PRS Vidomina & Lupple

Astral stannade upp när Melanie greppat tag i hans mantel. Irriterat såg hon åt hennes håll, men uttrycket förvreds genast till förvåning då han upptäckte oron i hennes blick och ord. "De vill oss inget illa. Vi blir välkomnade till staden.". Helst ville han inte förklara att han kände de styrande i staden, att han passerat igenom denna stad flera gånger. Mest av allt ville han ha något att äta. Orken var knapp, även om Astral inte visade det.
"Vägarna? Klädda i svart?", ekade han. Han såg mot skogen. I hans blick tyckte sig skogen blivit större, kanske en aning hotfull. Med en rynka i pannan muttrade han något ohörbart om skogen. Han försökte förstå vad hon kunde mena med de klädda i svart. Nog hade han stött på den ena och den andra fienden i sina dagar, men den här beskrivningen kändes ny. "Låt oss inte dröja.", sa han sedan i försök att få henne att ta några nya steg. På så vis kanske de skulle komma undan oväntade gäster.. eller fiender.

"Välkomnade?" Sa hon frågande, inte för att hon egentligen ville ha ett svar utan snarare för att säkerställa att de verkligen skulle vara säkra där.
Hon tittade på honom, mot staden- tornen till skogen bakom sig.
Det var betydligt mer välkomnande än det där. Den var till en början grön.
Hon släppte taget om hans mantel och drog huvan tätare omkring sig och nickade.
"Var beredd med svärdet." Sa hon tyst för att sedan börja gå. Att han verkade övertygad över att detta skulle vara säkert övertygade inte henne.
Hon böjde sig ned och fångade upp en gren som fallit, som skulle tas som en vandringskäpp i människors ögon.
Hon drog med fingrarna över den och viskade lågt och långa meningar till den.
Att den skimrade till var tydligt för henne kanske inte för någon annan.
Hon nickade mot de närmaste träden och började sedan gå med ett fast grepp om pinnen, numera lik en vandringskäpp.
I vanliga fall när hon lämnade skogen gjorde hon fler förberedelser för att spara sin kraft, desto längre ifrån skogen hon kom desto mindre kraft fick hon.
I all denna hast hade hon inte hunnit något av det och fick därför nöja sig med den lilla kraft hon kunnat förvara i pinnen.

"Välkomnande.", sa han som bekräftelse. Fortfarande i humör att inte ta diskussion. Astral drog manteln tätare om sin kropp och gick längst den ojämna marken mot staden. Han funderade på Melanie, vad var hon för varelse egentligen? Magi kunde hon, det förstod han när han sett hennes magiska krafter i skogen, men någon lik henne, det hade han inte sett. "Vad är du för något?", sa han. Kanske i ett försök att byta samtalsämne, eller kanske för att få klarhet över sin nyfikenhet. Han medgav, för sig själv i tystnad, att han var nyfiken på henne. Han hade börjat sitt uppdrag själv och flera veckor hade passerat utan att han ens yttrat ett ord till någon annan och så en dag stött på henne. Han gillade sällskap, men han var osäker fortfarande över var han hade henne.
När hon dessutom tyckt att han skulle vara beredd med svärdet såg han fundersam ut, utan att titta åt hennes håll. Han gjorde dock som hon sa, och greppade tag om svärdet för att sedan dra det. Nu kikade han över axeln och såg att hon plockat upp en pinne. "Är det ditt vapen?", frågade han i försök att vara lite skämtsam och vände blicken framåt igen. Astral visste inte vilka hon var rädd för, men han frågade inte mer. De närmade sig staden.

Melanie hörde hans fråga och skrattade lågt. Det var en väldigt underlig fråga- vad var hon?
Hon önskade att svaret varit simpelt, att hon bara kunnat svara med ett ord- som människa eller något annat men sanningen var att det inte fanns en endaste simpel förklaring.
"Melanie." Sa hon med ett snett leende.
"Jag vandrar på många spännande platser men mitt hem är skogen. Alla skogar. " Viskade hon leendes.
" Vi är ett jag och skogen, har vissa sagt, andra kallar mig för väktare jag kallar mig för Melanie." Sa hon och såg på honom.
"Mina rötter är djupa och många men ni människor har glömt oss." Sa hon lågt.
"Vilket har lett till att vi också glömt oss." Sa hon sorgset och såg att han drog sitt svärd.
Ett litet leende lekte på hennes läppar.
Hon skrattade lågt av hans andra fråga och skakade på huvudet.
"Det är en påminnelse." Sa hon leendes och såg staden närma sig och ganska snart var de vid porten- varför fanns det en port?
Hon svalde hårt och flyttade sig smidigt närmare honom.

"Hm.", sa han och nickade. Det var rättvist nog. Det var en märklig fråga att ställa; vad var hon? Men hennes svar fick han att le litet. Hon var inte skyldig honom någon förklaring. Melanie räckte, och visst, nog förstod han att hon var en varelse av skogen. "Melanie.", sa han som för att smaka på namnet. När hon nämnde att hennes folk verkade glömt rynkade han pannan igen fundersamt. Han drog sig till minnes av rykten om skogsfolk, något som han bara tagit för rykten och hemligheter. Kunde ryktena och hemligheterna vara sanna? Han visste inte. Astral frågade henne inte mer om det.
När de kommit fram till porten såg han upp mot ett av tornen och mötte en blick av en av väktarna som verkade överraskad över att se Astral. Tydligt, verkade han bekant även i den här staden. Och utan ett ord yttrat av Astral, fällde de ner porten så att de kunde passera in. Astral fäste svärdet vid midjan igen. "Vi går till värdshuset. Är du hungrig?". Utan att vänta på något svar av Melanie gick han före henne mot en byggnad som låg en liten bit innanför stadsmurarna. På gatorna stod hus placerade, vilka en del bodde i, vilka en del var affärer eller liknande för allmänheten. Vid den här tiden, senare på dagen, var det inte så många ute. Förmodligen av kylan, tänkte Astral och stegade åt värdshusets håll.

När porten öppnades utan någon direkt förklaring så stirrade hon mot Astral, nog var han en vandrare också det var ett som var säkert.
Hon steg snabbt och smidigt in efter honom och försökte att inte se alltför chockad ut.
Städer såg inte ut som hon mindes. Detta var väldigt spännande.
Hon ville nästan gå in i varenda dörr men avstod från det och följde bara honom vidare mot värdshuset.
"Hungrig." Sa hon lågt, funderade lite.
"Jag är hungrig." Sa hon efter en stund och bet sig lite i läppen och klev sedan in i byggnaden de gått mot.
Det var fullt av folk och hon studerade dem alla ytterst nyfiket. För att sedan greppa hårdare om sin pinne och vek ned blicken.

Inne i värdshuset var stämningen som vanligt, tyckte Astral. Vid alla bord placerade i det stora rummet satt människor och andra varelser placerade för att diskutera, äta, skratta eller bara umgås. De levande ljusen inne i värdshuset fick det att se välkomnade ut och mysigt, tyckte Astral. Han såg sig om för att se ifall det var någon han kände igen, och jo, så var det. Det var några han kommit i bekantskap med, men aldrig mer än så, därför valde han att inte gå fram utan istället gå till disken för att beställa åt de. "Melanie, sätt dig vid ett av borden. Jag beställer åt oss.", sa han och såg åt hennes håll. Han granskade henne och tyckte sig först se en oro, kanske för att det var en ny miljö för henne, men den verkade snabbt övergå till en nyfikenhet. "Jag kommer snart.", sa han och vände sig sedan åt en man som väntade för att ta emot deras order. Det var ägaren. När ägaren upptäckte Astral verkade han skärrad, han kände igen honom sedan tidigare. Astral ville inte påminna honom om hans senaste besök och fattade sig därför kort. Han beställde mat och betalade mannen med några mynt han fiskade upp från sin ficka från manteln. Utan att se åt mannens håll, lämnade han sedan disken och gick för att göra Melanie sällskap vid ett av borden.

Melanie nickade sakta åt hans ja, order.
Ta ett bord.
Hon såg sig omkring vid varenda bord kunde hon tänka sig att sitta.
Det var en salig blandning av människor och varelser.
Men hon valde tillslut ett bord i ett hörn som var ledigt och slog sig ned.
Ställde käppen vid sin sida och tog sakta av sig alla skinnar hon hade på sig.
Fällde ned sin luva och lät håret synas, det lyster som omgett det tidigare var borta och hon flinade lite- perfekt.
Hon såg ut som en vanlig människa- nästan.
Hon tittade upp på Astral och log.
"Hej där." Sa hon leendes och såg på honom.
"Så vad är detta? Vad kallas det?" Viskade hon lågt.
"Det är som en fest. Nått festligt hoppas jag." Viskade hon leendes.

Astral såg sig om efter Melanie och upptäckte henne vid ett av borden i hörnet. Han gick åt hennes håll och stannade upp då hon talade till honom. "Hej.", sa han lite mekaniskt, och satte sig ner på en stol mitt emot henne. I en rörelse plockade han fram en pipa som han tände på för att sedan smaka av den. Den rykte lite ifrån den. Han tog ett till bloss innan han öppnade munnen för att svara henne. "Det här? Det är ett värdshus. Det finns rum att sova i, mat att beställa, och ibland, är det underhållning oftast i form av levande musik". Han såg sig om, han hade inte fått syn på någon musiker..än. Han visste att så småningom brukade någon fiska upp en mandolin eller liknande för att sjunga och spela. Astral var inte intresserad av sådant. Iallafall deltog han inte i sådant.
"Det låter som att du aldrig varit i ett, Melanie. Håller du mest till i skogen?", sa han och iakttog henne. Han lade märke till hennes hår igen, som han synat vid det rinnande vattnet. Det verkade ha ett annat skimmer, tyckte han. "Det finns god mat här.", sa han.

Hon nickade sakta, värdshus. Intressant.
"Värdshus." Upprepade hon sakta.
"Så ett gästgiveri." Sa hon leendes och såg sig omkring.
"Jag hoppas på musik, det är oerhört underhållande." Sa hon och såg sig förväntansfullt omkring.
"Den senaste tiden, har jag hållit till i skogen." Sa hon lugnt.
"Du då? Du vandrar förstår jag?" Frågade hon vänligt och nickade sakta åt hans kommentar.
God mat, det fick hon sannerligen hoppas.
Alla andra verkade ju nöjda så det skulle säkert även hon bli.
"Så hur länge kommer vi vistas här? Vart leder stigen sen?" Frågade hon lågt, såg på honom.