Emo love? (privat rollspel)

(nej det är bra emos e ju deppiga hehe...)

När håret är plattat och sminket på går jag äntligen ifrån helvetet, eller med andra ord mitt så kallade "hem".
Erik pratar med mig med eld i blicken, han har tydligen hittat på något extra spydigt att säga till mig idag... Men jag lyssnar inte the cure är nämligen på högsta volym i hörlurarna.

Tunnelbannan fortsätter fortsätter och fortsätter i all oändlighet. I timmtal. Man skulle kunna sitta kvar här förevigt.
-Sasha kom igen. Du vet att jag alltid velat skriva en poesibok.
Jag är arg sur ledsen och förnedrad på perrongen fem minuter innan tåget skulle komma berättade han att han skulle börja poesiskola på Kulturhuset jag hatar honom för det. Jag hatar honom.
-Ja det vet jag väl!!fräser jag till svar. Men du behöver fan inte någon jävla lärares hjälp! Vi gav ett löfte vi mot värden and no matter waht!
*nästa T-centalen* hörs plötsligt i våra öron.
-Bäst du går av man vill ju inte missa första dagen i poesi skolan. Mumlar jag. Och han gör faktiskt det Love Ka'yti går av utan ett ord från hans läppar.

Jag går ut ur bussen och ser den gamla beigea byggnaden framför mig.
Fan här har man gått varje dag i 10 jävla år och tänkt att det snart är slut, men pluggandet verkar vara oändligt jag börjar nästan tro att det där med examen är en lögn. En extra bra Håkan Hellström låt spelas i lurarna och helt plötsligt så känns allt lite bättre.
-Emmy? Johanna ropar på mig och viftar tröttsamt med armarna.
Jag går fram till henne och ger henne en kyss på kinden, det har blivit som en tradition för oss, som en kram fast mer nära.
-Och du e död eller? frågar jag och och tittar menande på hennes ansiktsutryck.
-I princip. Säger Johanna och jag ser hur hon kämpar med ett svagt leende.
Vi går tillsamans emot skolans entré dörrar, som leder in till aulan. En tjej som jag sett förut kommer gåendes en bit framför oss, hon umgås med några i vårt gäng och jag blir genast intresserad om vem hon egentligen är.
Johanna ser det och harklar.
-Det är Sasha, du vet hon som hänger med Love eller gjorde rättare sagt det sägs att han övergav henne i den här helvetes skolan och bytte till någon sorts skrivar-klass. jävla tungt för henne.
Jag nickar och kollar åt hennes håll hennes ansiktsuttryck är spänt men ändå vackert.
fan för Love tänker jag och ser en sista gång på Sasha innan hon försvinner in en av entré dörrarna.

-Är det sant?
-Va? Jag tittar drömmande upp från min tallrik med potatismos och köttbullar Diana tittar menande på mig.
-Att du och Love...
Jaha ännu en ny bästisförfrågan.
-Snälla bara sluta.... Jobbigt ämne du vet. Är det ända jag får ur mig. Diana svarar något men jag är upptagen av en tjej vid andra änden av "emo bordet". Emmy. Hon har alltid varit den man vill vara den som alla tar på allvar. Bara för att hon har döda föräldrar eller hur det nu var. Hon är fin på något sätt som en fulländad blomma. Hon tittar konstigt på mig och jag inser att jag suttit och stirrat på henne. Jag reser mig genast.
-Ska du inte äta? Diana och Gabriel tittar förvånat på mig.
-Nej jag köper en macka sen. Den här var äcklig. Sen går jag. Jag vill sitta i ett hörn och tänka. Ensam. Eller möjligen med Emmy diskutera Håkan Hellström eller någon annan bra. Fast hon har väl andra saker att göra.
Tänka gör inte många.

Diana börjar med ett förslag om häng efter skolan, jag tar snabbt tag i min tallrik och reser mig hastigt, Diana är ingen jag vill va med nu.
-Jag går och köper cigg. ljuger jag och alla runt bordet nickar.
jag går ifrån dom och dumpar min tallrik i ett diskställ och småspringer ut ur matsalen.
Jag kämpar mig fram bland ettor och mellanstadie-elever till det vanliga stället, dit jag alltid går när jag vill komma ifrån alla andra. Det ligger under den stora ingången till c-huset som dom flesta inte vet om och dom som vet inte använder. Den är alldeles för öde och speciellt sunkig för dom flesta, men för mig är inte mycket läskigt eller äckligt jag har kanske gått igenom alldeles för mycket för att ens vara rädd för saker.
jag hukar mig och sätter mig under trappan, jag gräver runt i fickan efter cigg-paketet.
-Jag kan bjuda om du vill! Säger Sasha och sträcker ett cigarett-paket emot mig.
Jag rycker till.
-Vafan gör du här? frågar jag med chockerad blick.

Jag visste att hon skulle reagera så. Men inte fan kunde jag veta att hon skulle komma hit.
-Jag skriver poesi svarar jag lungt.

Posei? A ok och därför har du rätt att skrämma skiten ur folk? Jag säger det irriterat och alldeles för hårt.
En klump växer i magen, vafan Emmy? För en stund sen tyckte du synd om flickan och nu skäller du på henne som om hon vorre av den jobbigaste sort.

Jag tittar skärrat på henne. Hon av alla människor borde väl veta hur det känns när man är ensam.
-Nej men förlåt då. Jag brukar gå hit för att tänka att vara ensam. Men visst jag kan gå.
Jag packar ihop mina saker.

jag säger det och tittar ner i marken min lugg döljer mina ögon, jag skäms.
-Förlåt själv, jag är ingen att leka med när jag vaknat av min idiot till brors skrik... Jag försöker med ett snett léende, hon svarar inte.
-Gå du bara, inte ska du slösa tid på någon som jag.
Jag säger det med uppgivenhet i rösten, jag har inga förhoppningar att hon ska stanna.

Vem som helst annars skulle jag gått. Till och med Love. Men jag tycker om henne på något sätt hon är som en sol man blir glad av attt bara vara i närheten av henne. Så jag säger.
-Här är plats för båda. Så ville du ha cigg eller?