Prinsen (sjätte året)

Long time no see… men absence makes the heart grow fonder har jag hört… eller så får det en att glömma bort en. Anyway Hemingway – I’M BACK!
Äntligen har jag tid att läsa igen! SOMMARLOV ♥ (Eller inte… jobbar för fullt och när jag inte jobbar har jag praktik hehe)
Tänkte inte göra en utläggning om bakgrunden och de kringliggande orsakerna kring varför jag inte kunnat läsa – jag har gjort tillräckligt många sådana i skolan… så without further explanation…

Kapitel 35 - Hemlighet

Som alltid tycktes dock en osynlig kraft dra mig längre och längre ner, i trappor och gångar vars mörker skiftade i mossgrönt dunkel och kallade på min inre skymningsvarelse. Oron inuti ändrade långsamt karaktär och började jaga, allt hetare, genom blodet. Skärpte alla sinnen till höjden av känslighet och ett dovt begär efter skuggorna.

Hade nästan glömt hur fantastiskt fina beskrivningar du är kapabel till att skriva. Det drar en liksom in i texten direkt och spänningens intensitet ökar genast och jag vill bara fortsätta.

Mina ögon var fortfarande slutna och hans dova röst vibrerade genom mig. Jag rörde lite på händerna som låg sammanflätade med hans, intill sänggaveln ovanför mitt huvud.

Det här… Jag vet inte varför men det berör mig. Det rinner tårar nerför mina kinder, literally. Asså det kan ju va pollen också men… hehe. Det är något med det där – vibrationerna som når på djupet och varma, mjuka, ömma händer som håller om varandra, knyter an varandra. De där små ömhetsbetygelserna som får mitt hjärta att vridas i ett enda stort ”AW!”
Jag är en hopplöst ensam romantiker med andra ord, haha som vid minsta sådan här ömhet brister ut i gråt bevisligen.

“Du behöver inte bära det ensam. Vill du låta mig se?” viskade han mot min kind och det var omöjligt att motstå.

Alltså, kan man vara finare? – Att vilja bära någon annans oro, och börda. Att vilja axla någon annans ok. Bara den där försäkringen om att man finns där med en öppen famn. Att man vill finnas där – den där försiktiga knackningen på hjärtat – ”Vill du låta mig se?”
Ah, dör va fina de är!

“Tror du inte att du har gjort det?” Han höll fortfarande mjukt om mitt ansikte och betraktade mig intensivt. “Inser du inte vad du har gjort för mig?

Just detta fick mig att tänka tillbaka på hur han var i början utav länken och inse vilken karaktärsutveckling han har gått igenom. Hur snyggt du fått det hela. Hur vackert det är egentligen att Miriam har genom sin kärlek till honom sakta men säkert helat hans inre och förändrat hans yttre.
Det är som i en novell av Annika Norlin, där någon säger om sin käresta,
”Typ som hon investerat i fyra miljoner i ett renoveringsobjekt och nu tänkte hon sätta igpng. Nu tar vi köket, hur jävla äckligt det än är så finns det ett trägolv där under. Så får hon mig att känna mig.”
”Men det låter ju förjävligt, får hon dig att känna dig som ett renoveringsobjekt.”
”Du lyssnar ju inte. Hon får mig att känna mig som att det finns trägolv. Jag kan inte hitta det själv, men hon kan.”
Så tänker jag lite om Miriam och Snape. Att Miriam investerade i Snape, med kärlek. Att hon kunde se det där vackra som fanns gömt bakom den trasiga fasaden, bakom allt smuts som samlats under år av försummelse. Sakta men säkert letar hon sig fram till det där vackra trägolvet.

Ron hade fullt upp med ångest inför det kommande provet i transferens

Måste bara säga att jag älskar att mitt i allt som händer har Ron ändå ångest över skolan. Över sitt prov. Det var ett gott realistiskt drag. Tänker framförallt på krisen som skakat världen under våren och så har man ändå precis som Ron suttit där med ångest inför ett enda prov.

Solen strålade från en molnfri himmel och våren var ett faktum. Mina vänner verkade upplivade av vädret och äventyret. Utflykter av detta slag hade inte ofta tillåtits den senaste tiden.

Just detta fick mig att tänka på denna våren som varit. Denna sommaren som är.
Alla människor man ser i parker och på stan så fort solen tittar fram. Upplivade för att de äntligen få komma ut och träffas. Vi har haft caféer ute med avstånd och enligt alla restriktioner på min förpraktik i kyrkan och att se tanterna komma och le alldeles strålande för att de äntligen får prata med någon för första gången sedan i Mars – det är lycka. Det är en molnfri himmel i sig själv.

Elli blundade och lät vårsolen värma ansiktet. Tänkte hon på Draco? Hon nämnde honom aldrig, men jag var säker på att likgiltigheten endast var en fasad.

Miriam är riktigt bra på att observera människorna runt omkring henne. Det känns som hon alltid har relativ koll och en god magkänsla. Som att hon har lätt att känna av de som befinner sig runt henne. En väldigt god egenskap om den använts till gott vilket hon gör. Ibland önskar jag att jag hade haft en vän som Miriam. Hon är en helt fantastisk karaktär.

“Som om det fanns något ont i dig, din raring!” Vi log mot varandra och jag ångrade att jag varit så rädd för att träffas igen. Ibland är saker inte så svåra som man tror.

Vill ändå ge Miriam en eloge för att hon är normal. Det vill säga som vanligt i sitt bemötande av Tonks. Hon ryggar inte tillbaka eller drar bort sin hand. Utan fortsätter som vanligt. Även om känslor inte alltid är besvarade måste man ju inte vända sig om i avsky. Så länge båda parter beter sig med respekt mot varandra.

“Är hon i säkerhet?” viskade jag.
Tonks nickade och lutade sig ännu närmare:
“Men du får inte andas om det till någon levande människa. Inte ens till orden.”

Åh, spännande! Gömmer sig Narcissa kanske hos Andromeda? Eftersom Tonks har koll på var hon är men inte orden eller dödsätarna… kan knappt bärga mig från att få reda på detta lilla mysterium!


Kapitel 36 - Pub

Hastigt lät han sina ögons vaksamma radar svepa över den fyllda ölstugan och när de mötte mina, kändes det ända ner i maggropen, som alltid. Mina kinder hettade till,

Just det här bara att han betyder så mycket för henne att hon varje gång hon ser honom bara blir alldeles AH. Tycker det är så fruktansvärt gulligt, och fint. Att bara en blick kan ge upphov till så mycket känslor.

“Sonen är hos dem sedan några dagar tillbaka”, berättade han. “Om allt går som planerat, kan de skrivas ut idag.”

Åh, detta gör mig löjligt glad på riktigt! Snape är helt fantastisk som gett någon dess föräldrar tillbaka, föräldrar sin son tillbaka osv. ♥

Kapitel 37 - Förråd
“Ja, nu vet vi åtminstone vad en horrokrux är.”

OOOooo this just got interesting. Vad kommer hända nu när Miriam ger den här informationen i detta skedet? – Vad kommer det betyda för storyn!? SPÄNNANDE!

Om Voldemort dessutom hade lyckats lagra och dölja en del av sin själ någonstans, var det dock inget gömställe för kärlek, utan snarare dess motsats.

Motsatsen till kärlek… *GASP* Voldy har gömt sin själ i Umbridge!

Kapitel 38 - 1978

Att komma till skolan blev inte den förväntade befrielsen, tänker Severus

Just denna meningen fick mig osökt att tänka på ”The wizard and I” – den där förväntan man hade, bilden men hade av att bara om detta hände skulle allt bli bra. Men så blev det inte så. Alla förhoppningar krossade. Ibland kan jag känna igen mig själv i den meningen. Eller snarare jag kan det. För konstant sa man att gymnasiet – där kommer du passa in där kommer du bli fri från allt det gamla. Jag kan inte mer än känna med Snape i detta. Ibland blir det inte som man tänkt sig och ibland gör det himla ont.

Han har funnit sin plats i tillvaron.

Det här är dock en sorg att läsa. I sammanhanget så klart. För vi vet ju i vilket gäng han funnit en tillvaro. Inget bra gäng direkt. Men jag förstår honom. Ensamhet, utstötthet och rädsla får människor att göra dumma saker. Söka sig till fel sorts sammanhang – bara för att man behöver, man längtar och är desperat efter bekräftelse, umgänge – något som liknar vänskap och kärlek från andra människor.

Men han finner det så löjligt, så hycklande att den vackra Jessica Raven går där omhuldad av Potters och Lilys gäng, när hon samtidigt är bortlovad till Evan Rosier och har sin familj på den sida Severus numera tillhör med hela sin lojalitet.
Jag förstår varför Snape ser ett hyckleri, men själv kan jag bara se den djupa tragedin i det. Att bli bortlovad mot sin vilja, tvingad in någonting man inte tror på. Att behöva påminnas av en ring varje dag, varje timme, varje minut att det man gör just där och då bara är en illusion, en illusion av ett liv som aldrig kommer bli.

Ocklumenering måste vara oumbärligt när man lever ett dubbelliv.

Hennes enda väg ut kan jag tänka. Eller åtminstone det enda sätt att behålla sitt förnuft, sitt liv att inte bli helt hjärntvättad. Det enda sätt att dölja och skydda de hon älskar.

Kapitel 39 - Läsning

Det är en mycket speciell känsla att låta en annan individ, som man litar fullständigt på, helt och fullt få tillgång till ens inre. Att frivilligt och tillitsfullt bli läst måste vara det mest utlämnande och samtidigt det mest djupt erotiska man kan vara med om - en känsla långt utöver den fysiska föreningen. Och det var alltid efteråt, när den sammanlänkningen var fullbordad och vår andhämtning sakta blev lugnare, som jag öppnade ögonen och lät hans mörka, medkännande blick få utforska mina innersta djup.

Jag vet inte vad jag ska säga om det här partiet mer än att det var vackert. En oehört vacker tanke som berörde mig.

Den tjugoandra april, morgonen efter de omtalade transferensproven, var stämningen vid bordet efter frukosten präglad av något som närmast kan beskrivas som urladdning.

Jag fullkomligt älskar hur klockrent du beskriver saker och ting vissa gånger. Det här med urladdningen efter stora prov – ja. Genast kände jag alla känslor som de kring bordet gjorde och det är sånt som gör läsning så häftigt!

Kapitel 40 - Sectumsempra

Så jag öppnade mina ögon och lät honom vandra in i skrymslen av min själ som jag inte ens själv kunde förstå. Det var något med vetskapen om att vi inom kort skulle slitas isär, som fick mig att vilja ge mig helt. Mer än vad jag kanske skulle ha velat - till någon - under normala omständigheter. Och han antog min inbjudan utan att tveka, med den intensitet som var så karaktäristisk för honom.

Vissheten om att tiden är kort och inte varar för evigt gör att vi kommer till insikt av att ta vara på nuet. Att ge sig helt till någon, helt och fullt – det är som Miriam säger att ge av allt även det man själv inte kan förstå eller förklara. Det är något väldigt fint, fantastiskt att öppna upp sig och sitt hjärta för en annan människa. Det gör oss starkare tillsammans.

“Det var ju en av Halvblodsprinsens formler. Sectumsempra.”

Ibland kan okunskap vara livsfarligt. Man kan utsätta någon för förfärliga ting fastän man inget ont menat. Det gäller all typ av okunskap. Man ska inte höfta med det. Man vet aldrig vad det kan få för konsekvenser. Undrar dock om Miriam kommer få reda på att formeln är Snapes uppfinning, och hur hon kommer känna inför det…

Kapitel 41 - Ljus
desperation handlade på här sättet. Du kommer att behöva vara mer förnuftig än så.”

Det är i sådana här ögonblick i berättelsen som jag får en uppfattning att om Snape bara velat hade han kunnat vara en fantastisk lärare och rådgivare… när han sakligt men bestämt resonerar kring felet istället för att bara ta till hårda ord.
Elli och Draco hade också återförenats i vänskap efter den dramatiska scenen då han varit i fara.

Ibland är allt som krävs en ögonöppnare. En förståelse för hur skört allting är för att kunna lägga petitesser (självfallet inte småsaker, men petitesser i förhållande till livets skörhet) åt sidan och tillåta sig själv att förlåta och älska, vare sig det gäller vänner eller älskare.

Kapitel 42 - Straff

Det var som om vi drack varandras närhet, med en desperat visshet om att vår tid tillsammans närsomhelst kunde rinna ut.

Just denna scenen, av desperat vetskap att deras tid går mot sitt slut är så gripande. Så vacker i sin sorgsamhet. Scenen fick mig att tänka osökt på sången ’As long as you’re mine’ från Wicked.

Hos honom var jag inte mugglaren, den främmande fågeln, kvinnan som aldrig räckte till. Han såg mig, såg in i de ömkligaste vrårna av min själ dit ingen annan fått tillträde. Till och med i mina skamligaste hemligheter fann han något att hålla av.

Detta. Så oerhört fint. Tanken av att någon älskar en trots alla ens brister och fel. Trots att den känner till de allra mörkaste hemligheterna man bär. Det är något så skört och rått. Man utelämnar sig helt åt någon. Man låter denne ta ens hjärta i sina händer med vetskapen att denne personen kan välja att vårda ditt hjärta ömt och kärleksfullt eller fullkomligt krossa det. Krossa varenda vrå av en. Möjligheten att stänga dörren och låta mörker falla över en. Men det är risken vi tar för kärleken. För kärlek är inte utan risk som de vet, men den är värd den.

Till och med änglar faller, Severus.”

(lucifer… )

“Kanske är jag för evigt förlorad, Miriam”, viskade han.

Mitt antagande är att han talar om framtiden. Det uppdrag han har. Att han kanske är eviigt förlorad efter det. Men samtidigt kan jag inte låta bli att se det i hans förflutna. Han var förlorad – han hade ingenting – lät ingen komma honom nära, hade inte känt kärlek på --- och trodde inte han var värd att älskas. Om någonting är han återfunnen. Miriam sökte ut honom och gav honom något tillbaka. Så om han förlorar nu har han ändå allt redan vunnit – kärleken. Vetskapen om den och att någon gång ses de igen. Om inte där & då så däruppe bland molnen.

“Severus!” Det var McGonagalls barska röst som hördes.

Paniken av att de skulle bli upptäckta i en komprometterande ställning och av ingen mindre an McGonagall – undrar om hon hade slutat rodna detta århundrandet eller nästa? – Än mer om hon hade pratat med Miriam och Snape igen efter det, eller om det varit för obekvämt.
Nå, nu tror jag förvisso inte att McGonagall är den som är den, men en rolig tanke av att föreställa hennes förfärade ansiktsuttryck.

Susanna Travers, som inte bevärdigade mig med en blick. Det halvt avskavda lacket på naglarna tycktes intressera henne betydligt mer.

Hajade till när jag såg mitt tilltalsnamn och hann undra om jag råkat byta dokument jag satt och läste i. Så tittade jag ner på mina naglar, och såg på mitt avskavda nagellack… Haha!

En fruktansvärd tanke slog mig: “Du tänker väl inte gå dit, Elli?”

Usch, det känns inte riktigt bra att Elli skulle lita på en sådan som hon. Jag kan inte låta bli att tänka att det låter mer som en undanmanöver. Som att de försöker få bort Elli. Kanske för att hon inte ska kunna stoppa Draco från att slutföra sin plikt, sitt uppdrag? – Jag kanske lägger för mycket det hela.

Kapitel 43 - Midnatt

Och nu såg vi gestalterna dyka upp i kröken. Förvisso med långa, mörka mantlar, men också med svarta kåpor och masker för ansiktet. Det var absolut ingen tvivel om vilka de var. Elli andades tyst, men häftigt, bredvid mig.

Oh, dödsätarna… hoppas inte de upptäcker Miriam och Elli bara. Allra värst om de tvingar Snape se på – fast de vet ju inte vilken smärta det skulle orsaka honom att skada henne… usch.

“Angenämt”, svarade Severus ironiskt och slet av sig masken så att hans vackra, men alldeles svartvita, ansikte blev fullt synligt.

Det måste vara tufft att se honom sådan. Så kall, så okänslig. Även om Miriam vet någonstans att det bara är en roll han spelar – det måste ändå sätta fart på någon form av tvivel. Smärtsam, ångestfylld tvivel som skaver i djupaste hjärtevrå. Som vrider om hjärtat så att smärtan i bröstet gör det omöjligt att andas.

“SMÅ YNKLIGA MÄNNISKOR I SVARTA MASKER. INGEN INKRÄKTARE ÄR VÄLKOMMEN I GORGELMORFENS SKOG.”

Har inte skrattat så högt på länge. Självklart kommer gorgelmorfen till undsättning! Klockrent! HAHA.

kapitel 44 - Rum

Ett prasslande från en tidning får mig att vända på huvudet. Bredvid sängen sitter en svartklädd man med strängt ansiktsuttryck och läser koncentrerat. Omedelbart vid anblicken av honom känner jag stark tillgivenhet. Trots hans något bistra uppsyn vet jag att han vill väl, att han rentav skulle göra allt för mig. Försiktigt betraktar jag honom och det är som om han känner det. I en hastig rörelse låter han övre halvan av tidningen falla och ser tillbaka. Omvälvande känslor trängs inom mig när våra ögon möts, minnesbilder som vägrar ta form.

Jag gillar början av kapitlet, för precis som det stod allra första där – att det var som att vakna ur en obegriplig dröm till en trygg verklighet. Just så känns det i läsningen särskilt i kontrasten från förra kapitlet. Jag känner mig som om jag nyss vaknat, alldeles yr och med lite vetskap om vem jag är, var jag är och i vilket århundrande jag lever i. Alla frågor som saknar svar. Jag gillar det för att känslan hon känner vid uppvaknandet är exakt samma känsla jag får av att läsa det.

Hur ska jag förklara för honom att jag just nu inte minns någonting?

Åh Herre min je, vad har hänt? Kommer hon inte ihåg honom? För jag kan bara anta att det är Snape som sitter där. Att hennes sinnen minns honom men inte hennes tanke. Vad hände egentligen under ’striden’? Under den som måste pågått efter de varit i den förbjudna skogen… ARGH!

Jag sätter mig käpprakt upp i sängen och ser upprört på Severus.

Tack och lov! Hade panik där i några sekunder och trodde att allt skulle falla där och då. Att han skulle förlora henne och hon honom fast att de var mitt framför varandra. Lite som med minnessjukdomar, man är där och man är tillsammans men ändå inte. En liten del fattas en.

viskade han: “Du börjar alltså tvivla … redan nu?”

Eh, det är pollen i mitt rum igen… absolut inte så att detta fick mig att brista ut i gråt… inte alls. Tanken på hjärtan som brister på grund av tvivel som smyger sig på som gift – det rör mig inte i ryggen – pollen var det som sagt.

“Och det är just därför jag ger allt - eftersom det är ett spel på liv och död.”

Spänningen trappas upp och börjar rent ut sagt bli olidlig!

Kapitel 45 - Besked

“Och varken McGonagall eller Dumbledore tror på vad vi säger”, inföll Elli bittert.

Wait. Hold your horses. Dumbledore lever? What!? Vad hände den där natten egentligen? Vad kommer hända nu!? Oh shi…

“Han vet. Så han måste helt enkelt ha en stark anledning att lita på Snape.

Älskar att Harry här tar en mer, vad ska jag kalla det, Lupin approach till Snape – att om Dumbledore litar på honom så måste det vara av godo, åtminstone av nytta.
Istället för att direkt hoppa till förutfattade meningar som han inte är helt okänd för i boken där deras relation ser något annorlunda ut. Tänk vad lite respekt mellan människor kan göra…

“Din mamma är död.” Upprepningen verkade ha tömt Draco på kraft, för han bet sig hårt i läppen och knäppte tafatt händerna. “Hon hittades död för ett par timmar sen.”

Det är något så fruktansvärt när de går till de som man älskar och gör de illa – i det här fallet går så långt så man mördar för att krossa en annan. Vet att det krossar en mer än vad någon form av tortyr eller ens vad döden hade gjort. Draco är säkert inte med mening elak – men det känns ju inte som att han kommer med nyheterna på att ödmjukt sätt, på ett sympatiskt sätt utan bara rakt, hårt, rätt upp och ner – din mamna är död. Kanske är han i chock. Det ligger kanske för nära honom själv – för nära för att kunna hanteras.

Draco såg på henne och för en sekund drog en obeskrivlig smärta fram i hans ögon.

Han har inte tvingats göra det, va? – Får ångest av det där. Stackars barn. Eller möjligen har han pressats på information om Elli – vad som skulle få henne ur balans helt. Vem hon stod närmast och sen… ja, mördat hennes mamma.

“Och ni bara köper det!” fräste han. “Ni är helt otroliga. Jag har letat efter henne överallt! Ni fattar väl att Elli inte SKA vara ensam nu? Hon kan göra något riktigt dumt!”

Ändå fint att han bryr sig om henne, öppet. Trots allt, att han vågar det. Fast att det kan stå honom dyrt. Men som sagt, man öppnar upp sig för att bli sårad, för att krossas när man öppnar upp sig för kärlek.

Den smala silhuetten av en flicka syntes mycket tydligt, och hon tog några långsamma men målmedvetna steg mot vattnet.

Säg inte att… måtte Miriam nå fram till henne i tid!

Kapitel 46 – Storm

“DU FATTAR VÄL ATT JAG INTE KAN LÄMNA DIG HÄR!” Desperat grep jag efter det sista halmstrået.

Usch, kan inte ens föreställa mig desperationen – paniken och skräcken över att se sin vän, någon man älskar stå, beredd att ta sitt liv. I en situation dessutom där man kan göra väldigt lite för att gripa tag och hejda. Får ångest av bara tanken. Vilka ord ska man yttra, hur ska man nå fram? – Kommer man räcka till?

Dumbledores fårade ansikte var otydligt i vinden och skymningen.

Sucken av lättnad. Självklart – Dumbledore. Tack och lov. Hade panik själv där ett slag. Får mig att tänka på hur viktigt det är att vi uppskattar varandra, älskar varandra, berömmer och visar varandra vad som är så bra med just var och en. För att förhindra sådant här. Drastiska beslut, eller beslut som sker genom en tanke av en sista utväg – ett beslut som inte går att ta tillbaka, det går inte att ångra. För Guds skull – se till de runt omkring er. Älska de trots alla deras brister och fel. Ge en extra kram (kanske inte nu under Corona men ah…) – man vet aldrig när man räddar livet på någon. Tro mig. Jag hade inte annars suttit här nu.

”Det hade varit bäst om ni kommit försent.” Tårar rann åter nedför Ellis kinder. ”Jag kommer bara att bli en börda för er.”

Du skriver helt fantastiskt bra, så gripande, så troget verklighetens känslor och kval. Du skriver så målande, och bra att det känns som om det vore på riktigt. Jag ska inte ljuga – tårarna bränner bakom ögonen vid den här meningen. Jag kan verkligen känna Ellis inre kamp med sig själv. Förstå orsaker, tankar som ligger bakom en sådan mening. Det där med att känna sig som en börda. Jag önskar jag kunde dyka ner i berättelsens värld och lägga armarna om henne.
Kapitel 47 - Konfrontation

De var numera återställda, visserligen ännu konvalescenter men med ett fullt fungerande långtidsminne, och med viss hjälp klarade de sig i hemmet.

Jag måste bara inflika att detta göra mig så lycklig!

Den enda skillnaden är att Voldemort åtminstone är den som ger order - Lucius tar bara emot dem.”

Medan jag egentligen håller med Elli, och dessutom måste ge henne beröm för en bra förolämpning (även om jag föredrar att inte förolämpa folk), kan jag inte låta bli att känna att en liten oro gnager om att det här aldrig kommer sluta bra… alls.

Och innan någon hann eller förmåddes att reagera, hade Elli slagit till Draco i ansiktet så att han vacklade bakåt med huvudet i händerna.

EH. EH. AH. VA? – EEEH. GIRLPOWER. Fast man ska inte slåss, men mäktigt. Riktigt mäktigt. Samtidigt dumt för detta kan aldrig sluta bra nu. Draco kommer göra något riktigt ogenomtänkt och dumt nu känns det som.

Sedan hände allt mycket snabbt.

Och mina kunskaper i franska fick mig sekundsnabbt att inse den hemska konsekvensen av formeln han uttalade: “Obliviate.”

Men nej. Vad kommer hända nu? – Kommer det fungera? Hur väl utför han formeln? Eller kommer någon komma till deras undsättning innan den når dem?
Herre min je, hur ska jag… en vecka tills jag får veta hur det går? – Det går bara inte. Haha, kommer gå runt och fundera kring vad som kommer hända, vad det får för följder för berättelsen.
Alltså, som sagt, du skriver så sjukt bra. Du levandegör berättelsen.
Kan inte nog tacka dig för att du fortsätter skriva, och lägga ner tid på det här – för det är så bra!
Jag längtar efter mer och hoppas att det inte ska ta mig lika lång tid att hinna läsa denna gång. För det är helt enkelt olidligt att vänta!

Jag älskar alltid sinnesstämningen du bygger upp i början av dina kapitel. De gör så att jag önskar att det kunde regna varje dag, så jag fick en ursäkt till att stanna inne bara för att få läsa och dricka te ♥

Och äntligen lite Snape ♥ Älskar deras lilla moment med Miriam och förklädet. Jag ser det framför mig så tydligt och det är så fint :')



Alltså Neville ♥ Jag kommer på mig själv att bli så arg på Draco som utnyttjar Nevilles nervositet och rentav mobbar honom (som iofs är canon, but still). Thank God för Elli som fullständigt exploderar och gud vad jag älskar henne för det.



Jag inser ju att det är mycket annat som också ligger bakom att Elli blir så arg, men Neville får fungera som katalysator i det här fallet. Man riktigt känner hur tonårshormonerna sprutar från alla håll och allt drama det tillför.

Och så slutar du med en cliffhanger med råge på det också Såklart. Precis vad jag önskade mig Som om längtan efter ett nytt kapitel inte var stor nog redan....

Nejmen du vet vad jag brukar tycka och vad jag forfarande tycker, otroligt bra ♥

Refren har gett ut en jättebra låt som jag vill göra lite reklam för här! Så härligt mäktig.

https://www.youtube.com/watch?v=JZVIGAUPtHE



Och glädjens power behövs. Början av denna vecka har till stor del inneburit ösregn, stormvindar, kyla, restriktioner och förkylningssymptom i familjen. Då fanns det inte mycket annat att göra än att mysa inomhus med datorn och era kommentarer var inget mindre än en välsignelse! I skrivande stund har jag dessutom Trezzan här så det kan ju inte bli bättre.♥

Nepflite


Trezzan

96hpevanescence


boknörd_


Mintygirl89


SweeneyTodd YOU’RE BACK!!! ♥♥♥


Pixelow




Kapitel 49 - Bok

Jag flyttade långsamt blicken och betraktade Neville bredvid mig. Han stod orörlig och stirrade framför sig med glasartade ögon, uppenbart i formelns grepp, och jag stålsatte mig för det oundvikliga som inom ett ögonblick skulle drabba även mig, men … ingenting hände. Alla minnen från kvällen var glasklara och det kändes endast lite luddigt i huvudet. Varför hade formeln inte fungerat? Var det samma fenomen som när Draco i våras hade kastat Imperiusförbannelsen över mig och den aldrig nått ända in i sinnet? För att han inte menade det fullt ut. Jag svalde, rörd mot min vilja - men fast besluten att utnyttja situationen.

Tomt stirrande ut i fjärran, som Neville, bevittnade jag hur Draco försökte få liv i sina kumpaner.
“Fort som fan”, fräste han till dem, “nu har vi äntligen chansen att komma åt den där boken.”
“Boken?”
“Ja, Vince, boken som Potter burit omkring på hela året! Professorn måste ju ha lagt beslag på den när jag blev skadad av den där formeln inne på toaletten. Det var från boken Potter fick förhäxningen, det vet jag. Han sitter jämt och antecknar från sidorna, har ni inte sett det?” Draco dök ner bakom skrivbordet. “Greg, hjälp mig att leta och du, Vince, håller utkik efter professorn!”
“Han är på väg!” flämtade Crabbe och Draco slog näven i skrivbordet: “Fan också!”
Häftigt reste han sig och rörde sig trollstav över rummet. Den luddiga känslan försvann.
“Var är jag?” utbrast Neville oförstående och Draco inflikade snabbt: “Det blev någon reaktion i en av brygderna, en jävla smäll … är ni okej?” Han gav mig en troskyldig blick och jag var glad över munskyddet som förhoppningsvis inte avslöjade alltför mycket av mitt minspel. I detsamma stegade Severus in på kontoret.
“Är allt i sin ordning?” undrade han. “Var är miss Jacobsson?”
Jag insåg att det bästa var att spela ovetande och lämnade svaret åt Draco.
“Hon måste ha blivit skraj av explosionen och stuckit iväg”, sa han enkelt. “Ni kanske ska leta upp henne och se att hon är okej?” tillade han förhoppningsfullt, men jag lyckades fånga Severus blick och var glad att mina ögon var fullt synliga. Vad du än gör, älskade, så stanna kvar här. Jag ska berätta vad som hände.



“Så de ville få tag i boken?”
Severus intensiva ögon var fullt fokuserade på mig. På sitt vanliga, lugnt effektiva sätt hade han fått iväg samtliga elever från kontoret - Neville med uppdraget att titta till Elli - och lyssnade nu uppmärksamt på min berättelse, medan han tog några långsamma steg närmare.
“Ja, Draco var mycket angelägen om det. Och det går ju på ett sätt att förstå. Han har observerat hur mycket den betyder för Harry.”
“Så Potter har studerat den här boken mycket intensivt?” Severus hade ett egendomligt uttryck i ansiktet. “Han nämnde ju vid incidenten att han använt den en hel del …”
“Ja”, viskade jag och hörde hur hest det lät. Hur kunde hans närvaro fortfarande påverka mig så starkt? Varje rörelse han gjorde kändes i maggropen på mig. “Ja”, upprepade jag med en kraftansträngning, för att rösten skulle höras ordentligt bakom munskyddet, “han har burit med sig boken som sin käraste skatt, ofta helt lyrisk över Prinsens kunskaper. Det har varit en enorm hjälp för honom.”
“Prinsen”, upprepade Severus gåtfullt och kom ännu ett steg närmare.
Mina hjärtslag ökade för varje centimeter. “Prinsen”, ekade jag. “Halvblodsprinsen.” Och äntligen förstod jag. Hur hade detta omisskännliga faktum kunnat gå mig förbi?

Halvblodsprinsen, exceptionellt skicklig på trolldrycksframställning, sträckte ut handen och lät de smidiga fingrarna sakta löpa längs min käklinje utanpå munskyddet: “Låt oss få av dig det där.”
“Men ångorna?” Hjärtat bultade häftigt.
“De har avtagit. Nu är de på sin höjd lite … sinnesvidgande.”



Och Merlin ska veta att varje sinne var vidgat till yttersta känslighet. Jag flämtade av ljuvlig utmattning, när han en stund senare mjukt lyfte mig upp från skrivbordets yta. Med armarna om prinsens hals lutade jag mig in mot honom och visste att vi hörde samman, att vi var menade att dela allt. När vi kort därpå satt omslingrade på bänken inne i det mikroskopiska lilla förrådsrummet berättade jag åter exakt vad som hade hänt vid hans frånvaro och om min oro för både Ellis och Dracos mående.
När det gällde Ellis intentioner vid sjön i mars var han sedan länge informerad via Dumbledore och det var uppenbart att händelsen bekymrade Severus.
“Miss Jacobsson ska ju vara säker på Hogwarts”, sa han, “men Merlin vet vad som kan hända om hon medvetet försöker skada sig själv.”
“Hon var tillfälligt ur balans vid det tillfället”, lugnade jag honom. “På grund av det tragiska beskedet. Det är ingenting hon någonsin skulle göra annars. Rektorn hjälpte henne att bli sig själv igen.”
Mina ord verkade vara tillräckliga för honom. “Du känner dem så mycket bättre än jag”, sa han erkännsamt. “Jag skulle för övrigt - för uppsiktens skull - kunna utöka straffkommenderingen för både Jacobsson och Malfoy med tanke på vad du har berättat, men jag vill… hm, inte utsätta Longbottom för det. Så det bästa är kanske att vi låter det passera.”
“Ja, det tror jag också.” Jag kröp ännu närmare honom och lät min hand stryka hans klädnad. “Hur mår förresten Nevilles föräldrar nu?”
“De är rejält på bättringsvägen, men närminnet är fortfarande lite osäkert. Däremot har de mycket klara minnesbilder av sitt liv innan de blev utsatta. Vissa besked har vi fått ge dem lite i taget”, berättade han. “När de fick veta vad som hände Quirrell, till exempel, tog de det ganska hårt. Han och Frank var ju väldigt nära.”
“Hur reagerade Frank när han fick veta?”
“Först fick han något av en chock”, sa Severus allvarsamt. “Ville inte tro att det stämde. Men han har ju själv en tragisk kännedom om den starka kraften hos mörkrets anhang, så när han tvingades inse att Quirrell hade varit herrens slav, blev han oerhört sorgsen. Säkert med tanke på det lidande och den rädsla han förstod att det måste ha inneburit.”
Jag nickade sakta. Severus berättade att Frank hade beskrivit hur Quirinus varit med på bröllopet och även på Nevilles dop. De hade alltså fortsatt att vara bästa vänner även i vuxen ålder. Så naturligtvis hade han och Alice efter ett tag kunnat försona sig med tanken och förlåta Quirinus.
“Och Frank visste ju hur sårbar Quirinus var”, tillade jag. “Han var alltid vid sin väns sida när det hände svåra, livsavgörande saker. Som när Quirinus moster Lucy dog, till exempel.”
“Ja, det är viktigt att ha någon vid sin sida.” Severus drog mig om möjligt ännu närmare och jag tryckte mig intill honom.
“Varje stund är dyrbar nu.” Jag sökte hans läppar med plötslig iver och vi kysstes några ögonblick tills det övergick i skratt och han mumlade: “Det var för väl att vi fick av dig det där munskyddet.”
“Vakta din tunga, annars får jag tyst på den igen, Halvblodsprinsen.”
Vid nämnandet av smeknamnet blev han plötsligt allvarlig: “Tänk ändå att Potter hade sådan användning för boken.”
“Det är klart att han hade. Du är ju otroligt begåvad, om du händelsevis inte visste det, Severus.”
“Hm, hm.” Han hummade lite halvt generat men suckade sedan bekymrat: “Det kunde ha slutat illa. Mot slutet av sidorna finns en hel del svart magi, bland annat formeln han i panik kastade mot Malfoy. Det är ett risktagande från min sida att inte ha konfiskerat boken från Potter, men han måste helt enkelt klara av att ha en sådan kraft i sin ägo utan att hantera den på fel sätt. Hans framtid kommer att kräva det.” Han var tyst ytterligare ett ögonblick innan han tillade: “Vi får bara hoppas att han är sin mors son.”
“Det är han”, sa jag utan att tveka. Och från Quirinus minnen hade jag även fina bilder av Harrys far, så det fanns gott hopp om framtiden, trots allt.
“Halvblodsprinsen”, viskade jag och strök över hans kind. Av någon anledning älskade jag namnet. “Är du också din mors son?”
“Det hoppas jag”, svarade han och såg ömt på mig, innan hans ögons svärta djupnade. “Även om det snarare kommer att verka som motsatsen.”
“Motsatsen?” Hans kind var så mjuk under mina fingrar, en sådan kontrast till den skarpa blicken i hans ögon då han svarade:
“Att jag går i min fars fotspår.”

Gissa vem som inte kan sova och har jobb tidigt imorgon!!!!
Blev så glad när jag såg att jag fått en uggla, hade precis tänkt gå ut en runda för att varva ner… för att försöka sova.
Men ärligt talat sitter jag gärna och somnar på jobbet bara jag får denna lilla stund av absolut lugn och trygghet i att bara kunna fly från världen in i den värld du skapat kring Miriam. En liten undanflykt i all stress och press…

Kapitel 48 - Bok

jag stålsatte mig för det oundvikliga som inom ett ögonblick skulle drabba även mig,

Detta ögonblick som beskrivs, ögonblick likt detta, jag förundras så över dem. Vetskapen att något är på väg mot en, kommer drabba en och det finns ingenting man kan göra åt saken. Den där sekunden blir som långa minuter, varenda millisekund är utdragen och man hinner tänka för mycket, men man är fast utan möjlighet att ta sig därifrån. Ut ur den situation man hamnat i.
Det påminner mig om människor som genom historien blivit halshuggna. Minuten innan – yxan höjs och man vet, men kan ingenting göra för att stoppa det.
Miriam bara står där, oförmögen att röra sig – vet vad som kommer hända, stålsätter sig – med andra ord förbereder sig för det, på något vänster ändå accepterar det – modigt. Inte för att hon vill men för att hon måste.

Varför hade formeln inte fungerat?

Okej, jag ska erkänna att lättnaden är enorm. Var väldigt orolig att hennes minnen av Snape skulle försvinna och ge de ännu mer hjärtesorg än vad som redan är uppdukat dem. Intressant dock att formeln inte fungerade… någon form av skydd? Eller ville Draco det inte tillräckligt så formeln blev svag och nästan obruklig?

Jag svalde, rörd mot min vilja

Här är vi igen med Miriam som en alldeles underbar människa som vill se gott i alla. Hon står där framför en snubbe som nyss försökt radera hennes minne, alla hennes mannen av den hon älskar mest etc. och rättfärdigar det ändå litegrann för att hon tänker att han egentligen inte ville. Vilket är så fint. Det där förlåtande draget som löper igenom hennes hela natur. Det är en dygd.
Vi borde vara mer förstående, och förlåtande – jag tror vi alla skulle må bra om vi var lite mer som Miriam. Förlåtande, kärleksfull och enveten som tusan vad gäller att alla människor har något gott i sig.

men jag lyckades fånga Severus blick och var glad att mina ögon var fullt synliga.

Tycker det är så himla vackert att de kan kommunicera endast genom ögonspel (heter det ens så, alltså klockan är halv ett på natten – jag bestämmer att det heter så) och ändå förstå meningen bakom. Älskar när man knutit djupa band till människor, och minsta blick kan förmedla hela meningar eller åtminstone tillräckligt med information.

Varje rörelse han gjorde kändes i maggropen på mig.

Älskar när du lägger in sådana här små beskrivningar som ändå gör så mycket för texten för att göra den mer levande. Just det där suget i magen – jag känner igen det, och det är både underbart och mattande. För man är liksom på helspänn, beredd på varenda liten rörelse hos den andra. (Amor vincit omnia)

“Halvblodsprinsen.” Och äntligen förstod jag.

Fastän Miriam verkar tycka att hon tagit långt tid på sig att klura ut att Snape var halvblodsprinsen är hon ändå före Harry och gänget. Kan inte låta bli att undra hur mycket snabbare allt löst sig om de haft Miriam med i laget från början – Hon och Hermione hade förmodligen med lite hjälp kunnat besegra Voldemort och hans kokosnötter själva och snabbare än Harry o co.

Vissa besked har vi fått ge dem lite i taget”, berättade han.

Det är ändå helt otänkbart, för oss menar jag, att man skulle sakna minnen eller snarare bitar av den egna historien från en ca 16 års lång tidsperiod. Det måste vara väldigt svårt att höra om sådana saker som till exempel det med Quirrell. En massa hemskheter som man vart oförmögen att stoppa, som bara slår en med full kraft men som resten av världen redan gått vidare ifrån. Alla som dött, alla som vuxit upp, all erfarenhet man gått miste om. Sin sons uppväxt etc.
Fruktansvärt. Samtidigt blir jag så glad att Snape lyckats bota dem i denna fanfic. ♥

Nevilles dop.

Undrar hur detta går till i trollkarlsvärlden… eller var det liksom ett vanligt dop? – Nu är jag sådär jobbig och lite jobbskadad och lite studieskadad. Bara spännande. Dop i sig är ju något kristet, man blir döpt in i något…
Alltså vad gör jag ens, det är mitt i natten och jag hänger upp mig på dop? – Neville mind, jag stör mig egentligen inte alls på det, tyckte mest det var lite spännande att börja fundera kring vad det hade för betydelse i trollkarlsvärlden etc… skip this ad…

“Det hoppas jag”, svarade han och såg ömt på mig, innan hans ögons svärta djupnade. “Även om det snarare kommer att verka som motsatsen.”

Det måste vara något som är oerhört tufft för Snape. Att ha hela sitt liv mer eller mindre strävat efter att vara så olik sin hemska far som möjligt och istället göra sin mor stolt och ära henne men sluta upp med att man mer eller mindre tvingas in i ett dubbelspel där man målas upp som en usling – en ännu värre usling än hans egen far. Den som han flytt ifrån. Men nu kommer kunna liknas vid om man inte vet hela sanningen förstås.

“Att jag går i min fars fotspår.”

Usch, jag gråter inte alls igen – pollen som vanligt…
Längtar redan efter nästa kapitel – spänningen byggs upp och jag undrar hur det här ska sluta, hur allt ska knytas ihop vid vårterminens slut då Voldemort alltid gör entre. Hur schysst är det inte för övrigt att Voldyshorts alltid väntar tills slutet på vårterminen med att försöka mörda Harry? – Säga vad man vill om Voldytort men
han bryr sig banne mig om Harrys utbildning, åtminstone mer än Umbridge!

Can’t wait for more! ♥

så bra!!!

Åh, vad kapitlet var bra! Oj! Malfoy är på jakt efter boken! Men... jag trodde att Harry hade gömt undan den i Vid-behov-rummet! Eller har jag missat något?
Det skulle inte förvåna mig, det är lätt hänt att .jag glömmer små detaljer! Ja, tur att Snape kom till undsättning. Nu har vi fått veta att Frank har fått besked om vad som har hänt Quirinus, men att både han och Alice har valt att förlåta honom. Ja, när det gäller dop, vet jag inte hur de gör i trollkarlsvärlden! Men det var en tanke jag hade.
Slutet får mig att tänka på att Snape är orolig att han är som Tobias. Vi får se hur det ska gå.

Tips:


“Ja, det tror jag också.” Jag kröp ännu lite närmare och strök över hans klädnad. “Hur mår förresten Nevilles föräldrar nu?”
“De är rejält på bättringsvägen, men närminnet är fortfarande lite osäkert. Däremot har de mycket klara minnesbilder av sitt liv innan de blev utsatta. Vissa besked har vi fått ge dem lite i taget”, berättade han. “När de fick veta vad som hände Quirrell, till exempel, tog de det ganska hårt. Han och Frank var ju väldigt nära.”
“Hur reagerade Frank när han fick veta?”

Om du ser den röda delen, vill jag stryka ett ord, så det låter bättre. Samt att jag vill lägga till ord på ett annat ställe.

“Ja, det tror jag också.” Jag kröp ännu närmare honom och lät min hand stryka hans klädnad. “Hur mår förresten Nevilles föräldrar nu?”
“De är rejält på bättringsvägen, men närminnet är fortfarande lite osäkert. Däremot har de mycket klara minnesbilder av sitt liv innan de blev utsatta. Vissa besked har vi fått ge dem lite i taget”, berättade han. “När de fick veta vad som hände Quirrell, till exempel, tog de det ganska hårt. Han och Frank var ju väldigt nära.”
“Hur reagerade Frank när han fick veta?”

Alltså Draco </3 Han är svag för Mirre (såklart) och det är då klart att han inte kan mena sin Obliviate. Och jag älskar hur du faktiskt ändå visar att Draco är vän med Crabbe och Goyle genom att faktiskt använda deras förnamn (till och med att han har smeknamn på Gregory), det är inget som jag minns om det framkommer i originalböckerna eller inte.



Omg Sinnesvidgande *svimmar* Det är klart de utnyttjar det tillfället Och så mycket Snape, me like ♥ Och det är som jag nämnt tidigare så fint med vad Snape gör för Frank och Alice, och mitt hjärta gick itu för dem när de fick reda på vad som hände med Quirinus Och att han var med på Nevilles dop </3 det får mig ju att börja tänka på vad han kände över att se Neville under det där året som han var hans lärare i försvar mot svartkonster?



Och NEJ SEVERUS, du kommer inte gå i din pappas fotspår! YOU ARE A BETTER MAN.



Jättebra som vanligt, längtar redan efter mer nästa söndag ♥

I’m BACK

Jag har läst ikapp nu och tänker ge dig en riktigt jäkla lång kommentar - för det förtjänar du!

Kapitel 42

Jag älskar den första biten i kapitlet! Snirremoments - we need more! ♥

”Till och med änglar faller, Severus” OMG jag DÖÖR, detta är SÅ klockrent! Och Sev -
”Kanske är jag för evigt förlorad, Miriam” “Du har en särskild förmåga att plåga dig själv, Miss Silver.” mitt hjärta gråter, det är för bra skrivet. Och sen får Mirre skuldkänslor över att hon inte kom att tänka på essensen. Man vill ju liksom bara:


Och vad händer sen? :0
Det känns lite konstigt att läsa att Miriam måste gömma sig - i min story har de ju en öppen relation haha.
Eleverna har haft en otillåten fest? Oh no!
Men HERMIONE GRANGER! Det trodde jag aldrig! Prefekt och allt, hur kunde hon vara med på en otillåten fest och dricka alkohol? Precis som McG (uttryck delat av Pixelow) säger är det inte lika förvånande att Ron och Harry var ute. Elli, nja, hennes beteende har ju varit som det har varit.

Åh nej! Hoppas de får behålla positionen som prefekter, hur ska Gryffindor annars klara sig? Ooh McG - vilket hot! Usch, det kan inte vara kul att veta att man är kvar på skolan med en hårsmån från att bli utslängd.

”Då kan vi tala ostört, prinsessan.” Ajdå. Denna mening bådar inte gott. Men, haha, mugglarpower! Coola Mirre tar inte lika lätt på förtrollningar
Ånej, Pansy påminner och Draco i fjärde boken, men detta verkar så mycket allvarligare än Dracos hintar om trekampen.
Den förbjudna skogen?! Elli, nej! Gå inte dit! Var nu en duktig flicka och lämna inte slottet, du kan bli relegerad! Lyssna på Mirre!!

Kapitel 43

Jaha. Så var de alltså på väg ut båda två. Det känns inte bra nu, nej detta kommer inte sluta bra. Hade vi frågat Trelawney hade hon varit förvånad över att de inte var döda än.
Åh, så de hittade inte Sev och Draco? Kanske talade Pansy sanning?

*läser*

Okej, de tänker vända tillbaka.


NEJ! Dödsätare?! Oh nooo, kommer det avslöjas om Sev nu? Och det är Elli som märker att det inte är lärare. Bli mer uppmärksam, Mirre!
NEEEEEEEJ, SEV! FY! FEL SIDA!


Och sen får de tag på Mirre och Elli. Nej, nej, nej, nej.


(nu blev det tre gifar på rad här men det är som det är)
Va?! Vill Voldy ha Elli levande? WHYYYY, jag måste få veta nuuuuuuu

*fortsätter läsa*


DRACO? Omg, nu vet både Elli och Mirre. Och även om Sev. Mitt hjärta klarar inte det här, du skriver för bra ♥

GORGELMORFEN! Såklart! Vem annars kan rädda situationen?

Kapitel 44

Jag inser nu hur lång denna kommentar faktiskt kommer bli… du får stå ut med att läsa! Nu, till 44s kommentar.

Flashbacks från Länken i våningen ♥
Men, vad är det med hennes minne???

”Kan jag få lite vatten, sir?” MIRRE! Inte okej! Han heter Severus, inte ‘sir’, skärp dig nu!
Åååh hon får suddiga minnesbilder, vakna nu! Kom igen!
”Miriam?” HON KOMMER IHÅG! På gott och ont. Usch, hon kan inte må bra efter det som hände i skogen.
Alltid dessa oskyldigt vita, mjuka spetsar. Jag var ingen jungfru annat än som stjärntecken, och livet hade märkt även mig. Ooh nu är hon förbannad. Men denna meningen, jag måste sno en gif som 96hpevanescence redan har använt:


*fortsätter läsa*

”Och det är just därför jag ger allt - eftersom det är ett spel på liv och död.” *dör*


Kapitel 45

Och nu diskuteras de bland eleverna. Don’t jump to conclusions, som min mamma säger när jag drar slutsatser för snabbt. Åååh man vill ju bara säga till dem, rätt i ansiktet, att Sev gör det han måste göra. Gaaah!!

”Din mamma är död.” WHAT?! Elli? Hur mår du hjärtat? Jag vill bara ge henne en bamsekram! Och ännu värre, att hon skulle dö men ändå dog för tidigt. Och att hon blev mördad? Varför ska man mörda en cancersjuk kvinna! Usch på den som gjorde det!

Den smala silhuetten av en flicka syntes mycket tydligt, och hon tog några långsamma men målmedvetna steg mot vattnet.
ELLI FÖR I HELVETE NEEEEEEJ


Kapitel 46

Storm. Namnet på kapitlet känns olycksbådande. Rysningar.

Elli, stopp, stanna, du går ingenstans. Elli, nej! Förhäxa INTE Mirre.
Åh, hon kör med lockbeten. Ja, det är ju bättre än inget och jag tror att jag hade kört på samma taktik. Först om trion, sen en själv. Och sist Draco. Det påverkar henne, även om hon inte vill visa det. Var nu duktig och följ med Miriam!

DUMBLEDORE? herregud, du slutar aldrig att överraska mig. Den sista karaktären jag trodde skulle komma!

Och den ende, som hade kunnat ge mig värme och liv igen, lyste med sin frånvaro. Aaaah, dessa sista meningar tar död på mig! (Ta det som en komplimang)

Kapitel 47

För att först beskriva rummet som mystiskt och kallt till att sedan, med bara en mening, ändra det till tryggt och varmt, wow, vilken talang!

Ååh, ett litet Snirre-moment! Som sagt - jag älskar dem!

*läser*

Nevilles och Sevs relation *dör igen* ♥

F**k you Draco som mobbar Neville...

*fortsätter läsa*

OMG Elli, vilken tjej!

Hoppas hon inte hamnar i trubbel för att ha klippt till honom. Och nu är relationen mellan henne och Draco inte alls bra. Vi får se hur det går!

OBLIVIATE? Nu MÅSTE jag fortsätta läsa!

Kapitel 48

Go Mirre, utnyttja situationen!
Så the gangsters vill åt boken? Varför då? För att få tillbaka positionen som Snapes favoritelev? Så många frågor, jag får fortsätta läsa för att få svar.

Bra att han skickade Neville för att kolla till Elli! Neville är verkligen en fantastisk, om än osäker, person och du gör honom bara bättre.

*väntar på Snirre-moment*
NU VET HON! YES! Halvblodsprinsen, äntligen har hon fattat!!

Ååh, det värmer hjärtat att Frank och Alice har blivit mycket bättre ♥
Gå och lägg dig Rowling, detta är mycket bättre än att de aldrig skulle blivit friska som du har sagt.
(PS. JK Rowling, ditt namn passar dig, just kidding ingen lyssnar på dig längre)

Och sen bara pratar de om allt och inget, det är så mysigt att läsa ♥

”Att jag går i min fars fotspår.” Sev. Sluta.
Sluta. Med. Dessa. Sista. Meningarna. De tar död på mig.

(sluta inte med dem okej)

Hoppas du orkade läsa igenom allt mitt svammel och orkade med alla gifar...

EDIT: Jag föredrar att samla flera kapitel såhär än att kommentera efter varje kapitel en gång i veckan, så om det är okej är det såhär jag kommer göra i fortsättningen!

Jag kan numera säga att Prinsen är färdigskriven. 58 kapitel ser det ut att bli. Så nu återstår småfix och att börja fundera över hur det eventuellt ska fortsätta i en avslutande uppföljare...

Edit januari 2024: 59 kapitel nu, när Prinsen är ännu mer synkad med Draco Memoraid!

Trezzan och Elzyii
Apropå vår diskussion har jag bara en sak att säga till er, hehe:



Här ser man ju att karln är en vandrande schampoo-reklam!!!

SweeneyTodd


Ginerva2003


Mintygirl89


96hpevanescence



LeoneyYOU’RE BACK!


Trezzan


boknörd_


catradora


Pixelow


PansyMalfoyParkinson


Många berättelser med Draco på forumet nu!

Dracos enda önskan https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=50996
Mending hatred https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51904
Definitely maybe
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51829
I dina armar https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51764
Skam https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873

Och även i det här kapitlet blir det en hel del Draco. Hoppas ni gillar det!



Kapitel 50 - Nytta

Lakanet hade snott sig ett helt varv om min darrande kropp. Jag vaknade med en känsla av att ha kämpat mig fram genom hinder som aldrig upphörde att komma i min väg. Och jag ville verkligen uppnå något praktiskt, som för en gångs skull kunde vara till nytta för någon. Den magra silhuetten av en mörkhårig kvinna rörde sig i mitt medvetande. Det var henne jag måste få tag i.

Sakta tog verklighetens logik över känslan från drömmen. Det var måndag morgon och jag skulle inte träffa någon mörkhårig kvinna utan bara mina elever i latingruppen. Var det Adriana, svartälvornas ledare, som återkommit i mina drömmar? Ärret stack till. Nej, jag måste inbilla mig. Det var omöjligt. Adriana var död sedan två år tillbaka, länken var bruten och ärret hade inte gjort ont sedan dess. När jag försiktigt strök över det, var det omöjligt att inte tänka på Severus.

Hans uttalanden kring framtiden lämnade mig ingen ro. Ända sedan i somras hade han antytt att han skulle byta sida genom att utföra något fruktansvärt, men att allt skedde med Dumbledores samtycke. Och denne människovänlige man skulle, i sin tur, aldrig tillåta grymma handlingar mot någon individ. Så vad var det som skulle hända? Vad skulle få det att se ut som om Severus gick i sin våldsamme fars fotspår? Vilket brott var det han, om än skenbart, skulle begå?

Om jag ändå hade kunnat hjälpa honom! Jag såg mig om i det ödsliga tornrummet. Varje natt vi inte delade säng kändes förlorad, varje dag vi inte kunde vara tillsammans var förspilld. Tänk om jag hade kunnat följa med. På något sätt. Men vi visste båda att det var omöjligt: jag skulle, av flera skäl, aldrig klara ett liv på den mörka sidan.

Enligt Severus hade jag viktiga saker att uträtta här, särskilt gentemot Harry, men allvarligt talat tvivlade jag innerst inne på det. Harry hade flera vänner som var närmare i ålder och långt mycket modigare, mer snabbtänkta och praktiska än jag.



Tankarna snurrade oavbrutet i huvudet och jag var nästan inte medveten om de automatiska göromålen på morgonen. I tvättrummet, strax innan klädnaden skulle dras på, föll min blick på min kropp i spegeln. Så många spår jag bar av Severus. Allt från länken kring halsen till sidenbandet och ärret. (Kändes det inte lite varmt)?

Men i nästa ögonblick hade jag glömt det och försökte ta mig samman. Det var trots allt måndag, jag skulle snart ha lektion och behövde vara lugn i sinnet. På något sätt kom jag ut till frukosten, där det pågick lika intensiva samtal som vanligt mellan ungdomarna. Severus stol var tom och hjärtat sjönk i bröstet, när jag ändå kände mig nödgad att slå mig ner vid lärarbordet. Våra platser låg så nära Slytherin att jag kunde höra brottstycken av ett samtal med Draco och hans kumpaner.
“Creepy as hell, den där råttan vi såg i korridoren häromkvällen … och du tog i den!”
“Ja, och? Den var stendöd.”
“Nejdu, den var förhäxad. Och jag kände igen den. Varför kan Gryffindors inte hålla reda på sina skadedjur?” Draco rynkade på näsan och jag kunde innerst inne motvilligt hålla med honom. Att vissa av eleverna hade råttor som husdjur var något jag aldrig vant mig vid och det var en orsak till mina relativt få besök i vännernas uppehållsrum. Min blick landade på Elvira vid Ravenclawbordet. Hon vågade väl inte alltid smita över till trion och Elli. Men min väldigt unga vän hade alltid, i likhet med mig, också trivts bra i sitt eget sällskap. Och allteftersom tiden gått hade hennes allvar ökat. Hur påverkas en trettonåring av en samhällsomfattande kris? Vad gör den med ett sinne som just är på väg att mogna, att ta form och inriktning? Hon tuggade sakta och hennes blick var fjärrskådande, långt inne i egna tankar. Hur såg hon på framtiden?

Så snart jag kunde smög jag mig från lärarbordet och ner till Gryffindor. Allt var bättre än att sitta så nära Severus dystert tomma stol. Som vanligt var en het diskussion igång bland mina vänner, lågt och intensivt framviskad med Muffliato som mur runtom. Medan de slängde i sig de sista tuggorna av frukosten väste Harry och Elli åt varandra och båda såg lika envetna ut.
“Jag har ju sagt att Draco inte har något märke!” hävdade Elli och ställde ner sitt tomma glas med en smäll.
“Hur kan du vara så säker på det?” Harrys gröna ögon gnistrade mot henne och hon blev plötsligt lite skär om kinderna: “Jag … jag har sett det, okej?”
Harry gjorde en obeskrivlig grimas, men hämtade sedan ny luft och sa lågt: “Han kanske döljer det, men någon exklusiv magisk metod, vad vet jag? Killen har det gott ställt.”
“Det vet jag väl!” utbrast Elli frustrerat, men sedan försökte även hon lugna sig. “Lyssna nu, Harry. Jag vet att du kollar honom men det gör faktiskt jag också. Oavsett om han har något synligt märke eller inte, så håller han på med något som inte är bra, och det borde upptäckas.” Hon såg på mig för att få medhåll och jag nickade stumt. “De tvingar honom till något”, fortsatte Elli. “Han vågar inte säga nej, och det är det som gör att han uppför sig som en liten skit ibland. Men som sagt, jag kollar honom nu, med viss hjälp till och med.” Hon sneglade mot Slytherinbordet där Zabini, trots avståndet, genast fångade hennes blick. Hennes ögon glittrade till mot honom innan hon åter vände sig till Harry. “Fortsätt du med din spaning”, sa hon listigt. “Så blir han omringad från alla håll, den lille jäkeln.”



Även om min beundran för såväl Harrys som Ellis envishet fick mig på tillfälligt bättre humör, var något grundläggande inom mig likväl på väg att sjunka. Rent ut sagt kände jag mig oanvändbar och värdelös som människa. Känslan var förlamande, den tog över alla rationella tankar och framförallt suddade den ut fokus totalt. Rätt som det var befann jag mig i klassrummet och ordnade automatiskt materialet på katedern med darrande händer. Jag slängde en blick ut genom fönstret. Alltid detta skarpa, obarmhärtiga solsken.

I periferin noterade jag att eleverna började anlända och det var som om minsta ljud och rörelse gjorde ont i mig. Det hade inget med dem att göra egentligen, men jag ville bara att lektionen skulle vara över, visste inte var jag skulle göra av mig själv. Hela själen liksom värkte och jag insåg plötsligt inte nyttan med det hela. Vad höll vi på med egentligen? Böjde verb när krisen bredde ut sig över världen. Jag försökte andas lugnt trots att det tryckte över bröstet, tvingade rösten att bli neutral och började ropa upp eleverna.

Även i latingruppen märktes ett minskat antal personer. Padma till exempel hade, tillsammans med sin syster, kallats hem av föräldrarna. Och var fanns Draco?

Precis när jag tänkte den tanken stormade han in, med det silverblonda håret på ända och klädnaden hastigt slängd över axeln. Den vita skjortan var aningen skrynklig, men som alltid innehade han en sorts vårdslös elegans. När hans blick mötte min slog oron ut i mig med full kraft. Det var något med de grå ögonen - en desperat triumf, och en i det närmaste manisk hinna över dem. Trots trötthetens mörka ringar såg han stadigt på mig, säker på sin charm, trygg i att jag inte skulle ge någon reprimand.

Och naturligtvis gjorde jag inte det. Mitt öde tycktes vara att se världen falla samman runt mig utan att kunna göra ett dyft för att förhindra det. Med ett påklistrat, falskt leende inledde jag lektionen.



“Miss Silver! Jag kan!” Draco var aktiv som vanligt. Hur han alls hade tid med läxor var mig en gåta. Hans ögon såg lätt rödaktiga ut. Tänk om han … tog droger? En gång hade jag ju faktiskt kommit på honom med alkohol.

Luna betraktade mig från sin plats bredvid Draco. Hon såg både intresserad och något vemodig ut. Jag försökte undvika den genomskådande blicken, men Draco påkallade hela tiden min uppmärksamhet med sin uppsträckta hand och fortsatte med det även när eleverna började arbeta med dagens uppgift. Lunas ögon vandrade, med artigt intresse, från mig till hennes bänkkamrat.
“Jag tycker verkligen om din nya bok, Draco”, sa hon vänligt. “Den hade du väl inte förra gången?”
“En ny bok i latin?” sa jag frågande och såg i detsamma en trolldrycksbok liggande under hans uppslagna latinlära. Ja, det var väl inget annat att vänta. Mitt ämne kunde inte prioriteras. Det var trots allt ett frivilligt tillval. Självklart hade ambitiösa elever andra läroböcker med sig, som de kunde slänga ett getöga i medan de utförde mina uppgifter. Så att de inte missade något viktigt. Något av praktiskt värde och nytta.

Draco såg en smula skuldmedvetet på mig och log sitt vinnande leende. Det blonda håret hängde ner över pannan i en ljus sky.
“Förlåt, miss Silver”, sa han tyst. “Men jag har ett viktigt prov snart.” Och när han yttrade de orden, skymtade jag ett stråk av äkta sorg och rädsla i de grå ögonen.



Tiden tycktes ha stannat. En lektion i veckan var min futtiga gärning gällande undervisning på skolan men den uppgiften tycktes vara för evigt. Rastlöst kryssade jag mellan borden och försökte finna svar på elevernas frågor. Att hjälpa var åtminstone tillfredsställande, även om det bara var med något abstrakt och teoretiskt.

En del elever tappade något av sitt fokus. Luna satt och drömde, Elli sneglade hela tiden mot Draco och denne hade helt öppet övergått till att sitta och studera trolldrycksboken.
Trolldrycksboken!
Jag vet inte vilket som var värst: själva insikten eller vetskapen om hur sent den hade drabbat mig. Vid Merlin, min intelligens kunde verkligen ifrågasättas. Eftersom Harry inte hade nämnt något, måste det vara helt nyligen, förmodligen precis innan lektionen, som detta föremål hade hamnat i Dracos händer. Sannolikt var det orsaken till hans försening. Vid en närmare titt ner i boksidorna lyste den välbekanta, snirkliga handstilen mot mig som en bekräftelse. Sectumsempra - för fiender.
“Mr Malfoy”, sa jag lugnt. “Jag måste tyvärr be att få ta hand om den där boken.”
“Men…”, protesterade han alldeles perplex, vilket inte var att undra på eftersom han hade fått sitta med den hela lektionen.
“Jag måste kontrollera en sak, förstår du.” Det krävdes hela min kraft för att låta bestämd. “Om allt är i sin ordning kan du få tillbaka den senare.” Men Draco stirrade hjälplöst på mig och vi visste båda att de här pärmarna aldrig skulle hamna i hans händer igen.
“Miss? Snälla?” mumlade han i ett sista desperat försök, men jag skakade bara på huvudet och räckte uppfordrande fram handen. Och någonstans, innerst i hans ögon, tyckte jag mig skymta en viss tacksamhet.

Kunskapen på de gulnade sidorna var inte lämplig för honom.

Förmodligen inte heller för Harry. Inte ännu.

Den måste tillbaka till Halvblodsprinsen.