Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon såg på honom och nickade.
"Jag har haft det bra. Folk har tagit hand om mig..." Sa hon med ett leende. Sedan gick hon till köket och såg på all mat som dukats upp.
"Men snälla någon..." Sa hon tyst.
"När jag blir frisk ska jag se till att ni får frukost av mig." Hon slog sig ner och kastade en blick mot Vincent som ställde sig vid Alistair.
"Hur är det?" Viskade han lågt

”Jag hade bara svårt att somna igår... Nu vill jag bara få den där balen överstökad”, svarade Alistair och såg mot Vincent innan han satte sig på en tom plats runt matbordet. Sammanlagt hade han nog inte skrapat ihop särskilt många timmars sömn de senaste veckorna.

Då dök även Julian upp och slog sig ner på den tomma stolen intill Celia. Han gäspade trött och sträckte armarna i luften innan han började ta för sig av det som fanns framdukat på bordet.

"Ni ser alla så trötta ut." Lily log mjukt mot dem och tog några frallor och lade dem på sin tallrik.
"Sov ni inte alls igår?" Hon såg mot Vincent som ryckte på axlarna.
"Vi hade lite att göra igår men inget vidare." Han såg mot sin syster och log.
"Så Celia sov du bättre sedan? Ska jag ringa pappa kanske?" Han hällde upp kaffe och förde koppen mot läpparna. Men han visste att han inte skulle ringa Wiliam.
"Vilken färg har era klänningar?" Frågade han för att lätta på stämmningen.

Celia hade börjat plocka på sig av frukosten, men stannade upp när Vincent frågade om hennes sömn.
”Ja, jo….”, svarade hon osäkert. ”Jag funderade på att ringa honom själv efter frukosten”.
”Celia hade en mardröm som höll henne vaken inatt”, förklarade Julian för Lily.
”Det var ingen–”, protesterade Celia, men tystnade sedan frustrerat.
”Det är lugnt Celia, de flesta har gått i sömnen någon gång. Jag har gjort det flera gånger”, fortsatte Julian, men fick lite dåligt samvete när han såg hur hon blev rödare i ansiktet och sänkte blicken till sin tallrik.
Celia bet sig i läppen och för en kort stund såg det nästan ut som att hon höll på att börja gråta, men när hon lyfte huvudet igen var hon åter sitt vanliga, glada jag.
”Åh nej, försök inte Vincent. Vi kommer inte avslöja någonting om våra klänningar. Det skulle förstöra överraskningsmomentet”, sa hon och log.

Lily lutade sig mot Celia och lade armarna om henne. Visst såg hon hur ledsen hon var men log när hennes leende kom tillbaka.
"Jag vet inte ens vilken färg den har..." Sa hon med ett lätt skratt och såg mot allt som stod på bordet.
"Och vi ska äta allt?" Hon stirrade på Alistair.
"Är ni helt knäppa?" Sa hon men såg mot Vincent.

"Njaa inte allt i dag men det mesta äter vi. Jag brukar ha päronmarmelad och brie på mina mackor. Sen ett glas juice och till det en kopp starkt kaffe." Sa han med ett skratt.

Flera timmar senare stod killarna samlade i hallen, alla klädda i skräddarsydda kostymer och bländande vita skjortor. De väntade på att flickorna skulle komma ut från Lilys rum och Julian hade snart tappat allt sitt tålamod.
”Är nu färdiga snart?”, frågade han högt nog för att de skulle höra honom genom dörren.
”Tålamod! Konst tar tid”, kunde de höra Celia snäsa från andra sidan. Men till slut hördes en nyckel vridas om och dörren åkte sakta upp.
”Det var på tiden...”, muttrande Julian, men tystnade tvärt när han såg Celia kliva ut och avslöja en vacker, röd klänning som framhävde hennes perfekta figur.
Hon bar guldsmycken, och det långa håret var utsläppt, men stylat, och vilade över hennes ena axeln.
Celia snurrade ett varv för att visa upp sig själv. Smekte sedan det kostbara tyget och njöt av att känna hur klänningen böljade runt kroppen då hon rörde sig.
Och när hon var färdig med sin entré vände hon sig mot sovrummet igen.
”Kom nu Lily, de andra väntar”.

"Jag känner mig fånig..." Hon såg på sig själv i spegeln och snurrade runt.
En underbart vacker marinblå klänning med skimmrande inslag, Gnistrande smycken prydde henne och hennes hår var elegant uppsat med några få hårslingor ramade in hennes ansikte.
Hennes smink var som ett konstvärk och hon betraktade sig själv. Så här hade hon aldrig sett ut.
Hon kunde höra Julians röst på andra sidan och hon såg mot Celia.
"Ska vi inte gå? De har väntat så länge..." Viskade hon. Men när Celia hade försvunnit så kände hon hjärtat att slå allt fortare och hon höll nästan på att svimma av. Men när hon hörde Celias röst igen tog hon ett djupt andetag och klev ut till de andra.
Rodnaden spred sig fort när hon synade dem.
Caleb var den första som sa något och han harklade sig.
"Jag har några operahandskar till dig. Så folk inte frågar om bandaget.."

Varken Alistair eller Julian kunde släppen blicken från den unga kvinnan i marinblå klänning som nu stod framför dem. Hon var lika vacker som en stjärnklar natthimmel.
”Jag sa ju att du skulle få dem att tappa hakorna”, skrattade Celia när hon såg killarnas häpna ansikten.
Julian väcktes till slut ur sitt tillstånd och tog ett steg framåt för att erbjuda Lily sin arm, men Alistair hade redan hunnit fram före honom.
”Du ser fantastisk ut”, sa han med en så låg röst att bara Lily kunde höra honom innan han gjorde en snabb bugning och sträckte fram en arm för att kunna ledsaga henne till den väntade bilen.

Hon kunde inte låta bli att skratta och hon log sitt varmaste leende mot dem båda.
"Åh jag som tycker jag ser löjlig ut..." Hon tog försiktigt Alistairs arm och hon såg över axeln mot dörren.
Men sedan log hon mjukt och såg mot Celia.
"Du är fantastisk. Att du kan så mycket."
Alistairs parfym stack henne i näsan men hon älskade den. Hennes egen var lätt men med underton av trä.
"Och du ska lära mig dansa." Viskade hon medan hon klev ut genom dörren.
Vincent hade tidigare plockat ihop rullstolen och den låg i bakluckan på bilen.

Caleb log mot Celia.
"Du är så vacker. Jag hoppas du vet det. Nu ska vi ha kul. Om Julians pappa så leta rätt på mig. Du vet hur han är...."

Alistair ledde in Lily i bilen och satte sig sedan på sätet bredvid henne. Hans kostym skiljde sig en aning från resten av sällskapets då familjens sigill fanns vackert broderat på jackans bröstficka. Han gillade det egentligen inte, men Michael insisterade på att han bar symbolen under den årliga balen eftersom festen arrangerades för att hylla deras familj och allt de gjort för staden… Men om de bara visste…
”Säg till om du känner dig minsta obekväm under kvällen”, sa han till Lily innan de andra klivit in.

”Tack, Caleb. Du ser inte så pjåkig ut du heller.”, svarade Celia med en lätt rodnad på kinderna.
”Och tro mig, jag vet hur han är... Tror du att han faktiskt kommer gå hem med sin fru ikväll? ”, skrattade hon. Trots sina höga klackar rörde hon sig säkert och elegant. Hon lämnade lägenheten tillsammans med de andra och när alla klivit in i bilen rullade den iväg mot byggnaden där balen skulle äga rum.