Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon hann inte reagera utan föll in i Ethans famn och hon började att skrika när han försökte bära henne och sparkade på honom med de bara fötterna. Men ingen hörde henne för all musik som spelades och hon såg på honom.
"Släpp mig ditt usla kräk!" skrek hon och hon sattes ner och Ethan böjde sig framåt och hon gav honom en örfil. Hon såg sedan mot besättningen och sprang mot dörren.
"Han sprang iväg med mig. Han är för full." Hon såg arg ut och hennes isblå ögon borrade sig in i männen.

"Kiliah, det här är kaptenen. John. Kapten John.". Ethan tog sig upp på fötter och pekade med armen mot kaptenen. "Ethan, vem är det här?". "Kiliah.", svarade han och drog in luft. han skämdes över att han inte lagt märke till besättningen. "Lätta ankar, män, vi ska nylast.", beordrade kaptenen besättningen som kommit till kammaren för att se efter vad det var som försiggick. De lämnade de samtidigt som de surrade över situationen, vad var det som hade hänt? Alla hade inte sett Kiliah på skeppet.
"Ethan, ditt..usla kräk?". han flinade lite över att ha valt Kiliahs ord och såg mot Ethan igen med en allvarlig min. "Du gör inte om det där utan mitt godkännande.". Han ställde sig framför Ethan och rätade på sig så att Ethan kände sig obekväm. "Javisst, kapten, förlåt, ska inte hända igen.". Trots allt var han lojal mot kaptenen och besättningen, hade han riskerat för mycket hade han inte haft en plats kvar på skeppet. Skeppet sattes i rörelse och de lämnade hamnen. Ethan kunde höra hur vågorna piskade skeppet när de kommit ut på djupare vatten. "Kiliah..". Ethan såg mot henne igen. "Vem är du?"

Hon såg på kaptenen och såg genast rädd ut. Vadå last? Snabbt slet hon sig bort och sprang mot kanten och såg ut. Hon kände en av männen ta tag i henne och hålla fast henne.
"Seså inte vara så.." Han skrattade och såg på Ethan.
"Varför tog du henne? Hon är vacker visst men är hon värd något? Du är full gå och lägg dig Ethan."

Kiliah svarade inte på Ethans fråga utan försökte ta sig loss.
"Sätt ner mig din kluns."

Ethan såg när kaptenen lämnade kammaren och sedan vände han blicken på Kiliah igen, men när en av männen greppat tag i henne gick han fram för att hjälpa henne lös. "Såja, nog.". Sa han och lät less. "Sätt ner henne. Låt henne gå till däck, se vattnet.". Han såg besvärad ut, Han skämdes fortfarande över att ställt till det så för kaptenen och besättningen. Han svalde flera gånger och skakade på huvudet. Han kände att han nyktrat till och var i behov att äta något. Att spring hade gjort honom hungrig.
"Kiliah är mycket mer värd mer än dig, jag skulle välja henne alla dagar över dig.", sa han sedan kaxigt till mannen och sträckte på sig.

Hon ramlade ner på däcket och kom upp och såg över kanten och såg på Ethan och började klättra upp för att kasta sig ut över kanten.

"Jag försöker bara hindra henne från att rymma. Kanske kaptenen ska prata med henne? " Han pekade bakom honom.
"Fånga henne kanske?"

Ethan suckade när han fått syn på Kiliah. Mest för att han var trött på att springa. Men också för att han visste att hon inte skulle vinna. Snabbt samlade han kraft att med en kvick rörelse kasta sig mot Kiliah så att de båda föll till golvet. "Stilla nu.", sa han och höll tag om hennes midja så att hennes ben och armar var fria. "Det är ingen idé. Antingen blir du hajmat, eller så kommer du i sällskap med besättningen- det kan jag lova dig att du inte vill.". Han famlade med att hålla henne still eftersom hon stretade emot så. "Seså, ge mig en chans att få prata med dig.", sa Ethan och lyckades föra hennes händer bakom hennes rygg så att han höll med ena armen om hennes midja, och med sin andra arm om hennes armar.

Hon slog i huvudet i fallet och flämtade till och hostade till. Men hon försökte ta sig loss utan att det hjälpte och hon morrade bara.
"Du kunde ha pratat med mig förut men du var full." Hon kved av greppet och åmade sig.
"Jag hade inte mycket kvar sen skulle jag köpa mig fri. Du förstörde allt!"

Ethan skrattade och drog henne upp från golvet så att han stod upp. "Seså, nu lugnar vi oss.", sa han och placerade henne på en bänk. Han placerade sig bredvid sig på den. "Du kan ändå inte ta dig härifrån nu. Komigen, vi har all tid i världen, vem är du?", sa han och såg mot henne. Det var ett försök att vara trevlig. Han lät trött. Ethan räckte över en näsduk. "Här, du har smuts i ansiktet.", sa han och visste att han själv inte såg särskild klok ut efter fallet, men Ethan försökte prata med henne.

Hon svarade inte utan ryckte åt sig näsduken och gned hårt i ansiktet och reste sig.
"Jag går och lägger mig. Jag är fortfarande trött.2 Hon såg mannen som greppat tag i henne och såg på honom.
"Vart ska jag sova?" frågade hon och han pekade neråt.
"Lastutrymmet där vi förvarar fångar" Han såg på Ethan.
"Nej du får inte vara med henne mer ikväll. Gå och lägg dig."

Ethan ställde sig upp för att gå efter henne, men blev stoppad av mannen och stannade för att se henne försvinna en trappa ner. "Komigen..". Ethan såg besvärad ut. "Där vi förvarar fångar? Vem är fångvakt då? Du eller?". Ethan ställde sig nära mannen, redo för att brottas igen, men svalde och lät honom vara istället. "Vi vet ingenting om henne, idiot, hon kanske är någon av värde."