~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - byn i Öst:
Erik kramade den lilla handen som tillhörde Arya och vred kroppen mot hennes så han kunde titta på henne. Med en suck ryckte han på axlarna.
"Jag vet inte riktigt, tror inte den betyder något egentligen. Känns mer som en varning än en föraning om något. Det jag tror är att vi har en lång väg framför oss..." sade han med en suck. Varför kunde de inte bara få vara ifred? Han ville bara vara med Arya och få ha ett eget liv, bara de två. Eller, nej, inte bara de två men för nu så vore det tillräckligt. Erik tittar på henne, kysser hennes hand försiktigt och begraver den sedan mellan hans nävar.
"Minns du första gången vi träffades..? Första gången vi såg varandra?" frågar han försiktigt utan att egentligen fråga. Det var mer en påvisning om vad han ville prata om just då.
"Jag minns, som om det vore igår..." fortsatte han med låg röst, "många säger att sådant är viktigt. hur man möts, när och var. Vad man känner de där första få sekunderna som man är med varandra för första gången. Jag tror inte på det."

Erik såg upp från Aryas hand begraven mellan hans nävar, "jag tror att allt efter det spelar roll. Men inte just det." Erik stannande upp. Han ville komma någonstans med samtalet men vart var han inte riktigt säker. På något sätt ville han säkerställa för Arya att det inte var vad som hade hänt tidigare utan vad som hände nu som spelade roll. Att de var med varandra nu. Att Arya var allt han önskade sig. Att han inte var en tillfällig sak i hennes liv. Det senaste var mer ett hopp om att hon inte såg honom så än något annat.

Arya - Byn i Öst
Arya var tyst under tiden Erik talade och tog in hans ord. Hon funderade en stund på vad de betydde och vad han ville säga med dem. Hon anade att det hade att göra med hennes bakgrund att göra igen, men vågade inte säga något om det. Och vad exakt skulle hon säga som svar på det? Hon visste att Erik menade väl, att han antagligen var intresserad av henne och hur hennes liv tidigare sett ut, men han förstod inte att hon bara inte kunde berätta det för honom. Att hon inte visste hur och inte vågade. För hur skulle han ta det egentligen? Hennes föräldrar mördade av en demon, hon som fått skulden för det, hatade och jagad under hela sin uppväxt och sitt vuxna liv i Söder. För att inte tala om att plötsligt gå från ett lyckligt liv på den lugna kusten till ett ensamt och trasigt som prinsessa i huvudstaden. En rysning spred sig över Aryas kropp när hon tänkte på det. Antagligen hade Erik kanske börjat ana att något inte riktigt stått rätt till tidigare i Aryas liv, med tanke på allt som hänt. Antagligen var det också därför han nu så gärna ville veta hur hennes liv sett ut. Men, hon kunde inte berätta och valde därför att återigen avleda det han sagt åt ett annat håll - visserligen ett håll hon faktiskt hade undrat lite över, men fortfarande, ett annat håll.
"Vad tänkte du om mig vid vårt första möte?" frågade hon och tänkte samtidigt tillbaka på det. Hur hon reagerat vid att se honom och på hur hon först tänkt på honom en månad tidigare. En månad. Arya var inte riktigt säker på om det var en lång tid sedan eller inte men någonting slog henne vid tanken på tiden som gått. Om det var en månad sedan hon först mött Erik och de hade lämnat Söder tillsammans för lite mer än en vecka sedan så betydde det ju att... Hon skakade snabbt av sig tanken. Det passade verkligen inte nu och inte hade hon någon lust att säga det heller. Födelsedagar var ändå inget viktigt.

Erik - Byn i Öst:
Erik tänkte tillbaka på deras första möte i skogsdungen vid utkanten av stridsplanen för det Röda Kriget. Det hade varit en kaosartad dag för att säga det minsta. Han hade bara sett hennes ben först, följt efter henne och slagit ner fem mongraler om han mindes rätt för att sedan hjälpa henne.
"Jag tror min exakta tanke var att du var en vacker varelse." Han skrockade lite. Mycket hade förändrats.
"Om jag minns rätt, så fick du armen skadad och jag försökte gör allt jag kunde för att inget skulle hända dig och sedan-" han avbröt sig själv. En tanke slog honom. Något han hade glömt. Något som var primitivt och instinktivt. Något han inte hade hunnit tänka på sedan det inträffade.
"Jag kände dig innan jag såg dig." sade han, meningen kanske var något förvirrande så han försökte förklara, "jag menar, jag kunde känna dig inom mig, eller, min magi liksom kände dig och det var som om mina instinkter tog över. Jag var tvungen att följa efter dig, ja var tvungen att hjälpa dig och jag var tvungen att vara nära dig." Erik rodnade lite lätt, han kände sig som en liten skolpojke helt plötsligt. Han var inte den som egentligen var skygg för att prata om allt med Arya - vad som helst. Men just då kände han sig väldigt generad.
"Det låter dumt, jag vet..." mumlade han och sänkte sin blick.

Arya - Byn i Öst
"Jag tror min exakta tanke var att du var en vacker varelse."
Arya rodnade så mycket att hela hennes ansikte blev alldeles rött. Hon försökte hålla tillbaka ett leende men som bestämt tryckte upp mungiporna på henne ändå.
"Om jag minns rätt, så fick du armen skadad och jag försökte gör allt jag kunde för att inget skulle hända dig och sedan-"
Arya var nästan på väg att berätta för Erik vad som lätt till att hon skadat armen. Att hennes första syn av honom hade gjort henne så distraherad att ett av monsterna lyckats skada henne så pass illa. Men hon hejdade sig när han fortsatte och hans ord fick leendet på hennes läppar att bli lite mindre, men det stannade fortfarande kvar, bara med en annan sorts glädje.

"Det låter dumt, jag vet..."
Med stor möda tryckte sig Arya upp i sittande ställning och vände på sig så att hon liksom halvlåg i en halvt sittande, halvt liggande position vid Eriks sida. Varför hon gjorde så visste hon inte riktigt, bara att hon ville vara så nära Erik som möjligt. Hon höll om hans arm och lutade sitt huvud mot sidan av hans starka arm och axel med slutna ögon.
"Jag kände dig inte innan på något sätt, men jag vet att så fort jag lade min hand i din så kände jag mig trygg." sade hon, "jag ville inte släppa dig och jag ville inte skiljas ifrån dig. Det var så svårt för mig att lämna gläntan alla gånger vi möttes."
Hon gjorde en liten paus innan hon fortsatte.
"Min kraft drog mig hela tiden till dig, var jag än var, vad som än hände. Jag litade på dig redan innan jag visste vem du var, redan efter vårt första möte." hon flyttade sin hand lite högre upp på Eriks arm, "jag blev rädd av det först, jag visste att det inte var av mig självt jag kände på det viset, minns du hur jag exploderade rakt framför dig?"
En lätt fnysning, näst intill ett skratt kom ur Aryas mun av genering när hon tänkte tillbaka på den händelsen. När Erik omfamnat henne och hon blivit så varm och lycklig ut av det att det förvandlats till rädsla.
"Det var inte fören jag kom tillbaka till Söder jag faktiskt förstod vad det var." hon svalde nervöst inför vad hon skulle säga därnäst, "jag drömde om dig första natten och när jag vaknade var min kudde blöt och det smakade salt i min mun. Jag tvättade genast kudden och såg till att den blev helt fri från saltvatten innan jag lade tillbaka den. Men när så snart jag gjort det så kände jag mig...tom. Det var något som saknades, något som jag saknade så mycket att det gjorde ont. Ju mer jag tänkte på det destå ondare gjorde det i mig, ren, fysisk smärta."
Hon ville egentligen inte tänka tillbaka på första dagen efter att hon kommit hem ifrån Det Röda Kriget. Hennes ögon tårades bara av minnet.
"Vi hade precis vunnit ett krig, folk firade överallt i palatset och i huvudstaden, men det enda jag kunde känna var smärta och en sådan olidlig saknad. Och det enda jag kunde tänka på var dig. Hela tiden. Konstant dag och natt. Jag lämnade inte mitt gemak på tre veckor..." Arya kramade Eriks arm hårdare utan att hon märkte det själv samtidigt som en tår droppade ner från hennes kind på sängen, "det var då jag förstod att jag älskade dig. Att jag alltid hade gjort det från vårt första möte men aldrig förstått det."
Hon tog ett djupt andetag och såg upp i hans ögon, fortfarande hårt kramande hans arm - som ett litet barn rädd för att bli lämnad ensam.
"Och när jag såg dig igen den där natten utanför palatset..." ett leende bredde ut sig i hennes ansikte, "jag tror aldrig att jag har känt en sådan glädje i hela mitt liv förut. All smärta försvann och min kraft brann inom mig."
Hon höll hans blick ett tag medan rodnaden åter gjorde hela hennes ansikte flammigt. Sedan lutade hon huvudet mot hans axel igen, utan att släppa hans arm.
"Så säg inte att det du kände låter dumt..."

Erik - Byn i Öst:
Hennes ord värmde honom. Att han varit källan till något fint i hennes liv, något nytt. Den Arya han mindes från deras första möten hade dolt känslorna väl, eftersom hon inte hade vetat vad det var hon kände. Hennes ojämna temperament, de förvirrande signalerna hon sände ut och den där blicken hon hade som han inte kunde på något sätt lista ut - plötsligt var allt logiskt och klart för honom. Han hade verkligen varit ämnad för henne, så som hon var ämnad för honom. Deras olikheter och deras likheter var styrkor.
"Du är alltid lika förvirrande och underbar Arya." sade Erik med ett leende och lade sin hand på hennes huvud - väldigt försiktigt. Han njöt av att ha hennes nära och ett lugn lade sig inom honom även om det var tillfälligt. Att hon kramade hans arm och lutade sitt huvud mot hans axel var en underbar känsla. En känsla av att han kunde stötta henne och var det som hon behövde och ville ha. En känsla han inte tog för given med Arya. Aldrig hade han haft så svårt att läsa en annan människa som med Arya. Hon var speciell. På många sätt.
"Underbara Arya..." mumlade han och kysste toppen utav hennes huvud.

Arya - Byn i Öst
"Underbara Arya..."
Hon suckade lätt av välbehag då Erik kysste toppen av hennes huvud.
"Jag älskar dig..." mumlade hon och slöt sina ögon igen, "Erikk..."

De satt på det viset en liten stund, tysta nära varandra. Arya njöt av det. Visst älskade hon att höra Eriks röst men för tillfället var det skönt att inte behöva prata. Att bara kunna sitta vid hans sida, känna värmen ifrån hans kropp och hålla om hans arm var underbart. Den typen av närhet värderade Arya högt. Men ställningen hon satt i var något ansträngande, särskilt på grund av såret hon hade i sidan. Men hon ville inte lägga sig ner igen, det skulle innebära att hon måste släppa Erik och inte känna samma närhetskänsla längre. Hon öppnade ögonen lite halvt, det gjorde verkligen ont i sidan nu. Snart skulle hon i vilket fall som helst bli tvungen att lägga sig ner. Hennes blick föll på Eriks ben och en lösning uppenbarade sig genast. Utan att tveka släppte hon sin älskades arm och lade utan förvarning ner sitt huvud i hans knä. Hon lade sig lite på sin minst skadade sida och slöt ögonen igen. På det viset kunde hon både ligga ner och vara nära Erik på samma gång. Hon såg också noga till att Leelas mantel föll framför henne. I fall någon skulle komma in i hyddan skulle de på så vis inte kunna se hennes barhet. Att Erik såg henne på det viset gjorde ingenting, men endast han hade den tillåtelsen från Arya.

"Vad hände inatt egentligen?" frågan kom efter en ganska lång stund av behaglig tystnad som tillåtit Arya att tänka en del, "och hur visste du att jag var i fara och var jag befann mig?"

Erik - Byn i Öst:
Erik frös för en sekund. Han ville helst inte minnas vad som hänt under natten. Men samtidigt förstod han att Arya ville veta vad som hänt och hur han hade kunnat hitta henne. Det var inte mer än logiskt och rätt.
"Arya..." Erik strök sin hand över hennes kind där hon låg med huvudet i hans knä, "det är en lång historia." hans tankar vilade på Briañna och Leea där hemma i norr. Det var tack vare dem som han blivit varnad att Arya var i fara. Men, skammen inom honom vägde tung. Han hade lämnat henne ensam i hyddan, han hade haft roligt och dansat - när själavandringen skett och Briañna skrek på honom att Arya var i fara. Att män från hans egna hemland var efter henne.
"Jag... Jag fick en varning, av min syster, att du var i fara. Att någon kom efter oss från mitt hemland." Erik suckade men fortsatte, "jag förstod väl att min familj inte skulle låta mig bara försvinna. Men jag förstod inte att de verkligen var ute efter att... Att..." Han kunde inte finna orden då hans blick gled över Arya och hennes sargade kropp.

"Jag minns inte hur jag visste vart du var, vet inte om jag visste faktiskt. Men jag tror att det var något som drog i mig. Jag vet inte riktigt..." Erik suckade och lade sin näve på hennes axel, "men jag fann dig... Upphängd och styckad..." Smärtan i hans röst var påtaglig, rå och överväldigande. Erik fällde en envis tår som gled ner för hans kind och försvann in i skägget. Han ville inte prata om detta. Det var fortfarande alldeles för rått. Han hade varit sekunder från att förlora Arya. Sekunder från att ge upp sitt egna liv med. För henne. Bara för henne och enbart henne.

Arya - Byn i Öst
Arya lyssnade noga till det Erik berättade. När han tystnat tänkte hon igenom det han sagt innan hon öppnade ögonen och svarade.
"Jag har aldrig mött din syster. Ändå varnar hon dig när jag är i fara." hon såg inte på Erik när hon talade, "hon måste ha ett stort hjärta."
Det Arya sagt var ett indirekt sätt för henne att fråga om Eriks familj. Hon ville, precis som han om henne, veta mer om honom och hans bakgrund. Men eftersom hon inte ville avslöja någonting om sig själv kunde hon heller inte fråga rakt ut.

"Jag vaknade upp i hyddan efter att du gått av att någon bankade på dörren. Jag visste genast att det inte var du som var tillbaka så jag försökte barrikadera dörren. Men de lyckades slå in den ändå. Det sista jag minns är att två män från Norr kom in och lyfte upp mig i halsen." Arya svalde, minnet av att ha blivit kvävd till medvetslöshet var obehagligt även om hon varit med om värre och även om uppvaknandet definitivt varit ännu obehagligare, "när jag vaknade upp nästa gång var det med Priyanka och Ranveer i gläntan du fann mig. De höll på ett tag men jag tror att de kände sig stressade för de sprang därifrån och lät mig aldrig skrika."
Arya tog Eriks hand på hennes axel och strök över hans knogar. Hon hade hört i hans röst att det var svårt för honom att tala om det som hänt, för henne gick det bra. Hon var så van vid det laget att bli överfallen, torterad och misshandlad att det gick relativt bra att prata om ganska snart efter händelsen. Men hon förstod på Erik att han inte var så van som hon. Och tur var väl det tänkte hon.

"Leela rusade förbi efter att Wilhaimh och Fraeya funnit oss, under tiden du var medvetslös." fortsatte Arya och skämdes över hur kasst hon uttalade de Letoyanska namnen, "hon var jagad av Osianerna men hann lämna sin mantel. Jag tror att hon kommit fram till hyddan strax efter av jag svimmade, slog ut männen som brutit sig in men inte märkt att Priyanka och Ranveer förde bort mig."
Hon smekte Eriks knogar igen, slöt ögonen och suckade.

"Tack Erikk." sade hon efter en stund, "för att du fann mig och för att du..."
Hon suckade igen. Det här var svårare att tala om. Hon vände försiktigt på sitt huvud i hans knä så att hon såg upp hans ögon.
"Gör aldrig så igen." ögonen började åter tåras på henne då hon tänkte på vad han gjort för att rädda henne, "om det någon gång står mellan ditt och mitt liv, snälla, välj ditt. Jag vill inte att du-"
Rösten brast för henne samtidigt som en tår föll ner på Eriks ben. Hon grät inte högt, men en klump hade hårt satt sig fast i hennes hals och hindrade henne från att yttra några fler ord.

Erik - Byn i Öst:
Erik greppade Aryas hand, kanske lite väl hårt. Hans hjärta bultade innanför bröstkorgen i ett högt tempo.
"Säg inte så." sade han med eftertryck och böjde sig ner för att lägga sin panna mot hennes, "säg inte så för du vet att jag inte kan fylla den önskan. Jag kommer alltid välja dig över mig och alla andra. Alltid." Hans ord var skarpa och fyllda av ärlighet - hans mörka röst fick dem att mullra ut ur munnen. Där fanns även en del ilska över att Arya ens tänkt tanken att be honom välja sig själv över henne.
"Du är den enda för mig Arya. Den enda." Hans läppar bara någon centimeter från hennes. Han kysste henne med ömhet och hast, "den enda." upprepade han där efter.

Arya - Byn i Öst
Arya suckade och svalde igen. Det smärtade illa i hennes hand, panna och läpp efter Eriks beröringar där, men hon visade inte ett uns av vad hon kände. När han kysste henne slöt hon sina ögon och lät dem vara stängda även när han drog sig undan och talade igen. Hon väntade ett tag med slutna ögon och bara lyssnade till hans andetag så nära hennes ansikte, tills hon kysste honom tillbaka igen. Men när hon drog sig undan efter en lite längre tid och öppnade sina ögon rann tårarna obehindrat ur dem. Hon öppnade munnen för att säga nånting men först kom inget ljud ur den. Hon stängde den igen, blinkade bort en tår som föll ner i Eriks knä och suckade tungt. Hon förstod att hon inte kunde begära av Erik att han satte sitt liv framför hennes, hon skulle själv aldrig kunnat uppfylla en sådan önskan om läget hade varit omvänt. Men hon skulle aldrig klara av att leva utan Erik. Precis som hon var den enda för honom var han den enda för henne. Inte den enda hon någonsin haft, men utan tvekan den enda sanna...

Ännu en tår föll ner från Arya till Eriks knä när hon öppnade munnen och äntligen fick hon ljud att komma ur den.
"Erikk..." Arya hade svårt att se Erik i ögonen medan hon talade, "om någonting...om jag... om vi blir skilda åt på något sätt, om vi...om det..."
Hon klarade inte av att få ut orden mer, tårarna rann ner för hennes kinder och hennes stammade försök till att tala avbröts av klumpen i halsen som blev större. Hon tog några andetag och lyckades samla sig nog för att få ut de sista orden.
"Jag vill att du finner någon annan om jag någonsin inte kan vara vid din sida."