Ensam för alltid. Kanske.

du är grym på att skriva!

Tack!

Kapitel 5:
Amanda vandrar in i klassen, allas blickar vänds mot henne där hon går. Hon rodnar lite, och öppnar sedan sidan 79 i matteboken.
Vad var meningen med livet? Var det det här? Mista sin enda kompis, och få skäll av sin lärare utan orsak?
Så verkade det i alla fall. Amanda känner att det inte är någon mening alls med livet, hon skullelika bra kunna... dö. Hur hade Gud egentligen tänkt när han skapat henne? Som en reservmänniska, en parentes liksom? Eller Amanda visste att det inte var så, men det var hur hon känner sig.
Amanda försöker se otroligt konsentrerad ut när fröken vandrar in i klassen med sin lite strängare blick fäst på Amanda.

Det blir äntligen lunchdags, och Amanda rusar till matsalen, före alla andra. Den här skoldagen var jobbigare än hon trodde.
Många tankar virvlar runt i huvudet på henne där hon sitter och tuggar på sin biff. Väldigt äcklig biff. Äckligare än vanligt. Eller så inbillar hon sig bara, eftersom allt annat också nu är dåligt i skolan. Precis allt!

Kapitlet blev väldigt kort nu, men jag kanske skriver mera senare idag, har nämligen ganska brottom nu. Vill ni höra mer?

mera jätte bra

Ok, tack! Kommer lite till nu, inte så långt kanske.

Kapitel 6:
Amanda för bort sin matbricka, Jesper går just förbi henne. Hans ögon är såklart fästa på henne.
Amanda börjar bli smått irriterad på Jesper, och inte så lite, utan ganska mycket. Amanda undrar om Jesper kanske känner lite extra känslor för henne. Liksom... kär. Tänk, redan, första skoldagen! Amanda är ju inte säker, men det verkar i alla fall så. Grymt irriterande! Förr gillade Albin också Amanda, ganska så mycket. Amanda har aldrig riktigt kännt för det där med kärlek, inte i alla fall ännu,inget för henne, liksom. Hennes mamma säger att man bara ska vara glad för att någon gillar en. Idiotiskt, tycker Amanda. Hon fattar inte alls! Och ingen annan heller för den delen.

Efter lunchen är det rast. Igen.
Då kommer Jesper fram till henne och Amanda känner hur hjärtat bultar snabbare.
-Hej, säger Jesper.
-Öh... Hej, säger Amanda.
Det blir en pinsam tystnad.
-Kan vi typ träffas någon dag?...
-Jo, säkert.
Jesper skiner upp.
-Typ idag? frågar han.
-Va? Nä... Men då kommer Amanda på vad fröken har sagt till henne. Eller jag menar, såklart!
-Kul, kom till mig efter skolan då!
-Visst...
Men Jesper har redan sprungit iväg.
Amanda suckar och börjar gå mot dörren.

Mer? -______-

bra mera

Tack, tack, kommer kanske senare eller imorron.

Vilka bra kapitel!

Tack tack! Har inte tid att skriva nu, kanske senare idag, eller imorron. Nu lovar jag faktiskt!

bra!

Tack alla! Kommer mer nu:

Kapitel 7:
Amanda ångrar mycket träffen hon bestämde med Jesper idag. Hon svär lite för sig själv. Hur bara kunde hon sägaa "ja"?! Hon känner sig grymt idiotisk, men Jesper är förmodligen glad. Som tur är det bara textilslöjd kvar, vilket betyder att Jesper inte kommer komma. Fast samtidigt är det ju trist, eftersom Amanda ska till Jesper efter det... Eller tänk om hon skulle hitta på en bortförklaring? Nä. Vad skulle det då vara? Amanda hittar inte på något vettigt.

Inne i handarbetsrummet arbetar Amanda mycket flitigt på sin virkade amigurui. Inte vet hon varför hon är så himla djupt konsentrerad. Kanske för att Jesper ska försvinna ur hennes skalle?
-Ni får börja avsluta och städa undan nu, säger textilfröken med sin gälla röst.
Redan? Tänker Amanda. Hon mår lite illa nu, hon ska åka till Jesper. Hon ångrar sig fortfarande väldigt mycket. Hon ville inte trääffa Jesper!
Amanda försöker söla på väldigt mycket. Det tar hela 10 minuter att gå igenom matsalen till korridoren, men Jesper väntar ändå.
Nej! Tänker Amanda och försöker dölja sin ilska.
-Jag går ut på trappan och väntar, säger Jesper.
-Mmm, säger Amanda.
Nu var det dags. Hon hade gjort så himla fel i att tacka ja att följa med Jesper hem!

Mer?...