Det 25:e Hungerspelet. [SV] [THG]

Det var det jag reagaera på! Kom ihåg det nu

Då har jag väl bara dragit slutsatsen med tanke på morflinisterna. Fast jag tror att jag läst det någonstans.

Bra ♥ *bevakar*

Kapitel 3

Jag minns allt fast ingenting. Jag ser allt runt omkring fast jag är blind. Jag blinkar, blundar. Jag försöker lyfta upp mina händer till ansiktet men mina armar vägrar samarbeta. Jag ser ner på mina händer, det har börjat rinna blod från det lilla sticket jag fick på pekfingret av fredsväktarna. Sakta, sakta rinner bloddroppen mot min fingerspetts och sedan trillar den ner, faller mot marken. Det känns som om hela världen rör sig som i slow motion runt omkring mig. Långsamt kommer fredsväktarna emot mig. Alla som stod runt omkring mig har nu tagit ett steg tillbaka. Jag ser en skymt av mig själv på den stora skärmen. Så lugn. Jag ser så lugn ut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jag blir så förvånad. Det ger mig kraft att ta ett litet steg i riktning mot scenen.
Sedan slår verkligheten till emot mig som ett knytnävsslag. Färgerna får mina ögon att tåras och ljuden dunkar mot mina trumhinnor.
”Janice Malone, kom upp på scenen! Kom upp hit, kära du!” säger Kaysee Oman. Av någon anledning tycker jag att hennes röst låter så nedvärderande att jag vägrar ta ett steg till. Men fredsväktarna tar tag i mig och jag tvingas upp mot scenen. Väl däruppe ser jag ut över havet av människor. Trots att de säkert lider med mig vet jag att alla flickor kan känna sig lättade nu. De bryr sig inte om mig, så länge de själva och deras systrar klarar sig är de nöjda. För dem är det bara att gå hem, och hoppas att de inte blir dragna om ett år. Men alla vet ju att människosläktet alltid varit själviska så jag känner mig inte förvånad. Sedan ser jag de få personer som jag verkligen älskar. Aime står ganska nära scenen. Jag ser att hon håller i en annan flicka för att få stöd och tårar strömmar nerför hennes kinder. Detsamma gäller mor och far som står i klungan av personer som antingen är för unga eller för gamla för Hungerspelen. De är lätta att hitta eftersom människorna runt omkring dem har skingrats. Och till sist är det mina systrar, som fortfarande håller varandra i handen. Men nu är greppet krampaktigt och desperat. De är nästan identiska och de ser så små och sårbara ut. Jag känner mig glad att det blev jag och inte någon utav dem. Plötsligt känns det som om alla står tillsammans med någon. Alla håller i någon som de älskar och som älskar dem. Jag är den enda som är själv. Själv mot alla. Och jag slås av att jag faktiskt ska kämpa på liv och död, att jag ska in i en arena som jag antagligen inte kommer ut ifrån. Jag måste hindra mig själv från att skrika, jag sätter handen för munnen och jag börjar skaka. Jag vet att jag borde tänka taktiskt. Man ska inte visa sig svag för de andra tävlandena, men jag bryr mig inte.
”Adam Rolls.”
Jag känner igen namnet på pojken vars lott just blivit dragen ur skålen. Och när jag ser honom föras mot scenen, rädd och överrumplad, kommer jag på vart jag har sett honom. Han går i samma klass som mina systrar, alltså är han inte äldre än tretton år. Tretton år. Han är smal som de flesta fattiga barn, däribland jag. Han ser så liten och oskyldig ut och jag känner hur ett hat bubblar upp inom mig mot regimen. Sedan lägger Kaysee armarna om mig och Adam Rolls, vi står helt förstenade. Jag kikar över till höger på pojken. Han verkar ha samlat sig mycket snabbare än mig. Han stirrar envist rakt fram.
”En applåd för våra spelare! Må de göra Distrikt 6 stolt!”
De flesta applåderar, men klappandet dör snabbt ut. Sedan känns det som om jag kopplas bort från världen.
__________________________________________

Som sagt, blir glad för all kritik!

Bra ♥

Jätte bra!!

Tack så mycket! :')

bravo!!!! *applåder*

Omg ♥ himla bra!

Tack ♥

Håller på att skriva för fullt, lägger upp ikväll eller imorgon