Delphini och den forntida häxan

Alltså ni är ju för fina! Ville bara påminna er om det ^^
________________________________________

Kapitel 5

Delphi var efterlyst. Det var nu bekräftat. Hur skulle hon bära sig åt nu? Att gå ut och leta efter den egentligen efterlysta överallt var för riskabelt. Om bara ministeriet visste sanningen.
Det hon behövde var mer information. Dessa mugglarattacker. Brottsplatserna. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Som moster Cissy berättade. Albus och Scorpius hade varit i närheten när dessa mord skedde. Hon behövde hitta dem. Men hur? Och skulle de ens godta hennes närvaro? Många minnen kryllade runt Delphis huvud, från vad hon utsatte dem för. De skulle aldrig tro henne om hon berättade om sitt uppdrag. Men hon hade inget val.

Dagar spenderades av att lista ut vart de gömde sig. Hade någon av dem något lantställe? En gammal släktings boende? Kunde de möjligtvis ha lämnat landet? Sen slog det till. Grimmaldiplan 12, Sirius Blacks gamla hem som Harry Potter ärvde. Det hade tidigare använts som gömställe och kunde säkert göra det igen. Men så fort hon kom dit var hela gatan avspärrad. Det var både reportrar och mugglarpoliser där som verkade reda ut något allvarligt.
"Ursäkta mig sir", sa hon till en av reportrarna som förhoppningsvis inte visste vem hon var. "Har något hänt här?"
"En märklig explosion skedde här igår", sa reportern. "Fem personer döda och tre allvarligt skadade. Vet du något om det här?"
Delphi tittade ner och funderade. En märklig explosion.
"Vet någon vem som gjorde det?" frågade hon. "Har man sett någon utföra något?"
"Unga dam, om du känner till-"
"Har någon sett två pojkar fly?" avbröt Delphi men blev tvungen att tänka efter. Pojkar kanske man inte skulle kalla dem efter fyra år. "Jag menar... unga män. Två unga män i artonårsåldern? Den ena blond och den andra mörkhårig."
Reportern höjde ena ögonbrynet.
"Är de misstänkta?"
"Nej! Tvärtom. De har tidigare blivit utsatta. Det... sägs att de var på brottsplatsen när detta skedde."
"Såvida jag vet har ingen nämnt något. Men jag ska höra med fler vittnen."

Delphi transfererade sig genast hem. Varesig Albus och Scorpius hade varit där eller inte kunde de uppenbarligen inte vara där längre. Om de var smarta nog borde de inte gömma sig i närheten av mugglare, om det bara var de Jemira ville åt. Även om det inte skulle stoppa henne från att utföra fler attacker, men det som Delphi visste visste kanske inte dem.
Hon fortsatte fundera över vad mer för gömställen det fanns de kommande dagarna, men inga gissningar kändes rimliga. Men sen tänkte hon på Hogsmeade. Problemet var det att hon själv inte gick säker där. Dock låg det en skog knappt en kilometer ifrån byn, vad hon visste. Hade hon tur kunde hon kanske gömma sig där och hålla utkik över byn.

Första delen gick enligt planen. Hon hamnade i den skog hon hade hört talas om. Hon lät fötterna lyftas långsamt från marken och flög upp bland träden. Utsikten var vacker. Det ville hon inte förneka. Man kunde se ena halvan av Hogsmeade men i en konstig vinkel, så hon höll sig i rörelse tills hon såg något. Om hon skulle se något.
Efter ett tag landade hon uppe i ett av träden för att vila sig. Hon tittade ut över skogen. Man visste aldrig vad man kunde hitta där. Inga djur eller varelser kunde hon se. Å andra sidan hörde hon några buskar prassla. Längs buskarna rann en liten flod. På andra sidan floden en bit bort låg en... stuga? Delphi flög genast mot ett närmare träd för att se bättre. Stugan såg gammal ut. Som om ingen hade besökt den på flera år.
Dörren till stugan öppnades och ut kom en lång blond figur. Innanför dörren stod någon annan som knappt syntes. Två unga killar kunde hon avgöra att det var. Hon såg de kyssa varandra innan blondinen stängde dörren efter sig och gick. Delphi iakttog honom tills han var utom synhåll. Det var Scorpius. Den andra killen måste uppenbarligen ha varit Albus. Det var nästan för bra för att vara sant. Hon hade hittat dem. Det här var hennes chans.

Hon hoppade ner från trädet långsamt och landade mjukt på fötterna. Hon tittade på dörren och tog ett djupt andetag innan hon gick fram och knackade. Hon backade tre steg. Väntade en stund. Ingen öppnade. Hon knackade igen och väntade tålmodigt.
Dörren gled långsamt upp. Där stod Albus med sin trollstav redo.
"Ett steg till och jag kontaktar ministeriet", sa han. "Vad gör du här? Hur hittade du hit?! Prata!"
"Albus..." sa Delphi med händerna uppe. "Jag vet vad du tror. Men jag är inte den du tror att jag är-"
"Och det tror du jag litar på? Du kanske lurade mig en gång men du lurar inte mig igen!"
"Jag vill dig inget illa! Jag är på din sida."
"DU NÄSTAN DÖDADE MIG!!! Och du hotade att döda Scorpius medan du torterade honom. Du anar inte den trauman vi lever med än idag."
"Jag förtjänar inte din ursäkt... Det vet jag", sa Delphi skuldmedvetet. "Allt jag ber om är att du tror mig."
Albus höll fortfarande staven högt, redo att strida mot vad som helst.
"Hade jag velat göra dig illa hade jag kunnat göra det nu. Eller hur?" Albus svarade inte. "Du... du råkar inte ha en flaska veritaserum?"
Med det sänkte Albus sin trollstav och tittade misstänkt på henne.
"Kom in då", sa han.

Hon drack veritaserumet Albus gav henne innan hon berättade sanningen. Faktum är att hon nästan avslöjade mer än vad hon räknade med. Hon berättade allt ifrån flykten från Azkaban, hennes uppdrag, allt hon visste om Jemira och att hon gömde sig för aurorer. Det som nu återstod var att Albus skulle tro henne. Det verkade han göra.
"Hur visste du vart vi gömde oss?" var det första han sa.
"Det gjorde jag inte", sa Delphi. "Jag letade efter er. Det gjorde jag. Sen bara råkade jag se Scorpius lämna stugan."
"Han är i Hogsmeade", förklarade Albus. "Kan du tala om varför du kom hit?"
"Scorpius farmor. Narcissa. Min moster. Hon berättade om attackerna mot mugglarna. Att ni alltid har varit på brottsplatserna när det skett. Jag tänkte... om du kunde tala om vilka platser ni varit på?"
Albus reste sig från stolen och gick iväg. Han kom tillbaka med en hög tidningar som han gav henne. De senaste exemplaren av The Daily Prophet, och även mugglartidningar. Allt handlade om attackerna. Misstänkt terrorattack. Bilkrasch över stora bron. Mugglarfamilj dödad. Brand över den nya teatern och det fortsatte. Explosionen på Grimmaldiplan.
"Grimmaldiplan!" sa Delphi. "Var ni där?"
"Vi gömde oss där, ja", sa Albus. "Tills vi visste att någon hade hittat oss."

Innan konversationen fördes vidare hörde de ytterdörren öppnas.
"Jag är hemma!" hörde de Scorpius röst sjunga följt av hans fotsteg påväg in till dem. "Och vänta tills du får se vad jag hittade på Hoeny D- Vad gör hon här?"
Albus gick genast fram för att lugna ner honom.
"Vad gör du här?! DU SKA VARA I AZKABAN!!!"
"Scorpius!" sa Albus bestämt. "Hon är på vår sida."
"Är du HELT från vettet nu?!"
"Vet du. Kom. Vi får snacka i enrum."
Albus drog med sig honom till ett annat rum och stängde dörren efter sig. Vad de sa kunde Delphi inte höra, förutom när Scorpius höjde rösten. Efter ett tag kom de tillbaka. Scorpius verkade ha förstått nu.
"Behåll tidningarna", sa han. "Du behöver nog dem bättre än vi."
Med det reste sig Delphi genast upp och gick fram till honom. Scorpius såg obekväm ut som om han kände sig hotad. Därefter gav hon honom en kram. Han verkade chockad innan han kramade tillbaka.
"Så vi kramas också nu", sa han.
___________________________________________

Ja ni. Tror ni Scorpius tror på henne? Kommer han och Albus nånsin komma över det hon utsatte dom för i Cursed Child? Kan de bli vänner på riktigt?

Det känns som om de kommer att bli vänner så småningom. Albus och Scorpius har nog öppna och förlåtande sinnen, men det blir kanske svårt i början. Superbra, som alltid! ♥

Nu har jag tagit mig tid att läsa, och gud, det var bra (som alltid). Jag tror som Avis Fortunae att de kommer bli vänner snart, men det kommer nog vara svårt och det kommer ta tid. Vill ha mer nu!

Det är den första september idag. Idag börjar Lily Luna sitt första år på Hogwarts och Albus bränner sin Hogsmeade-blankett och får även beskedet att Scorpius mamma har dött... Och här hos mig regnar det och det har åskat så detta känns som ett perfekt läge att sitta och skriva! ^^
___________________________________________

Kapitel 6

Delphi hade precis läst igenom varenda artikel i tidningarna som Albus och Scorpius gav henne. Det senaste var om ett mord utanför baren hon besökte häromdagen. Tänk om någon där hade bevittnat något? Hon transfererade sig genast dit för att ta reda på det.

"Men hej", sa bartendern, samma som stod där sist. "Har du fått tag i ficktjuvarna?"
"Ficktjuvarna?" sa Delphi förvirrat.
"De som stal din plånbok?"
"Jaha. Nej det var inga ficktjuvar. Jag hittade den på gatan samma kväll", ljög Delphi ihop.
"Där ser man. Vilket under att den låg kvar."
"Jag måste fråga dig en sak. Angående mordet igårkväll. Såg du nånting?"
"Jag jobbade inte igår. Jag läste dock om det på facebook. Det är hemskt att det inte går att vara ute nuförtiden."
"Delphi", hördes en bekant röst.
Delphi vände huvudet bakåt och fick syn på det bekanta ansiktet.
"Gina?" sa hon.
"Så du är tillbaka", sa hon och satte sig bredvid henne. "Får jag bjuda dig på en drink."
"Åh. Det är jättesnällt av dig, men jag tänkte inte dricka ikväll. Gina, var du här igår?"
"Igår... nepp. Det var jag inte."
"Men du har hört? Om mordet?"
"Just det ja. Han som bara flög bak och dog."
Delphi vinkade med sig Gina till en plats där de kunde prata mer privat.
"Är man säker på det då? Är det vad mugglarna har sagt?"
"De har sagt helt olika saker. Vissa tvivlar på att det var ett mord. Vissa säger att han blev påkörd. De flesta säger att de såg en kvinna i mantel prata med honom innan han dog."
"Jag visste det..." sa Delphi.
"Vad?" sa Gina förvirrat.
"Gina... jag ville inte blanda in dig i det här för din säkerhet... men den här stan är inte säker. Framförallt inte för mugglarna."
"Brottslingen som går fri? Jo det vet jag. Och häxan som smet från azkaban som påstås vara anhörig till den andra häxan."
Nu var det kört. Delphi tittade genast ner och visste inte vad hon skulle säga.
"Men den biten tror jag inte på", sa Gina vilket fick Delphi att titta upp igen. "Hade hon varit anhörig hade hon väl ändå inte suttit här och försökt reda ut ett mord den andra är misstänkt för."
"Du... du vet alltså?" sa Delphi.
"Ditt namn står överallt. Beskrivs som silverhårig med blåa toppar."
"Det är sant... att jag rymde. Men det är inte av anledningen folket tror. Det är den raka motsatsen. Kan du hålla en hemlighet, Gina?"
"Naturligtvis. Vad är det om?"
"Den här häxan..." började Delphi och sänkte rösten. "Min styvpappa har gett mig massor av information om henne. Vi vet vad hennes mål är. På så sätt lever inte bara mugglarna under hot. Utan alla som inte är renblodiga. Jag smet från azkaban för att stoppa henne. Jag vet bara inte var hon håller hus."
Gina tittade ner. Hon var tyst en stund.
"Låt mig hjälpa dig", sa hon.
Delphi skakade på huvudet.
"Det är för farligt."
"Vad är det för dig då? Du är för tusan efterlyst! Vad händer om du åker dit igen? Vem ska stoppa henne då?"
"Jag tror det finns ett uppenbart skäl till att min styvfar gav just mig det här uppdraget."
"Delphi... jag tänker inte låta dig göra det här själv", sa Gina och tog hennes hand. "Vi kan klara det tillsammans."
"Är du helt säker på det?" Gina nickade. "Okej då."

Med det tog de sig hem till Delphi för att gå igenom all information som fanns hittills, så att Gina kunde hänga med på traven.
"Levde hon på grundarnas tid?" sa hon. "Gamling."
"Om bara det här fotot på henne var taget framifrån. Då hade vi åtminstone haft ett ansikte."
Gina tog en titt på fotot.
"Det här mönstret..." sa hon. "På hennes luva. Det sägs vara mycket sällsynt. Sådana mantlar säljs inte nuförtiden. Hittar vi manteln så hittar vi henne. Jag tror knappast hon tar av sig den om hon gömmer sig."
"Det förenklar ju saken lite."
Gina tittade igenom tidningarna.
"Den där pizzerian", sa hon. "Ser du graffitiväggen bredvid?"
"Vad är det med den?"
"Det är ingången till det gamla trolldomsmuséet. Tror du hon kan ha varit där?"
Det gav Delphi en tankeställare.
"Det kanske hon har. Vem vet vad hon kan ha letat efter där!"
"Så vad väntar vi på?" sa Gina. "Vi tar oss dit och tittar."

Härligt! Nu är Delphi och Gina tillsammans i uppdraget och spänningen stiger. Vi får se hur pålitlig Gina visar sig vara.

Tänk om någon där hade vittnat något?

Tror det ska vara bevittnat.

Hoppas det blir mycket Delphi&Gina under storyns gång!

Snälla, snälla, SNÄLLA, låt mig tycka om Gina och förstör henne inte! Då kommer jag sluta läsa! (Nej, det kommer jag förstås inte för denna fanfiction är för bra, men jag kommer bli sur på dig.)

Hehe, det kan ju inte vara så att jag sitter här och kollar på olika name generators för att försöka komma på något bra ship name... nej då, varför skulle jag göra det?

Fick precis en tanke, skriver i en spoiler om någon inte vill veta och kanske bli spoilad om det stämmer.
Men kom på en teori (helt utann bevis) att

Bara en liten tanke haha

Oh shit Scorperion don't do that :0

Okej jag tänkte uppdatera igår men hade verkligen ingen bra dag så tar det idag istället
_____________________________________________

Kapitel 7

Delphi och Gina tog sig till det gamla muséet som Gina berättade om.
"Lumos", sa Delphi tyst och såg sig omkring. "Hon verkar inte ha varit här."
"Var inte så säker", sa Gina tveksamt.
De började gå sin rundvandring i försök att inte missa några detaljer. Det började med den hemsökta avdelningen. Alltifrån vapen med onda andar i, dockor med misstänkta människosjälar i till föremål från hemsökta byggnader. Innanför en glasvägg satt ett skimrande diamanthalsband fint och prydligt, och utanför var en bild på huset det hittades i följt av texten;

Huset som alla fruktar. Sägs vara hemsökt av ägaren själv, Nala Morrison,
som frös ihjäl i sin källare. Personen som hittade hennes halsband i huset
blev genast inlagd på mentalsjukhus.

"Skulle vara ett mysigt hem", sa Gina. "Om det inte vore för Nala förstås."
"Tror du det är sant då? Att hon spökar?" sa Delphi.
"Det vet man aldrig. Ingen verkar ju ha vågat sätta sin fot där."
De gick vidare till nästa avdelning. Forntida föremål från Hogwarts. Det första man såg var de förstörda horrokruxerna. Föremålen som Delphis far hade förvarat sin splittrade själ i...
På ett litet bord låg en skinande silverdolk som man kunde se sin spegelbild i. Den var prydd med smaragdgröna diamanter och runt skaftet satt en liten orm i samma färg. Delphi läste på lappen bredvid.

Jemira Sterlings dolk
Jemira Sterling, första flickan att sorteras i Slytherin, elevhemmets första
kvinnliga prefekt, stod Salazar Slytherin själv nära. Han gav henne denna
dolk i belöning efter att ha kommit på tre mugglarfödda elever vistas i
förbjudna korridorer mitt i natten som därefter relegerades.

"Jemira den mäktiga..." sa Gina. "Det måste vara hennes, eller hur?"
"Utan tvekan", sa Delphi och tog dolken och lade den i sin väska.
"Vad gör du nu?!" sa Gina. "Vi kan åka fast för det här!"
"Om Jemira inte har besökt det här muséet så finns risken att hon gör det. Jag skulle då gissa att hon vill åt den."
"Smart", sa Gina och nickade. "Men vi måste fortsätta utforska."
De lämnade avdelningen och gick vidare till nästa. Det första Delphi såg var en uppstoppad fågel. Det var inte vilken fågel som helst. Det var ett varselöga. Det fick henne att tänka tillbaka.

Femtonåriga Delphi satt ute på balkongen i sitt hem. Om hon ens kunde kalla det det. Bredvid henne satt Euphemias varselöga instängd i sin bur. Den började skrika. Delphi förstod varför.
"Jag håller med", sa hon. "Det ser ut att kunna bli regn."
"Delphini!" hördes Euphemias röst inifrån. Hon slet upp balkongdörren och såg inte speciellt glad ut. "Sitter du härute nu igen? Du skulle ha hängt tvätten för längesen!"
"Oj jag måste ha glömt", sa Delphi och himlade med ögonen.
"Inte den tonen mot mig!" fräste Euphemia. "Glöm inte vem som låter dig bo här. Och vad har jag sagt om att prata med varselögat? Du vet ju ändå att den förutspår att du kommer möta samma tragiska slut som din mor och far."
Med det reste sig Delphi upp full av ilska.
"Det är ju inte lätt att ta in när du vägrar berätta om dem!"
"Dina föräldrar kämpade för att du skulle få en trygg och fridfull uppväxt och dog för din skull. Nu pratar vi inte om dem!"
"Min fråga är ju hur de lät just dig ta hand om mig."
"Det räcker, Delphini! In med dig!" Delphi gick genast in och hörde Euphemia stänga balkongdörren. "Jag har fått nog av din otacksamhet. Bara förväntar dig att få allt serverat utan vidare. Crucio"