[PRS] miaslife och countess

Hon gav honom ett litet leende av hans kommentar.
- tja, det är inget speciellt men det är i alla fall ett hem, ett hem som jag hade städat lite mer noggrant om jag visste att jag skulle få gäster sa hon och plockade upp ett par strumpor som låg på golvet. Hon släppte ner katten på marken och den sprang direkt ut ur rummet och mot hennes sovrum.
- Jag heter Clara la hon till och såg på honom innan hon drog för sina gardiner i vardagsrummet, om han skulle vara hemma hos henne behövde inga paparazzis se honom och börja titta in genom hennes fönster i alla fall.

Adam kunde inte låta bli att granska Clara medan hon drog för gardinerna i vardagsrummet. Han kom på sig själv med att notera hur hennes mörka hår snarare gick åt det rödare hållet än det bruna och hur det föll över axlarna i långa, mjuka lockar. Hon såg väldigt bra ut och var definitivt hans typ.
”Kommer inte din kille bli upprörd om han får reda på att du tagit med en annan man hem?”, frågade han samtidigt som han började gå omkring i rummet, försökte skapa sig en egen uppfattning om vem hon var.

Clara kunde inte låta bli att skratta mjukt.
- Min "kille" blev utslängd för 1 år sedan när han valde att ligga med någon annan sa hon mjukt och bet sig löst i läppen, varför skulle han ens bry sig om hennes kille blev arg?
- Men varför var du ute och gick så sent på kvällen? blir inte din maneger, dina livvakter och vad tusan du har för personal oroliga över dig? Ett galet fan kan ju ha kidnappat dig, ellerhur? Sa hon och satte sig ner i soffan och klappade mjukt bredvid sig så han också kunde sätta sig. Hon var nyfiken på vad han gjort ute själv så sent på kvällen.

Ett litet veck syntes i Adams panna efter att hon berättat om den gamla pojkvännen.
”Killar kan vara riktiga svin ibland..”, sa han och formade munnen till ett leende. Han gick bort till soffan och slog sig bredvid henne med ena armen vilandes över ryggstödet.
”Det dröjer nog ett tag innan de ens upptäcker att jag är borta. Jag.. smög liksom ut från turnébussen medan de andra sov”, svarade han och kände för första gången ett litet sting av dåligt samvete. Han kunde redan föreställa sig paniken som skulle bryta ut när de hittade lappen på sängen, där det kort och gott stod att han behövde lite tid för sig själv och att han skulle höra av sig så småningom. Adam sneglade lätt mot Clara, visste att hon väntade sig en bättre förklaring än så. Han satt tyst en stund och såg ut att försöka hitta de rätta orden.
”Alltså.. Jag älskar mitt jobb och mina fans, men jag behövde bara komma bort från allt en stund..”, fick han fram till slut, men det hördes på hans röst att det fanns mer till historien.

Hon kröp ihop i soffan och la upp benen bredvid sig på andra sidan där han inte satt.
- Det kan bli för mycket ellerhur? Jag har aldrig förstått hur man orkar med alla människor som låtsas vara ens vän för att man är berömd, alla galna fans och allt annat sa hon med ett litet leende och satte upp sitt hår i en slarvig tofs.
- Var det något annat som fick dig att sticka? Jag menar det kan inte bara vara att du är trött på det, ellerhur? Jobbar man inom vården så är man lite av en kurator också sa hon med ett varmt leende, man kunde se att hon brydde sig och inte bara ville ha smaskigt skvaller.

Adam visste att han inte hade rätt att klaga. Han var killen som hade fått allt han önskat sig och som levde ett liv andra bara kunde drömma om. Så när Clara frågade varför han stuckit från turnébussen drog han sig först från att svara, men det fanns någonting förstående i henne blick, något som sa att hon faktiskt brydde sig.
”Jag stack för att jag är trött på att tvingas göra saker mot min vilja och låtsas vara någon jag inte är. ”, sa han till slut och gav ifrån sig ett glädjelöst skratt. ”Folk tror att de ser den riktiga Adam Walker, men det är bara en image som mitt team målat upp för att kunna sälja min musik och betala alla resor. Jag skriver inte ens låtar som jag gillar längre utan sånt som min manager tror att andra vill höra..”.

Hon lyssnade på det han sa och nickade sakta.
" Du har bara en fasad uppe helt enkelt. Det började som något du tyckte var kul och där allt var fantastiskt till att bara känna att det är något man måste göra. Men har du försökt prata om det? Jag menar berättat att du inte tycker det känns rätt? Utan dig kan ju inte de jobba, ellerhur? Sa hon mjukt och såg på honom med medlidande i blicken innan hon såg mot klockan och sträckte på sig.
- men du, vad jag tror nu är att du behöver en god natts sömn och jag har en stor dubbelsäng som säkert ropar ditt namn sa hon med ett leende och såg på honom.

Adam tystnade, och det syntes att hennes ord hade överraskat honom. Vanligtvis blev han tillsagd att rycka upp sig och bara köra sin grej, det var sällan någon som faktiskt lyssna på honom eller verkade förstå hur han kände.
”Tro mig. Jag har försökt..”, svarade Adam på hennes fråga och drog lätt på munnen innan han överrumplades av en gäspning. Han hade inte insett hur trött han var, eller hur mycket han såg fram emot att lägga sig i en riktig säng.
"Låter fint. Men var ska du sova?".

Hon sträckte ut sin hand mot honom för att hjälpa honom upp ur soffan.
- Du behöver kanske någon utifrån som pratar med dem? Någon vän eller någon som kan stå upp för dig och inte bryr sig om de blir irriterade på samma sätt som du kanske gör sa hon och ryckte lätt på axlarna, hon hade själv aldrig varit i situationen så hon försökte bara ge de bästa råd hon kunde komma på.
- Ja, jag har ju faktiskt en soffa så jag kan bädda åt mig där, ellerhur? Gästen ska ha det bekvämast vare sig det är en kändis eller inte sa hon mjukt och visade in honom i sovrummet som var lite större än vardagsrummet. Det var ganska stilrent inrett men med en stor säng och ett skrivbord med små pappershögar.

”Jag ska tänka på saken”, svarade Adam roat innan han tog hennes hand för att komma upp ur soffan. Han följde henne bort till sovrummet och tittade sig nyfiken omkring därinne. Det kändes lika hemtrevligt som i resten av lägenheten.
”Strunta i soffan. Den där är ju bred nog för oss båda", sa han och nickade mot den stora dubbelsängen. "Vi kan alltid bygga en mur mellan oss om du inte litar på mig tillräckligt för att sova bredvid mig.”. Han log brett mot Clara innan han gick längre in i rummet.