The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

YES!!!

Okejokej, vad är mitt problem? Alla säger neej medan jag är jätteglad. Äntligen lite ordentligt drama! Underbart att läsa.

Känns som att nästa kapitel blir något med The Lames, och längtar dit ♥

Haha jaa, man kanske gillar att läsa det även om man är ledsen för att det händer

oh you guessed right, enough said for now

http://www.nooooooooooooooo.com/

Remus, no.

(Alltså, du skriver så jävla bra, blir alldeles till mig ♥)

Superbra! Jag vill så gärna veta fortsättningen.

Drama!!!Jättebra! Det blir bättre story då

ny läsare, kan inte beskriva med ord hur jävla bra denna fanfic var, bevakar

Jag vet att jag utlovade the Lames but I had to clear this mess up sorry
(OBS! Jag har inte skippat något Lames-relaterat. Jag har bara kastat om i planeringen för att det ska gå bättre ihop med kommande händelser...)

Tack alla!! ♥
___

Kapitel 43
Fisk och järnspikar
April 1977

’’Oj… förlåt. Jag visste inte att det var någon här…’’
’’Ingen fara’’, sa Sirius och sträckte på sig. ’’Låt inte mig stoppa dig.’’
Lily såg ut som om hon tvekade, men gick sedan fram till soffgruppen och satte sig i fåtöljen bredvid soffan där Sirius låg på rygg.
’’Jag… jag brukar gå hit när jag inte kan sova’’, sa hon. ’’Även om det är mitt i natten. Det är ett bra sätt att reda ut tankarna. Istället för att ligga och stirra upp i taket i en mörk sovsal.’’
’’Mm. Samma här. Har det hänt något? Du verkar upprörd.’’
’’Nej… eller, alltså…’’
’’Du måste inte berätta. Men du kan berätta för mig, om du vill. Jag är kanske ingen Remus Lupin, men jag lyssnar gärna.’’
Lily log.
’’Jag... jag fick ett brev från min syster, bara.’’
’’Ajdå.’’
’’Mm. Hon skrev i princip att normala människor hade ju förstått att hon inte ville prata med dem om hon inte svarade på deras brev, men självklart inte jag för jag har ju en förmåga att vara socialt inkompetent och för min information så har hon ingen som helst lust att höra vad som pågår på den här anstalten för galningar.’’
’’Jag är ledsen, Lily. Remus har säkert sagt det här till dig en miljon gånger, men du får inte ta åt dig av vad hon säger.’’
’’Jag försöker. Jag kan sakna henne ändå, ibland. Jag borde inte göra det, men jag gör det.’’
’’Jag vet känslan’’, mumlade Sirius och vände blicken mot elden. ’’Den suger.’’
Hon betraktade honom forskande.
’’Hur är det mellan dig och din bror nu?’’
’’Om jag bara visste… vi tolererar varandra, men vi hatar varandra och älskar varandra. Jag är orolig för honom bara. Och jag har fortfarande dåligt samvete, trots att alla har tjatat på mig i månader nu om att jag inte borde ha det.’’
’’Dåligt samvete handlar dessvärre inte om logik’’, suckade Lily.
’’Precis.’’
Han stirrade in i elden. Hon fortsatte att kolla på honom.
’’Vad är det som har hänt?’’ frågade hon.
’’Inget. Jag kunde inte sova bara.’’
’’Du ljuger.’’
’’Jag är bra på det, eller hur?’’
’’Mm. Men du lyckas inte. Du måste inte berätta, men du kan berätta för mig, om du vill.’’
Han log.
’’Remus och jag har typ gjort slut.’’
’’VA?’’
’’Schh, folk sover!’’
’’Vad hände? Vad gjorde du?’’
’’Vad gjorde jag...?’’
’’Jag svär till Merlin, Black, om du sårade honom...’’
’’Det var hans beslut, inte mitt, så mörda mig inte nu i ren frustration’’, sa han irriterat.
’’Va? Han är galen i dig! Dumpade han dig? Varför?’’
’’Lugna ner dig, Evans’’, sa han och slöt ögonen för att hålla sig lugn själv. ’’Vi började tjafsa och han sa att han ville ta en paus. Det var... det var mitt fel. Jag fortsatte...’’
Han stakade sig motvilligt och fick en klump i halsen så att han tvingades sluta prata.
’’Fan, Lily...’’ mumlade han och lade en hand över sitt ansikte för att hon inte skulle se tårarna som intensivt brann i hans ögon. Hon reste sig upp, satte sig på huk bredvid soffan och strök bort en envis slinga av svart hår ur ögonen på honom.
’’Hör på’’, sa hon bestämt. ’’Ni kommer att fixa det här. Ni ska reda ut det här och allt kommer att bli bra igen. Okej?’’
’’Men han vill inte.’’
’’Ni kommer att lösa det här’’, fortsatte hon. ’’Sa han att det var slut?’’
’’Han sa att han ville ta en paus.’’
’’Då så! En kort paus behöver inte betyda något drastiskt. Oroa dig inte.’’

***

’’Snälla, sluta vara sur på mig!’’
’’För tvåtusentrehundrafemtiosjunde gången, jag ÄR inte sur på dig!’’ sa James och smällde igen locket på sin koffert.
’’Wow, det märks…
’’Ja, nu är jag sur, uppenbarligen, för att du inte slutar tjata om det.’’
’’Jag vet att du tycker att jag har varit ett totalt svin’’, sa Remus. ’’Och du är sur på mig för att tydligen sårade jag din bäste vän…’’
’’Det är ert förhållande’’, suckade James och hängde sin väska över axeln. ’’Jag har lektion. Släpp det där nu.’’
’’Vilken solstråle du är…’’
’’Mm. Och om jag betett mig likadant mot Lily så är jag säker på att du hade skinit som en glittrande regnbåge, också. Vi ses sen.’’ Han smällde igen dörren. Remus bara stirrade på den. Han visste att James försökte - försökte verkligen att hålla sig neutral och inte välja sida. Men han lyckades sådär.

James kom några minuter sent till lektionen, och Sirius satt redan i klassrummet när han kom inspringandes, gungandes på stolen och med ett bistert ansiktsuttryck. Så fort lektionen slutade och ljudet av stolar som skrapade fyllde salen frågade James honom nervöst;
’’Hur är det med dig kompis?’’
’’Prima’’, sa Sirius tomt, slängde ner sina böcker i sin väska och började gå mot dörren. ’’Själv?’’
’’Jag pratade med Remus alldeles nyss.’’
’’Bra för dig, James.’’
’’Nej. Han tror att jag är sur på honom.’’
’’Mhm?’’
’’Okej, jag vet att du är ledsen, men det är inte jag som är skurken i det här.’’
Sirius svarade inte. De kom ut i korridoren och han började gå mot uppehållsrummet utan att möta James blick.
’’Hallå!’’ sa James irriterat, lade en hand på Sirius överarm och drog milt in honom i en gränsande, tom korridor.
’’Vad är det?’’ svarade Sirius med en minst lika irriterad ton. ’’Vad vill du att jag ska säga?’’
’’Prata med mig!’’ sa James förtvivlat. ’’Jag hatar när du stänger in dig själv så här, jag hatar det!’’ Med en duns slängde han ner sin väska på golvet och kramade om Sirius. ’’Du behöver inte ha den där stencoola fasaden helatiden, jag vet att du blev sårad.’’
’’Du fattar inte’’, sa Sirius med grötig röst.
’’Jag vet, okej?’’ Han strök honom över ryggen. ’’Jag vet att jag inte fattar, men jag finns här för dig och du har alltid kunnat prata med mig annars –’’
Han tystnade. Sirius svarade inte direkt. De släppte varandra.
’’Det gör ont’’, mumlade han och rättade till sin egen väska. Det smärtade att säga det, han hatade att visa sig svag, men det gjorde ont, och ingen annan än James skulle kunna förstå det. Han hade aldrig trott att det kunde göra så här ont att tycka om någon så mycket. Att vartenda andetag, vartenda steg man tog, kunde kännas så mycket.
’’Jag vet’’, sa James igen. De hörde steg som närmade sig korridoren, och Sirius vände snabbt bort ansiktet. Några sekunder sedan uppenbarade sig Peter i änden. Han hade kartan i händerna och kollade upp.
’’Åh’’, sa han. ’’Jag hittade er.’’
’’Hallå, Pete’’, sa James. ’’Vad har du på schemat nu?’’
’’Jag har slutat. Ni också.’’
’’Va?’’
’’Klockan är fem!’’
’’Redan? Oj, jaha... vad händer, Slingersvans?’’
’’Jag var nyss i sovsalen, men Remus verkade inte så pratglad’’, sa Peter tyst och närmade sig sina vänner. ’’Hur är det, Sirius?’’
Sirius såg ut som om han först skulle säga ’’bra’’, men orden fastnade i halsen på honom.
’’Jag saknar honom’’, kom det istället ut med ynklig röst.
’’Du ser ju honom varje dag. Helatiden’’, sa Peter.
’’Ni fattar inte. Jag saknar att se honom i ögonen, jag saknar att prata med honom, jag saknar att kyssa honom, att röra vid honom...’’
’’Okej vi bryter gärna där och skippar detaljerna’’, sa James snabbt. ’’...och börjar gå mot Gryffindortornet så att vi kan lämna våra grejer och gå och äta. Förlåt att jag avbröt, fortsätt...’’ Han började långsamt gå mot sovsalen.
’’Jag vet att det låter som världens klyschigaste sak att säga, men jag har aldrig känt så här för någon förut. Han betyder allt för mig. Jag trodde inte att det skulle kunna göra så här ont att förlora någon, och vi har bara varit ihop i en månad.’’
’’Men du har varit kär i honom sen långt innan dess. Och ni har varit vänner ännu längre’’, sa James.
’’Precis. Åh, jag känner mig så dum...’’
’’Varför känner du dig dum för?’’ sa Peter.
’’Jag hatar att vara så här sårbar! Jag hatar det, hatar det, hatar det!’’
’’Det är så kärlek funkar, hörru’’, sa James. ’’Man är sårbar. Jag är ledsen om det kom som en chock...’’
’’Han fick mig att helt tappa kontrollen, och jag lät mig själv tappa den, och jag gillade det, för jag har aldrig i mitt liv liksom helt gett mig själv till någon annan, förstår ni? Men nu är han borta och jag...’’
’’Han är inte borta, Sirius!’’
’’...och jag känner mig helt jävla förlorad! Jag vet inte ens vem jag är längre!’’
Sirius stormade fram genom korridoren, James och Peter fick nästan småspringa för att hinna med honom.
’’Du kan få vem du vill, Sirius’’, sa Peter försiktigt. ’’Jag vet att det är jobbigt nu, men du kommer hitta någon som du kommer känna likadant för...’’
’’MEN JAG VILL INTE HA NÅGON ANNAN! JAG VILL HA HONOM!’’ Sirius blinkade ilsket tårarna ur ögonen.
’’...det finns mer fisk i havet...’’
’’HAN VAR MITT HAV! HAN VAR MITT ALLT! OCH HELVETES JÄVLA JÄRNSPIKAR VAD JAG LÅTER KORKAD – ’’
’’Det är okej’’, sa James. ’’I såna här situationer är det fullt tillåtet låta korkad.’’
’’Jag saknar honom. Jag saknar honom...’’
’’Ni kommer att lösa det här!’’
’’Jag saknar att se honom le mot mig, jag saknar när han kommer bakifrån, lutar sin haka mot min axel och sätter händerna i mina framfickor, jag saknar att se honom kolla ner och rodna sådär jävla gulligt, jag saknar att kunna krypa ner i hans säng om jag vaknar mitt i natten, jag saknar att...’’
De svängde runt hörnet. Sirius tvärstannade.

SÅ HIMLA BRA!!!
Längtar efter nästa kapitel!

Du skriver så bra att jag bara sitter och gör små ljud här framför datorn. Det är SÅ bra, så du förstår inte. Bäst.

Oh my Rowling! Det här kapitlet alltså! Vet inte vad jag ska ta vägen, för det är så bra! ♥

"Han var mitt hav", alltså, den meningen. Jag tror jag dog lite.

Du skriver så fantastiskt bra, det här ligger lätt på topplistan av de bästa fanfictions jag läst Fortsätt såhär, jag kan knappt vänta på fortsättningen! ♥

JAAA! MER BRÅK MELLAN WOLFSTAR!

Sirius och Lilys pratstund var bara såå fin. De två har ju inte pratat jättemycket hittills men nu fick vi lite mysigt prat.

Peter är också gullig med sina idiotiska försök att lugna ner Sirius.

Men alltså, VARFÖR gör de Remus till skurken i dramat? Det känns som att de gör det allihop.

Ojojoj, det är säkert Remus som står där, och nu ska du få in The Lames också. Hur lyckas du med det här? ♥