Privat rollspel

När jag kommer in i det stora rummet så har chocken lagt sig och ersatts med smärta. En ilande, brännande smärta som börjar längs innifrån och letar sig utåt, långsamt.

Jag kommer att vara med i spelen

När jag inser den bistra sanningen för mig själv så släppar tårkanalerna på sina murar och tårarna forsar ner för kinderna.

Jag kommer att vara med i spelen
Jag kommer att vara med i spelen
Jag... kommer... att vara med....
...i spelen


Meningen går runt och runt i mitt huvud om och om igen.

Rue:
Jag ställer mig upp och går runt i cirklar i rummet.
Det är ett väldigt fint rum med sammets soffa och platt tv. Men med tanke på hur många kanske misshandlade sinnessjuka eller bara helt vanliga vettskrämda människor som tvingas vara med i spelen som har suttit där så avstår jag.
Jag anklagar mig själv för att jag biter på naglarna.
Dem är blodiga och sargade men jag bryr mig inte jag fortsätter att bita på dem.
En fredsväktare kommer in och säger att våra vårdnads havar kommer att komma om fem minuter.
Ett litet hopp av lycka fyller min stjäl men den dör ut ganska snabbt. Vad ska jag säga? Ska det sista minne av mina föräldrar bli ett gråtande sorgligt farväl?

Pojken från vårt distirkt, Jared, blir överlycklig när en fredsväktare kommer in och meddelar att vi kommer få ta farväl av våra föräldrar. Han är lång och kraftig och har stort brunt hår och bruna ögon. Jag känner igen honom från skolan, han gick alltid runt med sina kompisar och tjejer hängandes i ett släptåg efter honom.
När Jareds familj kommer in, som består av hans mamma och lillasyster så kramar han om dem hårt.
Inga tårar, inga ord, bara en stor omfamning.

Medan jag sitter där och tittar på Jared och hans familj kommer min egen in.
Mamma med tårar i ögonen.
Josh med ett ansikte av sten, en mask framför smärtan. men det brister när han kommer in och han kastar sig i min famn.
Varför varför varför? tänker jag. Varför just jag, jag kan inte lämna de, jag kan inte.
Jag ger mamma också en lång kram. Det finns inte så mycket att säga. Aja, tack för mitt liv liksom, tack för att ni uppfostra mig men jag dör nu, byee.

En fredsväktare kommer in och säger att de mste gå. Och det gör de, utan skrik eller protester. De har redan accepterat det, att jag ska dö.
Men det ska jag inte, jag ska leva, för dem

Mamma och pappa och alla mina syskon kommer in.
Jag omfamnar mor och hon säger
" Du klarar det jag vet det."
Med en röst som jag hör ska föreställa lugn men det är dart på den.
Jag kollar in i hennes rödgråtna ögon.
" Tack..."
Kommer som en svag viskning från mig.
Då brister mamma och hon måste springa ut.
Theo förstår såklart inte och bara ler
" H.h.ej Rue."
Säger han
" Hej."
Svara jag med tårar på kinderna och ett litet leende.
Det är så mycket enklare att prata med honom.
May har gömt sig bakom pappas ben och Lea och Clary står i dörr öppningen och gråter.
Sedan kommer fredsväktaten och kör ut dem och in kommer Jasons familj.
"Hejdå..."
Säger jag
Nu börjar spelen...

När jag går in i tåget kan jag inte låta bli att dra efter andan.
Borden och stolarna är gjort av mörkt blankpolerat trä som glänser.
Sofforna är gjorda i sammet och besticken är gjorda i renaste glas. Jag går fram och stryker med handen över en stol, så här lena var inte våra stolar hemma.
Sen går jag bort till maten, det doftar gott av både köttgryta och en mängd andra rätter.
Trots det hemska sammanhanget så vattnas det i munnen på mig.
Jared går och sätter sig och surar i en av sofforna.
Men jag ser inte varför.
Jag menar, om jag ändå ska dö kan jag väl i alla fall få äta magen full för en gångs skull?

Jag kliver ombord på det snobbiga överklass tåget. Det är klätt i sammet överallt och dyr mat står överallt. Jag har aldrig sett så mycket i hela mitt liv! Tänker jag. Jag ryser.
-Som en gris inför slakt... Mumlar jag för mig själv
En stark parfym doft ligger över vagnen som får mig att må illa.
Jag sätter mig vid ett av borden.
Mat står uppdukat på bordet oxfilé,lammstek,potatis,anka allt möjligt.
Jag har absolut ingen mat lust men jag bestämmer mig för att ta ett av bröden som jag känner igen från mitt distrikt.
Jag lägger det på min tallrik. Men rör det inte.
Som en gris för slakt. Kommer åter igen upp i mitt huvud.
Då kommer vår spelledare in.

När jag proppat i mig så mycket jag orkar lutar jag mig bakåt och håller mig för magen. Maten smakade utsökt, fantastiskt rent ut sagt. Det är det bästa sättet jag kan komma på att hämnas på dem just nu, äta upp deras goda mat, spilla på deras dyra kläder, slösa på deras varma vatten.
Plötsligt harklar sig Jared från andra sidan rummet.
- Förjävligt det här. säger ha.
- Föjävligt det här mumlar jag tillbaka.
Sen hugger vi in på en tredje portion av blåbärspaj.

Då känns det som om vi kanske har en liten chans att bli vänner.

Rue:
Jag suckar och biter en tugga av brödet men spottar genast ut det smakar hemskt! inte alls som hemma. Jag slänger det och tar av en köttgryta istället. Den är underbar det bästa jag någonsin ätit.Den innehåller tydligen lamm, potatis, morötter & buljong. jag tar lite till och kollar upp på spelledaren. Det är en ung tjej i 20 årsåldern som har ett ärr över hela ansiktet. Hon var med i spelen för bara tre år sen och det känns som igår man såg henne kallblodigt mörda folk på den stora skärmen. Det är Susan Smith hon vann spelen genom att slå folk med en järn klubba tills dem bad om att få dö, då tog hon en kniv och högg dem...
Hon nickar åt Jason och sen fastnar hennes blick på mig. Hon flinar.
jag kollar ner i tallriken och fortsätter att äta.
Det är Jason som först säger något efter en lång pinsam tystnad.
- Ska du inte ge oss någon form av råd eller något...
jag kollar upp och hennes flin har dött bort.
-Jo.. mumlar hon
- Du ska nog använda dig av styrka. säger hon och kollar på Jason
- För du är väll rätt stark va... menar hon och kollar på hans muskler.
han bara rycker på axlarna oh hennes blick glider över på mig.
-Och du sötnos göm dig så kanske du lever lite längre...hon skrattar till och lämnar rummet.
Jason bara skakar på hubudet och går också därifrån.
Dömd att dö... tänker jag

Anastasia:

Jag sitter längst bak i tåget och tittar ut genom de stora glasfönstrena efter distriktet som försvinner bakom mig, mitt distrikt, mitt hem.
Plötslligt öppnas dörren bakom mig och en liten, krallig man kommer in följd av Jared. Jag ställer mig förvånat upp när de båd männen kommer fram till mig med allvarliga miner. Jag sätter mig ner igen, med en gnagande känsla av oro i magen.
- Så, jag heter Seff, trevligt att träffas, säger den lille mannen och räcker fram handen. Jag blir förvånad men skakar den lätt.
- Anastasia, svarar jag svävande. Jag väntar mig sen att han ska ge oss samma råd som man har hört att alla spelledare ger sina tävlande: usla och uppenbara råd som att överleva om ni kan. Men till min förvåning börjar Seff prata om riktiga saker, användbara saker. Vad vi ska göra när vi börjar, strategier, tips och råd om allt mellan himmel och jord.
Och när vi sitter där och diskuterar hur man bäst sover uppe i ett träd, så känner jag en strimma av hopp.

Rue:
jag går in i min kupé och sätter mig på sängen och kollar ut genom fönstret. Dt har börjat regna det är som om himlen gråter. brukade Theo säga. Ett sting av saknad sätter sig i mig jag kommer troligen aldrig mer se dem. ingen av dem...En tår rinner ner för min kind. Sedan andas jag ut och låter mig sjunka in i en bok.