Prs tippest & JustAFriend

Elliot tvekade lite, han var osäker på om Sebastian ville veta hela sanningen eller bara ha ett kort svar. Han bestämde sig för en blandning.
"Umm, jag blev ju ordförande för lite mer än ett år sen... och visst tyckte jag det verkade lite roligt men det var mest för att... saker hände... och jag ville typ tänka på annat. Känna att jag behövdes... Att jag hade något värde", det sista nästan viskade han.
"Och jag antar att jag typ bara är rädd att göra någon besviken nu. Jag kan vara jävligt konflikträdd i vissa situationer.", han ryckte lätt på axlarna. Fram tills nu hade han tittat på ca allt annat än Sebastian, mestadels på den fortfarande orörda mackan, men nu mötte han den yngres blick. Osäker på om han sagt för mycket.

Seb, som hade vänt ner blicken till sin smörgås, vände sina mörkbruna ögon mot Elliot så fort hans röst sänktes. Hade det varit en dum fråga att ställa? Han hade ju inte vetat. I och för sig var han väl medveten om att Elliots mentala hälsa inte var på topp, men... Fan, Seb. Var mer försiktig. Stay in your lane.
Fast kanske behövde Elliot snacka. Han snackade ju i varje fall, så han kunde väl inte ha så mycket emot det. Eller? Oklart.
”Jaha”, mumlade han osäkert efter att han svalt sin tugga. Tittade inte bort från Elliot när de gröna ögonen mötte hans egna. ”Alltså, öh, för mig har du ett värde. Och jag tänker inte på dig som elevrådsordförande. Jag tänker på dig som Elliot.” Cheesy? Riskabelt nära. Men det var sant. Och det gjorde ont inom honom att Elliot tänkt så. Så. Jävla. Ont.

"Mm", Blicken var något svår att tyda men det verkade i alla fall inte som att Sebastian var helt vettskrämd. Eller uttråkad för den delen. Det kändes nästan som att han... brydde sig.
Det där hade han inte väntat sig. Elliot blev lite varmare inombords. Men menade Sebastian verkligen det där? Det kunde han väl inte? Elliot bet sig försiktigt i läppen och blickade ner på gräsmattan igen. Han hade aldrig ens tänkt tanken att det faktiskt fanns något bra med honom. Något värt att acceptera. Något som kanske till och med var värt att älska. Att han hade ett värde. Och att någon såg honom som den han var och inte som den han låtsades vara.
"Tack", han blickade blygt upp igen för att möta de mörka ögonen. Försökte tyda vad de ville och kände. Det gick inte. Men det var inte hårda, kalla, döda. De var om möjligt något osäkra, men de var varma, vänliga. De verkade förstå. Eller i alla fall försöka. Det var nästan så att han litade på vad personen bakom dem sa. Nästan.

Tack? Det var inte svaret som Seb förväntat sig. Dock hade han ju inte förväntat sig något specifikt svar egentligen. Han var bara glad att Elliot inte kallade honom cheesy, för det hade han all rätt att göra. Seb hade varit jävligt cheesy.
När Seb slutade tänka på sig själv och började tänka på betydelsen av Elliots svar så högg det till i hjärtat igen. Tanken om att ingen sagt så tidigare till Elliot poppade upp i huvudet. Inte för att någon sagt så till Seb heller, men han hade aldrig behövt höra det. Elliot hade nog behövt höra det flera gånger om och om igen.
”Du behöver inte säga tack”, sa han och lät sina ögon vandra fram och tillbaka från Elliots vänstra öga till hans högra. Gröna. Grönare än gräset. Grönare än löven på träden. Grönare än de gröna äpplena som hans mamma alltid köpte. Som de äpplena som hans pappa nyligen börjat packa ner i hans väska.
”För det är sant, okej?”

Han höll kvar blicken på Sebastian. De mörka, vackra ögonen granskade hans. Elliot undrade vad den andre tänkte på.
"Ta...då vet jag inte vad jag ska säga", Elliot drog lite på mungipan. Bra det där gick. Men vad fanns det mer att säga? Han höll ju inte med. Verkligen inte. Men det var ändå fint att höra. Ovant.
Han plockade upp sitt äpple och tog en liten tugga. Nej, han kunde verkligen inte få i sig mer idag. Illamåendet tog över. En klunk vatten senare la han ner äpplet på marken igen. Usch.

Nästan ett leende. En antydan till leende. Det dög inte för Seb. Eller jovisst, det dög ju; men han ville se Elliots leende. Ett riktigt, stort leende. Han ville se hur leendet spreds från läpparna till hela ansiktet och hur ögonen började glittra på något vis. Han ville se ren och skär glädje. För han ville se Elliot glad.
Men Seb drogs ur sina smått klyschiga tankar då han la märke till hur Elliot la ifrån sig äpplet. Efter ännu en minimal tugga. Var något fel? Visst var Elliot jävligt tunn, men det var Seb också. Han hade egentligen ingen rätt att ens tro att något var fel bara för att Elliot var smal och knappt åt något. Eller hade han den rätten? Han brydde ju sig. Han ville bara att Elliot skulle må bra.
Tankarna drog vidare till bildsalen. Två veckor sedan. Blod, arm, sax... Höll Elliot fortfarande på med sånt? Kanske. Det hade ju bara gått två veckor sedan Seb fått vittna till det... Hur mycket kunde förändras på två veckor, egentligen?
”Hur mår du?” frågade han plötsligt efter att ha tittat på Elliot för länge. Alldeles för länge. Men han kunde inte hjälpa det. Blandningen mellan hur jävla vacker killen var och hur mycket tankar han väckte gjorde det omöjligt att slita blicken från honom.

Grässtrå efter grässtrå lämnade marken. Fingrarna letade sig ner mellan stråna drog upp tuva efter tuva. Elliot stirrade tomt ner i den gröna, välansade mattan. Försökte koncentrera sig på något annat en det där idiotiska äpplet så att illamåendet i alla fall hade en chans att ge sig.
Sebastians blick brände. Elliot la märke hur den yngre vägrade släppa honom med blicken. Han kände att det svävade något osagt i luften. Något som bidrog till en någorlunda spänd stämning och som förr eller senare, helst typ nu, behövde komma ut. När Sebastian hade stirrat i betydligt fler sekunder än som var bekvämt blickade Elliot upp mot den andre med ett höjt, frågande ögonbryn.

Oväntat. Eller var det så oväntat förresten? Kanske inte. Inte från Sebastian. Men ändå, Elliot hade fått frågan ställd till sig ytterst få gånger i sitt liv. I alla fall i det tonläget. Inte "Hur mår du idag? Jag bryr mig inte om svaret och det blir stelt om du svarar något annat än 'bra'"- läget utan "Hur mår du, på riktigt?"- läget . Få gånger. Ytterst få gånger.
"Jag mår... okej", Elliot sänkte blicken till gräsmattan igen. Undvek ögonkontakt. Äh, vad höll han på med? Det var inte så Sebastian menat. Tonläget var tydligt oavsett vad Elliot ville höra.
"Umm... hur mycket vill du veta..?", han skakade lätt på huvudet och mötte de mörka, djupa ögonen. Egentligen ville han bara göra det enkelt och fortsätta gömma allt, som han gjort hittills under alla år. Men han litade på Sebastian. Och hur sjutton skulle han komma närmare och lära känna den andre och han själv gömde sig och sanningen. Sebastian visste ju redan en hel del. Mycket. Alltför mycket. Även om han inte visste alla detaljer så hade han betydligt fler ledtrådar än vad Elliot önskat han hade. Av alla Elliot "problem" var de Sebastian visste om några av de Elliot ville hålla mest gömda. Nåväl. De hade inte pratat om det som hade hänt för två veckor sedan. Han antog att det inte gick att smita för evigt.

Okej? Seb tolkade det som en lögn. Även fast han inte hade rätten till att göra det. Typ. Han hade väl rätt att tänka hur han ville. Men det kändes fel. Han ville lita på allt Elliot sa, men det var svårt. Särskilt när det som slapp ur Elliots mun lät som lögner.
De gröna ögonen mötte hans. Fan, äntligen. Även fast deras ögonkontakt bara avbrutits för en kort stund så hade Seb saknat den. Han blev hungrig utan den. Som att Elliot mättade honom. Bara synen av Elliot. Eller hungrade han mer? Okej Seb, olämplig tanke. Speciellt nu. Opassande. Förhoppningsvis har Elliot inte förmågan att läsa tankar. (Om han hade haft det hade han förmodligen undvikit Seb i all evighet.) (Så Seb kände sig säker.) (Typ.)
”Hur mycket vill du berätta?” frågade han med sin vanliga självsäkerhet i rösten. Den som ibland kunde låta utmanande, men Seb tonade ner den en aning. Han ville inte utmana Elliot. Han ville att Elliot skulle lita på honom. Prata med honom. Om något viktigt.

Ja, hur mycket ville han egentligen berätta? Elliot visste inte. Hur mycket var lämpligt? 'Hemma blir jag slagen blodig och jag känner mig så tom och värdelös att jag för det mesta svälter mig, spyr upp det jag äter, skadar mig själv och ibland tankar och drömmar om att försvinna från allt. Har försökt några gånger förresten', Nej, det gick inte. Det fick inte bli alltför okänsligt men han ville inte berätta för mycket. Inte ge för mycket detaljer. Han ville bespara Sebastian de bilderna och tankarna. Elliot försökte formulera något i huvudet.
"Ibland, typ idag, mår jag...okej, men vissa dagar vill jag...", rösten tonade bort. Han svalde. Hårt. Blickade ner i marken.
"Vill jag...", fan Elliot, hur gick det men att ta det här försiktigt och enkelt? Egentligen var han mer än bekant med tanken, men han hade aldrig sagt det högt. Och trots att det bara var ett ord, två bokstäver, så tog det emot något fruktansvärt att acceptera. Det var som att det blev mer verkligt när han sa det högt. Hörde sin egen röst, som han ogillade så starkt, säga det han innerst inne känt. Det kändes läskigt. Farligt. Som en lättnad...
"...Dö", sa han sedan tyst och vågade efter några sekunder möta Sebastians blick igen.
"Alltså det pendlar så sjukt mycket. Liksom idag mår jag ju helt okej, som jag sa men vissa dagar... Alltså... Jag har varit på botten Sebastian. Botten.
Det du såg, det var inte det värsta. Ganska långt ifrån faktiskt", han fortsatte hålla ögonkontakt. Elliot var fortfarande förvånad hur pass väl rösten hållit. Inga tårar. Ibland klev masken, eller tomheten in när han verkligen behövde den. Men den hade bara hjälpt till för att hålla tillbaks gråten, annars var Elliot helt närvarande. Han hade berättat från hjärtat. Han hade aldrig gjort det förut. Inte om något sådant. Inte om sig själv.
"Jag är så ledsen över vad du fick se Sebastian. Så otroligt ledsen. Du förstår inte hur många nätter jag legat vaken och bara tänkt på det. Önskat att det gick att spola tillbaka tiden en aning. Jag vet hur bildminnen sätter spår...", nu var han påväg att säga för mycket igen. Fan. Han bet sig i läppen och skakade återigen på huvudet. Först nu hade rösten brustit. När det hade börjat handla om Sebastian. Den ända viktiga. Då hade det blivit för jobbigt. Fortfarande inga tårar. Men ändå. Jobbigt. Skuldkänslor. Fan.

Det blev tyst. Inte allt för länge, men det avlägsna bruset i Sebs öron blev allt annat än avlägset i några sekunder. Det såg ut som att Elliot tänkte. Sållade bort saker, gissade Seb. Seb hade ju inte bett Elliot att berätta allt, så han hade ingen anledning att bli upprörd över det. Men besviken. Besviken över att Elliot inte verkade lita på honom lika mycket som han önskade. Fast de kände knappt varandra, så det var ju inte ens konstigt. Det gjorde dock inte så att Seb blev mindre besviken.

Men herregud. Vad han berättade. Seb visste inte vad han förväntat sig egentligen, men han hade inte förväntat sig det där. Eller hade han det? I alla fall var det jävligt jobbigt att höra. Det blev jobbigt att hålla kvar ögonkontakten, att titta in i de gröna ögonen, men han lät inte sig att titta bort. Han skulle vara ett stöd; ett stöd skulle inte titta bort. Särskilt om inte Elliot gjorde det.
Dö? Botten? Helvete helvete helvete. Så många gånger som folk runt Seb yttrat orden ’jag vill dö’ och han inte brytt sig. För att de sagt det på ett så nonchalant sätt. Men Elliots ord var... Tunga. Tyngde ner Sebs axlar direkt. Högg honom i hjärtat. Och hans ögon tårades. Vilket kändes så jävla dumt med tanke på att Elliots ögon inte gjorde det och att han verkade vara helt stabil. Hans röst brast dock så småningom. Förståeligt. Seb vågade inte säga något. Främst för att hans huvud var tomt och lite för att han var rädd för hur sprucken hans röst skulle låta.
Så han lutade sig fram och kramade Elliot. Hårt. Kände värmen spridas i kroppen. Men det kändes annorlunda. Det lockiga håret kittlade fortfarande hans ansikte, men på ett annorlunda sätt. På ett tungt sätt.