Rollspel: Det utvalda

Efter provet gick jag till mitt skåp.
-Va inte det där provet jättesvårt, frågade min kompis.
-Felicia, du vet redan vad jag tyckte om provet, det var super lätt!
-'Nej det va super svårt du vet att jag har svårt för Historia.
-Ja, det vet jag vell, Kom nu, det är lunch!

William


Jag satte mig längst bort i klassrummet i ett ensamt hörn. Endast de som kom sist satte sig nära mig, eftersom alla andra platser var upptagna.
Magistern delade ut ett prov. Jag ögnade igenom frågorna och konstaterade att jag inte kunde ett skit.
"1478", hördes en barnröst bakom mig. Jag hoppade ofrivilligt till och såg hur ett par killar roat tittade på mig.
Jag vände långsamt huvudet bakåt och såg en flicka stå där, i tolvårsåldern. Hon var blek.
Jag vände mig om igen och skrev ner årtalet på pappret.
"Hjälper du mig om jag hjälper dig?" frågade flickan.
Jag skrev: 'Ledsen, jag kan inte hjälpa dig.'
"Men du ser ju mig! Du är den enda som gör det!" utbrast hon.
'Jag vet inte mer än vad du gör.'
Flickan suckade. "Gareth Saunderson", sa hon sen. "Pluggar du inte, eller?"
'Nej.'
Jag skrev ner namnet på pappret. 'Jag vill gärna hjälpa dig, men jag vet inte hur. Leta upp någon annan.'

Vi gick hem till Mel. Det är underbar dag för att skolka sa jag till Mel. Håller helt och hålet med dej kära Rox ska jag hämta något att dricka så kan vi sätta oss utanför huset. Visst. Svara jag. När Mel hadde försvunit ut i köcket så började något extremt konstit att hända. Jag började liksom sväva en centimeter över golvet. Efter några sekunder slutade jag att sväva. Jag stod och stiradde på mina skor när Mel kom tillbaka. Vad håler du på med?! Frågade hon. Inget. Svarde jag.

William


Lektionen var äntligen slut och jag kunde lämna in provet vetandes om att jag nästan hade alla rätt, om nu flickan hade talat sanning.
Flickan följde efter mig till matsalen. Hon tittade på när jag tog mat, men tog inget själv. Hon försökte prata med mig, men jag svarade inte. Folk kunde ju inte se när jag pratade med mig själv.
Så jag satte mig och åt upp maten så fort som möjligt, för att sedan kunna gå till den övergivna toaletten där bara vaktmästaren var, eftersom han var tvungen att städa där. Trots att ingen elev gick där, vilket var ganska onödigt.
Men där kunde jag i alla fall få prata ostört med flickan.

Väl inne på toaletten kom flickan direkt.
"Varför ignorerar du mig? Du måste svara, du är den enda som ser mig!" sa hon ilsket.
"Jag kan inte prata med dig offentligt. Folk tror att jag är galen", viskade jag.
"Men du kunde i alla fall gett mig ett tecken!"
"Det är just de tecknen som alla ser, tro det eller ej", sa jag buttert. "Men vad vill du?"
"Jag vill ha din hjälp."
"Hur skulle jag kunna hjälpa dig?"
"Du kan prata med min mamma och berätta hur jag dog och att jag mår bra."
"Hur dog du, egentligen?" frågade jag och granskade henne. Hon bar en gul sommarklänning med tusenskönor på.
"Jag ramlade och slog huvudet i en sten, ser du?" sa hon och vände bakhuvudet mot mig. Ett stort blodigt sår syntes tydligt och gjorde håret omrkring såret rött, när resten av det var blont.
"Jag är ledsen, jag gör inte sånt", sa jag och vände mig om för att gå ut, men hon var redan där mitt framför mig. Jag ryggade undan. "Måste du göra sådär?"
"Du måste hjälpa mig!" skrek hon förtvivlat. "Mamma måste veta att jag mår bra."
"Gå till din mamma och överraska henne", föreslog jag nonchalant.
"Det har jag redan gjort, hon är vettskrämd nu."
"Osis", sa jag.
"Men hjälp mig!"
"Jag kan inte, jag är ledsen, men jag kan verkligen inte."
Med de orden gick jag ut från toan och ut i korridoren igen. Jag började gå när jag hörde röster bakom mig.
"Vad gjorde du där inne, psycho, snackade du med din låtsasvän?"

Okej. Svara Mel och vi gick ut pch sat oss

Ska vi kanske vänta in de andra?

Ok det går bra för mej

[Har ni redan börjat...]

Aily suckar. Hon är som vanligt sen till skolan och har missat första lektionen.

Ja

Vi låter de som inte har rollat komma ifatt nu, eller?