Elbastian +10 [PRS]

Seb tittade skeptiskt på Elliot. Gammal? Tiden försvinner? Herregud. Var inte det en överdrift? Ingen av dem var ens 30 år fyllda. Kunde Elliot chilla lite? De hade all tid i världen. Kanske var det inte så lugnt som Seb tänkte sig, egentligen, men hallå? Verkligheten lutade väl ändå mer åt Sebs version än Elliots? Jo, det var omöjligt att de hade bråttom. Det gick liksom inte.
”Men lugna ner dig”, sa han efter att ha lyssnat klart på den äldres nojiga ord. Någon förståelse för stressen hade han tydligtvis inte överhuvudtaget. 26 år gammal var han trots allt bara - det var ingen brådska. Och Elliot var bara 27 - ingen brådska där heller. Bara en nojig person.
”Det löser sig”, fortsatte han efter att ha tuggat undan maten i munnen. ”Vi sparar ju pengar, och vi skulle kanske kunna låna pengar av mina föräldrar. Jag lovar att dig vi kommer flytta härifrån någon gång.”

Ingen medkänsla där inte. Och Elliots tankar var ju överdrivna. Det förstod han ju själv. Men det var ju det som var krisen. Eller tja, kris och kris, men typ övertänkande. Lätt panik. Tid var ett jobbigt begrepp.
”Men jag fyller ju 28 om typ en månad, Seb. Och då är jag ju nästan 30 och sen 40 och 50 och sen dör jag”, protesterade Elliot. Om det bara var att ’lugna’ sig hade han ju gjort det innan han blottat detta nojande för sambon.
”Hur kul kommer du liksom tycka det är när du är forever young och jag går bredvid dig som en jäkla dammtuss?”, lade han till. Halvt seriöst, halvt på skoj.

Elliot insåg väl att tio år inte gick sådär snabbt? Man blev inte 30 40 50 som Elliot sa. Man blev liksom 30...40...50. Mycket lugnare. Var det så svårt för den äldre att greppa? Herregud. Ibland kunde sambon verkligen vara överdrivet nojig. Vilket såklart var okej för Seb var inte ute efter att förändra någons personlighet, men herregud vad irriterande att Elliot inte kunde inse att man inte kunde stressa över sådana saker som man inte har någon kontroll över.
”Jag fattar inte ens vad du babblar om”, muttrade Seb efter någon sekunds tystnad i rummet. Uppfattade inte riktigt det skämtsamma i Elliots röst. ”Tiden går inte så snabbt som du tror och jag är bara ett år yngre än dig så varför skulle jag gå runt med en jäkla dammtuss?”

Det hade nog varit onödigt att ta upp det där. Paret hade övat en hel del på att faktiskt prata med varandra. Inte dra sig utan och låta tankarna förvirra. Och de hade gjort framsteg. Ja, herregud. Stora framsteg! Men en del tankar var väl inte till för att komma ut. Och framför allt gick de inte alltid att förstå. Att ge bra respons och advice till. Men det gällde väl alla människor och inte bara Elliot och Seb. Fast de två hade ju kämpat på rejält med att förbättra kommunikationen. Starten hade ju inte varit den mest stabila. Nåväl, nu hade de ju bott tillsammans i flera år och det mesta hade förbättras markant. Motgångarna hade gjort bandet mellan dem starkt, hur klyschigt det nu än lät.
"Äh, vid det här laget vet du väl att mina tankar sällan är logiska när jag börjar noja?", svarade Elliot och himlade med ögonen samtidigt som han skrapade ihop den sista såsen på tallriken.
"Vi kan släppa det".

Elliots himlande med ögonen besvarades med en likadan gest (?) från Sebs sida. Fast mer ett ögonhimlande i referens till sin egen dumhet. Han visste ju att alla former av logik försvann hos den äldre när han började noja över något. Varför hade Seb försökt finna något logiskt i det? Oklart. Kanske för att ologiskt dravel är allt han fått höra under arbetsdagen - och kanske hade han fortsatt försökt förstå sånt där även när han kommit hem. Dumt, hur som helst.
”Gärna”, svarade han och skrapade ihop det sista som var kvar på tallriken. Tuggade jag och svalde det. Mätt och belåten. Sen väntade väl disk som han skulle ta för att Elliot lagat mat. Som vanligt då. Betydde dock inte att det inte var jobbigt. Kanske hade det varit en god idé att någon gång diska när han varit yngre, för nu när han var utan diskmaskin var livet mycket jobbigare. Sorgligt.
”Var ska vi fira jul nånstans i år?”

Elliot hjälpte till med att bära bort disken, även om Seb fick sköta själva diskandet. Innan de två flyttat ihop hade han känt viss oro för det(och tusen andra saker) där. Med städning och disk och sånt liksom. Sebastians rum hade varit otroligt välstädat. Mycket, mycket renare än Elliot hus back then. Men ändå. Han var ju som han var. Mammig och ompysslande. Det fanns en stor risk att han skulle ha tagit över allt husarbete och så. Men det hade blivit bra. Det var balans. Självklart lite smågnat och så vidare, men det var rätt jämnt. Bra för båda parter. Hållbart.
Elliot hoppade upp och satte sig på diskbänken.
Julen hade den grönögde funderat mycket på. De hade ingen fast tradition, vilket var både skönt och jobbigt.
”Jag vet inte...alltså vi måste ju hälsa på både din familj och mina syskon. Det börjar ju närma sig nu så det gör mig rätt stressad att inte veta, om jag ska vara ärlig”.

Seb vred blicken åt sidan för att titta på Elliot när han pratade. Det kom inte som någon vidare chock att han var stressad över julfirandet. Det var liksom Elliots grej - att bli stressad. Typ som Sebs grej var att han inte blev stressad. Fast det blev han ju ändå, ibland. Men inte lika ofta som Elliot.
”Okej...”, började han, lite avvaktande. ”För jag pratade med mamma igår och de ska inte fira i Albany i år.” Hur skulle Elliot ta det där. Oklart. Kändes som att det förstörde planerna lite.
”Det är inte spikat var men antingen i stugan i Washington eller huset i Mexico”, tillade han. Vred bort blicken från Elliot och tittade ner på disken igen.

Det där gjorde inte direkt saker mindre komplicerade. Suck. Elliots syskon skulle fira hemma hos fosterfamiljen i Albany. Och det gick ju självklart att fira olika dagar med olika familjer. Ja, det var så planen hade varit från början. Men det blev betydligt mer styr. Och resande. Och stress. Vilket definitivt inte var optimalt.
”Okej”, svarade han tvekande. Att fira med Sebastians familj var inte det bästa Elliot visste, men det hade blivit bättre. Mindre stelt. Och det klart de skulle fira där. Det var ju trots allt den yngres familj. Så egentligen var väl den stora frågan när de skulle åka vart. ”Så hur gör vi då?”.

Seb gillade inte när det blev såhär. För han hade verkligen föredragit att åka hem till bådas familjer den tjugofemte. Undvek något snack om vems familj man egentligen tyckte var viktigast. Och undvek samtal från en missnöjd mamma som vägrade fira jul någon annan dag än den tjugofemte. Fan, om alla bara hade valt att fira i Albany hade det blivit jättebra. Men nåväl. Det var som det var. Och hittills verkade Elliot inte bry sig sådär jättemycket, vilket underlättade.
"Mamma brukar ju helst vilja fira den tjugofemte", började han med blicken nere i disken. Som att Elliots syskon och fosterfamilj inte föredrog att fira den tjugofemte de också? Fast det kändes annorlunda. För Seb brydde sig inte sådär jättemycket om Elliots syskon och så blev upprörda på honom, men om hans mamma blev upprörd? Livsfara, typ.
"Så vi skulle kunna fira i Albany typ... jag vet inte, någon dag innan eller efter?"

No shit Sherlock. Elliot skulle aldrig glömma den julen då de två inte heller vetat vart och när de skulle fira. Då Seb råkat nämna det i förbifarten. Vilket liv det hade blivit. Ja, herregud. Om det gick att undvika i år så skulle de göra det till varje pris. Att Elliots familj kom i andra hand, ja det sög. Det gjorde det verkligen. Bara tanken på att tvingas berätta för syskonen att de fick ta firandet en annan dag, fick en klump att bildas i magen. Att dela på sig kändes dock som ett icke-existerande alternativ. Elliot och Seb var ju ett par. De höll ihop. Och även om han inte älskade den yngres familj så var det som det var. På ett sätt kändes det till och med bra. Att få visa för föräldrarna att deras åsikter från stenåldern inte hade vunnit. För Elbastian skulle aldrig splittras, så det så. In their face.
”Jag ska kolla med Eric hur länge han stannar”.