Skinny Love (Marauders)

Tack för den fina kommentaren Avis Fortunae! Jag har faktiskt kapitel liggande så du kan få ett med en gång, och ja! Visst är det så att Jessica är med även i Elzyii’s berättelse.

Kapitel 4.

Det är den första Hogsmeade-helgen och jag, liksom Sirius, spenderar förmiddagen i Gryffindor-tornet som så många andra gånger. Ingen av oss har våra intyg om att by-besök är tillåtna och trots att vi är sjutton så gäller det fortfarande. Många andra gånger har våra förmiddagar varit i tornet varit glädjefyllda och skrattet ekat runt om i det runda rummet. Det är annorlunda nu såklart och jag gillar det inte. Sirius ser på mig på ett annat sett och det vill jag inte att han skall göra. Till slut när tystnaden påminner för mycket om den jag upplevt under hela mitt jullov får jag nog och ställer mig upp varpå Sirius snabbt vaknar upp från sitt halvvakna tillstånd på soffan.
”Ska vi gå snart eller? Jag dör av tristess här”, suckar jag och han nickar förstående. Nyvaken som han är kliar han sig i det lockiga svarta håret och gnuggar sig i ansiktet.
”Vilken genväg ska vi ta?” Undrar han och jag skakar på huvudet.
”Du är bättre på det där än vad jag är.”
”Kom då så sticker vi”, flinar han och reser sig.

Hela Hogwarts ekar tomt när vi rör oss runt korridorerna, dock är det hundra gånger behagligare än i de tomma rummen hemma, vilket inte är så udda men som ändå bara stärker mitt hat för platsen i London.
”Hör du?”
”Nej, vadå?” Frågar jag och ser på honom då han går framåt i korridoren. Han ställer sig vid ett av de tre fönster i just denna korridor som blickar ut mot Svartsjön.
”Det är ljudet av frihet”, svarar han, som att sätta ord på mina tidigare känslor.
”Jag vill aldrig lämna den här platsen”, säger jag svagt och går fram och ställer mig vid hans sida.
”Vi måste, men du behöver aldrig åka tillbaka till din mamma.”
”Lovar du?” Frågar jag. Han nickar och tar min hand och sedan fortsätter vi gå. Han är den bästa vännen man kan ha.
”Ska vi smyga ner till Hogsmeade nu?” Frågar han och utan att invänta mitt svar börjar han leda mig till stenmuren bakom draperiet på andra våningen som öppnar sig när vi säger eldkrabba och håller på varsin stenplatta.
Det är snö härute och det är ännu vackrare än vad det var innan jul. Snön ligger tjock men trots det så är det inte särskilt kallt. En del har halsdukar men vissa har inte ens mössor på sig. Jag och Sirius tar oss till Madam Puddifoots eftersom vi vet att James och Lily sitter där men vi går inte in utan kikar bara in genom skyltfönstret snabbt och får se det ökända paret mata varandra med sked. En snöboll träffar mig i huvudet just som vi går därifrån och när jag vänder mig om ser jag att det är Peter, trots mitt tidigare tillstånd är snöbollen mjukt kastad och gör varken ont eller gör mig arg. Jag ler smått och böjer mig ner för att plocka upp snö jag med. Sirius är snabb med att plocka upp en snöboll också men när han kastar den hamnar den snett och lyckas träffa Remus rätt i ansiktet. Det tar inte många minuter förrän hälften av sjundeklassarna står i ett fullkomligt snöbollskrig.
”Jag drar mig undan till Tre kvastar”, skrattar jag och ger Sirius mina sista tre snöbollar, han nickar och ber mig beställa en honungsöl till honom med så kommer han alldeles strax. Ljudet av snöbollar som far genom luften och alla livligheter som pågår i Hogsmeade gör mig glad när jag traskar genom den tjocka snön bort mot dörren in till Tre kvastar. Jag vänder mig om och betraktar vykortsscenen ett par sekunder innan jag vänder mig om med ett leende och öppnar dörren. Så länge varade den glädjen.
”Rosier.”
”Raven.”
Han ser på mig kort, på hans ansiktsuttryck så verkar han lite lätt upprörd över något innan han biter ihop käken blickar ut mot samma scen som jag själv iakttagit innan, synar mig en gång till och sprintar sedan förbi mig, ut i snön. När jag vänder mig om för att se honom så har han försvunnit. Udda. Inne på Tre kvastar är det varmt så jag tar av mig min kappa och hänger den över armen medan jag ställer mig i den inte allt för långa kön. Antingen har folk redan varit här under förmiddagen eller så har de inte kommit hit för att spendera eftermiddagen i värmen än. Kön rör sig framåt snabbt men allt fler platser inne på den lilla puben blir upptagna. Då lägger någon två händer för mitt ansikte, två händer fulla med snö, och skrattar ljudligt i mina öron. Jag vänder mig om och synar Sirius som ler med hela ansiktet åt sitt busstreck och någonstans i närheten ser jag hur Madam Rosmerta flinar åt oss även om hon verkar en aning bestört över alla snö som elever släpar med sig in. Hans hår är svart, lockigt och de istappar som lyckats bildas i hans hår börjar smälta av värmen inne på puben. Hade jag sagt det hade han säkert svarat att det beror på att han är så het. Självupptagna Sirius.
”Du kan gå och hitta ett bord åt oss om du vill”, säger Sirius med både Peter och Remus nickandes intill sig. ”Det börjar bli ganska fullt. Säg bara vad du vill ha.”
”En honungsöl, med extra mycket skum”, säger jag efter ett par sekunders eftertanke och med en sista blick på de tre pojkarna letar jag upp en plats för oss att sitta på. I ett hörn hittar jag ett bord med fem stolar men där bordet inte hunnits torka av än. Jag förbiser det och sätter mig så jag får en klar överblick över rummet. Det kryllar av människor, elever från alla elevhem är här, och en del tittar snett på en annan. Dörren öppnas och fler elever kommer in för att ställa sig i kön. Bland dem, Rosier med Snape. Han tittar runt, sökandes efter ett bord precis som jag gjort, men finner mig med blicken och ett fnys sprider sig över hans ansikte när han vänder sig om igen. Sirius, Peter och Remus vänder sig om med varsin honungsöl i handen, förutom Sirius som bär på två, och tar sig förbi Snape med varsin illabådande blick mot den väldigt svartklädda pojken.
”Här, med extra skum”, säger Sirius och sätter ner en honungsöl där hälften av drycken består av skum.
”Meh.” Surar jag. ”Jag ville inte ha så mycket skum.”
”Du får väl vara lite mer exakt”, hånar han och jag räcker ut tungan åt honom. När jag lutar mig bakåt värker min rygg men jag försöker att inte tänka på det. Sirius märker det men säger inget. Istället sätter han sig intill mig och tar min hand ömt under bordet, en vänskaplig gest som säger att han är där för mig. Remus tar upp en bit choklad ur fickan och bryter av en bit som han ger till mig. Sedan bryter han av en till bit som han ger till Sirus.
”Hundar får inte äta choklad”, påpekar Peter finurligt och Sirius blänger på honom men kan inte låta bli att flina. Remus bryter av ännu en bit till Peter och sedan börjar han tugga på den choklad som är kvar. Sirius puttar över sin bit till den bit jag redan har och tar sedan en djup klunk av sin honungsöl. Dörren öppnas igen och in kommer James och Lily skrattandes. James har en arm om hennes axlar och hennes röda hår dansar upp i hans ansikte när de ruskar av sig snön som tydligen börjat falla utanför återigen. James och Snape får ögonkontakt och Lilys vackra leende försvinner med ens när hon ser samma sak som jag, Snape kokar av ilska. Sirius rör sig hastigt intill mig och får upp en stav ur en innerficka. Remus suckar och reser sig upp i ett försök att stoppa vad som precis påbörjats medan Peter egentligen vill sitta kvar och ha mina bitar choklad också. Han stoppar in det sista i munnen och vänder sig om. Stämningen inne på puben är som bortblåst. Många följer det som händer med intensiva blickar och otroligt nog är det Snape som kastar sig efter James först.
”Pojkar! Det där får ni ta någon annanstans!” Hojtar och gormar Madam Rosmerta förbryllat och försöker hålla upp dörren så att de på något vis ska ta sig utåt. Rosier iakttar Sirius ilsket medan Sirius håller staven riktad mot Snape som måttat ett slag mot James ansikte varpå James börjat måtta sparkar mot honom. På något sätt lyckas Madam Rosmerta få ut dem därifrån och snart rullar de runt i snön. Rosier och Sirius fortsätter stirra ut varandra med brännande blickar men till slut får Lily nog och riktar sin stav mot Snape och James som slåss på marken i snön. Halva skolan har samlats för att se på men tack vara Lily flyger de kraftfullt åt varsitt håll.
”Väx upp för en gångs skull Severus”, fräser hon men han verkar mest förvirrad över allt blod i sitt ansikte och att den eldröda fröken precis tilltalat honom.
”James. Det gäller dig med.” Säger hon och drar upp honom från marken och tar hans arm och börjar gå tillbaka till skolan med honom i släptåg.
”Rosier, du ska passa dig riktigt noga.” Manar Sirius och Rosier greppar taget om sin stav hårdare.
”Vad kan du göra emot mig?” Hånar han.
”Åh det finns en hel del.” Fräser han sammanbitet och vänder sig om och kilar ner staven i fickan. Peter har följt efter James och Lily men Remus inväntar Sirius. Han ger honom en klapp på axeln men ingen av dem märker att Rosier höjt sin stav och är beredd att rikta den mot Sirius rygg.
”EVAN ROSIER.” Hörs en sträng, ljudlig, röst över alla åskådare till elever och Rosier bleknar. Jag försöker blända in i mängden för att se vad McGonagall tänkt göra med Rosier.
”Att höja staven mot en elev som inte bara har ryggen emot men som inte heller har staven i hand är mycket allvarligt. Vad har du att säga till ditt försvar unge man?”
Först nu märker Sirius vad det faktiskt är som händer och vänder sig om för att titta på Gryffindors föreståndare.
”200 poäng avdraget från Slytherin och kvarsittning till examen.”
”Du kan inte, Professor.” Stammar Rosier och Sirius flin växer bredare.
”Jag visste väl att hon var kär i mig.” Viskar Sirius så bara de närmsta hör.
”Och du Black.” Säger McGonagall och vänder sig om mot honom vars leende tynar bort. ”Mitt kontor omgående.” Hon tittar inte ens på mig. ”Det gäller även dig Raven.”

Tack, vad kul att du lägger ut kapitel igen! Jag tycker verkligen jättemycket om hela stämningen som skapas i den här texten, vykortsbilden med all snö och värmen inomhus. Någon jag också verkligen gillar i denna story är Sirius. Marodörerna är sådana fina vänner till Jessica. James och Snape känns väldigt omogna, stackars Lily

Det finns också en massa roliga repliker och situationer. Några exempel:

”Hundar får inte äta choklad”, påpekar Peter finurligt och Sirius blänger på honom men kan inte låta bli att flina.


[i]”200 poäng avdraget från Slytherin och kvarsittning till examen.”
”Du kan inte, Professor.” Stammar Rosier och Sirius flin växer bredare.
”Jag visste väl att hon var kär i mig.” Viskar Sirius så bara de närmsta hör.

Undrar vad McGonagall vill Sirius och Jessica? Hoppas på fler kapitel!

Vad glad du gör mig! Jag har faktiskt ett kapitel till som ligger på datorn.... Men jag har utvecklats så otroligt i mitt skrivande att jag tycker det är jobbigt att läsa saker som jag skrev för bara ett år sen, eller halvår sen... Nåväl! Här är ett kapitel. Tack ♥

Kapitel 5.

McGonagalls kontor är varmt. En brasa brinner inbjudande och på dess mantel står bägare i guld och väntar på att bli använda till pumpajuice eller dylik smakrik dryck. Eldwhiskey måhända? Nej det måste vara de låga glasen hon har i skåpet bakom skrivbordet. Hon tittar strängt över glasögonen på oss båda, väldigt likt hur Dumbledore smyger över blicken över glasögonen, den petita svarta hatten sitter på sniskan som alltid.

”Det krävs intyg för att få spendera tid i Hogsmeade som omyndig trollkarl eller häxa vilket ni båda två är väl medvetna om, inte sant Black? Raven?”

”Jag fyller inte år förrän vi tagit examen, Professor.” Säger jag med en suck och tittar ner på mina händer. Jag ser inte den medlidsamma blicken hon ger mig men jag vet att hon inte kan göra några undantag.

”Jag vet om detta, Fröken.” Svarar hon.

”Vad det gäller dig, Black. Var detta den sista gången jag vill hitta dig i Hogsmeade utan ett intyg.”

Sirius suckar intill mig, han sitter obrytt med benen isär, lutandes bakåt i en släpig position. Han tittar likgiltigt på Professor McGonagall. Hon iakttar honom lika hårt som han iakttar henne.

Till slut suckar hon.

”Det är er sista termin. Jag vet att det är orättvist med tanke på de samhällsproblem vi har och den pågående terrorn i trollkarlssamhället. Jag förstår att ett visst motstånd finns och att ett ideal råder i familjer som era. Därför skulle jag inte klandra, rentav förbise, om ni förfalskade era intyg.”

”Vad säger du Professorn?” Undrar Sirius men när jag ser på honom kan jag se att han flinar brett och sätter sig upp ordentligt. ”Jag skulle kunna kyssa dig!”

En glimt som försvinner på ett ögonblick uppenbarar sig i Professor McGonagalls ögon.”Inte ett ord till någon!”

”Du är den bästa läraren i hela slottet, Minnie!”

Jag ler mot McGonagall, avslöjar nästan tårar som tränger bakom ögonen, och hon nickar mot mig med förståelse som ingen någonsin visat mot mig innan.

”Ni bör skynda er ner igen innan vistelsen är slut så att ni kanske hinner dricka ett par honungsöl till.” Frestade Professor McGonagall men efter en släng åt Sirius håll som rest sig upp, gått runt katedern, och slängt armarna kring Professor Minerva McGonagall visste jag att vi inte skulle gå någonstans idag.

”Tack Professorn. Det var väldigt ödmjukt av dig. Jag kan inte tacka dig nog och det kan inte Jessica heller.” Jag skakade på huvudet medhållande och Minerva klappade Sirius på ryggen.

”Skynda nu vidare, kära elever.” Sa hon och någonstans i ögonvrån, när vi vände oss för att gå, såg jag hur hon torkade en tår som rann nerför kinden.


Vi står tysta utanför kontoret en stund.

”Vill du gå till Hogsmeade igen?” Undrar Sirius. Jag skakar på huvudet.

”Jag känner inte för det. Sällskapsrummet?”

Han nickar. ”De andra kommer säkert tillbaka och jag skulle vilja ha en lugn stund innan James kommer tillbaka flygandes på kärlekens rosa, fluffiga, moln.

Jag skrattar. ”Varför tog han Lily till Madam Puddifoots? Han får äntligen till en dejt med henne och så tar han henne dit.”

Sirius ser allvarlig ut för en sekund. ”Vad menar du?”

”Hon är inte som de andra löjliga flickebarnen, hon är ordningskvinna för Merlins skull, hon uppskattar inte löjliga dejter på fjantiga kaféer.”

”Detta är inte bra.” Säger Sirius och börjar styra stegen efter mig mot Gryffindors sällskapsrum.

”Vadå?”

”James trodde att hans idé var idiotsäker. Att han visat att han var helt och hållet seriös när han frågade ut henne på dejt.”

Jag suckar. ”Vi får väl se imorgon. Jag går upp till sovsalen.”

”Vänta!” Säger han och tar ett, väldigt löst tag, om min arm. ”Du kan ju inte överge mig. Då sitter jag ju här alldeles ensam i säkert en timme till.

”Vad föreslår du att vi gör?”

”Vi kan hänga ut en repstege ur ett av sällskapsrummets fönster och ställa oss nere vid stora portarna och hänvisa dem till den nya vägen för någon har visst sprängt alla trappor i hela Hogwarts.”

Jag skrattar och det väcker ett leende på även Sirius läppar. ”Det låter som en idiotsäkrare plan än James åtminstone. Den skulle du aldrig få kvarsittning för.”

”Jag kan inte hjälpa om folk tror på mig, det är inte mitt fel att de har ludd i hjärnan.”

”Du kan göra – Jag kan se på.”

”Slavarbete alltså?” Skrattar Sirius och öppnar det fönster i sällskapsrummet som vetter mot sjön och de stora gröna gräsmattorna. Någonstans där nere är växthusen som används för lektionerna i Örtlära. En iskall vind tar tag i oss.

”Jag har en idé, förhäxa ett par kvistar till att bli plakat, härifrån, och sätt dem på en väg fram till stegen.” Säger jag försiktig, osäker på om jag gör mig förstådd. ”Så slipper du stå där nere vid portarna och få kvarsittning av Professor McGonagall när hon ser dig.”

”Struntprat, Minnie älskar mig.” Skryter Sirius och jag kan inte låta bli att himla.

”Hon drar säkert inte in det nya privilegiet vi har fått när hon upptäcker vad du gjort – speciellt inte om du ska stå vid portarna och vara huvudchefen för ditt lilla skämt.”

”Okej, okej fru Besserwisser.” Säger han och börjar utföra formler från fönstret. ”Varför hjälper inte du till som har så klockrena idéer?” Frågar han.

”Det var ju dina idéer allihop – om någon frågar vill säga. Jag skulle aldrig blanda mig i sådant nonsens.”

”Nej, du är ju en snäll flicka, Raven.”

Vi skrattar och jag återvänder till soffan för att iaktta honom därifrån.

Tack, vad kul att du lade ut kapitlet! Och vad häftigt att ha utvecklats så mycket i skrivandet, att du märker så stor skillnad på kort tid

Tycker verkligen om hur Sirius beskrivs och hur hans karaktär fångas. Det finns en otålighet och kaxighet, en charmig lust för bus ...

Hoppas på en fortsättning. Jessica är någon jag blir väldigt nyfiken på, speciellt med tanke på den vuxna versionen av henne. Vad kommer att hända? Hur ska hon förhålla sig till "den mörka sidan?"

Tack så jättemycket! Blir så glad när mugglis lever. Hoppas att sidan kommer att återupplivas! Ska försöka rycka tillbaka Elzyii också så hon får fortsätta på Draco Memoraid...

Här kommer ett lite kortare kapitel. Har blivit van vid mina monster på 7000 ord så 800 ord känns som en katastrof. Men om inte annat så händer det iallafall något! Och så ska ju jag återgå till att läsa om Miriam och Snape.


Kapitel 6.


Sirius idé – eller upptåg – gick vägen. Hela vägen upp till Gryffindors sällskapsrum.
”Livsfarligt.” Hade James dömt ut sin bäste väns spratt med ett leende som gick tre varv runt hans huvud. Lily var inte tillbaka med honom, jag gissade på att hon var kvar i Hogsmeade med Alice.
En efter en hade elever kravlat in genom fönstret – kalla med istappar i håret och näsor röda som Rudolfs mule – och strax efter att James klättrat in kom Professor McGonagall springandes och gav James och Sirius varsin sträng blick. De såg förbryllat på deras favoritlärare.
”Vi har inte gjort det här!” Påpekade dem i samma ögonblick. Hon struntade i deras nonsens och gick fram till fönstret och trollade bort stegen. Utan att ens se om det var någon som fortfarande klättrade upp.
”En livsfarlig idé.” Hade hon sagt.
”Precis vad jag sagt!” Instämde James. ”Om jag visste vem som gjort det!”
”Trapporna är lika farliga”, poängterade Sirius, ”jag vet inte om du märkt det professorn”, fortsatte han dramatiskt med svävande händer, ”trapporna flyttar sig.”
Hon skakade på huvudet och med en sista anblick mot dem två tyckte jag mig skymta ett leende i slutet på den tajta linjen som var hennes läppar. Med svajande klädnader som skyndade efter sin ägare i både svart och smaragdgrönt försvann hon återigen ut ur sällskapsrummet.
”Hon älskar oss så fruktansvärt mycket, tror du inte det Tramptass?” Undrade James och såg förälskat mot dörren.
”Åh jo det tror jag.” Sa han och tittade lika längtansfullt mot porträttingången som James.
”Jag går upp till sovsalarna nu Sirius, du har ju sällskap av en upptågsmakare.”
Sirius nickar, ger mig en snabb kram, och sedan försvinner jag upp till flickornas sovsal för år sju. Det tar fortfarande emot att ta sig upp för de långa trapporna och min rygg värker. Jag vill inte belasta någon med det så jag säger inget. Ingen undrar ändå. Väl uppe och efter att ha fumlat för att få upp dörren tar jag mig in. Fortfarande ensam eftersom ingen av de andra tjejerna har kommit tillbaka än. Jag lägger mig, försiktigt, på sängen och blundar. Det är aldrig någon sömn det kan jag inte påstå. Men vila åtminstone.
Mer än så hinner jag inte förrän Lily störtar in genom dörren med Alice i släptåg. ”Katastrofalt! Jag tänker aldrig mer gå ut med honom!” Får hon ur sig men jag vet att det är lögn. ”Hur kan han ta med mig till den tokiga platsen? För att inte tala om att han alltid måste bråka. Jag som trodde han äntligen vuxit upp!”
”Det kanske inte är hans fel, Lily.” Säger jag i ett försök men Alice skakar på huvudet bakom Lily och spärrar upp ögonen. Det var tydligen fel sagt.
”Det är väl klart att det är hans fel det har det ju alltid varit, han har aldrig kunnat bete sig! Värst av allt var att han övertalade mig till att gå en promenad efter att han käftat med Snape. Jag skulle ha stuckit redan då!”
Jag gömmer mig bakom en kudde. ”Du kanske är kär?”
”Nej!” Ropar hon och kastar en kudde efter mig. Jag gömmer mig ännu mer och kan inte låta bli att le. Det är underbart att vara hemma igen.

Vid frukosten dagen efter slår sig Sirius ner intill mig, nästan i mitt knä, men när jag jämrar mig flyttar han på sig en bit. Han har tydligen varit utomhus, för han har snö på platser jag inte visste att man kunde ha snö på. ”Vart är de andra?”
”James lurade ut oss på en springtur i snön, bra träning sa han, men jag flydde.”
”Oj… Vill du ha kaffe?” Frågar jag men häller upp i en kopp ändå.
”Tack. Var är Lily?”
”Hon vågade inte gå ner till frukosten ifall hon skulle stöta på James.”
”Är det så illa?” Skrattar Sirius så att snöflingor lossnar och smälter över hela honom.
”Hon överdriver lite. Men han har nog en del att göra upp för.”
”Tror du det?” Sirius kastar ihop två mackor till en med ost och kalkon emellan.
”Om han börjar bete sig som han gjort innan och förfölja henne och tjata hål i huvudet på henne så har han ingen chans…”
”Det vet ju vi att han kommer att göra.” Säger Sirius men byter samtalsämne. ”Hur mår du?”
”Bättre. Det är något med brasorna här som gör mig alldeles varm.” Berättar jag. Men vågar inte tala om för honom att hans närvaro hjälper. En hel del. Jag vet inte om jag borde berätta för honom om brevet jag fått från Avery.
”Vad har du för lektion nu?”
”Trolldryck… Med Rosier.”
”Fy. Säg till om han ställer till med något eller är elak så skickar jag James efter honom!”
”Jag lovar.”
”Vad har du för lektion?”
”Örtlära. Förstår inte varför jag tar den lektionen. Jag har de rötnaste fingrarna en lärare kan hitta.”
Jag skrattar och tar en tugga av min numer kalla rostmacka. ”Du kanske ska öppna en bok.”
”Vi ses sen, Raven.” Säger han och kysser min panna och rusar iväg. Världens bästa vän.

Tack för att du lägger ut och, som du skriver, bidrar till att mugglis lever! När jag läste Draco Memoraid förstod jag ju lite av vilken aktivitet det var här på forumet 2013.

Jag tycker väldigt mycket om den här storyn och hoppas du får inspiration att fortsätta. Jessica är en intressant karaktär, inte helt självklar om du förstår vad jag menar. Hon känns hemlighetsfull - och sårbar. Vill veta mer! Du lyckas verkligen skapa en nyfikenhet kring henne.

Vilken typ av respons är du intresserad av? Här provar jag med några saker jag lade märke till:

Sirius idé – eller upptåg – gick vägen. Hela vägen upp till Gryffindors sällskapsrum.

Jag gillar när man leker med ord så här, i detta fall att ordet vägen upprepas.

Hon struntade i deras nonsens och gick fram till fönstret och trollade bort stegen. Utan att ens se om det var någon som fortfarande klättrade upp.

Haha, älskar McGonagall och hur hon beskrivs här! Hela den här relationen mellan Sirius och henne är klockrent beskriven, tycker jag. Det känns väldigt trovärdigt och jag kan precis se dem framför mig:

”Trapporna är lika farliga”, poängterade Sirius, ”jag vet inte om du märkt det professorn”, fortsatte han dramatiskt med svävande händer, ”trapporna flyttar sig.”
Hon skakade på huvudet och med en sista anblick mot dem två tyckte jag mig skymta ett leende i slutet på den tajta linjen som var hennes läppar.

Sedan undrar jag om du är intresserad av att fixa till skrivregler och sådant? Som till exempel:

”Vi har inte gjort det här!” Påpekade dem
"Vi har inte gjort det här!" påpekade de

De såg förbryllat på deras favoritlärare.
De såg förbryllat på sin favoritlärare.

Jag brukar själv uppskatta att få hjälp med sådant, men vet också att många andra mer jobbar med att låta andra korrekturläsa och rätta innan kapitlen läggs ut.

Nu till det jag funderar allra mest över ... Jessica och Sirius.

”Hur mår du?”
”Bättre. Det är något med brasorna här som gör mig alldeles varm.” Berättar jag. Men vågar inte tala om för honom att hans närvaro hjälper. En hel del. Jag vet inte om jag borde berätta för honom om brevet jag fått från Avery.

Den här nära vänskapen som finns mellan dem är så väldigt fin beskriven. Kanske är det meningen att det ska vara just det - världens bästa vänskap. Men jag känner att det finns något mer, mellan raderna. Det finns en gnista mellan dem. Vad som blir av det - och om det blir något - återstår att se. I vilket fall är det en av de många saker som får mig att vilja fortsätta läsa ...

Kapitel 7.

Det har gått en vecka sen Hogsmeade och ytterligare en lektion med Rosier är avklarad. Men idag delar vi ännu en gång kittel. Sirius har… Undvikit mig i två dagar nu men jag kvittar i om jag missar frukosten, jag ska få ur honom varför. Lily vinkar glatt åt mig när hon och Alice skuttar ut från sällskapsrummet. Jag önskar jag hade en nära tjejkompis som de två. Men jag har ju Sirius åtminstone. Hans preferenser går ju att diskutera. Ibland visar han sin barnsliga sida men för det mesta lägger han sin tid i rampljuset på att vara något som hade kunnat kallas cool. Remus går förbi med blicken i marken och böcker i sina armar. Sen kommer James och Peter. Var är Sirius? Det går fem minuter och sen tio till. Först då ser jag hans kalufs passera.
”Sirius!” ropar jag och hoppar upp från soffan, det gör ont i ryggen men det blir bättre och bättre. Han är precis påväg ut från porträtthålet och vänder sig motvilligt om. ”Har jag gjort något?”
”Nej”, han kliar sig besvärat i nacken och flackar med blicken, ”alltså…”
”Du kan berätta allt för mig, det vet du väl?” lovar jag.
”Alltså jag har börjat dejta en tjej från Ravenclaw och hon vill inte att vi ska umgås så mycket. Hon tror att det är något mellan oss två.”
Mitt hjärta sjunker och jag får en klump i magen som knyter sig flera varv runt sig själv. ”Va? Men det är ju helt befängt! Vi har aldrig och skulle aldrig…”
”Nej precis, vi vet ju det men jag tycker om henne och så… Jag är rädd att förstöra allt som jag brukar.”
”Ja... Jag förstår Sirius, jag ska låta er vara. Lycka till”, säger jag och tränger mig förbi honom och kutar nerför trapporna. Skippar att gå in och äta frukost utan styr mina steg direkt mot fängelsehålorna och klassrummet vi har trolldryckslära i. Till min förvåning är Rosier redan där och han är inte sen med att kommentera. Han förvirrar mig så. Ena stunden är han en idiot, sen är han snäll, och sen är han en idiot igen.
”Gjort slut med pojkvännen eller?” idag är han tydligen en idiot.
”Men lägg av, skaffa dig ett liv Rosier”, säger jag och placerar mig på bänken mittemot honom, precis utanför klassrummet. Jag vägrar titta på honom utan öppnar upp en bok på måfå och försöker fokusera min blick på bokstäverna men det är som att läsa hieroglyfer.
”Har du träffat din brors blivande fru då?” undrar han och jag släpper mina hieroglyfer för att stirra rakt in i hans ögon. Han ser lurig ut och leendet är av den illmariga karaktären. Jag väntar på att han ska säga något mer men han lutar sig bakåt och placerar ena ankeln på knät. En position som gör att han ser förträffligt fånig ut. Det hade Avery inte skrivit något om i sitt brev.
”Sluta sprid massor med skvaller, Rosier, det passar dig inte.”
”Jo men, Raven”, säger han med betoning på mitt efternamn, ”det är inget skvaller. Fråga henne själv. Hon går i Slytherin. Lara Crowley.”
”En Crowley? Knappast.”
”Jovisst. Hon vill att jag skulle hälsa till dig att hon ser framemot att bli din syster. Så länge hon slipper dras med Black.”
”Ja men vilken hit. Vi är inte vänner längre så visst kommer vi komma bra överens jag och fröken Crowley.”

Trolldryckslektion går förvånansvärt bra och Rosier trampar nästan inte på några av mina nerver. Snigelhorn överöser oss med beröm men sparar det bästa till Lily. När lektionen till sist är över är jag först därifrån. Vi har örtlära liksom förra måndagen och den här gången behöver inte Lily prata med mig för att jag ska infinna mig på plats. Sirius står redan där med James och till min förvåning röker dem. Jag ställer mig en bit ifrån för att slippa dem. Den här veckan har de förmodligen dubbelpass… Attans. James har sett mig och han säger något till Sirius som inte rör en min och verkligen inte slänger någon blick åt mitt håll. Jag blir livrädd när någon lägger fingrar om mina axlar. Fingrar som är delvis kalla, delvis hårda, delvis ömtåliga.
”Hej! Vad roligt att träffas!” säger den kritvita flickan när jag vänder mig om. Hennes nästan lika kritvita hår hänger i en lös fläta nerför hennes rygg. Testar av hår ramar in hennes ansikte och mörkrött, säkert väldigt dyrt, läppstift pryder hennes läppar och är verkligen toppen över i:et för hennes utseende.
”Du måste vara Crowley?” undrar jag och sträcker fram min hand men hon avfärdar den och ger mig en kram. Jag har sett henne innan förstås men hon har aldrig lagt märkte till mig och jag har aldrig lagt märkte till henne.
”Ja, det är jag. Avery har inte hunnit berätta något. Allt skedde så fort. Han skickade en uggla igår efter att det tillkännagavs men den har förmodligen inte hunnit fram.” säger hon i ett och tar mina händer i sina. Hon sprider en slags värme och positivitet jag bara kan drömma om att ha själv.
”Har ni träffats länge”, frågar jag i brist på annat och kan inte låta bli att le när jag ser hur glad hon är. Hon skakar på huvudet.
”Bara sen i somras. Men han har varit mycket hos oss här i Skottland, min familj bor lite längre norrut. Vi hade säkert träffats på tågen om det inte var så att jag aldrig åkt med det. Synd, såklart, för jag har hört att det är en upplevelse av den högsta rang.”
”Ja, det är helt fantastiskt. Bättre sovplats får man leta efter”, jag vinner ett högljutt skratt och ser till min förvåning att Sirius tittar åt vårt håll.
”Åh jag hoppas verkligen att vi ska bli bra vänner, Jessica. Avie hade blivit så otroligt glad då, det tror jag verkligen.” Hon ger mig ytterligare en kram innan hon föser iväg mig på min lektion. Det är då jag lägger märke till den fina ringen som pryder hennes vänstra ringfinger.
Den här dagen blev plötsligt lite för mycket för mig. Men trots allt härdar jag ut örtläran som vi tyvärr har med Ravenclaw så jag kan inte undgå att se hur flickan i de blå färgerna nästan blir en del av pojken hon är förälskad i. Jag har aldrig ens tänkt på att vi har örtlära med Ravenclaw. I vanliga fall hade säkert jag och Sirius stått och gnabbat om något helt obetydligt. Vid middagen den dagen sitter jag med Lily och Alice och äter men känner mig väldigt ensam. Rosier tar vägen förbi oss och vinner en arg blick från Lily när han lägger ner en bit pergament intill mig och försvinner innan jag hinner säga något till honom. På pergamentet står det skrivet, med en handstil som är Rosiers, att Avery väntar på mig nere vid sjön.
Aldrig har jag fått i mig mat snabbare än då, till mina bordskamraters förtret, och sprungit iväg ännu fortare. Jag kunde bara ana hur nyfiken Sirius var. Och om bara Sirius visste att hade han valt vår vänskap över något så oviktigt som en tjej – då kanske framtiden varit ljusare.

Som jag nog skrivit tidigare, så tycker jag du lyckas väldigt bra med att skildra Jessicas ensamhet. Marodörerna är ett skönt gäng, men hon har ändå som en helt egen sfär dit ingen riktigt får komma in. Den som kom närmast var Sirius - och nu försvinner han iväg också, på grund av tjejen från Ravenclaw! Jessica har dessutom tunga hemligheter, som våldet hon fått utstå, och Sirius verkade vara den som kom henne närmast gällande det också. Nu blir det inte lätt!

En ny person gör dock entré i det här kapitlet - den "kritvita" flickan Lara Crowley. (Gillar för övrigt att det är så mycket färger som beskrivs; även flickan som är förälskad i Sirius - "flickan i de blå färgerna." Det verkar som om Jessica känner sig positivt inställd till broderns blivande fru och att det första mötet dem emellan blev lyckat. Allt detta kommer förmodligen att ha betydelse för det som händer sedan.

På ett ställe känns det som om allt går väldigt fort och många personer är inblandade: Rosier tar vägen förbi oss och vinner en arg blick från Lily, eftersom han är vän med Snape, när han lägger ner en bit pergament intill mig och försvinner innan jag hinner säga något till honom. Man kan kanske förlänga och utveckla det lite, eller undvika att nämna Lily och/eller Snape just här?

Jag tycker om att den sista meningen är förebådande. Däremot kan jag tycka att man kanske inte behövt skriva själva ordet dödsätare rakt ut, utan låtit det ligga mellan raderna. Vad tror du?

Nu undrar jag så klart hur mötet med Avery kommer att gå och om Rosier också är inblandad i det hela. Och framförallt är jag nyfiken på Jessica. Du har verkligen skapat en intressant karaktär. Hon är väldigt fascinerande, tuff och skör samtidigt - kan precis se henne framför mig, och vill veta hur det ska gå för henne

Avis Fortunae om du tycker att min feedback ger dig mycket så anar du inte vad dina fina kommentarer gör för mig... Vilket betyder att Jessica är tillbaka igen! Visst är det så att Lara och Avery kommer har betydelse sen! Det hade dem åtminstone i den förra fanfictionen. Hehe. Kul att du la märke till färgerna. Det är inte riktigt sånt jag lägger märke till själv. Det rinner ur fingrarna bara och så får det bli som det blir! Sen kan man ju alltid polera och putsa... Du har helt rätt i att det går lite fort med alla namn. En av mina svaga punkter och stort tack för att du tog upp det. När man ska informera om lite för mycket där det kanske inte ens behövs. Håller återigen med dig om att dödsätare kanske skall ligga mellan raderna. Tack!

Kapitel 8

Avery står nere vid sjön, blek som jag, iförd lång svart klädnad som fladdrar när vindarna biter i honom. Det är kolsvart ute men han trollar med sin stav och låter ett kallt lilablått ljus flyta omkring runtom honom. Det är hans patronus. En korp såklart. Det går i släkten.
Han ler varmt när jag kommer mot honom och han omfamnar mig liksom jag omfamnar honom.
”Du är lycklig”, poängterar jag och hans lika strålande leende är kvar på hans läppar när han släpper mig. Han är rosig av kölden. Han har stått här i snön ett tag.
”Har du träffat henne? Hon är helt fantastisk. Ni har båda två bara ett halvår kvar här på skolan. Skulle du vilja bo hos mig då?”
”Ja, självklart.” svarar jag och han lägger en hand på min axel.
”Mamma är så labil, det är till och med i vår herres tycke. Han är inte någon att skvallra förstås, men jag hörde honom muttra något om att hon var värre än Bellatrix. Och du vet ju hur Bellatrix är.”
Jag kan inte låta bli att skratta. Han är så löjligt munter i sina udda formuleringar, men sakerna han säger är det förstås inte alls något roligt i. ”Bellatrix är… En av sitt slag.”
”Hursomhelst, vill jag inte att du ska bo hos våran mamma. Framförallt för hennes något diskutabla syn på uppfostran. Men även för att hon inte går säker mycket länge till. Du läste mitt brev förmodar jag.”
”Ja, jag läste det. Och jag är tveksam till om det är den rätta vägen, Avery. Starka argument kan ju ingen trollstav nå och stark vilja kan inga formler rå på. Ändå tror ni – tror du – att lösningen är våld för att segra.”
”Ack, du är så ung Jessica. Men en dag förstår du. Du får gärna följa med på ett möte. Det är frivilligt förstår du. Det är bara politik.”
”Du behöver inte tilltala mig som om jag vore tio, kära bror. Men jag ska tänka på ditt förslag.”, han nickar till svar och verkar tillfredsställd med det.
”Nåväl. Vad säger du om att vara brudtärna på mitt och Laras bröllop? Vi gifter oss på Crowley’s ägor. Vid påsk, kan tänkas.”
”Åh – det är jag så gärna!” säger jag och slår armarna om honom igen. Jag pratar hellre om sånt här. Sånt som inte gör så ont i hjärtat att diskutera. Mörkret sprider sig och ett bröllop ljusar alltid upp stämningen.
”Nu ska jag inte störa dig mer. Fokusera på skolan, lillasyster, det är det bästa du kan göra för att säkra din framtid.”
”Självklart.”
”Nu måste jag återgå till mitt. Vi har fasansfullt mycket att stå i. Barty Crouch är en jävel till att få tag i människor han inte ska ha att göra med. Om han bara visste vad hans son sysslade med.” Avery skrattade och jag kände mig illa till mods.
”Vi ses.” sa jag och vi gick åt varsitt håll.

När natten är kommen ligger jag vaken. Jag har svårt att smälta orden han skrev i sitt brev och orden han sa till mig. Sirius var inte sen med att ge mig en frågande blick när han tillsammans med sina vänner kom ut ur stora salen. Men vad hade han med det att göra? Det var han som ville ha distans mellan oss. Inte jag. Jag hade behövt ha hans stöttning nu. Rosier stod kvar nere i entréhallen och växlade ett och annat ord med mig som jag inte la på minnet. Något om trolldrycken såklart. Han var snällare nu men å andra sidan gick han på mina nerver. Det var ungefär när jag bildat den uppfattningen som allt ändrades. Efter ett marodörstreck veckan därpå.
Remus och Peter hade stått utanför. Någon hade sagt att Remus inte ville lämna några spår efter sig. Han var ju trots allt prefekt. James verkade inte bry sig det minsta, trots sin titel som försteprefekt. Lily hade beklagat sig över händelsen som hennes andreman ställt till med.
”Varför växer han aldrig upp”, hade hon sagt. Men någonstans i hennes ton fanns en hint om hur komisk hon fann hela incidenten. Hon hade inte kommenterat något mer om deras dejt och jag hade inte hört något från James heller. Sirius pratade förstås inte med mig så det var inte särskilt enkelt att veta något heller, för den delen. Vad de gjort?
Allt började vid örtläran. Sirius med sina ruttna händer blev utmanad av James att odla en växt som inte skulle dö. Bara ordet utmaning hade tänt en glöd så stark i Sirius att han nästan utstrålade ett flammande sken. Alla hörde det förstås och flickan i blått med det gyllene håret hade om möjligt skrattat så att tänderna skramlade när hennes älskade gett sig i akt med utmaningen. Det hade förstås inte hänt någonting. Förrän flera timmar senare. Och det var just därför som Remus och Peter stått utanför och vaktat. Hela växthuset var övervuxet av svampar. Röksvampar. Naturligtvis stod större delen av Gryffindor och såg på. Ett efter ett sprack fönstren på växthuset från orange och grön rök som hotade med att svälla sönder allt där inne. Det var inte nog med att svamparna inte slutade växa. Tydligen var de i full akt med att gödsla dem. Vinden låg, dagen till ära, åt helt fel håll och röken flög rakt in i slottet. När paret väl kom ut, nästintill hand i hand, gick de i varsin bubbla som de förvandlat runt sig själva. En slags sköld för att slippa stanken och färgen på kläder. Det slutade inte där, förstås, utan snön, som töat under veckan, som åter föll över slottet fick allting att se ut som ett enda stort fyrverkeri. Ingen klagade heller. Tills stanken kom.
Filch skulle ha fullt upp i flera veckor.

Vid middagen äter jag snabbare än vad jag brukar och när jag är klar sitter jag bara och lyssnar på Lily och Alice konversation. Lily nämner något om James. Så flyktigt att knappt James själv hade lagt märke till det. Och han om någon skulle haft intresse av att veta vad hon sa. Jag finner min flykt när jag ser Rosier lämna Slytherins bord i rask fart, utan någon som svansar efter honom, och kan inte låta bli att rusa efter honom. Efter ett par väl valda, ursäktande, ord till mitt bordssällskap.
”Rosier!” ropar jag och han vänder sig om när jag kommer springande. Vinden rusar genom mitt hår och skolväskan klappar mot min höft. Jag har mina böcker i famnen så när jag kommer springandes känner jag mig precis som en skolflicka. Det känns som att mina kinder skulle kunna vara väldigt rosiga av spurten efter honom.
”Vad är det, Raven?”
”Jag glömde tacka dig”, säger jag och han ser förbryllad ut, ”ja du vet, för att du berättade för mig att min bror var nere vid sjön.”
Han tittar bakåt, åt hållet han var på väg, som att han helst bara vill gå. ”Lara hade inte låtit mig komma tillbaka till Slytherins sällskapsrum om jag inte gjort det.”
Han ser inte min besvikna blick. ”Åh. Det var ihärdigt av henne.”
”Så? Pratade ni om något… Intressant?” frågar han och jag undrar om han inte skulle gå iväg nu.
”Det gjorde vi.”
”Om… Framtiden?” han fäster blicken i mig.
”Ja och om någon herre och den rätta vägen. Renhet före allt.” jag himlar och gestikulerar överdrivet med händerna. Påminns om att jag lärt mig det av Sirius dramatiska sidor.
”Du behöver ge dig ut i världen Raven, du sitter där i din bekvämhet och tror att samhället fungerar fint. Det gör inte det. Förstår du inte det? Säg mig vad din åsikt är sen när du kommit ut i världen och upplevt den.”
”Det sista jag behöver är en uppläxning av dig, Rosier. Ni folk försöker pracka på mig era konstigheter! Och inte bara mig, tydligen, utan flera andra oskyldiga som hade klarat sig bra utan era viskningar och kluriga hemligheter.” Han behöver inte vända sig om och fortsätta gå. Jag skulle inte sett det ändå med tanke på hur mina ben svängde om och gick med bestämda steg åt motsatt håll.
”Vi ses vid trolldrycken, Raven.” ropar han men jag ignorerar honom. Jag vill bort från de gröna, gråa, läbbiga och kalla fängelsehålorna innan jag kvävs av mina egna skrik. För en gångs skull är det tomt i Gryffindors sällskapsrum och genom fönstren ser jag snön falla igen. I morse hade den töat bort som om jorden verkligen inte vill ha snön där – men annat var det med slottet. Slottet ville ha snö. Hogwarts klädde så bra i det.

Det blev bra med förändringarna du gjorde i förra kapitlet, tycker jag. Nu till detta kapitel: Där är han, Avery, som jag är så nyfiken på. Med lång svart klädnad som rör sig i den bitande vinden ... och med en korp som patronus. Måste ha med deras namn, Raven, att göra. För övrigt undrar jag en sak angående namnet: Jessica och Avery är ju syskon och hon heter Raven, gör han det också? Har alltid trott att Avery är ett efternamn. Han talar lite högtidligt och ålderdomligt. Intressant. Undrar vad det kan bero på. Det känns ju som att de kommer från någon sorts överklass där på herrgården.

Han är så löjligt munter i sina udda formuleringar och sakerna han säger är inte alls något roligt i förstås.

Vad sägs om att formulera det som

Han är så löjligt munter i sina udda formuleringar, men sakerna han säger är det förstås inte alls något roligt i.

Men! Vad är det som händer med deras mamma? Varför går hon inte säker?

Starka argument kan ju ingen trollstav nå och stark vilja kan inga formler rå på. Ändå tror ni – tror du – att lösningen är våld för att segra.

Vackert formulerat om en kommande våldsam agenda ... Förstår att Jessica fokuserar på bröllopet, ett ljus i mörkret. Avery är ju alltså med på den mörka sidan ... och samtidigt så vältalig och en storebror hon uppenbarligen är mycket fäst vid ... komplicerat! Han börjar få konturer, men många gåtor återstår. För att inte tala om Jessica. Känns som om hon klamrar sig fast vid det kvardröjande ljuset.

Marodörerna gör hyss som vanligt, och flickan i blått med det gyllene håret hade om möjligt skrattat så att tänderna skramlade när hennes älskade gett sig i akt med utmaningen. Sådant där älskar jag, just på ordet skramlade anar man lite hur Jessica känner gällande den flickan.

Vid middagen äter jag snabbare än vad jag brukar och när jag är klar sitter jag bara och
”Rosier!” ropar jag och han vänder sig om när jag kommer springandes.

(Bara en liten parentes, har några ord råkat falla bort mellan och och Rosier)? Jessica vill tacka honom. Hon vill vara schysst, han säger att det var för Laras skull och då blir hon besviken. Väldigt intressant att Jessica plötsligt vill tacka honom. Klamrar sig fast vid ljuset? Jag vill bort från de gröna, gråa, läbbiga och kalla fängelsehålorna innan jag kvävs av mina egna skrik. Hon pendlar ofta mellan olika lägen. Ibland är hon rätt kaxig mot Rosier och i nästa stund inte. Hm. Intressant. Mycket intressant. Vill veta mer!