet innan. Han tvivlade starkt på att deras män skulle räcka till för att slåss på två fronter. Men vad hade dem för val? De måste bara göra det bästa av situationen, att gräma sig över hur det gått just nu gjorde ingen nytta. Det kunde dem göra efteråt, hur det än skulle sluta.
Han låg lite bakom dem tack vare att Camenag släppt honom mer i utkanten av stridigheterna, men han skyndande ändå efter Erland och de andra emot den nya fronten så gott han kunde med några tvekamper på vägen. Både för att stötta upp där det nu behövdes, men också på något vis en sentimental sak. Han ville slåss sida vid sida med Erland, ville kunna skydda honom.
"Se upp!" Han hade fått vännen inom synhåll, vilket var relativt nära - bara några meter, men i virrvarret av folk, djur, blod och rök såg man inte särskilt långt. Men även en dryad strax bakom honom som han inte trott Erland hade sett ännu. Han själv hade en egen dryad vid sig, och han förstod sig inte på hur smidiga dem var. Så fort han trodde att han hade övertaget verkade varelsen slå knut på sig själv och ändå undvika hans egg.
Men från ingenstans försvann båda dryaderna, och det tog en halv sekund innan Rowan såg upp och insåg att det var Camenag som flugit fram och helt sonika plockat upp båda dryaderna i klorna.
"Är du okej?" Han hade lyckats ta sig helt nära Erland nu, och såg att vännen verkade vara skadad i sidan. Rowan själv såg säkert illa ut också, men främst från andras blod - den enda skada han tillfogats än så länge var kindens, och det trodde han inte var särskilt djupt. Han fick inte mycket tid till att vänta på vännens svar, utan fick istället fullt sjå med en alv som tagit sikte på honom. Även den sådär satans kvick, men Rowan ville i alla fall tro att han var den starkare utav dem båda. De snurrade runt varandra, slog och dök undan, i vad som kändes som en otroligt snabb takt innan Rowan äntligen lyckades borra in svärdseggen i alvens hals och han föll ihop med ett gurglande läte. Han vände sig snabbt bort emot Erland igen, som fortfarande inte var mer än max ett par meter ifrån honom. En relativt lång sträcka ändå på ett stridsfält.
Han kunde sedan inte hejda sig, utan släppte ifrån sig ett skrik då den nästintill outhärdliga smärtan skakade om honom. Smärtan strålade galet mycket, och en blick nedåt räckte för att inse vad som hänt. Någon av Acrias män hade stuckit svärdet rakt igenom hans bröstkorg, och han förstod i samma stund som han såg det och inte minst kände smärtan att han inte skulle ta sig ifrån det slagfältet idag. Trots att svärdet visserligen träffat nedre delen av bröstkorgen, satt det alldeles för illa till.
När soldaten drog ut svärdet och istället släppte fram blodet exploderade smärtan än mer. Men på nåt märkligt vis var det som om allt stridsljud blev mer avlägset och allt Rowan kunde tänka på Thessa. Thessa och deras ofödda barn. Han visste hur det var att leva utan föräldrar, men han hade ändå haft år ihop med sin far - han kunde inte lämna sitt eget barn helt utan en far. Han kollapsade, smärtan var för stor för att kunna hålla sig på benen och i samma stund som huvudet landade på marken blev allt svart.


Sienna förstod med en gång hon kom in och hörde Thessas ord vad som höll på att hända, och hon förvånade sig själv med att ändå agera så pass lugnt. Hon sträckte sig och drog i tofsen som kallade på tjänarna bredvid dörren, innan hon gick fram till Thessa. Det gjorde ont att se vännen sådär, för hon visste ju exakt hur hon kände sig - hur djävulskt ont det gjorde och att bli tvungen att föda utan sin man. Men Thessa hade funnits där när Sienna fött, och hon tänkte göra detsamma för sin egen vän. Hon gick lugnt fram och kilade in sig själv under vännens arm för att kunna bära upp henne lite. Hjälpa henne bort emot sängen.
"Andas. Du kommer klara det här." Hon var nästan lite stolt över att hon lyckades hålla sig så lugn trots att det jagade upp henne något inombords. Trots att det väckte minnen. Dörren öppnades och en tjänare kikade in.
"Ers höghet?.. Åh." hon verkade förstå direkt vad som höll på att hända och försvann ut igenom dörren igen, säkerligen för att hämta en läkare.

Erland kunde urskilja ljudet när en tiger hade brottat ner en av deras soldater en bit ifrån honom. Bara för att sedan krossa soldatens arm mellan sina kraftiga käkar med sylvassa tänder och sedan slita armen från hans överkropp. Blodet sprättade. Mannen gav ifrån sig ett ylande ljud av smärta. Och innan Erland skulle hinna vända om och kasta sig åt soldatens räddning hade tigern tagit ett rejält bett om ansiktet och slitit hud från skelett. Hans förvridna utseende gjorde det omöjligt att urskilja vem det längre var.
Erland var snabb att dra fram en kniv från stöveln sin för att kasta den åt tigerns håll i hopp om att träffa dess hals. Men tigern var för snabb. Med tassen sin knuffade den bort bladet som ven genom luften och gav ifrån sig ett rytande ljud, ilsken över Erlands försök. Han fick chansa. Ett hopp åt bestens håll med svärdet i båda händerna. Tigern verkade ha tänkt något liknande då den steg ner från den döda kroppen, som egentligen mer såg ut som en hög av skinn och blod. De båda tog sats mot varandra och tryckte ifrån. Men i hoppet sänkte Erland sig och landade på marken för att rulla under tigerns hopp, förbi den. Han kom upp på fötterna bakom tigern och var kvick att sikta svärdets blad mot dess nacke. Han högg febrilt. Slogs för att vinna, för Vrale, för Rowan, för Sienna och allt han höll kärt.
Blodet sprättade honom i ansiktet. Tigern hade ingen chans. Först kved den av smärta i ett mer jamande ljud. Sedan drog den en sista suck och kollapsade på stället framför Erlands fötter.
”Rowan!” Erland duckade undan dryadens försök till anfall och var kvick att fälla den med ett slag över huvudet. Trots den hemska situation de befann sig i, kunde han inte låta bli att ge ifrån sig ett lättat skratt när han fick sällskap av sin vän. Han skakade hastigt på huvudet som svar på Rowans fråga. ”Du trodde väl inte att du skulle få slåss mot alla ensam, heller? Dela med dig.”, flinade han.
Det fanns inte tid för svar eller fler utbyten av ord när alv efter alv kom springande åt deras håll. Han förstod att det skulle bli svårt att vinna, men ännu var de inte där. Så länge det fanns liv så fanns det hopp. De orden hade han hållit fast i. Från minnet av en gammal vän, något han lärt sig på yngre dagar. Han lät sig omfamnas av vreden och ilskan när han fortsatte striden med alver och dryader. In i virrvarret.
Flera av dvärgarna hade stupat och låg utspridda på fältet, täckta i aska, smuts och blod. Men de var bland de mest tappra Erland hade sett. Tvivel fanns inte i deras vokabulär. De slogs med något nära intill roande sätt. Visste att de var starka. De skrattade genuint av bladets spetsar som borrade genom rustning och hud. När blodet började rinna. Varje fiende som stupade var en vinst för dem.
Erland kastade en blick åt Rowans håll när han brottades med alven, men fick inte tillfälle att se efter hur det slutade då han själv fick en alv på halsen. Kvicka rörelser. Erland fick snurra runt, ducka och parera för att missa varenda stöt den försökte med. Tillslut fick han tur med sig och siktade bladet mot dennes rygg så att den föll till marken. Det hade känts som för länge. En envis match.
Han pustade lättat ut för att samla sig i ett ögonblick. En fåraktig tanke i sådan situation. Hela tiden var det någon som försökte fälla Erland. Djur, dryader eller alver. Tack vare den tid han spenderat med att lära upp sig att strida kunde han ta sig förbi och överleva. En tid som han spenderat länge med Rowan, när de tränade tillsammans, ibland mot varandra. Det blev något av en nostalgitripp när han slogs av minnet. Han höjde blicken över axeln på alven i sin kamp, mot Rowan, då han fick syn på något som fick marken under honom att fallera. Alla känslor som han låst in innan kampen sköljde som en våg över honom. Han störtade åt vännens håll.
Rowan var mer av en bror egentligen, än vän till Erland. De hade spenderat otroligt mycket tid tillsammans, redan som små, till de unga män de vuxit till att bli. Och gått igenom så mycket. Lärt sig mycket av varandra. Rowan var bland de första att ens uppmana Erland att fortsätta träna, öva sig i strid för att bli bättre. Den första att riktigt tro på honom. Något som var sällsynt i hans bekantskapskrets av uppstoppade köpmän som inte visste mer än värdet på sina varor. Han hade så mycket att tacka sin kung för. Och såg fram emot att fortsätta dela deras framtid tillsammans, länge till.
Det var som att någon ryckt all glädje ifrån honom. Erland for ner på marken bredvid Rowan och lyfte hans axlar i sitt knä. ”Rowan! Rowan!”, försökte han, det enda han riktigt kom på att göra i all panik. Gråten var nära. ”Helvete, du får inte dö. Vakna, då!” Han drämde till honom med baksidan av handen över Rowans redan rivna kind. Men det verkade vara förgäves.
Med ilskan på världen och hur orättvis den var kom han upp på fötter. För fienden brydde sig inte ifall Rowan levde. Han gallskrek när nästa närmade sig för att gå till attack. Erland högg febrilt av ilska tillbaka. Ingen skulle få komma nära.
I all vrede och ilska såg han slutet på deras strid. De var förlorade. All död omkring de. På mark, bland träden. De måste fly för sin överlevnad.
”Merek! Merek!” Erland fick syn på barndomsvännen och skyndade åt hans håll för att greppa tag om hans arm. ”Merek!” Han drog honom i armen, upprörd efter Rowans död. ”Du måste ta dig tillbaka till Vrale. Du måste meddela Thessa att kungen är död. Rowan är död.”, väste han mellan tänderna. Försökte hålla tårarna tillbaka, men det var förgäves.
”Reträtt! Reträtt! Algir, samla er, reträtt!” Erland stannade inte kvar vid Merek för att se till att han hörde på. Han fick helt enkelt lita på honom.
Han viftade med armen åt de andra att fly därifrån.
Soldaterna lydde sin kapten utan någon invändning. Algir var desto mer svår att övertyga. ”Ah, vad snackar du om, pojk?” Hade ingen aning om vad som hade hänt. Han drämde med yxan över en gepard. Men visste bättre än att gå emot sin allians. ”Ni hörde honom, grabbar! Reträtt!” Sedan flydde även dvärgarna ifrån fältet.

”Jag kan inte föda utan Rowan. Jag vill inte.”, kved Thessa och tippade huvudet bakåt i smärta. Smärtan var så pass stor att förmågan att ens uttrycka sin tacksamhet för Siennas assistans gick inte att sätta i ord.
Thessa lät Sienna hjälpa henne upp på fötter och rörde sig med små steg mot sängen för att sedan kunna lägga sig ner. Vilket bara gjorde det värre. Hon flåsade ansträngt och skrek igen. ”Jag kan inte..”, sa hon igen och slöt ögonen. Önskade att smärtan skulle gå över. Det kändes lättare och lockande att ge upp än att slåss och försöka. ”Rowan..”

Merek hade varit inblandad i en hårsjämn närstrid med av de där naturkvinnorna, och hade efter många varv omkring varandra med vilda sparkar och slag efter den andre lyckats få in svärdet i dennes bröst. Striden var tuff än så länge, de hade inte väntat sig anfallet ifrån sidan och deras nackdel märktes tydligt. Dem verkade ha det betydligt svårare än Acria och antalet fränder Merek sett dödats var oroande.
Just som kvinnan föll död ihop for som en rysning över hans kropp över ett skri, inte mänskligt och han insåg snabbt att det kom ifrån draken. Det var ett obehagligt ljud, ett sådant som fick alla hår att ställa sig upp. Han tyckte sig nästan urskilja sitt eget namn i det. Han hoppade skarpt till och snurrade runt för att hugga efter ännu en alv då han insåg att det var Erland som tagit tag i honom, och genant nog insåg att det måste varit han som ropat på honom.
"Vad?" utbrast han, hans spända axlar - nej, kropp - sjönk ihop något då han insåg vad som hänt. Då han insåg att Rowan, deras kung, hans vän, var förlorad. Han som de verkligen inte fått förlora. Sorgen sköljde över honom, men han förstod också snabbt att det här inte var rätt stund för den - han behövde iväg. Nyheten behövde föras tillbaka till Eimport. Men först och främst behövde den föras vidare till drottningen, och Merek önskade verkligen att han sluppit just den uppgiften. Han nickade till svar igen åt Erland, för att sen vända sig därifrån och skynda ifrån slagfältet. Han hade en lång resa framför sig.

Resan ifrån slagfältet till Eimport hade tagit två och en halv dag, och då hade han ridit så fort han kunnat. Men den hade känts evighetslång, vilket han inte tvivlade en sekund på orsakades av det tunga besked han bar på. Det kändes ofattbart att Rowan var borta. Först och främst var det en personlig förlust, det var ju en gammal vän även om han inte var lika nära honom numera. Men för hela riket också. För att inte tala på för drottningen, som skulle föda deras barn när som helst. Nej, han hade nog hellre stannat kvar på slagfältet om han fått välja fritt. Men order var order och någon måste berätta. Nu ville han bara få det här av hjärtat, få det gjort. Få försöka slappna av, vilket var svårt. Stridens minnen plågade honom, han hade förlorat många kamrater och Camenags skri verkade eka i honom ännu. Ett skri av förlust.


Rowan visste ärligt talat inte hur länge han varit utslagen innan han hade vaknat till inne i fängelsehålan. Han hade varit helt säker på att det svärdet skulle bli hans slut, men hans egna förmågor verkade ha överträffat sig själva. Såret var långt ifrån läkt, men hans krafter tycktes i alla fall ha täckt de livshotande inre skadorna de orsakat. Nu var det inte lika djupt, men här var det som om krafterna tagit slut. De orkade inte mer efter alla skador.
Han hade åtminstone suttit där i minst ett och ett halvt dygn, men det kändes som längre. Minuterna gick oändligt långsamt, och ärligt talat kändes allt som en dimma. En dimma av smärta. Omedelbart efter att han vaknat till liv igen hade dem tagit ut han strax utanför fängelsehålan för att försöka pressa honom på så mycket information som möjligt, få veta vad dem kunde ha för gömda vapen. Men han vägrade säga någonting om det, vägrade ge dem något att gå på - även om det var otroligt svårt. Första gången hade dem tagit två av vänsterhandens fingrar, inkluderande vigselringen. Sen hade piskrappen kommit. Men ringen var nästan det värsta, för det var Thessa som förmådde honom att hålla sig flytande i det här. Han hade lovat att komma hem till henne och barnet, hur långt borta det än kändes just nu. Han måste göra det.
För tillfället hade han försökt få någon sömn, men det kändes omöjligt utan istället hade det blivit någon slags halvsovande dvala. Smärtan var för mycket för det. Han trodde att han haft ont tidigare, men det var ingenting emot det här. Han hade försökt vira den tunika han haft på sig kring vänsterhanden i hopp om att hindra blödningen åtminstone något, även om det innebar att de blodiga rappen på ryggen och svärdssåret blottades. Det fick gå.


Sienna hade försökt stötta Thessa så gott hon hade kunnat under förlossningen, och ärligt talat var hon nästan lite stolt över sig själv för hur hon lyckats. Nu visste hon inte hur stor nytta hennes hjälp egentligen varit, men det var inte heller det hon var stolt över, nej. Men att sitta bredvid henne i förlossningen var som att återuppleva sin egen, det var som att själv vara tillbaka där och då i all panik och sorg. Helst av allt skulle hon ha velat gå iväg och gråta, komma bort därifrån. Men vännen behövde henne, så hon gjorde sitt bästa för att bita ihop. Det var också kanske en rädsla över att hon själv skulle gå igenom det här igen, riskera att förlora ett till barn. Men hon var självklart också väldigt glad för vännens skull, och hon försökte plocka fram de känslorna istället så gott det gick.

Fienderna hade låtit de fly fältet när de utropat sin reträtt. Varelserna, med Philip i ledningen, hurrade för sin seger. Det var otäckt att höra. En blandning av jubel och utrop från djuren. Alvernas språk som Erland bara hade ett hum om. Han hade inte haft samma utbildning och skola som Rowan och hade därför inte fått lära sig det främmande språket. Ett av de äldsta i världen, kanske till och med det äldsta.
Han skyndade därifrån i gråt och ilska, som i en dimma styrd av sorg och vrede. Kände inte av smärtan av såren på kroppen.
De överlevande hade kommit tillbaka till lägret och sjönk ner på olika ställen- i tält, kring eld, i gräs, stolar för återhämtning. Vissa yttrade ännu den smärta från spåren av striden.
När Erland såg det. Verkligen såg -sina besegrade, skadade och utmattade soldater- tog kroppen över. Han hängde bara med, gick på instinkt. Litade på sina val. Han hjälpte till att plåstra om sårade, täckt i blod och saknade lemmar. Han räckte över vatten och mat. Tvättade bort smuts. Men vad han inte lyckades med, var att tala. Orden räckte inte till. Inte för någon förklaring, inte för någon sorg. Men han hörde det. De viskade, lågt. Sneglade åt sin kaptens håll när han passerade förbi. Kungen var död. Rowan var borta. Kungen var död, död, död.
Erland kände inte någon smärta. Han skulle inte göra det först han vaknade morgonen därpå av att vatten som hälldes i ansiktet på honom. ”Dumsnut, gaska upp dig. Dags att du talar.”, muttrade Algir.

”Du måste pausa mellan piskrappen, annars bedövar du det tidigare slaget.” det var Philips röst. Han verkade inte nöjd med hur de torterade kungen av Vrale.
Bland blad och grenar i eldars ljus, klev han fram och granskade en torterad Rowan. Han iakttog honom i flera sekunder samtidigt som ett leende breddades på hans läppar. Tillslut gav han ifrån sig ett gapskratt. Som världens roligaste skämt hade nått hans öron. ”Kungen.” Han fnös. ”Inte mycket till kung nu, va?” Han lade handen under Rowans haka för att tvinga deras blickar att mötas. ”Ful är du. Hm. Vi gav dig en riktig omgång.” Han släppte taget och backade med avsmak. Borstade handen över skruden. Ytterligare några sekunder passerade. Hoppades kanske på att Rowan skulle säga något. Det var så ansträngande att behöva dra ut information av honom. Rowan kunde väl hjälpa till lite på traven? ”Vapnet. Berätta om vapnet. Jag vet nog att ni har något gömt.” Fast han ändå inte hade någon aning. Men någonting skulle väl få Rowan att yttra något. ”Hur känns det? När du är såhär liten?” Han fnissade igen, road av sina ord och makt.

Det fick bära eller brista. Thessa bestämde sig för att kämpa. Hon ville ta barnet till världen. Ville att den skulle få leva sitt liv. Hon hade blivit välsignad att bära Rowans barn, kungens barn. Nog var det väl ett tecken?
Hon mådde illa och upplevde en trötthet så stor att hon fick ta i med all sin vilja och kraft för att hålla sig vid medvetandet. Hon tänkte på Rowan. Hans leende. Hans ansikte. Hennes älskade. Och så drogs hon till verkligheten i ett ögonblick då det sved, mer än helvetets eldar. Men elden skulle rena. Genom elden skulle han visa sig.
Thessa skrek då hon med en sista ansträngning välkomnade den lille till världen. Denne ekade hennes skri i läkarens händer. ”Ge mig mitt barn, ge mig mitt barn. Jag vill se..”, flämtade hon av utmattning och blinkade tungt där hon vilade på kudden.

Dimman av smärta och ren trötthet hjälpte till att inte bry sig om Philips hån, som han normalt sett inte hade tålt att lyssna på. Det gjorde han inte nu heller, men han orkade inte med några större protester. Kroppen skrek efter att få vila, klarade inte av mer, men han kunde inte ge dem något. Han fick inte ge dem något, i det skulle han riskera Erland och de andras liv. Även Thessas liv i längden, vilket var otänkbart. Han fick bara inte.
Då Philip lyfte upp hans ansikte kunde han inte hejda sig ifrån att spotta. Han visste att det egentligen var ett idiotiskt drag i den situation han var i, men han kunde inte hjälpa det. Han hade på något vis redan kommit överens med tanken om att han skulle dö, så vad mer kunde dem göra honom? Som han avskydde den där mannen. Han kunde verkligen inte förstå vad som hänt med hans syster, vad som i hela världen kunde ha förmått henne att gifta sig med denna man och gå emot precis allt deras föräldrar lärt honom. För en kort stund så hade han blivit så glad över att hans syster var vid livet igen, bara för att inse att hon ändå var som död för honom tack vare vad hon gjort. Vad hon fortfarande gjorde.

Adriana själv hade stått i bakgrunden och betraktat hela scenen, med ett växande illamående inombords. Att se sin egen make, den man hon lärt sig älska, misshandla hennes bror på det viset. Den bästa vän hon växte upp med. Sakta men säkert hade hon på något vis börjat förstå vad de gjorde. Hur fel bilden hon hade haft egentligen var, och istället lockat fram sina egna, riktiga minnen. Efter morden hade hennes hjärna på något vis velat förtränga allt trauma och allt innan med. Då hade Philips föräldrar kommit in i bilden och istället målat upp bilder om att Rowan och hennes föräldrar hade förtjänat det, och att hon var menad till att ta över, och så vidare. Något hon sakta börjat tro på när de så försiktigt börjat introducera de tankarna. Men nu, när hon stod här... Nu började hon inse hur tokigt allting var. Hon började inse hur ont det gjorde hennes hjärta att se Rowan på det viset. Men ändå kunde hon inte heller springa fram och stoppa dem, nej. För oavsett vad så hade hon ändå fallit för Philip, hon älskade den mannen. Hon ville tro att kanske han också helt enkelt inte förstod vad han gjorde.
"Det räcker för nu. Ge honom en chans att samla sig, han kommer inte ens kunna tala för sig än på en stund." Det borde vara en fullgod anledning till att få dem att sluta - hoppades hon åtminstone.

Sienna var glad att förlossningen äntligen var över, och det var riktigt härligt att äntligen få se den lilla nyfödda pojken i Thessas famn. Glad, men ändå var hon sorgsen inombords. Hon önskade så att hon också hade fått hålla sin son i sina armar. Men det var då, och här och nu var ingen bra plats att tänka över det. Hon måste försöka fokusera sig på Thessa och hennes barn istället för sitt eget.
"Så söt då." log hon, fick ändå erkänna att hon trots rädslan längtade efter sitt eget. Längtade efter att få träffa det liv hon bar på igen.
"Bestämde ni ett namn?" frågade hon, kunde inte erinra ifall vännen berättat det eller inte. Även om det borde vara viktigt hade Siennas tankar snurrat rejält under förlossningen, så det vore väl inte alltför märkligt om just det glömts bort. Hon ryckte till lätt då dörren slängdes upp, och en smutsig Merek klev in. Tydligt upprörd och Sienna blev genast orolig igen. För en kort stund hade hon glömt bort kriget, men nu blev det genast påtagligt igen. Någonting hade hänt, det var solklart.

Merek själv kom av sig då han fick se drottningen med det lilla barnet och hatade sig själv med vad han var påväg att göra mot henne. Han ville så gärna vända och låta henne leva lyckligt ovetandes om sin makes död, men det gick inte. Men det gick inte heller att bara stå här tyst, det sade mer än tusen ord. Efter att ha stirrat i två sekunder slog han ner blicken.
"Acria överraskade oss med att öppna en till front. Våra män var otillräckliga, vi tvingades retirera. Kungen... Rowan. Han överlevde inte." Han var väl medveten om att han stammade och hade dröjt med vad han egentligen behövde få sagt. Men vem hade inte gjort det.

”Han har ändå inget att säga. Han har inget vettigt att säga. Jag borde slita tungan ur hans mun. Äckel!” Philip grimaserade åt Rowan och torkade bort spottloskan ur sitt ansikte med ett morrande. Irriterad över påhoppet drämde han till Rowan med handen i ett piskade slag. Morrade något ohörbart och backade sedan undan, det som Adriana bett om. ”Han behöver inte sina ben. Vi hugger av dem också.”, väste han åt Adrians håll och hoppades att hon skulle gilla idén. Philip själv hade fått nog av kungen av Vrale. Ville se honom slitas i stycken och försvinna från jordens yta.
Så enkla frågor han ställt. Och så snällt. Varför samarbetade Rowan inte? Varför kunde han inte bara berätta? Philip var less och trött på den envise regenten och skulle till att lämna honom med sin syster, då han fick syn på något. De avhuggna fingrarna.
Med ens började han skratta, först till ett fnitter som sedan utbrast i samma gapskratt som tidigare. Han sträckte sig efter de och plockade upp de för att balansera de i sin handflata. ”Titta här! Det ser ut som att du tappat något!”, sa han förtjust och höjde och sänkte handen framför Rowans ansikte.
Han slutade efter ett tag och harklade sig. Kallade på en av tjänarna. ”Skicka de här till drottningen av Vrale, jag är säker på att hon älskar varenda bit av sin make.” Han fnittrade igen och såg på då tjänaren försvann iväg med Rowans avhuggna fingrar.
”Nå, kanske du kan få ut någon information av honom, hustru?”, muttrade han sedan. Lite irriterad att Adriana avbrutit i hans lek.

Det var en obeskrivlig känsla att hålla om sin son. Känna honom nära sig. Han var det vackraste och sötaste som fanns i hela världen. Det var Thessa säker på. Hon ville inte sluta titta på honom. Ville inte sluta beundra hans vackra ansikte. Ögonen. Näsan. Munnen. Och de små fötter och händer. Han var äntligen här. Deras efterlängtade lilla son. ”Ayden. Ayden heter han.”, svarade hon Sienna i en viskning utan att släppa blicken från honom.
”Jag kommer aldrig att sluta älska dig, min vän. Min son.” Hon böjde sig närmare för att kyssa hans hjässa.
Ljudet av dörrarna som öppnades till kammaren fick henne att se upp. ”Merek?”, sa hon och var för en tiondelssekund osäker på ifall det var en synvilla. Men lika fort förstod hon att så inte var fallet.
Allvaret lade sig som en blöt trasa över hela rummet. ”Sienna. Håll Ayden.”, sa Thessa och räckte över sin son till henne utan att slita blicken från Merek. ”Hur.. Vad.. Hur kan..”, var det första hon fick fram när hon kravlade sig upp i sängen för att sätta sig mer upprätt. Orden gick inte ihop. De smakade illa och sved i hela kroppen. Om det var av förlossningen eller förlorandet visste hon inte. Långsamt, fortfarande smärtad efter födseln drog hon av sig täcket och förde ett ben i taget över sängkanten för att ställa sig upp. ”Merek.”, sa hon igen och svalde. Fortfarande svag. Thessa närmade sig den stackars soldaten som vittnat om detta, om döden. Om fallet. ”Du kommer hit, till mig, i min kammare, till mig och min mans son. Och säger att min man. Att vår kung..” Vreden växte inuti henne. ”..Är död?!” Blicken talade om att en del av henne hade försvunnit. Något i henne hade gått sönder.
Det mänskliga som fanns kvar i henne hindrade henne från att klappa till Merek. Istället vände hon sig mot närmaste bord och rev ner allt dukat på det. I en smäll for glas, vatten och ljusstakar till golvet. Det skrämde Ayden så att han grät. Thessa verkade inte ha lagt märke till det. För hon grät. Hon skrek. Allt för det liv som fanns kvar i henne.
Hon föll till golvet där hon stod. Gömde ansiktet i sina händer och sänkte sig mot golvet. Ville försvinna. ”Hjälp mig. Snälla. Om någon hör mig. Snälla hjälp mig. Hjälp mig. Hjälp. Jag tror jag dör. Jag vill inte dö. Snälla hjälp. Hjälp.”, flämtade hon. Riktade inte orden utåt, men inåt. Och då hände något. Ett skimmer av ljus lämnade henne. En röst i henne talade om att hon hade blivit hörd. En magi som funnits där för henne och väglett hennes önskan till de som var mottagliga för hennes magi. Thessas jämlikar. De odöda. De hörde hennes bedja och hennes bön.
De skulle inte se det. Vrale var så långt ifrån. Men till Thessas hjälp red Galthran fort. Fort från dödsriket.

Som Rowan önskade att han hade kunnat nå Camenag. Han hade försökt otaliga gånger, men det var något med den här skogen. Naturfolk som dem var misstänkte han att det låg någon förtrollning över som bröt hans och drakens kontakt med varandra, hindrade draken ifrån att hjälpa honom eller ens lokalisera honom ordentligt. Men istället var han fast här med dessa idioter, kokandes av ilska inombords och grimaserandes efter Philips senaste slag. Ville inte ge honom någon reaktion egentligen, ge honom ännu mer att håna honom för, trots att han var extremt nära då han höll på och viftade med hans fingrar. Bara det var en sådan bisarr situation i sig.
Men det var då han nämnde att skicka dem till Thessa som han inte längre kunde hindra sig.
"Nej.." mumlade han, inte till henne. Han ville bespara henne det. Hon var höggravid, om hon inte redan fött barnet... Som han längtade efter henne. Han ville inget annat än att komma hem till henne igen, få uppfylla sitt löfte om att vara med då barnet föddes. Det kändes viktigast.
"Philip, du kommer inte få ut något mer ifrån honom idag. Sluta." Adrianas ton var desto mer bitsk nu, något som Rowan faktiskt kände igen lite. Hans syster hade alltid haft humör så det räckte och blev över för dem båda.
"Få in honom i cellen igen." beordrade hon några av soldaterna. Philips lilla show fick vara över för nu, hon klarade inte av mer nu. Men det var också praktiskt med, ifall han mot alla odds skulle ta sig därifrån levandes skulle de ha större problem när han behandlat honom på det viset. Hon såg efter honom då två soldater band loss honom och nästan fick bära tillbaka honom dit, och det var kanske där och då hon beslöt sig för att fortsätta försöka beskydda honom. När hon insåg vad dem verkligen gjort med honom. Vad dem också hade gjort emot henne.


Sienna tog Ayden ifrån Thessa utan ett ord, försökte processa vad Merek precis hade sagt. Rowan var död. Det var ofattbart, svårt att förstå. Hon kunde inte riktigt greppa det. Här hade Thessa precis fött hans barn medan han stupat i strid. Sorgen sköljde över henne, ihop med medömkan för Thessa. Hon kunde bara ana hur det måste kännas för henne att ha förlorat sin make, och speciellt nu. Men också oron för sin egen man, även om de väl borde ha nämnt också det ifall något hänt honom något? Hon ville åtminstone tro det.
"Jag.. Jag är ledsen." Merek såg inte riktigt ut att veta vart han skulle ta vägen eller säga och Sienna förstod honom.
Det var svårt att se Thessas reaktion, och Sienna kunde faktiskt inte hålla tårarna borta längre när hon hördes vännens skrik. Varsamt lämnade hon över Ayden till den något förskräckta barnmorskan, som verkade glad över att ha fått en uppgift i att lugna honom. Hon klev fram till Merek.
"Du borde nog gå." Risken fanns att Thessa kunde projicera ilskan emot honom, och mannen nickade lättat och vände sig om för att gå då Sienna tog tag i hans arm och hindrade honom.
"Är Erland okej?" frågade hon i något lägre ton, måste få veta om han var okej fysiskt. Psykiskt visste hon att han inte var efter att ha förlorat Rowan.
"Ja." Svaret var enkelt men allt hon behövde, och det var en lättnad att få höra det. Nu kunde hon fokusera mer på Thessa igen. Merek klev ut och stängde dörren efter sig och Sienna gick försiktigt fram och lade armarna om Thessa. Ärligt talat lite nervös, visste inte om hon skulle vänta sig att få en smäll eller ens en reaktion. Men hon ville tro att vännen bara behövde lite närhet.

Philip stod på andra sidan gallret som hindrade honom att komma för nära Rowan. Inte egentligen ett hinder. Rowan var deras fånge. Och skulle han, kunde han öppna gallerdörren för att komma åt den fallne kungen. Men han rörde sig inte. Bara grimaserade irriterat och fnös. Adrianas ord hade fastnat hos honom. Men Philip var otålig. ”En present kommer bli levererad till drottningen om bara några timmar. Och då kommer sedan hela riket tro att du är död.”, försökte han och hoppades på att han retat Rowan tillräckligt för en reaktion. ”För det är du så gott som.” Philip korsade armarna och tippade huvudet lite på sned. Han suckade och drog besvärat efter ett nytt andetag. ”Varför säger du ingenting!? Säg något då!” Irriterat sparkade han mot gallret så att det gav ifrån sig ett rasslande ljud. ”Jag förstår inte vad de ser hos dig? Ditt folk. Vem skulle vilja följa ett fån som du?” Han skakade på huvudet och lät armarna falla till sidan. ”Adriana- är du säker på att det här är ditt blod? Jag tycker det mer ser ut som något djälvulen själv inte ville ha.”

Thessa grät tyst i Siennas famn. ”Jag kan inte fortsätta leva.”, sa hon och var övertygad om att det här var slutet på hennes liv. Hon skulle ge upp livet där och då. För vad fanns kvar för henne? Så mycket som hon hade förlorat. Det fanns inget syfte med det längre. Inte utan Rowan. Inte utan sin älskade.
Men så vaknade hon upp då hon hörde Aydens gråt. Verkligheten slog henne i ansiktet. ”Sienna..”, sa hon först när hon kravlade sig upp för att möta sin väns blick. ”Jag är så ledsen. Jag skulle inte önska någon denna smärta Acria orsakat. De är onda. Det vet jag nu. Och de måste få betala för det som hänt.” Hon brydde sig inte om att hon sa emot sig själv. Fienden hade slaktat hennes största kärlek och genom det även tagit Thessas förnuft och reson. Hämnden tog över.
Hon ställde sig upp och gick fram till barnmorskan för att plocka Ayden i sina armar igen. Hon vaggade honom lugnt. Hyschade och tröstade. Rörde vid hans ansikte.
Det hade gått fort från att Thessa totalt förlorat förståndet, till att hon blivit så lugn som hon var nu. Det var utsidan den. Inuti henne kokade det. ”Ring i klockorna. Eimport måste få veta att deras kung är avliden.”, sa hon lugnt utan att se från bebisens blick.

I komp med citadellets klockors ringning red Galthran in genom portarna och hoppade av sin häst först han stod utanför ingången till slottet. Han möttes av vakter som genast visade sig skeptisk till den gamle mannen. Galthran förstod det. Han såg inte ut som de andra.
En äldre man med det vita håret hängande över axlarna som kompletterade hans nästan intill bleka gråaskade hy. En hård blick, beslutsam och allvarsam. Trots sin ålder fanns tillräckligt mycket muskler för att svinga svärdet.
Han var klädd i svart, spännen och rustning. En kontrast mot de så skinande rustningar Vrales soldater bar. Han såg skrämmande ut, som rest från de döda. Om de bara visste.
”Släpp in mig, jag ska tala med drottningen.”, kraxade han med en hes, djup röst.
Vakterna bytte en blick med varandra, övervägde ifall de skulle släppa in honom eller inte. Galthran drog en djup suck när han förstod att han skulle behöva förklara sig. ”Jag känner henne. Vi går sedan långt tillbaka.” Han satte vikten på ena benet, började bli less på att bli ifrågasatt så. Även om soldaterna inte sa något. Han såg det i deras blick.
Han visste ju att de förlorat deras kung. Nyheten spred sig som en löpeld över hela världen och hade till och med nått Gaukharth.
”Om det hjälper er att lugna erat sinne så kan jag bli eskorterad in av en av vakterna.”, föreslog han med en släpande stämma igen. Besvärad att behöva göra deras jobb.
”Ja.”, fick han som svar utav en av vakterna. De flyttade på sig så att Galthran kunde stiga in i slottet. Direkt hade han fått en vakt efter sig som höll ett öga på honom. Ointressant för Galthrans del. ”Hm.”, fnös han och steg in.

I samma ögonblick som Galthran nådde dörrarna till Thessas kammare kom även en tjänare med ett en mindre låda i sina händer. När tjänaren fick syn på Galthran hoppade han till av synen av Galthrans förskräckliga utseende. Kaptenen brydde sig inte.
Han lät tjänaren knacka på först och sedan kliva in efter honom.
”En leverans till er, ers höghet.”, sa tjänaren och svalde. Var mån om att de befann sig i en knepig situation.
Thessa såg mot tjänaren först innan hon fick syn på sin gamla vän. ”Galthran!”
”Ers höghet.” kraxande han och bugade sig.
Hon räckte över Ayden på nytt till barnmorskan och gick fram till lådan för att öppna den i tjänarens grepp.
Vid upptäckten trodde Thessa att hon skulle spy och höjde handen över läpparna, men fick fort ta till närmsta hink där hon tömde magens innehåll. I lådan, i botten, rullade det fingrar. Och inte vilka fingrar som helst. Det var Rowans. Hon hade sett ringen som blänkte över ringfingret.
Galthran noterade Thessas reaktion. Lugnt och stilla stod han kvar vid dörröppningen.
Thessa torkade sig om munnen med baksidan av sin hand. ”Det är inte längre bara utav hämnd vi ger oss av. Vi ger oss ut i krig för blod.”