BxB PRS countess & Emma07

Jordi log ännu bredare av hans svar, så han ville alltså ses igen? Kvällen kändes genast om möjligt ännu bättre, och han hade ändå trott att den redan varit fantastisk efter den där kyssen. Resten av kvällen var det egentligen inte jättemycket som hände - eller ja, småsaker med kompisarna och sånt men han lyssnade knappt längre på vad dem sade. Tvärtom var allt han kunde tänka på Oliver och den kyss som dem delat, och han kunde knappt bärga sig tills de kunde ses igen. Trots att han fått i sig alkohol hade han nästan svårt att somna den kvällen, huvudet var alldeles för fyllt av tankar och nästan genast då han kom in i skolan nästa morgon kollade han spänt ifall han kunde lyckas få syn på honom nånstans. Inte var det längre någon idé att försöka inbilla sig att han inte var upp över öronen kär i vilket fall som helst, bara tanken på gårdagen var nästan nog för att få honom att le. Han var på ett vis nästan orolig att det var alkoholen som fått Oliver att agera som han gjorde, men han hoppades verkligen inte det - han trodde det inte heller.

När Oliver vaknade morgonen därpå kände han ett lyckorus genom hela kroppen. Han nästan flög upp ur sängen och pallrade sig ner i köket för att äta frukost. Tog en snabbdusch och dröjde lite extra framför badrumsspegeln. Han kunde inte tänka på annat än Jordi. Kände nästan en besatthet av att få träffa honom igen. Men hur? Kunde han bara gå fram till honom i skolan nu? Eller skulle det få honom att framstå som klängig? Borde han hålla sig på distans och låta Jordi komma fram först? Olivers huvud gick på högvarv och när han klev in genom skolans portar och in i korridoren slogs han plötsligt av den hemska tanken. Tänk om det hela hade varit en snedfylla? Tänk om Jordi inte mindes någonting av det som hade hänt under kvällen? Eller ännu värre, tänk om han mindes men ångrade allt. Med en lätt suck gick han fram till skåpet för att lämna väskan och plocka fram böckerna till dagens första lektion.

För varje sekund som gick utan att han såg Oliver blev han mer och mer nervös och orolig för att han kanske inte ens var där. Eller ännu värre, undvek honom? Tänk om han ångrade vad som hänt igår, att det bara varit på grund av fyllan och inget annat? Tanken skrämde Jordi, och fick strupen att nästan snöras åt men han försökte tvinga sig att tänka positivt. Kanske var han bara sen. När han sen fick syn på honom hoppade hjärtat nästan över ett slag och han sken genast upp, och dessutom var han själv. Kunde det bli mer perfekt? Han gick genast fram dit, nervös men med en massa fjärilar bubblande i magen.
"Hej", hälsade han leendes, lutade sig med axeln emot skåpen. Han visste att folk säkert kunde tycka det var konstigt att han pratade med Oliver, men han hade längtat alldeles för mycket efter att få se honom för att bry sig om det.
"Du, eh jag tänkte ifall du kanske ville ses sen efter skolan? Om du vill", sade han snabbt, nervös både för svaret och för att fråga.

Oliver stannade till när han hörde den välbekanta rösten intill sig – och där stod han. Deras blickar möttes och mellan dem virvlade minnet av gårdagen. Kyssen, Beröringen. Oliver kände hur hans kropp blev varmare. Hans blick sökte sig till Jordis mun, vilar där ett ögonblick, funderade över om han skulle komma undan med en snabb kyss. Tanken kittlade honom, men han ansträngde sig för att hålla känslorna i styr.
”Hej..”, sa han, bemötte hans leende och plötsligt hade alla negativa tankar försvunnit. Oliver fylldes istället av en blandning av lycka och lättnad. Det hände verkligen. Jordi hade inte vaknat upp med ångest – det var inte alkoholen som fått honom att agera som han gjorde.
”Ja.. jo visst.. ”, svarade han lätt generat, men höll blicken stadig mot honom. ”Tänkte du något särskilt?”

Bara att se honom igen, möta hans blick och vara ens i närheten av honom fick det att klia i fingrarna efter att få kyssa honom igen. Men han vågade inte, inte här av alla ställen. Istället fick han väl tvinga sig att vänta tills senare - men hemma i så fall bakom låsta dörrar. Han log ännu bredare då han svarade och dessutom ville ses igen. Kunde det gå bättre ens? Jordi kände sig på betydligt bättre humör än på länge.
"Du hade ju kunnat följa med hem om du vill?" föreslog han, blev dock lite mer osäker i nog både sätt och ton - han skämdes nästan lite över att behöva säga så. Men samtidigt så skämdes han också lite över vad de gjort igår - han hade gett upp på att försöka förneka det, men det var enligt hans kultur ändå ett stort svek mot hans familj.
"Men, jag vet att det kanske är dåligt eller så att be om, men i så fall kan vi inte nämna något om vad som hände igår eller något i den stilen framför mina föräldrar. Dem är inte särskilt bra med sånt, eller ja vår kultur är inte särskilt bra med sånt", nästan mumlade han osäkert, bad att han inte skulle ta illa upp eller någonting utav det.

Oliver nickade först till svar. Lycka och triumf spred sig genom kroppen när Jordi frågade om han ville följa med hem. Det kändes nästan overkligt. Så många gånger som han hade försökt föreställa sig hur det såg ut hemma hos honom. Men lyckan mattades sakta av när Jordi började berätta om sina föräldrar. Sen han kom ut hade Oliver alltid varit öppen med sin läggning. Visst, det fanns dem som reagerade dåligt över det och vissa som till och med gav sig på honom bara för att han var annorlunda, men Oliver hade med åren lärt sig att stå upp för sig själv, oavsett vad andra förväntade sig eller tyckte. Så när Jordi bad honom att dölja allt snörpte han först lätt på munnen.
”Lyssna. Jag vet inte vad det är som pågår mellan oss..”, sa han och gjorde en kort paus. Han slängde en blick över korridoren, klev ett steg närmare och tog ett lätt grepp om tyget i Jordi tröja. ”...men vad det än är så vill jag att det ska fortsätta. Så om det krävs att vi ska hålla det hemligt för dina föräldrar så är jag beredd att göra det..”, Han log mjukt. Släppte tyget igen innan någon såg dem och kramade istället om lektionsboken i sina händer.

Jordi hade varit otroligt nervös inför att fråga honom det här men främst över att be honom inte säga något om det - det kändes nästan taskigt, att dem inte skulle kunna visa att de gillade varandra där - men han var alldeles för rädd för vad resultatet skulle bli i sådana fall. Hur dem skulle reagera, för han misstänkte att det skulle vara illa. Och på något vis också rädd efter gårdagen, just eftersom han inte längre kunde dölja den delen av sig själv längre. Han kunde inte dölja vad han var, att han var något som man alltid fått intutat var så fel det kunde bli. Men ändå drogs han så enormt till Oliver.
Men hans reaktion lugnade honom något, och då han kände hans hand vid sin tröja var han på vippen att luta sig närmare och kyssa honom igen men hindrade sig i sista stund - inte här. Inte när det kunde komma folk runt hörnet när som helst.
"Tack", sade han leendes, enormt lättad över det. Han kunde fortfarande inte helt släppa dragningen till honom, men lyckades iallafall hålla sig till att bara låta hans fingrar röra vid hans innan han drog undan sin hand igen.
"Förlåt, det känns taskigt att behöva fråga något sånt. Men hemma i Colombia ses det i princip på samma nivå att man är sån eller begått något grovt brott", sade han, hoppades på att kunna förklara det lite på det viset. Och sen var det heller inte länge sedan det ens blivit lagligt. Han drog ett djupt andetag och log lite mot honom, fick försöka prata om nåt trevligare och lade huvudet lätt på sned mot honom.
"Kan du nån spanska?" frågade han nyfiket, hans föräldrar var fortfarande inga stjärnor på engelska även om dem förstås talade det. Själv hade han lärt sig snabbt, men han fick allt höra då och då att brytningen - eller snarare dialekten - låg kvar där.

”Be inte om ursäkt. Det är inte direkt ditt fel. Jag får helt enkelt låtsas vara en vän som kommit över för att göra en skoluppgift", svarade Oliver med en uppmuntrande ton. Självklart gjorde det ont när han tänkte på att de inte skulle kunna visa sina känslor öppet, men Oliver kunde omöjligt klandra honom. Det var inte Jordis fel att världen inte hade kommit längre än så – att det i vissa länder fortfarande ansågs vara olagligt att älska en annan man. Han kramade om böckerna hårdare i händerna för att kväva en impuls att röra vid honom igen. Fick fram ett roat leende när Jordi frågade om han kunde spanska.
”Ärligt talat så läste jag spanska i tre år men det enda jag kommer ihåg är hur man frågar vad klockan än”, svarade han med ett lätt skratt och drog generat handen över nacken. Jordis brytning var en av många saker som Oliver alltid hade tyckt om hos honom. Det fanns någonting oerhört charmigt över det.

Jordi gillade honom bara mer och mer för att han svarade så både förstående, snällt och uppmuntrande. Hur kunde en människa ens bli så perfekt, och inte minst vacker? Han kom på sig själv med att förlora sig helt i tankar och drömmar om Oliver, och tvingade tillbaka tankarna till nuet - han fick bara svårare och svårare att hålla sig undan ifrån honom, men försökte tvinga sig att behärska sig. Dem fick spara det där tills senare, bakom stängda dörrar. Och så länge han inte kunde röra honom ägnade han sig mer än gärna åt att prata, lära känna honom mer. Han log bara bredare av hur han inte verkade ta illa vid sig, kände sig på strålande humör bara av att ha pratat med honom i knappt några minuter. Och det trots att det egentligen inte varit så roligt ämne att ta upp - men trots att det egentligen inte längre var olagligt i Colombia, visste han att hans föräldrar skulle ha väldigt svårt att acceptera det. Och han var inte riktigt redo själv för det ännu, kändes det åtminstone som.
"Tack", upprepade han sig igen, kunde inte låta bli att skratta till av hans svar - lite bara för hur gulligt han reagerade.
"Det är inte så svårt egentligen, men å andra sidan är det väl annorlunda när man växt upp med det - jag hade jättesvårt för engelskan först. Men de flesta jag hör uttalar saker konstigt", sade han leendes, språk var någonting han tyckte var roligt.

Deras blickar möttes igen och i samma stund var det som om tiden stannade, Oliver varken såg eller hörde vad som försiggick runt omkring honom. Hjärtat bultade i bröstet medan de stod där. Tankarna snurrade runt i huvudet och hela kroppen pirrade när han såg upp i de mörka ögonen. Påmindes om och om igen om varför han hade fallit för Jordi från första början och hade aldrig kunnat ana att man kunde ha så starka känslor för en annan person. Ett skratt hördes plötsligt längre bort och det fick Oliver att vakna från den eufori han känt av att stå och prata med Jordi. En klunga elever kom gående i korridoren, och del av honom ville sträcka sin hand efter Jordis, visa alla att det var de två som hörde ihop från och med nu – men istället harklade han lätt och tog ofrivilligt ett litet kliv bort från honom. Låtsades leta efter någonting i sitt skåp trots att han redan höll i alla böcker han behövde för den kommande lektionen.