~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:
De sänkte sina händer,
"Så, har ni funnit några spår av er försvunne prins?" sade kvinnan medan hon halstrade sitt vapen. Freja nickade, pekade mot riktningen de var påväg,
"De har färdats ditåt, knappt en dag före oss." sade hon utan att vika rösten för någon form utav känsla, hon var medveten om att det skulle ge för mycket information om henne och Erik, deras band som vänner. Det var aldrig bra att ge information kring sådant till någon, oavsett sida de befann sig på.
"Vi hörde er komma och ville undvika bråk, som ni nu vet, så vi gömde oss. Men vi har spårat dem hela vägen från ert palats hit och enligt spåren är de påväg mot Öst. Varför de skulle riskera sina liv på det sättet förstår jag inte." fortsatte Freja.

Wilheim stod tyst och studerade de två andra medan Freja talade med den mer öppna i följet. Men han fick en obehaglig känsla i kroppen då han tittade på den andra kvinnan, något svart krälade kring hennes själsliga väsen och det var ingen trevlig känsla som kröp omkring inom honom efter att ha tittat på henne. Han vek av med blicken och följde samtalet mellan Freja och den mjukare kvinnan. Men en oroa hade fäst sig inom honom. Han misstänkte att Freja antingen skulle föreslå att de arbetar tillsammans eller går skilda vägar vilket i änden skulle leda dem samma håll oavsett. Så hur de än gjorde skulle de resa samma väg som den mörka kvinnan och det skavde i honom. Inte för hans skulle, eller prinsens skull. För Frejas skull. Vilket var en främmande känsla som han allt mer kom att tycka om, känslan av att bry sig innerligt om en kvinna av egen vilja. Något som ses som en lyxvara för en general av hans grad.

Freja vred sin blick för att titta mot Öst, det hon fångade i sitt synfält var Wilheims ansikte som såg grymt ut. Som om något var pågång inom honom som han inte riktigt kunde begränsa från att avspeglas utav sitt yttre. Hon lade sin hand på hans axel, han rycktes ut ur sitt tillstånd och återgick till sitt normala general jag.
"Men oavsett så har vi i uppdrag att föra hem prinsen. Oavsett." sade hon och tittade på kvinnan igen.

Erik - Gränsen till Öst:
Erik tittade på Arya med ett öga, hans mungipor något neddragna.
"Varför har ni inte frukt man kan äta hel?" muttrade han generat medan han räckte den söliga frukten till henne, "jag menar, vad är det för fel med att inte slösa något?" muttrade han för sig själv och gjorde som hon sagt, han höll ögat stängt tills det slutade svida. Han kunde inte annat än bli lite varm inombords dock från att se henne försöka hålla tillbaka sitt skratt. Att han kunde få henne att le, oavsett anledning, var en härlig känsla.

Han tittade på medan hon flitigt skalade frukten och fick ut kärnorna. Det var fascinerande att se hennes flinka små fingrar göra en sådan sak, det såg så lätt ut och han ville ta hennes händer och kyssa dem. Bara för att få känna den lena huden.
"Arya?" sade han och sträckte fram sin bleka näve mot henne...

Prinsessan Briañna - Palatset Letiana, Norr:
Hon smög bland de många buskarna för att försäkra sig om att ingen fanns där, att hon kunde ta av huvan och andas lite frisk luft. Men just då hon skulle resa sig upp hördes ett skri från luften. Hon föll på knä mellan två bärbuskar och förblev blickstilla medan hon hörde vingslagen komma närmre.
"Här!" Briañna spetsade öronen, det var hennes mors röst. Men varför skulle hon ta meddelande från en hök..? I sin trädgård? Det var underligt enligt Briañna.

Hökens vingar slutade slå och ett tyst skri hördes. Prasslandet av pergament och vingar som flaxade iväg igen.
"Äntligen..." hörde Briañna sin mor säga, "de har funnit dem..." Briañna kunde knappt känna igen sin mors röst, den söta lenheten var som bortblåst. Hon lät raspig och gåtfull tänkte hon medan hennes hjärta slog volter i bröstet.
"Mot öst... Pfft, då kommer de inte långt." Briañnas hand täckte hennes mun, hon hade nästan flämtat till då hon hörde öst, landet som få beträdde och än färre kom tillbaka från med livet i behåll...
"Erik..." snyftade hon fram då tårar gled ner för hennes kinder, hon tvingade sig själv till tystnad och stillsamhet. Hon väntade och väntade på att Ariana skulle lämna trädgården, så hon kunde lämna trädgården, för att göra - något, hon visste inte vad, men något!

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Leela lyssnade noggrant till den Letoyanska kvinnans ord. Den information kvinnan uppgav stämde mycket väl överens med den teori Garudierna diskuterat tidigare under resan. Men Leela höll tyst om sina tankar varför hon trodde att prinsen av Norr och prinsessan av Söder rymt sin väg till Öst tillsammans. När kvinnan talat klart nickade hon istället och sade;
"Jag förstår, men jag måste insistera på att vi följer med er. Även om tecknen inte hade tytt på att våra kungligheter reser tillsammans och att vi antagligen följer samma spår, så är det vår plikt som generaler att beskydda Söder, det skulle vara mycket oansvarigt av oss att låta er gå fritt, även om ni har fredliga avsikter." Hon skyndade sig att lägga till; "Jag hoppas att ni förstår."

Priyanka och Ranveer var inte särskilt glada över att Leela fattade beslut över deras huvuden. Det syntes dock inte utåt lika mycket på Ranveer som Priyanka. Hennes ögon var iskalla både då hon såg på Letoyanerna och på sin syster. Helst av allt hade både hon och hennes make velat döda norrlänningarna där och då även om de båda visste att det kunde få farliga konsekvenser. Men ingen av dem, särskilt inte Priyanka, ville ha inblandning av någon utomstående under uppdraget. Hennes plan att få sin hämnd på prinsessan äventyrades för mycket på det sättet. Men, hon visste att Leela aldrig skulle gå med på att låta henne döda Letoyanerna, därför höll hon tyst och nöjde sig för tillfället med att iskallt se på de ljushåriga människorna mitt emot. Fortfarande med sin sabel framme och i strids och försvarsposition med bredsidan utåt.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya tittade inte upp utan log bara ner mot den kladdiga frukten hon försökte rädda i sina händer.
"Det är klart att vi har det med, men den växer inte här omkring, utan närmare hjärtat av Söder." Sade hon, "Regnskogen mot Öst är inte den mest fruktrika av de tre regnskogarna, det finns frukt, men inte alls lika stort utbud kan man säga."

Arya var nästan helt färdig med att få ut kärnorna när Erik sade hennes namn. Hon tittade upp och mötte hans vackra ögon och lät hans fortfarande lite kletiga hand fatta hennes ännu kletigare.

Wilheim - Regnskogen mot Öst:
Wilheim försökte undvika att se på den vredesfulla kvinnan och fokuserade istället på Freja och den trevligare kvinnan. Hon hade tagit beslutet på egen hand att de alla skulle tvingas färdas tillsammans, hennes tankesätt tedde sig logiskt då han själv tänkt likadant.
"Vi förstår." sade han och höjde sin hand så att handflatan var öppen i luften mot söderlänningarna, "jag är Wilheim Nordman, General över Fjärde Divisionen i den Letoyanska armen." sade han. Freja utförde samma gest som han hade gjort,
"Jag är Freja Hllín Radkóv, General över Tredje Divisionen i den Letoyanska armen. Vårt uppdrag är att återhämta prins Erik Viktor Parthalán." Wilheim sneglade mot Freja som stod ett halvt steg framför honom och lite vriden. Han kände en tacksamhet över att just de två fått uppdraget. Ett uppdrag han såg som ärofyllt. Ett uppdrag han aldrig skulle låta förstöras av någon från Söder eller Öst...


Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Erik greppade hennes hand mjukt, hon var varm. Känsla spred sig snabbt genom honom och han lyfte hennes hand till sina läppar.
"Arya..." mumlade han innan han kysste hennes hand. Han visste inte vad han skulle säga, att bara säga hennes namn kändes som en helighet som han inte var värdig. Men han hade frågor han ville ställa, han ville veta mer om henne, om den envetna prinsessan från Söder som kunde kriga, älska, hata och stå på egna ben.
"Berätta något om dig som ingen annan vet... Jag vill veta allt om dig." bad han med mjuk röst och strök med sin stora tumme över hennes handrygg.

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Leela nickade efter att Wilheim och Freja presenterat sig.
"Mitt namn är Leela Nayar, Överste General över andra kompaniet i den kungliga Garudiska armén och huvudansvarig för kungliga vaktstyrkan." Leela vände sig mot de andra två Garudierna presenterade dem med en handgest, "Detta är min svåger och syster, Ranveer och Priyanka Padukone, Överste generaler över tredje och fjärde kompaniet i den kungliga Garudiska armén."
Hon vände sig mot Letoyanerna igen.
"Vårt uppdrag är att finna hennes majestät prinsessan Ashiwarya Lakshmi Ranya Charbati och föra henne tillbaka till kungliga slottet Hamathya Mahal oskadd."

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya rodnade starkt då Erik kysste hennes handrygg. Hon var ovan vid den typen av beröringar eller kärleksfulla handlingar. Orden som följde därefter fick henne dock att tänka. Något som ingen annan visste om henne? Vad kunde det vara? Parvati visste ju redan det mesta. Det ända Arya kunde komma på som inte ens Parvati visste var en mörk händelse ur hennes barndom...

Arya rös. Utan att hon ens tänkte på det hade hon släppt Eriks hand och rodnaden var borta. Påminnelsen om det hemska som hänt henne som barn kallade fram den mycket mer skygga och tillbakadragna Arya. Den som hon hade varit större delen av sitt ensama liv på slottet tillbaka i Söder.

Freja - Regnskogen mot Öst:
Hon nickade mot dem alla tre innan hon såg på Leela igen.
"Eftersom det är ert rike ser jag det som min plikt att hålla mig underordnad er. Samma gäller General Nordman." sade hon och rätade på sig. Det var tunga ord att säga till någon hon inte tyckte om, men det var detta rätta att göra. Så hon väntade på Leelas svar medan Wilheim förtryckte en skälvning från att behöva kuva sig under söderlänningar.


Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Erik förstod inget alls, vad hade hänt? Nyss hade Arya lett med rosiga kinder och han hade haft henens mjuka lilla hand i sin näve. Men nu hade hon dragit undan sin hand och ett visst avstånd var påtagligt mellan dem. Han förstod inte, hade han sagt något?
"Arya?" sade han och lade huvudet på sned medan han drog undan en utav sina flätor från sitt ansikte.
"Arya, sade jag något fel? Du behöver inte berätta något nu om du inte vill... Jag förstår om så är fallet. Men jag vill veta allt om dig. Oavsett." fortsatte han lite stakande. Han vred sig i nacken med sin vänstra hand och tittade på henne.


Prinsessan Briañna - Palatset Letiana, Norr:
Hon hade tagit sig till sitt rum utan att direkt ha något minne av det. Hennes lungor hivade sig, varför hade hon en känsla av att Erik inte ville bli funnen? Att, att hennes moder inte ville vad som var bäst för Erik?
"Det kan inte vara så, klart mor vill vad som är bäst för oss, för oss alla?" Henne unga hjärna kunde inte riktigt greppa vad som pågick men hon beslöt sig för att göra något hon kanske skulle få ångra. Något som var förbjudet av hennes föräldrar.
"Jag måste..." tänkte hon och gav sig iväg till det kungliga biblioteket för att kunna finna det hon behövde...

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Leela nickade.
"Tack för er respekt, men det är inte jag som är huvudledare för detta uppdraget." Leela vände sig lite mer mot sin syster, "Priyanka är den som har fått ansvaret av deras majestäter kungen och drottningen av Söder att föra hem prinsessan."
Priyanka sträckte på sig lite mer efter Leelas ord. Hon synade en kort sekund Letoyanerna igen som för att bekräfta att de inte försökte ljuga.
"Jaha, men vad väntar vi på då?" Sade hon mycket kallt, "vi har redan förlorat alldeles för mycket tid på prat."
Sedan stack hon svärdet i sidan och vände sig om för att sitta upp på sin svarta häst. Leela bet sig i tungan av irritation för sin systers oförskämdhet. Hon vände sig snabbt till Letoyanerna igen och sade;
"Jaha, hon har väl rätt, bäst att ge oss av igen." Sedan gjorde hon och hennes svåger detsamma som Priyanka, vände sig om och satt upp på sina svarta hästar.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya rycktes snabbt ur sina tankar då Erik talade igen. Hon märkte att hon utan att tänka sig för kramat sina armar så hårt att det gjorde ont och knogarna vitnade något. Snabbt släppte hon sina armar och skakade på huvudet.
"Åh, nej, det är inget, jag bara..." Arya visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon avskydde att ljuga för Erik, men samtidigt visste hon att hon inte kunde berätta sanningen. Inte än i varje fall.
"Jag är törstig." Hon skyndade sig att byta ämne och försökte vifta bort det dem precis talat om, "Jag tror att jag ska gå tillbaka till bäcken och dricka lite grann. Plockar du lite fler Misplar som vi kan äta och kommer tillbaka till elden sedan?"

Freja - Regnskogen mot Öst:
Freja nickade mot de båda kvinnorna, hon yttrade inte ett ord dock. Men en sylvass vissling hördes och deras hatari kom fram ur skogsbrynet efter ett par sekunder. De väldiga djuren var inte så stora som de mer renblodiga av hög avel men de var bra mycket större än hästarna som Garudierna besteg.
"Håll tyglarna." sade hon till Wilheim efter att de suttit upp, han nickade och skrittade upp till henne. Freja hade redan satt sig bekvämt i sadeln med yxan över ryggen och svärdet hängandes vid hennes sida. De vände sin uppmärksamhet till Leela, Priyanka och Ranveer. Det sprätte i hennes fötter och händer, hon avskydde att lämna över kommandot till någon annan men hon hade inte haft något val, hon kunde se samma känsla kila runt i Wilheims kropp dåd et ryckte i fingrar och hans ena öga.

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Han stirrade på henne,
"Arya, vad är det?" frågade han som en upprepning. Han reste sig från marken i en svepande rörelse som var alldeles för graciös för hans stora kropp egentligen.
"Jag är ledsen om jag upprörde dig mend et finns ingen anledning till att du springer iväg." sade han och började gå mot henne, "du behöver inte berätta nu men-" han hade nått fram till henne och visste nu inte vad han skulle göra. Skulle han försöka övertala henne eller bara låta det hela vara? Hon verkade så annorlunda plötsligt, det påminde honom om den där unga kvinnan han först hade sett id en där skogsgläntan efter att han hade huggit ner mongralerna som omringat henne.

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Priyanka styrde sin häst i den riktning de skulle färdas mot och resan var igång igen. Tempot var dock lite snabbare än tidigare. Garudierna red en bit framför Letoyanerna, Leela som red vid sidan av sin syster talade lågmält för att de nya följeslagarna inte skulle höra henne. Dessutom talade hon på Gammal Garudiska, ett språk som förr var Söders officiella språk men som glömts bort för nästan tusen år sedan. Det var endast få, högutbildade som kunde tala det gamla språket flytande men Leela, Priyanka och Ranveer var några av dem.
"Kyon tum itanee ashisht hona pada? maahaul tanaavapoorn tha yahaan tak ​​ki ke roop mein yah tha!" Sade Leela irriterat.
(-Varför var du tvungen att vara så ohövlig? Stämningen var spänd redan som den var!)
"Tum kyon ve se nipatane ke lie kee jaroorat nahin hai jaanakaaree ka ek bahut pradaan karate hain kee kya zaroorat thee? ab ham un logon ke saath sabhee raajakumaaree ko khojane ke lie jis tarah se phans rahe hain!" Snäste Priyanka irriterat tillbaka.
(-Varför var du tvungen att uppge massor med information dem inte har att göra med!? Nu tvingas vi dras med dem hela vägen för att hitta prinsessan!)
Leela suckade. Det var ingen idé att tjafsa med Priyanka, hon var alldeles för sur för tillfället.
"Lekin krpaya, ab ve hamaare saath yaatra karate hain. tum sirph kuchh sakaaraatmak roop mein yah dekhane kee koshish nahin kar sakate? unakee madad ke saath, shaayad ham raajakumaaree tejee se mil jaega?"
(-Men snälla, nu färdas de med oss. Kan du inte bara försöka se det som något positivt? Med deras hjälp kanske vi hittar prinsessan snabbare?)
Priyanka fnyste.
"Det tvivlar jag på."

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya stannade upp och vände sig mot Erik.
"Jag springer inte iväg, jag-" Hon avbröt sig och suckade, "Erikk, det är ingenting, jag kom och tänka på något som inte spelar någon roll, inget särskilt. Och jag är faktiskt törstig."
Hon såg in i Eriks ögon en log inte denna gången. Hon hatade verkligen att ljuga för honom.

Freja & Wilheim - Rider mot Öst:
De red några kliv bakom Garudierna, oavsett så kunde de inte förstå vad Freja och Wilheim talade om. Fornnordiska var Nordens språk, deras tradition och deras modersmål från födseln för alla nordbor. Oavsett börd.
"Wêrom binne wy absolút by hjarren is? Se binne ús fijannen."
("Varför följer vi ovillkorligt med dem? De är våra fiender." ) muttrade Wilheim frustrerat medan han höll tillbaka sin hatari.
"Wat wolsto ús om te dwaan? Fight mei harren, ien fan ús, of beide stjerre. Wy krije oerstallige bloed op ús hannen en it net liedt ús ta ús doel flugger ..."
("Vad vill du vi ska göra? Slåss med dem, en av oss, eller båda kan dö. Vi får onödigt blod på våra händer och det leder oss inte till vårt mål fortare..." ) morrade Freja tillbaka, hon ångrade sin hårda ton lika fort som hon hade använt den. Något hon var ovan vid. I vanliga fall talade hon alltid hårt och obrytt. Hon gav Wilheim en krystad blick, han tittade tillbaka med mörka ögon.
"Ik wit, mar wy kinne net fertrouwe dizze oerlêst Freya!"
("Det vet jag, men vi kan inte lita på dessa otyg Freja!" ) väste Wilheim tillbaka och Freja fick lust att lappa till honom för oförskämdheten i att nämna henne vid sitt första namn med den rösten och utan uppenbar tillåtelse från henne. De var trots allt genraler, inte vänenr elelr bekanta. Tanken högg henne lite i magen, hon ville ju vara mer än så med Wilheim...
"Op it stuit hawwe wy noch gjin kar mar te wêzen stil en folgje har, oft wy hawwe deselde bestimming. Wy beide witte, dat se mei elkoar. It is gjin geheim yn it paleis, dat er Karat del yn har ..."
("Just nu har vi inget annat väl än att vara tysta och följa efter dem, oavsett har vi samma destination. Vi vet båda att de är med varandra. Det är ingen hemlighet i palatset att han kärat ner sig i henne..." ) mumlade hon med dov röst och fokuserade på stigen framför dem. De red i tystnad efter Garudierna en lång tid efter det.


Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Erik suckade och nickade medan han drog handen genom sitt blonda hår.
"Jag samlar lite fler frukter och kommer till lägret sedan." sade han och drog Arya hastigt in i sin famn med sin starka arm om hennes lilla midja medan han planterade en något hård kyss på henne panna. Han älskade känslan av hennes varma hud, det fick honom att le trots att läpparna fortfarande var placerade på hennes panna...


Prinsessan Briañna - Palatset Letiana, Norr:
Hon hade tagit sig in till det nordöstra hörnet utav biblioteket, fyra hyllor upp hade hon dragit ut en gammal dammig grön bok. Hyllan hade öppnat sig. En slingrande korridor med trappor och facklor uppenbarade sig på andra sidan. Briañna gick in, hyllan gled igen bakom henne och det blev alldeles tyst. Hon andades ut,
"Dåså..." mumlade hon och började trevande ta sig fram. Facklorna lös endast upp en liten del utav gången, de andra delarna kände hon sig fram längs med väggen. Det var inte långt, men det kändes som en evighet i den mörka tystnaden.

En dörr fanns framför henne, en gammal sådan av svart ek med handtag och gångjärn utav svart järn. Hon knackade tre gånger och efter ett hjärtslag öppnades dörren.
"Åh, Briañna, jag har väntat på dig min kära." Där stod en ung kvinna, hennes hår vitt som den blekaste snön med ögon klarare än is. Läpparna läppar frostigt blå, hennes fransar och naglar likaså.
"Jag behöver din hjälp..." mumlade Briañna med klen röst, den vackra, unga kvinnan nickade och släppte in henne genom öppningen.

Det var ett litet men bekvämt utrymme. Mysigt men samtidigt hade det en betungande atmosfär. Som om själva luften var för tjock för att andas och som om något låg över en och tryckte en neråt. Det var ansträngande.
"Så, min kära, vad kan jag stå till tjänst med?" frågade kvinnan, hon hade en mjuk och ekande skrattande röst som var både behaglig och skräckinjagande - på samma gång. Briañna svalde hårt förbi klumpen som bildats i hennes strupe.
"Jag, jag måste kontakta min bror. Jag har hört att - att du kan hjälpa." Kvinnan gick runt med vad som liknade gången av en katt. Smidig, självsäker, mjuk och flytande. Men med ett hugg till stegen.
"Men självklart, det är min plikt som kunglig Tovenaar." Kvinnans leende var alldeles vitt och rakt. Men hennes tunga var en mörk blå färg vilket fick Briañna att titta bort hastigt.

Hon hade aldrig tidigare besökt Tovenaaren, Erik hade berättat om henne för Briañna. Att Tovenaaren besatt magiska krafter, att hon var som en hjälpande guide och sierska för Letoyanerna. Men Erik hade aldrig benämnt hennes utseende... Briañna förstod varför. Det var nästintill obeskrivligt.
"Din broder, vet du vart han befinner sig?" Briañna lade huvudet på sned lite lätt,
"Jag vet bara att han är i Söder, påväg mot Öst..." Tovenaaren nickade och pekade med öppen hand mot en säng.
"för att kunna få kontakt med din bror måste vi utnyttja det band ni delar, ert blodsband och själsliga band. Desto närmare ni är varandra på båda sätt, desto bättre." Briañna nickade och följde instruktionerna utav kvinnans händer medan hon talade.

Hon låg på sängen med kvinnan stående över henne.
"För att kunna genomföra ett Aandoen, ett själsligt samtal, så krävs otrolig styrka och uthållighet. Inte bara för den som anropar, men även från den som blir anropad. Förstår du det?" Briañna nickade, "bra, det finns fler risker-"
"Jag förstår att det är smärtsamt och man blir utmattad men jag har inte tid med mer prat, jag måste nå honom, nu." frustade Briañna tonårsaktigt till. Kvinnan nickade stelt och räckte ut sina händer över Briañnas kropp,
"Fokusera på din bror, se honom framför dig, hör hans röst och känn hans närvaro. Du kommer inte ha många sekunder på dig att överför ditt budskap, du är beredd på smärtan men din bror är det inte och-"
"Jag förstår, fokusera, känn, lyssna, prata, fort. Okej." Briañna hade för bråttom, hon rusade framåt men hon kände sig tvingad, som att hon inte hade något val.

"Jag, Tovenaar av Letoyanerna, guide, språkrör och ledsagare mellan själar överlåter nu min kraft att själsligt samtala till denna varelse." Kvinnans händer färdades ett par decimeter ovanför Briañnas kropp, "Stean har te reizgjen troch it keninkryk en de kontaktpersoan se siket!" Ett blått sken spreds från Tovenaarens händer och flödade in i Briañna. Smärtan fick henne att skrika ut i smärta.

Erik - Gränsen mellan Öst & Söder:
Hans hjärta dunkade till i bröstkorgen,
"Vad i-" han sjönk till knä i olidliga smärtor innan han ens hann yttra ett tredje ord, ett frustande vrål av glödande smärta krystades ut ur hans mun mellan hans sammanbitna tänder. Det kändes som om hans lemmar skulle brinna upp, som om han var tillbaka på slagfältet och smärtan från Mongralens sjukdom återvände till hans kropp. Han vred sig i smärta på marken. Han kunde höra sin systers skrik,
"B-Briañna..!" krystade han fram mellan tänderna medan hans ådror buktade ut, hans hals och ansikte blev rött av smärtan och hans rygg kuvade sig under trycket.

"E-Erik..." rösten var lågmäld och flämtande, mend et var hans syster, panik spred sig i hans kropp men han kunde inte tala.
"Erik... Tala, med din själ.." hummade Briañnas röst, "jag har inte mycket, tid... De kommer, de vet vart du, vart du...är..." rösten blev mer plågad, mer hemsökt och svagare, samtidigt kände Erik hur smärtan nådde en så hög intensitet att han önskade att han skulle dö, där och då. Men Briañnas röst i hans huvud ekade tunt, "de vet, skynda Erik... Mor... Spion-er... Fre-fr-f..." rösten dog och med den Eriks smärta och han kunde skakande återfå verkligheten medan smärtan dog ut lika hastigt som den hade kommit. Den lämnade honom flåsande i en vriden ställning på marken med bultande hjärta och pulserande ådror.

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Leela var tyst ett tag efter sitt korta samtal med Priyanka. Systern och hennes make fortsatte däremot ett lågmält samtal på Gammal Garudiska med varandra. Leela brydde sig inte ens om att lyssna. Vad än Ranveer och Priyanka diskuterade för tillfället var fullkomligt ointressant för Leela. De fick vara så sura de ville på henne för att hon dragit med sig Letoyanerna, men det spelade ingen roll. Gjort var gjort och gick inte att ändra på. "Dessutom," tänkte Leela, "kanske det hindrar min syster från att försöka utkräva hämnd på prinsessan."
Leela slängde en blick över axeln och granskade Letoyanerna bakom sig utan att de märkte det. De verkade samtala med varandra de också, men Leela kunde inte urskilja några specifika ord. Hon vände blicken framåt igen och suckade. Vad var det egentligen Priyanka dragit in henne i?

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya suckade när Erik släppt sitt tag om henne. Hon visste att hennes lögner var dåliga och genomskinliga och det smärtade henne att Erik bara accepterade dem. Han var nästan för snäll ibland. Hon vände sig om igen och började gå mot bäcken och lägerplatsen när ett plötsligt, hjärtskärande vrål nådde hennes öron. Det lät som om någon höll på att torteras till döds.
Erik! Arya vände sig om igen så snabbt att håret piskade henne i ansiktet.
"ERIKK!" Skrek hon i panik och sprang åt det håll vrålet kommit ifrån, "Erikk!"
Det tog inte lång tid att finna honom. På marken låg hennes älskade vriden i osynliga smärtor Arya inte kunde hitta anledningen till. Hon slängde sig ner på knä bredvid honom och sökte efter anledningen, bot eller bara något som kunde hjälpa henne förstå vad som hände.
"ERIKK!" Skrek Arya i panik, "Erikk kan du höra mig!?"