PRS Vidomina & Lupple

”Det är fler än en, ja. De vill inte att vi kommer närmare”, sa Jotesi fundersamt samtidigt som han behöll blicken kvar på den patrullerande alven. Men när Melanie sedan började tala om allierande med alver, reda ut saker och ting, urträdet, så vände han blicken åt hennes håll. ”Den här alven är inte god. Han har ställt till med nog med problem för mig och mina.”, fnös Jotesi och rynkade på nosen.
Astral klev fram och ställde sig bredvid Melanie. ”Säg vad kan göra, Melanie. Jag hjälper dig.”, sa han och svalde. Han hade själv lust att rusa ut bland träden och slå ner alven. Men det var möjligt att han inte ens skulle hinna halvvägs fram innan något eller någon annan skulle stoppa honom. De var på fiendens marker nu.
”Hörde du inte, gubbe? Hon sa en i taget.” Jotesi tog manteln närmare runt sig, som för att täcka kroppen. Han smälte bra in i skuggorna. Det mörka tyget gjorde det svårare att upptäcka honom. Iallafall i en människas ögon.
”Gör inget förhastat, katt.”. ”Kalla mig inte katt.”. ”Jag menar bara att du inte kan ta några risker, vi spelar med liv för tusan. Melanies folk kanske finns där. Har du tänkt på det.. Jotesi?”, viskade Astral bitskt mot ijkhatin.
Jotesi hann inte svara Astral förrän Melanie hade börjat sjunga för träden. Det lugnade honom en aning. Hon sjöng väldigt vackert. Dessutom kändes det bättre att de var igång nu. Något skulle hända.
Det gick några sekunder under tiden som Jotesi och Astral lyssnade på Melanies sång. ”Jag är van i skuggorna, skogsälva. Låt mig gå närmare. Jag blir inte upptäckt.”, förklarade Jotesi och förvånade sig själv en aning att han erbjudit sig detta. Ett tag innan hade han inte velat ha med hela situationen att göra. Men han gillade en utmaning och dessutom ville han sätta dit Astral. Visa honom att Jotesi var mycket bättre än vad den där människan trodde.
”Och träden.. de hjälper till? Visst?”, tillade han lite tveksamt och blickade upp mot trädkronorna innan han såg mot Melanie igen. ”Jag ska ta mig till urträdet. Jotesi fixar det.”
Astral fnös och ville säga något för att protestera mot denna dumdristiga idé, men i stunden fann han inte orden. Och kanske just på grund av att det inte var en dum idé. Och i tystnad föredrog han faktiskt att Jotesi skulle gå först. På så sätt skulle de inte utsätta varken sig själv eller Melanie i fara.
”Du får inte bli upptäckt.”, sa Astral allvarligt och tittade på Jotesi. Jotesis tänder blottades när han flinade fult åt Astrals håll. ”Så stor och mäktig, och ändå så dum? Jag vet vad jag gör, gubbe. Astral.” Jotesi fnös ett tyst skratt och såg på Melanie igen. ”Jag blir inte upptäckt.”, försäkrade han.

Melanie hörde deras sjabbel som i bakgrunden, som om hon var under vatten och deras röster var dämpade. Hon var väldigt fokuserad och efter mycket om och men lyckades hon leda ut just detta trädet. Trädet de nu stod vid har blivit som väckt. Hon kände dess värme, dess tacksamhet. Problemet var att det fanns många fler att gå och desto fler träd hon ledde ut, ledde till sig. Desto enklare skulle de bli att upptäcka och sången hade ätit upp mycket av hennes energi. Det skulle bli en oerhörd lång natt, det var ett som var säkert. Hon var på väg att börja berätta om detta när Jotesi erbjöd sig att gå närmare. Hon synade katten, kanske skulle de bli en ny vän. Men just i denna stund synade hon katten för att försöka läsa av honom. Var han att lita på? Han verkade genuin, hans erbjudande verkade äkta. Hans kunskap tvivlade hon inte på, han hade ju tagit dem såhär långt. När han färdades ensam borde han vara ännu mer skicklig.

"Jag tvivlar inte på din skicklighet." Började hon viskande men avbröt sig själv. Det skulle vara oförskämt av henne att fortsätta sin tanke. Så hon bytte spår. "Jag kan inte garantera träden. Det...kommer ta tid." Förklarade hon allvarligt. Hon ville förklara tydligare, men det var så svårt. "Jag har väckt denna. Men desto fler jag väcker desto större blir risken för upptäckt. Och jag kan inte lova att din väg kommer innehålla de som är vakna." Förklarade hon i en allvarlig ton. "Men urträdet, det skulle...lösa allt." Tillade hon och suckade lågt. De kanske behövde chansa.

Hon tittade på Astral, i hopp om att kunna få råd från hans ansiktsuttryck. Han verkade nöjd med tanken på att Jotesi skulle gå i förväg. Var det för att han kanske skulle bli kvitt Jotesi? Eller var det för att han trodde på hans skicklighet. Hon rynkade på pannan och svalde. Hans ord, han verkade tro på uppdraget- hennes folk. Ja något dolde denna skog. Något oerhört mäktig. Hon svalde och vände sig mot Jotesi. Sträckte upp sig och la rätt en hårslinga bakom sitt ena öra. "Låt gå, gå i förväg. Jag ska jobba effektivt och väcka så många jag kan." Försäkrade hon och satte sig sedan på huk och såg in i Jotesi ögon. "Träden som härmar min sång är säkra. Lyssna och du ska vara säker, åh du kvickfotade lyssna noga. " Viskade hon och la två fingrar på hans panna för att öppna upp hans sinne så han kunde höra. Men det var bara för en kort stund. Tills han var tillbaka hos dem.

(Jotesi är lika stor som de andra. Han är byggd som en människa och rör sig som en, men ser ut som en katt. Om du har spelat skyrim så är det precis som en khajit. Jag missade att beskriva honom tydligare- sorry!)

Astral såg smärtan i Melanies blick. Det hade tagit mycket på hennes krafter att väcka träden. Träden som redan verkade så trötta och slut i den här delen av skogen. Iallafall hade han anat det på hennes beskrivning. Astral själv kände av en magi, men upplevde den inte lika starkt som Melanie som faktiskt kunde magins språk.
"Melanie! Du tröttar ut dig. Du behöver inte göra det här, det kanske finns ett annat sätt att rädda ditt folk?" Han förvånade sig själv med sina ord. Han hade på ett ögonblick ändrat sig. Men han såg ju hur besvärligt det var för henne. Han skulle inte gå med på att rädda hennes folk och i samma sväng förlora Melanie.
Men så talade hon till Jotesi och Astral teg. Lyssnade på hennes ord. Hans ögonbryn höjdes i förvåning då hon placerat sina fingrar över kattens panna och använt sin magi på honom. Återigen fann han inte orden.
Jotesi tog över. "Jotesi fixar det här." Han lät blicken vila i Melanies ögon, som verkat på ett vis hypnotiserat honom. Han var tagen av hennes krafter och en nyfikenhet spred sig hos honom om att få veta mer om henne.
Men så vaknade han upp ur tankarna och nickade bestämt åt skogsälvan innan han vände ryggen till för att röra sig åt ett annat håll. Han skulle försöka ta sig runt, eller bakom och på så sätt få en bättre blick på vad det var de faktiskt skulle attackera.
"Vad gör han?!", sa Astral, tillbaka i sin irritation över katten igen. Han följde ijkhatin med blicken. Jotesi rörde sig bland träden, men så försvann han ur Astrals synfält. Var tog han vägen? Astral kisade och kunde urskilja en figur i trädet. Han hade alltså klättrat upp i det. Jotesi spanade och var på så spänn att svansen dansade fram och tillbaka i sidan. Astrals puls gick upp när det gick upp för honom vad Jotesi skulle försöka göra. Han hade valt att försöka attackera den patrullerande alven. Och med en kvick rörelse hoppade Jotesi på alven, när denne vänt ryggen till. "Vad i-!", muttrade Astral och tog till svärdet. Han skulle behöva hjälpa Jotesi trots allt. Han störtade ut, bara för att strax därpå stanna vid Jotesis sida. Katten stod still och tittade på något. Alven låg död med ansiktet uppåt och såg ut att sova, om det inte var för pölen av blod från sticket i alvens mage. "Jag sa ju att jag inte skulle bli upptäckt.", fnös han när han hörde Astrals steg bakom honom.

Melanie försvann åter in i sin egen värld. Försökte sjunga fler träd till sig. Försökte att skydda Jotesi, så som hon hade lovat. Melanie kunde försvinna såpass djupt för att Astral stod kvar, ståtlig och stark som alltid. Astral var en man som hon litade på till fullo och hon visste att han inte skulle låta henne bli skadad. Hon visste att han var en vän. Hon försökte nå flera träd genom rötterna, bladen, marken men det var förgäves. Greppet om dem var för hårt och hon var alldeles för svag men hon försökte om och om igen. Energin liksom slipprade ur hennes fingrar och ned till rötterna men väl där gjorde den absolut ingen nytta. Det var sorgligt, så sorgligt. Helt plötslig så drog Astral sitt svärd och hon hoppade till och sången försvann. Hennes fokusering blev till ingenting och hon såg på honom med besviken blick. Ville förklara men han verkade orolig eller var det irriterad som Astral var? Melanie kunde inte förstå den andres uttryck eller känslor, hon hade inte heller tid för Astral var borta lika fort som hon vaknat till. Melanie kände kylan, oron. Den byggdes upp inom henne och hon insåg att de behövde komma härifrån. Hon var maktlös här och hur skapt Astrals svärd än var så var det inte någonting emot magin. Även Jotesi, underliga och kvickfotade varelse verkade utan magi. Hon försökte samla ihop sig och skyndade efter dem. Hon behövde inte springa särskilt långt innan hon sprang rakt in i Astral. Hon blev först mycket rädd, att hon mött på en fiende men snart insåg hon att det var Astral och hon log. "Åh där är ni." Viskade hon och såg sedan ned på marken och såg alven ligga där, död och blodig. Det var en sorg, alver var mäktiga och få om man jämförde med människan. Ett sorgeljud slapp ur hennes strupe och hon sjönk ned bredvid alven. Den svarta magin som omslöt alven kändes tydligt. Alven hade varit som inkapslad i det men i och med döden så verkade mörkret försvinna, vart? Till skogen? " Förvridit. Fruktansvärt. Smärta." Viskade hon för sig själv på deras språk. Det lät som en sång nästan. Och hon ville förstå, vad eller hur hade detta skett? Melanie såg upp på Jotesi. En del av henne ville säga att han gjort fel, att alven kanske hade gått att rädda men den andra delen nickade mot honom. "Tack." Viskade hon och hon tog tillbaka förmågan hon givit honom genom bara en blick. Ingen annan än hennes folk mådde bra av att höra så mycket under lång tid.

Hon såg på dem båda och svalde hårt. ”Om ni vill fortsätta så gör vi det. Men jag råder oss att inte gå vidare. Jag är i underläge. Jag kan inte hjälpa er just nu.” Förklarade hon viskande. Så att de inte skulle bli hörda ifall någon mer fanns i närheten. ” Vad är nästa hinder Jotesi? Hann du se något mer?” Frågade hon och såg sig ängsligt omkring innan hon åter igen fokuserade på Jotesi.