Flowers in the dark [PRS]

Nej, det är väl så det ligger till. Inte många skulle beskriva Zihao som en heroisk son i första taget. Folk som verkligen gillar den ett år äldre skulle nog inte ens beskriva honom som det, precis som den äldsta Huaze brodern sagt. Det hade inte varit en beskrivning som Joshua själv skulle ha kommit fram till. För någon som har samma relation till honom som hon själv är det än svårare. Hur som helst har hon lite viktigare saker att fundera på, tillexempel att sitta och glo på sin nuvarande chef. Hon kan verkligen betrakta honom hur länge som helst om hon själv får bestämma det. Han är till och med förskräckligt gullig när han sitter och himlar med ögonen. Herregud, det här har aldrig varit något problem innan. Men det är väl det som händer när man är lite kär?
”De är definitivt förblindade. Tycker du att det är gulligt eller patetiskt?” Undrar hon med huvudet lätt på sniskan. Det tar inte lång tid för henne att inse hur hon stirrat lite väl för länge, och vänder motstridigt bort sin blick från det vackra ansiktet, till teven. Hennes fokus ligger fortfarande helt på hjärtslagen som slår. Dunk, dunk, dunk. Är hon kär då? Jo, den senaste veckan har hon snuddat vid de tankarna. Det är väl fullkomligt uppenbart vid det här laget för alla andra, men hon själv har inte riktigt vågat tänka på det. Känslorna hon känner är så fruktansvärt starka, men det kommer göra det väldigt lätt för Yaosu att såra henne om han vill. Nu känns det inte som att han någonsin skulle såra henne, med mening, men de starka känslorna gör henne svag. Det gör henne rädd. Sen känns det så korkat att hon fått känslor för någon som Yaosu, som förtjänar någon tusen gånger mer än henne.
De kristallblå ögonen flyger tillbaka till den där varma blicken när han flyttar sig närmre henne igen. Nästipparna är vid det här laget nära på att snudda vid varandra, samtidigt som hennes dumma hjärta dunkar ännu mer för varje andetag. Armen som är slingrar runt den andres midja hårdnar lite grann, medan blicken frenetiskt glider mellan de mörka ögonen och de tilldragande läpparna.
”Ja.. klart du får.” Det kommer ut som en liten viskning, precis efter hon tvingat sig själv att svälja hårt på grund av nervositet. Varför?

Var det gulligt eller patetiskt? Det var faktiskt en ganska bra fråga. När han väl själv stod där och bevittnade deras gullande med varandra och tindrande ögon, tyckte han nog att det var både och - alltså både patetiskt och gulligt. Men när den äldre sedan föreställde sig samma situation fast med honom själv och Hayley, var det enbart gulligt. Okej, gulligt och allmänt rätt. På något underligt sätt kändes bara vida tanken naturlig, inte underlig eller fel. Han kunde helt enkelt föreställa sig det hela, även om han inte riktigt vågade. För i slutändan skulle han bara bli besviken, eller hur?
”Bra fråga..visst är det gulligt på sina sätt, men ibland kan de bli ganska in your face, om du förstår vad jag menar”, svarade Yaosu tillslut och fortsatte gnaga sig själv i underläppen. Efter den där frågan om kyssen hade hon vänt bort blicken. Hela Hayley verkade relativt nervös vid det laget och det fick i sin tur tjugoettåringen att få en klump i magen. Svaret kändes inte genuint, som om hon inte riktigt ville kyssa honom. Och vem kunde säga något åt det? För vem fan skulle vilja pressa läpparna gentemot Yaosus egna? Än mindre någon så fin som den tre år yngre flickan. Men ändå, ändå hade han tydligen varit absolut tvungen att tränga sig på, att pressa henne. Var det inte precis det han ville undvika? Jo, jo det var det. Helvete.
”Förlåt, jag borde inte ha frågat det där..” Rösten var svag och de annars mjuka, varma ögonen lätt skrämda. Nej, det borde han verkligen inte ha gjort. Det var så grovt fel och det kändes nästan som om han omedvetet försökt tvinga henne till det.
”Förlåt..du behöver verkligen inte säga ja, jag hann inte hindra mig själv”, fortsatte den äldre halvt desperat och kände hur paniken klättrade upp över ryggen på honom. Nu hade han verkligen gått och förstört allt. Igen. Visserligen hade han inte satt sig i grensle över henne och betett sig som ett absolut, fullständigt as, men nästan lika illa var det nog.
“Du vill inte, eller hur? Ditt hjärta slår inte fort för att vi sitter så nära varandra, utan för att du är nervös över att jag ska göra någonting dumt? Åh, jag är så korkad.” Yaosu kunde inte luta sig bort från Hayley eller röra sig överhuvudtaget. Han hade typ fryst till, som en staty. Inte emotionellt eller så, bara rent kroppsligt. Rädslan rörande misstaget han precis begått hade tagit över och därmed slagit lås på alla leder och muskler.

Patetiskt hade nog varit fel ordval. Lite för starkt kanske. Men det går lite vågor i Hayleys fall också, ibland kan hon bli avundsjuk på hur fruktansvärt söta de är, ibland har hon lust att kräkas på hur konstant de är på varandra. Det är lite underligt, hon minns en gång när hon var på väg upp med te till de två turturduvorna, men där stannar minnet. Det blir som svart direkt efter hon kommit till korridoren. Helt korkad är hon inte, att de använt oblivate mot henne är inte helt otroligt. Hon dömer dem inte för det heller. Hon måste ha gått med på det för att Joshua skulle se det som en acceptabel lösning. Men hon undrar fortfarande vad det var som hände den där gången.. antagligen ingenting hon vill komma ihåg.
”Mm, håller med.. de går lite för långt ibland kan man tycka. Tror knappast att det är någon hemlighet för era föräldrar längre.” Instämmer artonåringen och pillar förstrött med tyget av Yaosus tröja. Pilla pilla. Hennes blick ligger fortfarande på teven, men det är endast för att hon inte vågar stirra på den andre för länge. Det skulle bara göra bort henne helt och hållet, igen. Däremot ändras det lite när Yaosu börjar be om ursäkt. Det får ögonbrynen att skjutas upp i pannan och munnen att falla lätt på glänt.
"Snälla, be inte om ursäkt!" Envisas hon. Det hade definitivt varit fel val att vända blicken bort sådär. Åh, inte konstigt att han missförstått det. Irriterad på sig själv, men fortfarande alldeles rosig om de fräkniga kinderna, glider hon försiktigt närmre Yaosu. Händerna glider upp över bröstkorgen på honom, och fäster sig på hans axlar. "Mitt hjärta slår snabbt och hårt för att jag gillar dig, inte för att jag är rädd. Okej?"

Nja, de två turturduvornas förhållande var nog mer än uppenbart för både Mr Huaze och Ms Lewis vid det här laget. Det var ju inte direkt så att de smög omkring och var diskreta whatsoever. Men men, i den stunden där och då var det det absolut sista Yaosu funderade över. De svarta ögonen var fästa på den yngre flickan, alldeles glansiga. Hjärtat slog så pass snabbt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstkorgen på honom vilken sekund som helst. Orden som sagts förde med sig en tsunami av känslor och helt ärligt visste han inte riktigt hur han skulle reagera. Var det inte just det här han drömt om sedan den första gången de talat med varandra?
”Varför skulle du gilla mig?” Frågade den äldre och skakade långsamt på huvudet. ”Du förtjänar någon så grymt mycket bättre”, fortsatte han viskandet och ryste lätt till när hennes händer gled uppför bröstkorgen på honom, vidare mot axlarna. Nej, han kunde inte hålla emot längre, det gick inte. Yaosus egna händer klättrade långsamt upp mot Hayleys kinder, där de sedan kupade sig runt det vackra ansiktet. De var så nära varandra att näsorna nästan snuddades vid, så nära att han faktiskt kunde höra hennes bultande hjärta utan problem.
”Men..just nu orkar jag faktiskt inte bry mig”, konstaterade tjugoettåringen slutligen och slöt den sista lilla distansen mellan dem. Läpparna pressades mjukt mot den tre år yngre flickans respektive, väldigt försiktigt och varsamt. Lite orolig var han fortfarande, över att hon egentligen inte ville ha honom så nära inpå. Därför var det bättre att ta det väldigt långsamt och lugnt, då kunde hon enkelt trycka bort honom. Fast gud, det kändes verkligen bra att äntligen kyssa henne - att få känna de där mjuka läpparna mot hans egna. Och hon hade ju sagt att hjärtat slog så snabbt och hårt eftersom hon gillade honom.

Varför skulle hon gilla honom? Gud, det finns så många anledningar till det där. Han är en av de snällaste personerna hon stött på under sitt liv, de två klickar så bra tillsammans och tja… det är han är den enda som får henne att känna sig komplett säker, lycklig. Hon har inte känt sig så på oerhört länge. Listan kan göras lång, men det är nog det som är huvudpoängen. Att hon känner sig säker och lycklig hos honom. Men ja, allt tillsammans gör fruktansvärt förälskad. Och jodå, hon har lärt sig själv att gå med på de där känslorna, trots att hon aldrig trott att det skulle hända henne. Hon har trots allt inte känt något liknande för någon innan, och hon har aldrig varit lika nära någon överhuvudtaget.
”Varför skulle jag inte gilla dig Yaosu? Du är så perfekt..” Hon kan inte beskriva det på något bättre sätt, den tre år äldre mannen är absolut perfekt. Nu hade det varit bra om han sluppit ha panikattacker så ofta, men det är främst för hans egna del. Om universum varit snäll nog att vara rädd om honom hade allt varit perfekt. I hennes egna ögon iallafall. Vid det här laget är blicken åtminstone fastfrusen på det vackra ansiktet. Teven står fortfarande på i bakgrunden, men det är absolut ingenting hon bryr sig om för närvarande. Trots att Winston håller på att vara gullig som alltid. Nej, nu står bara Yaosu i centrum. Tänderna gnager försiktigt i hennes egna underläpp, precis som den andre gör. Fingrarna, som är placerade uppe på axlarna har börjat pilla med de mörka, korta lockarna. Så lena, så välkomnande. ”Om det är någon som förtjänar någon bättre är det du, inte jag.” Viskar hon med ett litet leende. Faktiskt. Man kan ju förstå vart hon kommer ifrån, efter allt som hänt i hennes liv, både elaka vuxna och ungdomar, har hon hört många gånger att hon inte riktigt förtjänar det den äldre ger ut. Men precis som vanligt ska hon försöka att inte lyssna, det är de inte värda. Plus finns det lite viktigare saker att tänka på. Distansen mellan de två försvinner tillslut, och hon vet inte hur länge hon suktat efter det. Väl länge. Läpparna har skrikit efter Yaousus uppmärksamhet alltför länge, och nu när hon får den.. ja, hon tänker inte gå miste om det. Hon besvarar kyssen, och fy vad underbart det känns. Kyssen är varsam. Hon har nog aldrig blivit behandlad med sådan försiktighet.

Fast enligt Yaosu var ju det där ganska så tvärtom. Det var Hayley som var perfekt, inte tjugoettåringen. Visst kanske det verkade så vid första ögonkastet, att han var perfekt, men kollade man lite närmare var det inte svårt att se hur otroligt dåligt det stämde. Påsarna under ögonen var mörka till och från, tänderna behövde blekas flera gånger varje månad och sedan kvarstod faktumet att han inte ens var mänsklig. Kanske mentalt, men inte kroppsligt. Inte egentligen. För även om han inte ville erkänna det var han för tillfället en slags mask. Visst var det så han hade sett ut oavsett, däremot spelade det ingen större roll i hans invecklade tankegångar.
”Du har fel..det är du som är perfekt och du som förtjänar någon som inte är ett stort, patetiskt vrak som mig”, mumlade den äldre och lutade pannan mot Hayleys respektive. Andetagen var lätt ansträngda och hjärtat lyckades på något sätt slå ännu hastigare. Kanske det faktiskt skulle hoppa rakt ur bröstkorgen på honom?
”Men som sagt, just nu spelar det ingen roll. Jag gillar dig, så förfärligt mycket”, viskade han och pressade ännu en gång läpparna mot den yngre flickans. Återigen väldigt varsam och försiktig, ingenting överdrivet eller så. Hon var ju trots allt gravid i högsta grad och tja, det här var Yaosus första kyss. Det verkade nog helt otroligt för en annan, men sanningen låg faktiskt där. Han hade aldrig känt något behov av att kyssa någon, plus att han varit ganska isolerad under största delen av sitt liv. Däremot kändes det naturligt att kyssa just Hayley och der verkade som om läpparna visste precis hur de skulle röra sig och i vilken takt. Kinderna hettade lätt och händerna gled ner över den slanka kroppen, bortsett från bullen på magen. Hennes läppar smakade gott på något underligt sätt, precis som godis med en hint av choklad. Förmodligen då hon nyss ätit chokladpudding.

Okej, så de har uppenbarligen lite olika åsikter när det kommer till kritan. Vem förtjänar bättre? Vem är mer perfekt?I Hayleys fall är det ett rätt självklart svar som ligger inne i huvudet på henne. Yaosu. Mannen mår inte särskilt bra, vilket hon lärt sig efter månaderna tillsammans, men både med och utan hans psykiska ohälsa är han så perfekt en person kan bli. Nu är han riktigt vacker att titta på, de mörka, silkeslena lockarna, värmande ögonen och den lena porslinshuden. Han är väldigt mycket längre än hon själv, vilket är något artonåringen finner väldigt attraktivt. Kroppen är slank men stark. Jo, utåt sett är han hennes definition av perfektion. Men hans omtänksamhet, varma omfamning och humor är nog det som tilltalar henne absolut mest. Det har de nog gjort sen första gången de konverserade med varandra. Ett stort, patetiskt vrak är då ingenting hon skulle beskriva mannen som. Långt ifrån. Det hade varit bättre om de där panikattackerna kunde ta och dra till helvete, men det gör honom inte mindre perfekt. Lite som hennes ångestkänslor som kommer bubblandes kring män, överkänsligheten. Det är nog aspekter som Yaosu skulle vilja se henne slippa, men det ändrar inte hans syn på henne. Det gör Hayley riktigt lyckligt lottad.
”Vi kommer aldrig att enas om det där. Du är ett vackert, omtänksamt och perfekt litet fån.” Hon sluter ögonlocken medan pannan lutar mot den andres. Tårkanalerna verkar börja fyllas. Hon låter det inte komma ut, då hon inte vill förstöra den fina stunden, men de ligger ändå och trycker mot kanten. Det är såklart glädjetårar som vill spilla över, hon har inte riktigt kunnat drömma om att få vara så lycklig som hon är där och då. Det hade bara varit en avlägsen dröm, som hon nu befinner sig i. Åh, hon hade verkligen trott att känslorna Yaosu tidigare haft hade försvunnit, men så fel hon haft. Kyssarna är nästan lite beroendeframkallande, värmen som sprider sig genom blodådrorna av deras kontakt bränner nästan hennes sköra hud. Händerna som glider ner över hennes kropp får hjärtat att skutta mer och mer. Underligt hur det fungerar, hur den kan hoppa i en sådan fart. Känslan får iallafall greppet om den tre år äldres nacke att bli lite stadigare, och då han tagit initiativet till en till kyss, låter hon den här djupna lite. Fortfarande varsamt, försiktig då hon inte vill skrämma bort honom, eller sig själv för den delen.

Det där var nog sant, de skulle troligen aldrig lyckas enas om just den biten. Yaosu kunde helt enkelt inte se sig själv i det ljuset, och troligen hade Hayley int eheheheh förmått sig att göra det om hon visste om allt han gjort. Men ändå kunde han inte förneka att de där orden dansade otroligt bra i öronen på honom. Du är ett vackert, omtänksamt och perfekt litet fån. Det kändes så otroligt bra att få höra de där orden, särskilt då de kom från just henne och ingen annan. Visserligen stämde de inte för fem öre enligt honom själv, men det var också en helt annan femma.
”Om jag är perfekt, omtänksam och vacker, då är du ingenting annat än en gudinna”, sköt han tillbaka innan de båda två verkade återgå uteslutande till att ägna sig åt kyssen. Tjugoettåringen hade som sagt inte den blekaste om vad det egentligen var de höll på med, dock verkade den tre år yngre flickan ha allting under kontroll. Hon visste med andra ord vad hon sysslade med, vilket utan tvekan talade för att det här inte var hennes första kyss. Och det var väl självklart? Hon var trots allt gravid och hade säkert varit med om ett ganska stort antal kyssar..och annat. Var han avundsjuk? Kanske en gnutta, men bara över det faktum att andra män ens fått chansen att röra vid henne. Ingen förtjänade henne, absolut ingen. Inte ens tjugoettåringen själv, någonting han redan konstaterat för både sig själv och Hayley flertalet gånger.
Kyssen blev snart djupare i och med att den yngre tog initiativet. Läpparna brann, rörde sig i en ganska intensiv men samtidigt lugn takt. Det var inte likt någonting han upplevt innan, vilket inte var särskilt underligt med tanke på att han aldrig kysst någon innan. Däremot var det inte någonting han klagade på, att känslan inte gick att jämföra med något han upplevt tidigare. Istället var det uppfriskande och härligt. Han klagade i alla fall inte när kyssen blev djupare, tvärtom. Hade hon inte haft den där lilla bullen på magen hade det hela kanske blivit ännu mer intensivt. Helt otroligt var det inte.
Läpparna gled dock sakta men säkert bort rån de där andra, ljuvliga läpparna och ner mot ett av käkbenen. Där fortsatte de sin lilla dans ett slag innan de fortsatte mot halsen på henne. Huden var så skör där och han kunde nästan höra hur blodet susade fram genom kroppen på henne. Lyckligtvis hade hans förbannelse ingenting att göra med hunger efter blod, annars hade det nog blivit lite jobbigt där och då.

Än en sak som Hayley inte riktigt kan hålla med om. En gudinna? Hon själv har läst lite om Afrodite, och hon kan definitivt inte mäta sig med den vackra härskarinnan. Men klagar hon på komplimangerna? Nej. Som sagt håller hon absolut inte med, men faktumet att någon kan se henne på det viset, det känns absolut fantastiskt. Det får henne faktiskt att börja le som det stora fån hon är. Det känns som mycket mer genuint när Yaosu säger det. Komplimanger har hon fått, men det har alltid känns som något de bara slänger ut sig. Hon känner sig inte oattraktiv, men den tre år äldres ord gör henen glad. Vilket man kan se bara man lägger en blick på henne för närvarande. Det är nog något som bara han kan göra, ännu en anledning till att hon gillar honom så förskräckligt mycket.
”Du är så gullig, vet du det?” Undrar hon medan de lätt ringdekorerade tummarna stryker sig över hans kinder. Huden är så len under de små rörelserna. Cirklarna är försiktiga, och hon är noga med att inte riva till honom med nageln. En sådan olyckshändelse vill man inte riktigt ha under deras första kyss. Första kyssar. De första kyssarna som blivit mer intensiva, tills den andres läppar glider ifrån hennes egna, och fortsätter istället ner över käkbenen på henne. Genast känner hon saknaden av kontakten på de fylliga, lätt röda läpparna. Däremot känns det oerhört bra över huden på käkbenet, ner över halsen på henne. Det är inte riktigt förrän då som hon blir väldigt angelägen om den gravida magen. Nu kanske de inte kommer gå så långt, men hon har inte varit med någon efter Isaac, och det känns så konstigt att vara gravid med någon annan killes barn när hon kysser Yaosu. Även om det känns väldigt bra. Och hon vill fortsätta. Sen är hon lite obekväm i sin kropp… den där självsäkra delen är inte lika stark som den varit innan hon blivit gravid, och hon har ingen aning om hur han tänker och tycker om det. Nu har han faktiskt sagt att hon är vacker ett flertal gånger, men ändå. Usch, dumma tankar.
Händerna glider ner mot Yaosus kinder igen, och kupar fingrarna om dem. Försiktigt höjer hon lite på hans huvud, så att hon kan se honom i ögonen. Åh, det som hade varit så skönt. De kan fortsätta, men kanske inte gå hela vägen?
”Är det okej om vi tar det lite långsamt?”

”Det är väl klart?” Svarade Yaosu vid frågan och betraktade henne halvt skyggt. Hade han gjort någonting fel? Någonting dumt? Med tanke på att allt det här verkligen var helt nytt för honom, skulle det inte varit en särskilt stor överraskning. ”Du vet..det här var min absolut första kyss, någonsin”, mumlade han fortsättningsvis och kände hur rodnaden genast steg ytterligare över kinderna. Med ett litet, gnällande läte gömde han ansiktet i en av Hayleys smala axlar. Därefter slingrade han armarna runt midjan på henne, runt den lilla bullen. Bara att ens medge det där hade tagit ganska mycket på hans stackars, bräckliga självförtroende och tja, han kände sig helt enkelt mer än generad. Tre år äldre och han låg redan långt efter den yngre flickan när det kom till sådana trevligheter. Jösses, han hade inte ens insett att han kunde känna lust förrän några veckor sedan. Inte undra på att resten av omvärlden fått för sig att tjugoettåringen var hundra procent asexuell.
”Tycker du fortfarande att jag är gullig eller har du ändrat dig? Personligen tycker jag att jag är ganska så pinsam faktiskt..” mumlade Yaosu och kikade tvekande upp från axeln. Den var så förbaskat bekväm och han ville inte sätta sina tomatröda kinder på display. Hela kroppen verkade göra lite som den själv ville, han hade ingen som helst kontroll över den. Det var också pinsamt, så extremt pinsamt. Förmodligen ett ganska starkt tecken på att han borde springa iväg och gömma sig i ett hörn. Inte ens det avlägsna sorlet från TV:n lyckades få honom på andra tankar.
Den äldre drog sig slutligen undan och drog upp benen mot överkroppen. Sådär, då var ett av problemen definitivt löst. Fingrarna pillade nervöst med guldkedjan och de svarta ögonen gled då och då bort mot den tre år yngre flickan. Pilla, pilla, pilla. Det började nog bli dags att ta av den igen, då han på något sätt skjutit upp det under flera dagar. Och tog han av den skulle kinderna inte vara röda längre. En ganska bra plan, speciellt nu när han satt och bokstavligen skämde öronen av sig.