Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan gjorde sitt bästa för att ignorera Philip så långt det gick, ville inte ge honom någon reaktion att glädjas åt. Gudarna skulle veta att han inte förtjänade det. Hur i hela friden hade hans syster kunnat gifta sig med någon som honom? Men då han drog upp Thessa och att han skickat fingrarna till henne kunde han inte längre låta bli att se på honom nästan i misstro.
"Nej, inte till henne.." Han hade ju vetat om att han nog inte skulle ta sig härifrån. Men tanken på att Thessa skulle tro han var död gjorde det mycket mer verkligt, och hjärtat brast i tanken på att hon skulle få reda på det nu, som höggravid och allt. Han hade hoppats att hon inte skulle ha fött ännu då han ville vara med. Men nu, när han inte räknade med att komma hem, så visste han inte vad han hoppades längre. Vad som vore bäst - kanske ifall hon fött innan hon fick reda på det här. Han hoppades verkligen att hon skulle ta det bra. Ingen tog väl sin makes död bra, men att hon skulle komma över det - han ville att hon skulle bli lycklig igen även om det var utan honom.
"Kanske för att deras kung inte är en idiot." morrade han, kunde inte låta bli längre. Han hade träffat en öm punkt med Thessa, ingen idé att dölja det.

Även om Adriana långt inom sig förstått hur fel hela det här kriget var, så kunde hon inte heller sluta helt med det nu. Hon visste att hon inte kunde lämna sin nuvarande position, för då skulle hon vara tillbaka där hon var för tio år sedan när föräldrarna mördats. Hon skulle absolut inte vara välkommen i Acria, och sannolikt inte heller i Vrale. Med rätta efter vad hon gjort. Nej, hon fick försöka hjälpa dem i den situation hon var. Kanske även för att hon inte var redo att lämna ännu, eller rättare sagt inte honom. Hennes Philip, för hur idiotiskt han än betedde sig ibland så var hon hans. Hon kunde inte sluta älska honom. Nej, hon måste försöka jobba med det hon hade här. Försöka få även Philip att förstå.

Sienna hade svårt att förstå att Rowan var borta, tanken var skrämmande. Men det som var mest skrämmande var nog Thessa. Hennes första reaktion hade varit förståelig, normal, men det här lugnet var mer skrämmande. Även om hon förstod det, och misstänkte att hon nog agerat likadant om hon varit i samma situation och Erland hade dödats. I hemlighet såg hon fram emot att få komma fram till lägret, få försäkra sig om att han var i gott skick - även om hon visste att Thessa skulle förstå henne, så kändes det orättvist.
Självaste vägen till lägret hade känts overkligt lång, och nu när hon äntligen såg Vrales överlevandes läger kunde det inte närma sig fort nog där hon red. Hon hade själv klätt sig för krig, tänkte inte bara stå och se på längre medans alla andra slogs - hon kunde slåss för sig själv och tänkte göra det. Även om hon misstänkte att hennes make skulle ha ett och annat att säga om det, gravid som hon var. Men hon kunde inte låta Thessa göra det här på egen hand. Så snart de kommit till utkanten av lägret hoppade hon av hästen och glömde för stunden av Thessa och alla de andra medan hon klev in ibland tälten på jakt efter Erland. Måste få se honom.

”Åh, han talar!”, utbrast han förtjust och struntade först i vad exakt Rowan hade sagt. Han log stort och sträckte ut armarna i en segergest.
Men så samlade han sig och sänkte armarna. Böjde sig nära gallret samtidigt som han såg mot Rowans slagna ansikte. ”Det är redan försent. Du är ingenting längre. Och snart glömmer hon dig. Annars så..” Han sken upp, som om han fått en idé. ”Så.. ja, jag skulle ju kunna hjälpa henne på traven!” Han skrattade och högt igen och drämde till gallret så att det rasslade igen. ”Du kommer aldrig härifrån. Bäst att du gör dig bekväm. Det här är din grav.”
Han lämnade Rowan för att leta reda på Adriana. Kanske hon kunde få honom på andra tankar? Det var utmattande att ha att göra med en sådan idiot.

I lägret var stämningen densamma som när de landat där efter striden. Om än kanske lite piggare. Mycket sömn och vila för många av de.
Erland hade delat med sig om vad som hade hänt på stridsfältet för de överlevande. Vilket kastade en sorg bland alla. För alla älskade deras kung. Och nu var han tagen ifrån dem. Dvärgarna var först att kräva hämnd, men Erland övertygade de att stanna. Det var många som väntade på att bli hela igen. De behövde samla kraft och styrka. Han var inte ens säker på att det var värt ett försök. Acria hade övertaget.
Istället hjälptes de åt att leva i lägret. Se efter varandra. Jaga och samla mat, hämta vatten. Hålla en god min med spel och lågmäld musik. Delade berättelser och erfarenheter.
Och Erland skulle bryta sitt löfte. Han hade låtit sig öppna gömman där han bevarat Sienna i sina tankar. Och det slog hårt när han föreställde sig hennes ansikte. Deras sista kyss innan hans avgång. Han saknade henne mycket. Och förbannades att hon behövde leva i en värld som var orättvis. En värld deras framtida barn skulle komma till.
Han bad för henne. Behöll henne med sig i sina tankar. Och tillslut vände det från en distraktion till en flykt och överlevnad. Erland hade ett mål att kriga för. Erland hade någonting att strida för. Allting för Sienna och deras framtida barn.
Så blåste de i hornet. Signalerade om folk i sikte. Erland for upp. Trodde givetvis att det var fienden igen för bakhåll. Han höll sitt svärd och skyndade ut över gräset för att få syn på dem där borta. Rida in på området.
”Sienna!” Han släppte svärdet när han fick syn på henne och sprang för att möta henne i sin famn. Brydde sig inte om Thessa eller vilka de hade med sig. Han ville bara ha henne. Känna att han levde. Att hon levde. ”Sienna!” Han kastade armarna om henne när han kommit tillräckligt nära och drog henne till sig i en hård kram. ”Vad gör du här? Åh, vid Oldir, vad gör du här?”, flämtade han sedan när han insåg vilken farlig situation de hamnat i.

Trots Philips ord innan var Rowan oändligt glad att han äntligen gick, att han äntligen fick vara ifred. Han ville bara få sova. Men bara en sådan simpel sak kändes för svår, smärtan ville hela tiden uppehålla honom och hålla honom vaken. Men så fort han slöt ögonen var det som att han såg Thessa framför sig. Såg henne, och i bakgrunden hörde stridens alla ljud. Hörde Erlands ord när han hade fallit. Det hade varit en så märklig situation, allt hade varit svart men ändå hade han långt borta tyckt sig höra vännens röst där. Han insåg också att det antagligen var något som skulle fortsätta besöka hans minne under lång, lång tid framöver om han ens tog sig härifrån igen.

Adriana hade återvänt till hennes och Philips tält, velat vara ifred ett tag. Hon ångrade nästan lite att hon åkt med hit, hon var ingen krigare. Men dem behövde ändå någon slags hjärna bakom allt, speciellt med tanke på att hennes make oftast verkade tänka med musklerna snarare än hjärnan. Åh, hon längtade hem till barnen. Hon älskade livet med barnen Philip gett henne, de var ett sådant glädjeämne. De kunde lysa upp vilket rum dem än kom till. Hon rycktes upp ur sina tankar då hon hörde Philip komma in i tältet.
"Du kan inte döda honom. Inte än." sade hon, hade ganska snabbt insett att det hela faktiskt var logiskt. Han var det bästa vapen dem hade. Hon hade hopp om att Acria skulle vinna det här, men ifall det skulle gå dåligt så var han minst sagt värdefull att kunna byta ut. Dödade dem honom redan skulle den möjligheten vara förlorad.
"Han kan fortfarande komma till användning, och du borde veta att vi måste vänta. och som du håller på kommer du döda honom när som helst." sade hon, lite mer ilsket nu - nej, ilsket var fel ord. Irriterat på att maken inte tycktes ha förstått det på egen hand ännu.

Sienna hade aldrig varit så glad över att se någon som nu när hon äntligen fick vila blicken på sin älskade make igen. Så otroligt glad över att han var oskadd, hon hade inte vågat tro det fullt ut förrän hon sett det med egna ögon. Hon kramade hårt om honom, en gudomlig känsla att få göra igen.
"Åh, Erland. Vad hände?" frågade hon, om allt. Han om någon måste väl kunna svara på vad som hänt i striden, varför de förlorat och vad som hänt Rowan. Hon drog sig bara pyttelite undan kramen för att kunna se på hans ansikte igen.
"Jag kan inte sitta och se på längre när alla omkring mig krigar. Jag måste hjälpa till." sade hon, hoppades att han skulle förstå - men om inte annat att han skulle acceptera det. Att han skulle förstå ifrån hennes ton att det här redan var något hon bestämt sig för att göra, oavsett vad.

Philip fnös. Han höll inte med Adriana och förstod verkligen inte vad det var för fel han gjorde. Det bästa sättet för att få någon att tala och dela med sig var att pressa. Och det hårt.
”Han förtjänar ingenting till. Han är ingenting. En i mängden. En..” Han avbröt sig själv och fnös igen för att gå närmare henne. Han stannade när han stod bara en liten bit ifrån henne. Han iakttog hennes ansikte och höjde en hand för att röra den över hennes kind. ”Adriana.. Visst litar på mig?”, sa han, borta i tankarna. Fantiserade om Rowans död.
Han böjde sig fram för att kyssa hennes läppar och sedan ner mot hennes hals. Det var skönt att känna henne nära. Han ville inte tänka mer. Bara handla och låta instinkterna ta över. Han gav in för sin lust och drog henne närmare sig. Samtidigt som han började andas tyngre. ”Jag vill ha dig.”, sa han mellan kyssarna och tryckte sig nära. ”Du vet att jag skyddar dig. Jag göra allt för Acria. Jag gör allt för.. för våra barn. Och vår framtid. Vi är oslagbara. Se bara hur..” Han kände efter hennes nacke och nuddade lätt med tungans spets över hennes hals. ”..Hur lätt vi krossade honom. Som en fluga.”

Erland såg mot Sienna och rörde vid hennes kind. Det smärtade att tänka på striden. På Rowans fall. En bild som fastnat i hans sinne. Det var svårt att glömma. Kanske omöjligt till och med. ”Vi förlorade.”, sa han först och kände gråten i halsen. Men han var trött. Trött på att gråta. Han svalde. ”Kom, ni måste vara hungriga efter resan. Sätt er här, vid elden. Den värmer. Algir- hämta något att dricka och äta!”
Algir muttrade något ohörbart, men steg upp från sin plats på en stubbe nära intill elden och drog med sig två andra dvärgar för hjälp. Alla var less och trött. Det var inte lätt att leva såhär. De saknade sina hem. Sina vänner. Sörjde de avlidna. En märklig situation befann de sig i.
Erland visade med armen åt Thessa och Galthran att stiga in i lägret. De utbytte inga ord. De behövdes inte. Inte än. Thessa bara nickade och såg åt Erlands håll. Glad över att han var vid liv. Med Galthran efter sig, steg hon närmare elden och slog sig ner på en stock som vilade på marken. Fungerade som sittplatser åt fler. Galthran slog sig ner bredvid henne.
Erland vände sig till Sienna igen. En aning upprörd. Han gillade verkligen inte idén att Sienna skulle ut i krig när hon väntade deras barn. Men han visste också att han inte skulle kunna övertala henne. ”Du lämnar inte min sida, förstår du? Jag låter dig vara med. Men du får inte lämna mig, okej?”, sa han med lika allvarlig ton som henne tillbaka.

Adriana suckade åt honom, förstod vilken utmaning det skulle bli att försöka få honom att inse hur hon menade.
"Han är deras kung. Företrädaren för Vrale, och han symboliserar deras vinst eller förlust. Om något händer är han mycket mer värdefull levande än död. Jag vill att du väntar med att döda honom tills vi är säkra på att vi vunnit." Det var bara logiskt, han var värd sin vikt i guld så länge han levde. Men fortsatte dem på det här viset skulle han inte göra det länge till.
"Det är klart att jag litar på dig, men.." hon hann inte längre förrän hon tystades med en kyss. Jäkla man. Hon hade varit irriterad på honom, men hon fick erkänna att han kände henne lite väl bra. Han visste precis vilka punkter han skulle trycka på för att få henne på helt andra tankar. Hon kunde inte låta bli att lägga armarna om hans hals, ville bara släppa alla tankar och lämna över sig helt åt honom. Men inte riktigt än. Hans gester hade gett henne en liten ide. Hon lät fingrarna leka lite i hans nacke, för att istället sen låta dem leta sig ner längs hans rygg. Sökte upp hans läppar igen för att kyssa honom passionerat, dröjde sig kvar lite extra vid hans underläpp, nästan sugandes innan hon drog sig undan ifrån honom. Backade ett par steg med ett lekfullt leende på läpparna.
"Lova mig. Lova mig att du väntar tills vi vunnit." bad hon med huvudet på sned, hade insett att hans plötsliga lust kunde användas på mer än ett sätt.
"Annars gissar jag att det är se men inte röra som gäller. Vilket vore synd, tycker du inte?" log hon nästan utmanandes, innan hon vände sig med ryggen emot honom för att istället gå bort emot sängen och istället börja snöra upp klänningen. Klockan var mycket, och de båda behövde sova - även om hon anade att det kanske inte var precis så det skulle bli redan.

Av Erlands svar att döma, anade hon att han inte var redo att prata om Rowan än så Sienna beslöt sig för att bara lämna det där. Hon förstod honom, han hade förlorat sin bästa vän där ihop med många andra. Det var en stor förlust de fått erfara, och hon fick försöka tala mer med sin make när allt det här var över. När han var redo för det, vilket inte var ännu.
Hon följde efter dem till eldplatsen, ändå glad över att de var samlade. Dem hade åtminstone något att komma och hämnas med. Hon såg på sin man igen då han talade igen, glad över att han accepterade det. Även om hon visste att han inte var glad över det. Men hon var inte heller glad över att han skulle ut igen, men det var helt enkelt saker som måste göras.
"Jag lovar." nickade hon och fattade hans hand i sin.
"Så länge du lovar att inte bli skadad. Jag tänker inte föda ett barn till utan dig." bad hon tyst och kramade hans hand, hon visste att hon inte skulle klara det. Vare sig förlora honom eller tvingas föda utan honom igen - denna gången tänkte hon då inte låta honom åka iväg innan.

Philip andades njutfullt ut då han kände Adrianas fingrar som lekte över hans nacke och rygg. Han blev med ens mer uppspelt och hoppades på att få komma henne ännu närmare. Lusten avtog inte precis då hon kysst honom tillbaka och på ett retfullt sätt smakat på underläppen hans. Philip gillade det. Han flinade nöjt och trodde sig vara säker på att ikväll skulle de älska.
Alla tankar om Rowan blev mer och mer avlägsna. Planer som sköts till morgondagen eller ett annat tillfälle. Han ville bara vara här och nu.
”Eh, va?”, sa utbrast han förvånat, en aning irriterat då Adriana gått undan. Philip hade inte hängt med exakt på vad som hade hänt. ”Kom hit!”, sa han och vände sig åt hennes håll, bara för att stanna upp. Hennes lekfullhet satte honom i trans. Det var lätt att falla för frestelsen av hennes ord. Ändå gnagde något i bakhuvudet om att han skulle tänka ännu ett varv. Rowan. Det fanns så mycket att förstöra där. Och genom det roa sig.
Men Philip skulle inte anstränga sig. Just för det. Det var jobbigt. Att behöva fundera ut och tänka. Och med denna skönhet framför honom.. nästan intill omöjligt.
Därför gav han ifrån sig ett skratt och gick efter sin hustru för att lägga armarna om henne och trycka sig nära. ”Jag lovar.” Han sträckte sig efter hennes öra för att bita retsamt i hennes örsnibb. ”Ja, det vore.. synd.” Han var alldeles för fokuserad på att få av henne klänningen för att bry sig om något annat.

Erland såg på hur de samlades kring elden. Men han hade inte slagit sig ner med de andra. Han tvekade.
Under tiden han varit kvar på lägret hade han känt sig ansvarig att se efter alla. Men här var de i gott sällskap, och nu med Thessa på plats, så skulle hon stå över och förhoppningsvis kunde soldaterna anförtro sig till henne. Fast Erland såg att det inte var samma Thessa de lämnat i Eimport. För det första var hon inte längre höggravid, vilket skrämde Erland för att han antog det värsta med tanke vad han och Sienna tidigare varit med om. Hon verkade mer inåt. Sa inte så mycket. Och sliten. Han klandrade henne inte. Och den här mannen hon hade med sig.. Galthran? Han gick som en skugga efter henne. Erland visste inte vad han skulle tro.
Men med den vetskapen kändes det ändå okej att han kunde få ursäkta sig och få egen tid med sin hustru. ”Kom, Sienna.”, sa han och lämnade de andra.
Han tog med henne bort till det tält som tillhört Rowan och slog sig ner på bädden. Han klappade bredvid sig för att visa att hon skulle slå sig ner. ”Sätt dig.”, sa han och kände gråten igen. Kanske var det tröttheten med glädjen och sorgen. Det hade varit så slitsamt, men han hade vilat i tankarna att få återse Sienna. Och nu var hon här. Men Rowan fattades.
”Varför är inte Thessa gravid längre?”, sa han först, bara för att få bort sin undran. Han ville veta. Hade samma olycka skett, då var Erland säker, då vilade en förbannelse över slottet i Eimport. Sienna skulle inte få föda där då.
Han tystnade och sträckte sig efter hennes hand. Ville verkligen känna att hon var där. Att det inte bara var en dröm. ”Jag visste inte, Sienna. Acria. Naturfolk..”, han snyftade, irriterat, ville verkligen inte gråta. Kroppen tycktes inte vilja samarbeta. ”..De var för starka. För många. Varelser.. Jag såg..”, han skakade på huvudet. Det gick för fort. ”Nej. Inte än. Berätta om Thessa först.”, sa han sedan bestämt och nickade som om han övertygat sig själv.

Adriana skrattade glatt till då hennes make skyndade fram till henne igen, hade räknat med att detta skulle kunna övertala honom. Så typiskt män. Men ändå älskade hon honom för det, och det var inte heller som om hon klagade. Efter att ha fått det bekräftat kunde hon slappna av igen och istället fokusera helt på honom, överlämna sig åt lustarna och släppa alla bekymmer för en stund.
”Visst vore det?” Fnittrade hon, hade egentligen tänkt viska fram det på nåt fint vis men det satte hans lilla nafsande stopp på. Hon log brett och snurrade runt emot honom igen, lade på nytt armarna omkring hans midja för att kyssa honom igen.
”Nå, inte hade du väl tänkt låta mig vara den enda avklädda här älskling?” Samtidigt som hon talade lät hon fingrarna slinka in under hans tunika.

Sienna blev glad och lättad då Erland bad henne följa med, ville gärna ha en stund ifred med sin man. Särskilt som de inte setts på så länge. Det var visserligen inte mer än någon vecka sedan sist, men ändå för länge i hennes tycke. Dessutom var stämningen tryckt på något vis omkring soldaterna och Thessa vilket förstås inte alls var så konstigt.
Väl inne i tältet hon anade måste vara hans slog hon sig ner intill honom och tog hans hand i sin. Letade efter rätt ord, även om det inte alls borde vara svårt. Men ändå var det precis det, så otroligt svårt. Alla jobbiga känslor kom bubblandes upp till utan igen då hon äntligen var med Erland igen. Hon dröjde med svaret och kramade hårt om hans hand då han talade igen. Gav henne ännu mer skuldkänslor över att hon kände på det här viset, kände det som om hon inte borde ha rätt att vara ledsen. Inte nu, inte när alla andra hade desto mer smärtor. Hon var den lyckligt lottade just nu, hennes man levde ju åtminstone.
”Hon födde strax innan Merek kom. En son, han mår bra.” Sade hon men trots att det var glada besked kunde hon inte hindra tårarna från att börja rinna. Fan. Inte nu, hon ville låta honom tala först. Hon ville kunna stötta honom.
”Jag var med när det satte igång, och jag kunde inte lämna henne då. Men det var hemskt, det var som att gå igenom allting igen. Förutom att jag aldrig fick hålla om mitt barn.” Hon snyftade lätt till, arg på sig själv över att hon inte kunnat vänta. ”Helvete, jag borde inte vara ledsen nu. Inte när.. inte med allt som hänt. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är så rädd. Rädd för att föda igen, rädd att förlora en till.” Det sista nästan viskade hon fram.

”Sssch, säg inte mer.”, hyschade Philip när han smakade på Adrianas hals igen. Det fanns inte fråga om fokus på något annat nu. Bara Adriana. Bara värmen, hud mot hud. Lusten ledde honom. Han gjorde som hon sa och lossade bältet kring byxorna för att dra av sig dem. Sedan tunikan. ”Kom hit.” Han lade sig ner på bädden och tog hennes hand i sin. Han höjde handen mot sina läppar och kysste den ömt. Men otålig som Philip var satte han sig upp igen för att sträcka sig efter henne och få henne att skynda på. Det var bråttom.
När deras ansikten var nära varandras igen kysste han hennes läppar först försiktigt, för att sedan mer passionerat smaka av henne.

För ett ögonblicks sekund var Erland lättad. En son. Thessa hade fött en son. Rowans son. Som var frisk. Men lika snabbt rycktes han ifrån lättnaden då oron tog över. Sienna grät. Han såg tårarna rinna. Men istället för att gråta med henne tog lugnet över och allt han ville var att trösta henne. Ta bort hennes sorg.
Försiktigt sträckte han sig mot hennes ansikte och torkade bort tårarna med tummarna för att sedan kyssa kinderna. Det kanske skulle hjälpa. Att bara få vara nära en minut. Att få pusta ut och andas. Han förstod hennes sorg. Igen blev han påmind om hur orättvis världen var.
”Du gjorde ditt bästa, Sienna.”, fick han fram tillslut och placerade en hand om hennes bakhuvud för att dra henne närmare sitt bröst i en omfamning. Och när inte Sienna kunde se hans ansikte längre, grät Erland med. Tyst och stilla rann tårarna nerför hans kinder då han tänkte på deras förlorade son. ”Du gjorde ditt bästa.”, sa han igen och slöt ögonen. Önskade att deras son fått leva. Men accepterade ändå vad som hänt hade hänt. Tillräckligt i alla fall. Han kände sig tvungen. För att inte gå under. Dessutom hade de annat liv framför sig. Sienna var gravid igen.
Erland samlade sig sedan och drog efter ett andetag. ”Jag är så stolt över dig.”, sa han sedan. Orden verkade inte räcka till. Därför tystnade han och lät sig vila i varandras famnar i någon minut till.

Även om Sienna kände sig redo, så var ändå nervositeten väldigt påtaglig när dem stod inför striden. När de båda styrkorna rusade emot varandra. Hon hade egentligen aldrig varit i en riktigt strid tidigare, endast tränat och även om hon ville kalla sig skicklig där så hade hon ju aldrig testat det på riktigt. Hon kunde bara föreställa sig hur annorlunda det blev när det verkligen gällde, när ens liv stod på spel. I Siennas fall inte bara hennes eget. Hon var ändå glad över deras uppdrag, att befria de som tagits tillfånga - det var farligt att ta sig in i lägret, men på något vis kändes det lugnare än den stora striden.
Hon räckte sig efter Erlands hand intill henne för att krama den en sista gång innan hon släppte, bara sekunder innan styrkorna drabbade samman och allt blev ett enda virrvarr. Ändå var hon knivskarpt koncentrerad på målet och att inte tappa bort Erland. Den första fienden som kom nära henne var en alv, och det första hon reagerade på var dess kvickhet. Men till Siennas fördel i det hade hon aldrig varit särskilt stor och hade fått kompensera det med kvickhet. Kanske gjorde det att hon fick lättare att hänga med i svängarna. Efter att ha parerat två av alvens slag lyckades hon få in ett eget emot hans bröst, och alven sjönk ihop i en hög då hon drog ut den igen. Hon hann vända sig om för att möta en sån där märklig naturmänniska, och höjde handen. Bara det verkade stoppa den, som den omedelbart såg stressat omkring sig och tycktes se något som ingen annan såg. Vilket ju stämde också. Den släppte förskräckt svärdet och flydde.

Det hade blivit full fart i Acrias läger då Vrale gått till attack igen. De hade inte fått mycket till förvarning, och Adriana befarade att det skulle bli till deras nackdel. Fast befarade var nog fel ord, för hon var inte längre säker alls på att det skulle vara något dåligt. Tvärtom kanske Acria behövde den här förlusten. Hon kände också på sig att något viktigt höll på att hända. De flesta männen hade skickats iväg till striden, och det var bara några få vakter kvar hos henne och fångarna. Egentligen hade det varit fler, men hon hade skickat iväg dem då de andra gått. Hon ville inte ha för många möjliga vittnen.

Så kom tiden igen då Vrales styrkor skulle möta Acrias styrkor igen.
Det var vid solens första strålar. Det hade knappt varit någon sömn för någon i Vrales läger. Isåfall bara ytligt. För de visste att det här var deras andra och sista chans.
Erland repeterade i huvudet hur han skulle närma sig Acrias läger och ta reda på Rowans kvarlevor. Det var han skyldig riket. Skyldig Thessa.
Han hade ju trott att i den tidigare striden kunnat ha ett öga åt sin konungs håll och bästa vän. Men som alla andra strider så var det hela oförutsägbart.
Dvärgarna var desto mer hämndlystna. Det hördes i deras frustande och svordomar. Yttrade så hemska förolämpningar att Erland kände en annan nivå av respekt för de. Det var tur att de stod på deras sida.
Men Thessa. Hon hade inte sagt något. Och Erland hade inte förmått sig att ifrågasätta hennes beteende.
När det hopat sig för striden och de bytt om till rustning och beväpnat sig, satte hon och Galthran upp på varsin häst för att rida till fältet.
Erland kunde inte protestera. Det fanns något outtalat om att det ändå var Erland som höll i själva striden. Thessa ville ändå delta.
Det var oerhört riskabelt som enda regent kvar av Vrale. Men han visste bättre än att säga emot sin drottning. För nog hade hon också något att strida för. Och Erland skulle låta henne.
Han visste inte vad hon var kapabel till i strid mer än magin hon besatt. Men han såg henne i nya ögon då hon red fram med Galthran på fältet. Hon var iförd i rustning, spännen och snörning. Även om hon inte var en krigare, så såg hon ut som en.
Erland skulle inte fokusera mer då det bröt ut och återigen fick han mötas av varelserna från naturriket.
Galthran satte av hästen som frustade. Thessa satt kvar på sin och såg ut över det kaotiska slaget med en tom blick. Bara beslutsamheten höll henne vid medvetandet. Död. Hämnd. Hon var där för att krossa dem. Hon kände hatet välla över henne och knöt nävarna hårdare kring hästens tyglar så att knogarna vitnade.
Galthran behövde ingen order eller förklaring. Han hade hört Thessas bön när hon skrek i panik och mörker efter hjälp. Han visste vad han behövde göra. Det enda han kunde göra.
När han stigit av hästen tog han lugnt ett steg fram. Ännu hade ingen av varelserna från Acria satt sikte på de. Varelserna brottades med soldaterna, dvärgarna, Erland och Sienna.
Lika lugnt drog han svärdet ur sin skida så att det gav ifrån sig ett metalliskt ljud. Ingen hörde på förstås. Bara Thessa. För att hon var närmast.
Han väntade inte på någon signal. Utan istället riktade hn med svärdets spets mot marken och drog den över den steniga terrängen, gräs och grus. Och efter sig lämnade det ett spår av ljus. Samma skimrande gröna ljus som Thessa också frammanade vid sina trollkonster.
Han gick lugnt och hörde hur det knastrade medan svärdet gled efter marken. Och när han gått flera, flera, meter i samma bredd som fältet, fallerade marken där svärdets spets nuddat det. Det blev gropar och rasade hisnande fort. Dammade och flög.
En tystnad och stillhet lade sig. Sedan hände det.
Ur groparna sträckte sig något. Beniga händer, armar och ben. Ihåliga ansikten och med ett skriande ljud som fick vartenda hår på kroppen att resa sig. Skelett.
Inte bara en handfull. Utan de vällde ut. Klättrade och kravlade sig ur hålorna. En del i rustningar, en del utan. Alla beväpnade med yxa, svärd eller spjut.
Thessa lät en tår rinna nerför hennes kind när hon hörde skriandet. För hon visste att skeletten sprang för död. De skulle inte kunna ta Rowan tillbaka till livet.
Galthran satte upp på hästen när han såg de sista av de resta döda rusa för slakt. Han inväntade Thessa.
Hon drog sitt svärd. Tillsammans med sin äldsta vän red hon mot striden.

Erland gick bara på automatik. Känslorna var som bortblåsta. Det fanns inte på kartan att tänka på att bespara liv eller tveka.
När arméerna möttes gick han fullt in för att döda alla fiender i sin väg. Och Erland var stark.
Han högg en av nympherna där hon svävade i luften så att hon for till marken. Och sedan var det alver. Han svor högt och högg lika starkt som tidigare när han träffade över bröst och hals. Vartenda slag var en hämnd och vinst.
Bara dvärgarna verkade vara desamma. De jublade och vrålade av skratt av varje träff. Varje skalle som krossades, varje bröstkorg som genomborrades.
Han hade velat ha koll på Sienna hela tiden och var fast besluten vid det. Han hade kramat hennes hand och sedan tillsammans hade de rusat mot fienderna.
De närmade sig lägret när de korsat fältet.
När de kommit tillräckligt nära hörde Erland hur han flåsade av ansträngning och hukade sig för att göra sig så liten som möjligt.
Förmodligen fanns det vakter här. Men Erland och Sienna var två. Och skickliga.
”Häråt. De har inte fångarna i mitten.”, viskade han åt Sienna och utgick från sina tidigare erfarenheter.
”Jag tror det är härborta.” Han nickade mot utkanten som vette mot skogen. Där breda trädstammar växte. Naturfolket fortsatte att överraska med deras arkitektur och dekor. Det var inget liknande något Erland sett tidigare. Han kunde inte beskriva det mer som ett med naturen.
”Håll vakt. Jag går in.”, sa han och bytte en blick med sin hustru. ”Jag kallar på dig om jag behöver hjälp.” Han höjde ett finger över sina läppar för att förtydliga att hon skulle vara tyst. Sedan smög han sig närmare hålan. Den fulaste av den. Nog skulle det väl vara fängelsehålorna? Där de hade sina fångar.