Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

"Vi rider tillbaka snart...", svarade Lenoidas samtidigt som han tog Cleos ansikte mellan sina händer och kysste henne mjukt. Ville känna hennes närhet då han fortfarande kunde.. Faktum var att Leonidas inte hade berättat hela sanningen om varför han återvänt. Det var inte bara saknaden efter drottningen. På sin faders order skulle han försöka rekrytera soldater och sedan leda dem ut i en strid som skulle komma att kosta många liv.
Tanken hade varit att informera kungaparet i samma stund som han satt sin fot i riket. Men det hade inte funnits något bra tillfälle, och nu när han och Cleo äntligen var tillsammans kunde han omöjligt släppa en sådan nyhet.

Cleo ville inte ens säga emot utan nickade lydigt innan hon besvarade kyssen. Hon la armarna om hans nacke och tryckte sig mot honom. Det var sällan som hon kände sig lika lycklig och bekväm som hon gjorde med Leonidas. Hon drog sig undan och smekte hans kinder.
”Jag önskar att jag kunde ha ett annat liv.” Suckade hon och granskade honom noggrant.

Det var inte förrän solen försvunnit bakom horisonten som de red tillbaka mot riket igen. Leonidas förväntade sig att möta en upprörd konung innanför portarna, men varje minut av ensamtid med drottningen skulle vara värt det. Han visste trots allt inte hur Philips misstankar skulle påverka deras relation framöver.
I stallet höll Leonidas om flickan en sista gång innan de tvingades gå skilda vägar, och väl inne i palatset var festen i full gång. Människor skrattade och talade högt med varandra. Men stämningen förändrades genast när den försenade hedersgästen dök upp. Samtliga stannade då upp och tittade storögt på prinsen.

Cleo njöt av varenda sekund hon hade med prinsen, kunde inte be om bättre dag. Hon fasade nästan stunden hon var tvungen att möta Philip igen, klarade inte riktigt av det mer. Hon suckade tyst när prinsen omfamnade henne en sista gång innan hon gick in till slottet genom personalvägen. Hon gick raka vägen till sin kammare för att byta om, ville inte alls på festen men visste att hon var tvungen.

Istället för att leta reda på konungen och be om ursäkt för sin sena ankomst så begav sig Leonidas direkt till sig rum. Även han behövde byta om ifall han skulle sitta bland andra människor. Men väl inne i sängkammaren var han inte ensam. I en av de stora sofforna satt Octavia med en vinbägare i handen. Hon var klädd i en vacker långklänning som Leonidas inte sett tidigare, det långa håret var halvt uppsatt och i öronen hängde stora silversmycken. Man kunde tydligt se att hon var klädd för fest.
När Octavia fick syn på prinsen dök det upp ett leende på hennes läppar, men Leonidas verkade oberörd. Utan att bry sig om hennes närvaro började han byta om till något mer festligare.
"Jag har väntat på dig..", sa flickan efter en stunds tystnad. Leonidas bara suckade. "Gå och njut av festen. Du reser tillbaka imorgon. ", sa han till slut, utan att ens se på henne.
Leendet på Octavias läppar försvann. Hon reste sig sakta upp och spände blicken i prinsen vars ryggtavla nu var vänd mot hennes håll. "jag förstå... ", sa hon kallt, ställde ifrån sig bägaren och lämnade rummet. Men istället för att bege sig till den stora salen där festen pågick så gick hon i riktning mot drottningens egen kammare.
Octavia knackade lätt på dörren och tog sig sedan friheten att kliva in. "Ers höghet..".

Cleo satt framför en spegel och kammade sitt hår, hade inte tänkt öppna dörren åt vem det än var som knackat. Hon hade stött på Philip utanför och han hade bett om ursäkt minst hundra gånger. Hon antog att det var hennes make igen, men till hennes besvikelse var det hans irriterande hetär. Hon rörde knappt en enda muskel, tänkte inte ge henne en reaktion eller något alls.
”Behöver jag ropa efter vakterna?” Frågade hon lugnt och tog på sig sina smycken innan hon reste sig upp. Hon tyckte sig känna igen klänningen som flickan hade på sig och kände hur ilskan blossade upp i henne, det var en av hennes klänningar. Hon tänkte igenom vad hon skulle göra riktigt noga, kom fram att hon skulle avslöja henne framför alla. Hon gick till sina klänningar och valde en röd, Ares färg för att ge Octavia en signal.

Leonidas stannade upp och tittade efter flickan som försvann genom dörren. Hade förväntat sig att hon skulle protestera.
Ocatvia klev lugnt in i rummet trots att Cleopatra hotat med att kalla på vakterna. Någonting mörknade i hennes ögon då hon såg den röda klänningen, men snart dök det upp ett nytt, oskyldigt, leende på hennes läppar. "Färgen passar er...", sade hon, passivt-aggressivt, och under tystnad såg hon sig omkring i den luxuösa sängkammaren.
"Jag förstår om Ni avskyr mig, ers höghet...". Octavia tog några steg framåt och dröjde vid en vas med rosor vars färg matchade drottningens klädval. Hon letade fram en vacker ros som hon drog upp från den stora buketten. "...men om konungen vill att jag stannar, så är det vad jag kommer göra".

Cleo tog på sig några smycken, även halsbandet hon fått av Leonidas efter bröllopet och gick fram till flickan med en lekfullt leende på läpparna.
"Jag kommer börja dyrka Hades ifall du stannar, ta det som en varning." sade hon och tog rosen ifrån henne. Hon la tillbaka den i vasen och log sedan. "Ut nu, jag vill inte att något som tillhör mig blir stulet." sade hon och viftade avfärdande bort henne. "Och om det är inte nog, så vill du inte veta vad jag är kapabel till. Philip är min man, han har mitt hjärta och jag hand. Du passar inte in i bilden och om du är lämnar, kommer jag se till att du går tillbaka till dina slaviska rötter." sade hon sedan lugnt medan hon fixade till rosorna då flickans pillande förstört arrangemanget.

Orden fick Octavias glada leende att dö ut. Hon var färdig med att spela snäll och oskyldig mot drottningen. Utan att säga ett ord vände hon på klacken och gick mot dörren, men väl framme stannade hon till och vände blicken mot Cleo igen.
"Du säger att jag inte vill veta vad du är kapabel till. Säg mig. Vet du ens vad din drömprins är villig att göra?", frågade hon med en kylig ton. "Varför tror du att Leonidas tog med mig hit från första början? För att visa upp mig? För att göra dig avundsjuk?". Octavia fick fram ett litet leende igen.

Cleo log smått då hon märkte att hon kommit åt något känsligt ämne, tänkte fortsätta tills hon brast.
"Åh kära slav, du måste skoja med mig. Jag har inte någon drömprins, jag har en kung. Ditt hopp om att vara viktig för någon måste ha gjort dig blind. Vad är det jag ska vara avundsjuk över? Dina försök att försöka vara mig?" log hon och gick till dörren. "Kom nu min kära slavinna, vi har en fest att närvara på." log hon och klappade henne lätt på ryggen innan hon drog med sig Octavia ut. Hon beordrade vakterna att inte släppa in någon i hennes rum, oavsett orsak.