Andravärldskriget berättelse

Jätte spännande och väldigt bra skrivet både grammatiskt och även ur ett rent innehållsmässigt innehåll,man blir verkligen gripen av historien.

Dock så hängde jag inte riktigt med på varför hon kallade hennes fostermor för häxa så fort hon såg henne (kan dock bero på att jag är lite seg idag men aja)
Annars jättebra!

Jo, det har vi också tänkt på! Ska gå in och ändra så fort som möjligt!


kap. 5

Hej, jag heter Greta men du ska kalla mig tant Greta och jag är din fostermor, känn dig som hemma! sade damen snällt.
Guten Tag! sade Etele försiktigt eftersom hon i själva verket inte förstod ett enda ord av det som kommit ut ur tant Gretas mun.
Tant Greta granskade henne från topp till tå och då och då mumlade hon något som Etele inte kunde urskilja.
Jasså, ungen här kan inte tala svenska. Då ska vi se till att du ska få lära dig så mycket som möjligt av oss. Vad heter du? halvskrek tant Greta medan hon for runt med armarna som en fågelunge på sin första flyglektion.
Jach heteh Etele. sade Etele på knagglig svenska med kraftig tysk brytning.
Du lär dig snabbt tös! Så snart du lärt dig tillräckligt mycket svenska ska du få börja i folkskolan! sade tant Greta glatt.
Folchschkolan? frågade Etele.
Ja, man går i en skola med en lärare och lär sig saker. förklarade tant Greta.


Nu fattade hon! Hon skulle få börja skolan igen! Hon sken upp som en sol en varm sommardag och plötsligt var hennes rädsla för damen som bortblåst. Hon gillade skolan, att få lära sig någonting nytt varje dag. I fjol hade hennes skola i Budapest stängt och sen dess så hade hon släpat sig igenom varje dag. Hon bestämde sig att hon skulle lära sig prata svenska så snabbt som möjligt. Hon ville börja nu, genast!
Nu ska jag visa dig till ditt nya rum, sedan ska du göra dig i ordning och lägga dig. Imorgon ska du få träffa din fosterfar och börja lära dig lite svenska. sade tant Greta fortfarande med flaxande armar och hon artikulerade så mycket att man nästan kunde se in i hennes strupe.


Likt en lampa släcktes hennes hopp. Hon ville inte vänta till imorgon. Hon ville börja nu! Ivern vällde upp inom henne, inte kunde hon gå och lägga sig nu! Hon hade precis kommit och det var fortfarande ljust ute!
Kom nu! Klockan är mycket! sade damen otåligt.

Jag har en synpunkt gällande detta kapitel. Jag anser att det går ganska snabbt från det att Etele kallar sin fostermor för häxa till det att hon kallar hennes fostermor för tant Greta. Är det någon som har några förslag på hur man skulle kunna göra övergången lite mer diskret så att läsaren inte märker av det lika mycket? Tack på förhand!

Fantastiskt kapitel som vanligt!
Kanske att man lägger in att hon Etlele tycker att hennes fostermor men när hon sedan märker hur hon beter sig så slutar hon tänka på hennes fostermor som häxa. Bara ett förslag!

kap.6

Etele tittade frågande på henne men fick den besvarad av damens ilskna blick. Hon gav upp och följde lydigt med upp för den gamla, knarrande trappan av trä. Upp till ett rymligt rum med ett fönster, en säng, ett skrivbord och en garderob. Här skulle hon trivas även om det var lite kallare än på nedervåningen. Hon var lycklig igen! Hon hade funnit en plats där hon kunde känna sig trygg. Men när hon skulle lägga sig slogs hon plötsligt av saknad. Saknad av hennes föräldrar, saknad av hennes syskon och saknad av hennes hemstad. Hon försökte tränga bort tankarna men det gick inte, hur hon än försökte envisades hennes tankar med att stanna kvar. Det gick inte att sova så hon satte sig ner för att skriva ett brev istället. Hon tog upp pennorna och brevpappret som hon hade fått innan hon åkte och började skriva.



Kära mamma och pappa! Mora, 3 september 1940

Resan har gått bra och jag har träffat min fostermamma. Hon är jättesnäll och hon heter Greta men jag kallar henne tant Greta. Här i Sverige är allt och alla annorlunda. När de pratar så låter det som om de sjunger och det känns som om de har väldigt fladdriga armar för de åker runt hela tiden när de pratar med mig och jag får en känsla av att när som helst så kommer någon arm råka slå till mig. Jag bor här i Mora, eller i utkanten av staden. Allt runtomkring är skog. Grön skog. Jag gillar det för det känns som om man är med i en film men å andra sidan så känns det lite ensamt. Bara jag, tant Greta och en farbror jag inte kan namnet på. Tant Greta sa a
att jag ska få börja i skolan så fort jag har lärt mig att prata svenska. Längtar tills dess.
Jag saknar er jättemycket och hoppas att vi kan träffas snart igen!

Er
Etele



Kära Ilona! Mora, 3 september 1940

Hoppas du mår bra, har kommit fram ordentligt och att alla är snälla mot dig. Jag har precis träffat min fostermamma och hon är jättesnäll. Jag saknar dig, mamma, pappa och Laslo jättemycket.

Skriv snart tillbaka!! Jag vill höra allt om hur det är dit du har kommit.

Bästa hälsningar
Etele

Super!!!

Tack!!!

Ännu ett fantastiskt kapitel!

Har dock en liten synpunkt, jag tycker det blir ett konstigt hopp mellan dethär och kapitlet innan då tanten i kapitlet innan verkar glad och snäll och här så ger hon en arg blick vilket jag inte riktigt tycker går ihop med hennes tidigare beteende , speciellt inte då det är i samma händelse.

Aja hoppas ni förstår vad jag menar och kom ihåg att den fortfarande är fantastisk!

Jag förstår vad du menar!
Något förslag på hur man kan göra istället?

Förstår vad du menar. Skulle det låta bättre med "... men fick den besvarad av damens bestämda blick" istället?
Tack för fin respons!

Det låter bättre.

Så ni gillar min respons och tycker inte jag är störig eller så?