Almost PRS

Fängelsehålorna var verkligen allt annat än trevliga. De befann sig djupt under slottet och hade letat sig fram genom vad som kändes som flera kilometer av tomma korridorer. McGonagall hade varit tvungen att låsa upp flertalet gamla rostiga lås på vägen och hon hade sett till att låsa dem på vägen tillbaka också. Bättre att ta det säkra före det osäkra, hon ville inte att några vandrande elever skulle lyckas ta sig ner i de mörka, fuktiga gångarna.
Zihao hade spritt ut täckena över det smutsiga, kalla golvet och slängt kuddarna i en enda stor hög, allt medan Yaosu stod med filten över axlarna och darrade som ett asplöv. Inte för att han var kall, utan snarare för att han var livrädd inför vad som skulle hända. Okej, han var kall också, men det var inte poängen. Tjugoåringen hade aldrig genomgått skiftningen utan elixiret, elixiret som hjälpte både med det mentala men även en hel del med smärtan. Utan det skulle förvandlingen bli betydligt mer smärtsam och tja, det var läskigt.
”Det kommer bli okej, jag lovar”, försäkrade den yngre av dem och drog ner brodern på golvet, mitt bland högen med mjuka kuddar. ”Jag har genomgått allt det här utan elixiret ganska många gånger, och det är faktiskt inte så hemskt. Visst gör det lite mer ont och så, men det troligaste är att det kommer svartna för ögonen på dig innan det blir alltför hemskt”, fortsatte han och sträckte armarna över huvudet med en gäspning, varpå benen i axlarna knakade olycksbådande.
”Tack”, mumlade den äldre och drog filten tätare omkring sig, medan ögonen gled över den lilla cellen de befann sig i. Han kunde inte låta bli att undra vad de använts till förr i tiden, kanske olydiga elever? Straffkommenderingarna nuförtiden var betydligt snällare i sin natur, i alla fall i jämförelse med det här.
Tystnaden lade sig mellan de två bröderna allt eftersom minuterna långsamt tickade förbi. Sedan brakade allt plötsligt ihop. Pang, som i ett enda slag. Det enda Yaosu kunde vara säker på var att det varit en bra idé att låsa in honom så långt borta från andra människor det bara gick, då allting snart svartnade för ögonen precis som Zihao sagt.

Klockan bara tickar och tickar. De två sjuttonåringarna har suttit och tvingat på varandra olika bernie botts bönors smaker. Det var en förvånansvärt bra kväll, Hayleys vän hade lyckats få henne på andra tankar ett tag. Just nu finns det liksom väldigt mycket saker som pågår i hennes liv, som hon gärna ska hålla sig borta ifrån att tänka på. Till exempel missfallet och hur kvällen kommer se ut för pojkvännen. Pojkvän. Hon kan vänja sig vid att kalla honom det. Helt ärligt hade hon aldrig trott att hon skulle ha en pojkvän, men där ser man. Positivt överraskad. Turligt nog för henne har hon inte oroat sig allt för mycket över hur det går för de två där nere i fängelsehålorna, men några tankar dök upp när vännerna hamnade i tystnad. Joshua hade ju sin egna pojkvän att vara orolig för, så det var nog bra att de hade varandra som kunde hålla dem på andra tankar. Tyvärr får hennes bästa vän inte stanna hela natten.
”Det är nog dags för dig att gå Mr Lewis, vi vill inte att du ska strosa runt i skolan alldeles för sent.” Säger madam Pomfrey. Nej, även om de båda är sjutton och sista årselever så finns det en viss tid att passa. Joshua ställer sig upp från stolen och lägger ner Elmo i knät på henne. Katten kurrar ihop sig tätt intill henne medan han leker lite med täcket. Fan, hon vill verkligen inte vara ensam. Men kissemissens sällskap är betydligt bättre än ingenting alls, så hon ska inte klaga alldeles för mycket.
”Vi ses imorgon, okej?” Undrar han när damen gått tillbaka till sitt kontor med ett godnatt. Hayley nickar långsamt, hon har fortfarande en hel del chokladpudding som hon kan trösta sig med. Sen har hon ju chokladaskarna som hon fått, men det blir alldeles för mycket. ”Godnatt.
”Sov gott,” svarar Hayley med ett blekt leende och blicken följer efter Joshua när även han rör sig ut ur sjukhusflygeln. Därefter sjunker hon längre ner i sängen och fortsätter äta sin chokladpudding. De kristallblå ögonen glider till ett av fönsterna där hon kan se den stora fullmånen lysa. Den är så vacker, men också så förskräckligt läskig. Innan brukade hon bara se den som fin och ofarlig, men nu när hon lärt känna Huaze bröderna är hon lite kluven. ”Visst går det bra för dem?” Hon kollar ner på Elmo som ligger där och myser. Jo, hon pratar med sin katt. ”Ja, det gör det.”

Varenda liten muskel i kroppen gjorde ont. Yaosu hade inte den blekaste om vad han sysslat med under nattens gång, men han misstänkte att han inte varit någon trevlig rumskompis - cellkompis. När tjugoåringen slutligen lyckades sätta sig upp, möttes han av en dyster syn. Det var blod nästintill överallt och både täckena och kuddarna var helt sönderrivna. Hade de bråkat? Nej, det tvivlade han på, men vart i helskotta kom då allt blod ifrån? Han masserade de dunkande tinningarna ett kort slag innan han började se sig om efter Zihao, om inte befann sig speciellt långt bort. En knapp meter för att vara mer exakt.
”Vad hände igår egentligen?” Undrade den äldre av dem och började bita sig själv i underläppen.
”Inte så mycket, förutom att du började göra dig själv illa när du inte kunde klämma dig genom gallret”, svarade artonåringen och ryckte på axlarna. Han hade svept in sig själv i ett av de minst förstörda täckena och satt och kliade sig själv i det rufsiga håret. Det hade inte förvånat tjugoåringen om de båda fått löss, eller kanske loppor.
”Gjorde jag mig själv..?” Yaosu tystnade tvärt när han stirrade ner över den bara kroppen. Vaderna och fötterna var värst, de var så täckta av blod och sår att det såg helt bisarrt ut. Även armarna hade en del små skrapor, men ingenting i den utsträckningen.
”Det läker..visst kommer du få några ärr, men madam Pomfrey kommer se till att du inte får några infektioner, hon är riktigt bra på sånt faktiskt”, försäkrade Zihao och snurrade ett täcke om den äldre brodern, för att sedan sätta sig ner bredvid honom med en stor gäspning.
”Jag gjorde inte dig illa va? För om det bara är mitt blod så bryr jag mig inte särskilt mycket”, mumlade tjugoåringen och sneglade mot den andre. Nej, han kunde stå ut med faktumet att han gjort illa sig själv, däremot kunde han inte göra det om det visade sig att han gjort illa sin lillebror. Den yngre hade ju inte ens behövt vara där, utan hade bara följt med för att vara snäll.
”Det är ingen fara, Yaosu, jag klarar mig.” Artonåringen lutade huvudet mot Yaosus Axel och gäspade ännu en gång. ”Och du bet mig aldrig särskilt hårt, plus att du fick för dig att försöka slicka rent såren när du lugnat ner dig..det var ganska äckligt faktiskt”, fortsatte han med ett skratt och skakade smått på huvudet.

Det dröjde någon timme innan McGongall kom och hämtade de två bröderna. Därefter ledde hon dem varsamt upp för alla tusentals trappor och genom de tomma korridorerna. Tydligen var det inte särskilt sent på morgonen, eleverna verkade åtminstone inte ha vaknat ännu, vilket var något positivt. Såg någon dem nu skulle folk säkert börja undra. Om Yaosu själv bevittnat en sådan syn hade han utan tvekan börjat undra och haft många frågor att ställa. Nu var det ju dock inte han som bevittnade något, snarare att någon annan kunde bevittna honom och hans blodiga ben.
De stannade till utanför sjukhusflygeln. Rektorn lade armarna i kors och gav den äldre av bröderna en ordentligt lång blick.
”Försök att inte spy nästa gång”, sade hon kort för att sedan vända de skarpa ögonen mot Zihao istället. ”Och du, sluta smyga in på skolans område. Får jag syn på dig igen kommer jag sätta en permanent bjällra runt halsen på dig”, fortsatte hon rappt och höll upp de tunga dörrarna, så att Huaze bröderna kunde trava in i sjukhussalen på led. När de båda befann sig en bra bit in, släppte hon dörrarna som stängdes med en högljudd smäll. Hon hade ingen respekt för folk som inte var morgonmänniskor. Yikes.

Inte långt efter Joshua begett sig under gårdagens kväll bestämde Hayley sig för att gå och lägga sig. Om hon inte kan prata med någon kan hon lika gärna sova. Hon tänker inte sitta och stirra ut genom fönstret hela natten, och hon hade inte kunnat leka med Elmo, han hade somnat så snabbt vännen gått därifrån. Klockan var bara halv tio när hon slöt sina ögonlock och försvann till drömmarnas rike. Tyvärr fick hon inte sova så rofyllt, inte först iallafall. Tankarna susade konstant till fängelsehålorna och vad som kunde tänkas hända där. Rätt otrevliga tankar faktiskt. Men tillslut gick de iväg och lämnade henne ifred. Resten av natten får hon sova rätt bra, utan att bli störd av någonting. Tyvärr blir det ingen sovmorgon.

Dörrarna till sjukhusflygeln stängs med en hård smäll som får ögonen att spärras upp. Gud så sega de är, alldeles för trötta för att vara öppna. Precis som resten av kroppen. Lyckligtvis funkar tabletterna fortfarande, de har inte slutat värka. Nej, att vakna med smärta i buken har hon absolut ingen lust med. Sjuttonåringen stryker ena handen över ansiktet medan den andra håller i Elmo som fortfarande ligger där uppe på magen på henne. De trötta ögonen hamnar snabbt på de två Huaze bröderna som kommer instaplandes. Blicken glider ner till Yaosus ben, alldeles blodiga av rivsår. Det får henne att hasa sig upp i sängen så att hon kan se honom bättre.
”Vad händ.. strunt samma,” börjar Hayley förvirrat med rynkade ögonbryn. Det är väl rätt uppenbart vad som hänt, den tre år äldre hade helt förlorat sig själv och antingen börjat bråka med Zihao, eller börjar bråka med sig själv. Fan vad ont det ser ut att göra… Att hon varit orolig under kvällen var helt enkelt rättfärdigat. ”Vi kanske borde väcka madam Pomfrey?”

”Väcka madam Pomfrey för några små skrapsår?” Zihao skakade på huvudet och sjönk ner i sängen bredvid den Yaosu ramlat pladask över. ”Däremot skulle det vara skönt att få på sig kläder, det här täcket är allt annat än fräscht”, tillade han och började räkna alla fläckar med blod på det vita tyget. Tillslut bestämde han sig dock för att han inte behövde varken kläder eller ett täcke att svepa sig in i. Det tog ju trots allt bara några sekunder att krypa ner under det nya, rena täcket i sjukhussängen.
”Jag orkar inte röra på mig..vill inte ha några kläder eller något dumt täcke..allt jag vill är att ta en lång, varm dusch och leta rätt på mina glasögon”, stönade tjugoåringen och följde den yngre broderns exempel genom att slänga det blodfläckade täcket på golvet och krypa ner under det i sängen istället. Nu skulle det också bli ofräscht förr eller senare, men för stunden kändes det betydligt bättre. Yaosu drog händerna över ansiktet innan han gömed sig under täcket. Usch, återigen började han skämmas sådär förskräckligt mycket över sig själv. Han kände sig så skamsen att han inte ens kunde förmå sig att kolla på Hayley, trots att ögonen egentligen ville dras till den yngre flickan och aldrig vika undan.
”Så, sov du gott inatt då, Hayley?” Undrade Zihao och återgick till att riva upp hårbotten på sig själv. De hade definitivt fått loppor, för tyvärr kliade det ungefär lika jävligt i den äldre broderns hårbotten. Skillnaden var att han hade självkontroll nog att inte börja klia hejvilt, han ville inte se ännu galnare ut än han redan gjorde. Artonåringen däremot, han verkade inte ha några problem med att se ut som ett troll. Det svarta håret såg ut som ett enda stort fågelbo och ögonen var fortfarande gula efter nattens gång. Förmodligen var även Yaosus ögon det, men som tur var hade han ingen spegel att undersöka den teorin i. Inte heller tänkte han resa sig upp och gå och leta reda på en, nej han tänkte stanna där under täcket så länge han bara kunde.
”Tror du Joshua kommer tillbaka förresten?”

Hayley putar med underläppen, det hade inte sett ut som bara skrapsår från sängen där hon ligger, men men. Det är väl jättebra att varken pojkvännen eller hans lillebror behöver hjälp. Det hjälper faktiskt henne att lugna ner sig, ingen anledning till att oroa sig i onödan. När de två sedan lägger undan täckena de haft virade runt sina kroppar är hon snabb med att vända blicken mot katten. De verkar inte vara obekväma med hennes sällskap, men hon kände ändå att det var bäst att ge dem åtminstone lite privatliv. Istället kollar hon ner på Elmo som missnöjt glor tillbaka mot henne. Han hade vaknat när hon satt sig upp, stackarn. Han kommer däremot på andra tankar när hon börjar dra påslakanet fram och tillbaka framför ögonen på honom. Han verkar glömma bort hur trött han är egentligen och börjar leksamt att försöka dra åt sig påslakanet. Så oerhört gullig. Det får ett leende att stryka sig över läpparna på henne.
”Ni kommer nog kunna ta en varm dusch om några timmar,” påpekar hon frånvarande och sjunker tillbaka ner i sängen. Om hon nu inte behöver gå och hämta hjälp, - vilket nog inte gått särskilt bra, - kan hon lika gärna ligga ner och leka med kissemissen. Sjuttonåringen skulle gärna ta en varm dusch också.. hon har ju varit där i snart två dygn och börjar känna sig förskräckligt äcklig, trots att det nog inte syns utåt sett. Även om fokuset ligger främst på katten för närvarande så märker hon väldigt lätt hur Yaosu undviker henne med blicken. Hon förstår verkligen inte varför.. det får henne att må illa till mods. Däremot tänker hon inte ta upp det, inte nu när Zihao är där med dem, och den tre år äldre behöver väl inte ännu mer att tänka på.
”Jag sov okej.. men ni två oroade mig faktiskt. Så jag skyller på er,” skämtar sjuttonåringen och griper försiktigt tag i tjockisen, drar honom till ansiktet och lämnar en puss på hans lilla nos. Som tack slickar han henne på hennes egna lilla näsa. Jo, Hayley älskar att mysa med sin katt. Han har gjort många dåliga dagar så mycket bättre. ”Har ni fått sova något?” Det är väl en dålig fråga egentligen.. det ser ut som att de haft fullt upp hela natten, men man vet aldrig. Kanske de fått sova en liten stund.
”Det gör han absolut, men det är fortfarande rätt tidigt.” Blicken glider upp mot klockan som hänger uppe på väggen.”

Nu skulle Yaosu inte klaga, men att behöva vänta på en dusch i flera timmar lät inte särskilt tilltalande i hans öron. Ja, det var barnsligt, däremot hade han nog ändå rätt att vara lite barnslig efter den hemska natten han nyss genomgått. Inte för att han kom ihåg något av den, utan mer för att alla sår talade för sig själva. Tjugoåringens ansikte gled bort från täcket så att blicken kunde glida över den stora, tomma salen. Okej, nästan tomma. De var trots allt tre personer och en katt, vilket inte kunde definieras som tomt.
”Vad letar du efter? En dusch som vandrat fel?” Undrade Zihao, som vid det laget gosat ner sig under täcket riktigt ordentligt.
”Nej, jag letar efter något att rengöra alla de här såren med”, svarade tjugoåringen bittert och kom därefter upp på de vingliga benen. Ögonen hade lagt sig på en liten vagn där madam Pomfrey verkade förvara allt från alkohol till bomullstussar. ”Bingo.” Yaosu staplade fram mot vagnen där han sedan plockade åt sig flertalet burkar, innan han därefter återvände till sängen. Tydligen hade allt vett inte återvänt, då han fått för sig att det var helt okej att vingla omkring spritt språngande naken i salen. Visserligen var det bara de tre ungdomarna och katten där, men dörrarna kunde ju slås upp närsomhelst. Vad i helskotta hade hänt med tjugoåringen som knappt kunde duscha för att han kände sig så obekväm utan kläder?
”Varför skyller du på mig? Det var inte jag som spydde upp elixiret”, klagade Zihao och blängde bort mot Hayley, trots att han knappt kunde se henne där han låg och myste. Samtidigt, i sängen bredvid, började Yaosu dränka en av bomullstussarna i alkohol, som han kort därefter började badda över såren. En grimas strök sig över det trötta ansiktet och han var tvungen att bita sig i tungan för att inte börja ge ifrån sig en massa ljud. Det gjorde ont, men han hade hellre rena sår istället för en massa infektioner. Som tur var, var de inte tillräckligt djupa för att behöva sys.
”Jag vet inte ens om jag sov, kommer inte ihåg någonting överhuvudtaget..förutom när alla ben bröts extremt långsamt och jag höll på att avlida av smärta”, muttrade den äldre av de tre och suckade högljutt. Varför var han så otrevlig? Det var ingen av de andra tvås fel att han fått för sig att spy under gårdagen, så varför betedde han sig så..drygt? Kanske inte drygt, men inte glatt i alla fall.
”Förlåt..jag är bara äcklad över mig själv”, mumlade tjugoåringen efter en stunds tystnad och slängde alla röda bomullstussar i sopkorgen bredvid sängen. De gulaktiga ögonen vändes sedan tveksamt mot Hayley och ett blekt leende växte sig fram på läpparna. ”Kunde du sova någonting i alla fall?”

Vad konstigt allting känns. Den tre år äldre har inte riktigt pratat med Hayley sen de två kom tillbaka. Det får henne att faktiskt må lite dåligt, för hon vet inte riktigt vad hon har gjort fel. Men antagligen är det väl något, hon brukar alltid fucka upp det på ett eller ett annat sätt så det skulle inte förvåna henne. Sen förväntar hon sig inte något direkt.. det han gått igenom har nog varit mer än traumatiskt, men ändå. En försäkring hade varit trevligt. Fokuset fortsätter att ligga på Elmo. Det är lika bra, på så sätt behöver hon inte övertänka saker, det förstör bara för henne. Det gör henne ängslig. En katt är verkligen bra på det sättet, eller vilket djur som helst egentligen. Det får Hayley på andra tankar, får bort allt det där onda en stund och hon kan istället avundas hur gullig han är. Jo, han är som hennes lilla bebis.
”Jag skyller inte på dig alls, det var ett skämt,” mumlar hon medan fingrarna pillar med den tjocka pälsen. Massagen hon ger kissemissen uppskattas då han genast börjar spinna i famnen på henne. Hon vet verkligen inte vad hon skulle göra utan honom. Precis som hon inte vet vad hon skulle göra utan de andra i sovsalen och hennes två bästa vänner. Underligt hur alla dessa är män. Män som hon finner är så obehagliga i vanliga fall. Män som hon verkligen inte vill vara beroende av.. Hayley börjar se lite av ett mönster, och det är faktiskt läskigt. Hon har inte riktigt tänkt på det innan. En grimas stryker sig över ansiktet på henne och hon drar täcket för att gömma ansiktet. Det är mörkt, så de andra två kommer nog inte uppfatta det. Kanske hon bara borde återgå till att försöka sova. Samtalen med de andra är inte särskilt givande och de verkar rätt avlägsna. Vilket hon förstår till hundra procent, hon själv har ju ingen aning om alla hemskheter som de två går igenom. Kanske tystnaden skulle vara bäst för dem allihopa.
”Varför är du äcklad över dig själv?” frågar hon trevandes och sluter ögonlocken ett slag innan hon drar ner det av täcket som täckt hennes ansikte. ”Jag klagar inte, jag fick nog sova rätt bra tillskillnad från er!”

”Ta det lugnt, Hayley, jag vet att det var ett skämt”, påpekade Zihao och rullade över på rygg, så att ögonen stirrade upp i taket istället. Han hade ingen lust att ligga och stirra på Yaosu som fått för sig att rengöra såren över benen. Det såg så smärtsamt ut och han hade genomgått tillräckligt mycket smärta för stunden. Allt han ville nu var att Joshua skulle komma in i salen och krypa ner bredvid honom i sängen, så att han kunde slingra armarna om den yngre och börja överösa honom med tusentals sliskiga kyssar.
”Varför skulle jag inte vara det? Jag hatar att förlora kontrollen, varesig det handlar om en situation jag inte kan styra över eller någonting annat”, förklarade tjugoåringen tyst och sneglade ännu en gång bort mot sjuttonåringen. Elmo såg ut att vara lycklig, vem skulle inte vara det om man befann sig så nära intill någon så perfekt som Hayley? Den äldre började gnaga sig själv i underläppen medan fingrarna pillade med påslakanet till täcket. Vad tänkte han på? Kanske, bara kanske, att han ville skita i madam Pomfreys anvisningar och gräva ner sig bredvid flickvännen och hennes lurviga katt. Naturligtvis var kanske en underdrift, det var faktiskt precis det han tänkte, inte bara kanske.
Yaosu drog upp täcket mot hakan och fortsatte med sitt stirrande. Hjärnan var fortfarande lite mosig, till skillnad från hur den brukade vara efter fullmånen. Hade han fått behålla elixiret hade han känt sig prima nu, men självklart skulle världen vara emot honom, precis som den alltid verkade vara.
”Får jag lägga mig bredvid dig istället?” Undrade den äldre trevande och vek slutligen undan med blicken. ”Jag förstår om du inte vill det..men såren är faktiskt rena och jag har lindat in dem i ett tjockt lager med bandage tillsvidare”, fortsatte han bedjande och putade med underläppen. ”Jag har förvisso inga kläder..” mumlade han därefter och slog sig själv löst i pannan. ”Äsch, förlåt, jag ska ge mig.” Tjugoåringen gled längre ner i sängen med en utdragen suck tills bara ögonen stack upp ovanför täcket. Vad höll han ens på med? Det var en väldigt bra fråga, det här beteendet hörde liksom inte ihop med Huaze Yaosu överhuvudtaget. Usch, han skulle aldrig genomgå en fullmåne utan elixiret igen, aldrig. Dessa humörsvängningar var hemska.

Jösses, Hayley är alldeles för trött för att hantera den här stämningen. Hon vet inte riktigt vad det är för något med den, men den är absolut inte så värst.. ja, bra. Alla tre av dem är väl alldeles för trötta för att riktigt bry sig om varandra för närvarande. Nu låter hon väl själv tjurig, men hon är så förskräckligt trött och atmosfären gör det inte direkt lättare. Hon tycker förskräckligt synd om pojkvännen, såren ser långt ifrån trevliga ut och han har redan gått igenom rena helvete. Det får faktiskt hjärtat att sjunka, hon har sussat sött medan han haft väldigt ont.
”Jo, jag vet att du hatar det..” Börjar hon och försöker att sluta fokusera på katten. Han är bara så mysig. Tillslut sliter hon bort blicken och lägger fokus på den tre år äldre. ”Men det gör dig inte äcklig när du väl förlorar kontrollen Yaosu, det gör alla ibland. Och du tycker väl inte att alla andra som förlorar kontrollen ibland är äckliga, eller hur?” Det vet han väl redan, att alla gör det ibland. Men hon vet inte riktigt vad hon ska säga för att hjälpa till. Ibland är det väl bara bäst att hålla käften, och kanske det här är en sådan gång. Sjuttonåringen kan inte avgöra det. Jösses, hon suger verkligen på att säga rätt saker vid rätt tillfälle. Lyckligtvis gillar den andre henne trots att hon inte är så värst bra när det kommer till just det. Hayley blir bättre till mods när han föreslår att han ska lägga sig ner bredvid henne, kanske hon inte gjort något dumt trots allt. Ett leende sprider sig över läpparna och hon nickar beslutsamt. Samtidigt blir kinderna aningen rosiga, varför vet hon inte.
”Jag bryr mig inte om du har kläder eller ej.. men om madam Pomfrey hittar dig kommer hon bli förbannad.. men vi kanske kan vara lite mer på vakt?” Hayley flyttar lite på sig till ena sidan så att Yaosu ska få plats där bredvid henne. Hon klappar på platsen, som att ge honom ett tecken på att han ska ansluta sig. Förhoppningsvis kommer Joshua snart för att hålla Zihao road också, annars kommer han nog att börja klaga på dem, som han gjort tidigare.