Fred och Geroge - första året

Självklart var det så här det gick till när tvillingarna fick tag i marodörkartan. In i minsta detalj! Hihi, kul att Peeves faktiskt på ett sätt hjälper Filch, som ju annars ständigt är ute efter honom. Nu får vi se vilka äventyr det kan bli med hjälp av kartan ...

Vill bara ha mer!Du borde göra en bok!

Vilket bra kapitel! Nu har de hittat Marodörkartan, och Lee får följa med när det blir fullmåne nästa gång!
Kan det bli bättre?

Och Peeves som avslöjar att de är uppe ur sängen! Ja, vi vet ju hur han är i böckerna.

Alltså tack, tack, TACK! Ni är helt underbara

hufflehedwig


Pixelow


__________________________________

Kapitel 7
Skogen

De följande veckorna segar sig fram. Rutiner skapas, lektioner blir mer avancerade och eleverna får allt svårare uppgifter. Förstaårseleverna har nu börjat med förvandling av djur till vattenbägare inom förvandlingskonsten.
Efter lektionerna kommer klassen ofta ut med trötta miner, kånkandes på böcker. Det är inte sällan Fred, George och Lee kommer ut med en kroppsdel lite snett heller, eftersom de tycker att det är roligare att peka med trollstaven mot varandra istället för djuret på bordet framför dem.
“Hur många gånger ska ni behöva komma hit?” säger madam Pomfrey, sjukvårdaren på Hogwarts, uppgivet då de traskar in i sjukhusflygeln för ungefär sjuttonde gången. Vännerna skrattar lite.
“Regler är till för att brytas.” Madam Pomfrey suckar, fixar snabbt Freds finger som sticker ut på fel håll, innan hon skickar iväg dem igen.
“Ni är tio minuter sena, pojkar”, säger den pyttelilla läraren professor Flitwick en kvart senare, och öppnar dörren för dem.
“Förlåt, professorn”, säger Lee. “Det blev, vad ska vi säga, felriktad trollstav igen.” Professor Flitwick höjer på ögonbrynen, men säger ingenting mer om saken.

Fred, George och Lee sitter återigen i uppehållsrummet med läxorna framför sig. Det är dock svårare än vanligt att koncentrera sig, då det surrar i hela tornet av upphetsning. Den första quidditchmatchen, Gryffindor mot Slytherin, ska äga rum imorgon.
Charlie Weasley, som utöver pluggar flera avancerade ämnen, är quidditchkaptenen i Gryffindors lag. Han sitter för ovanlighetens skull inte med näsan i läxorna, utan mumlar olika taktiker, tyst för sig själv.
“Slappna av lite, Charlie”, säger George, som för länge sedan övergett läxorna. “Du brukar ju själv säga att Slytherin är enkla att slå.” Charlie tittar på honom.
“Slytherins kapten har ett väldigt bra lag i år”, suckar han. “De har en snabb sökare.” Fred vänder sig mot Charlie och himlar med ögonen.
“Trodde aldrig jag skulle säga detta, men du är bättre”, säger Fred och rullar ihop sina läxor, innan han går mot sin sovsal. Lee och George följer efter.
George tar snabbt fram kartan så snart dörren är stängd.
“Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikaren”, säger han och slår lätt på kartan med trollstaven. Genast ritas Hogwarts alla korridorer upp, samt namnen på personerna inom området.
“Det verkar som om det är tomt i uppehållsrummet nu”, säger Fred och kikar ut genom dörren. Månen, som nu är full, lyser in genom fönsterna och kastar skuggor i det runda rummet.
“Det är nu eller om fyra veckor”, säger George. Lee och Fred nickar och de tre vännerna smyger tyst ner för trappan och ut i trapphallen. De kastar ideligen blickar på kartan för att inte stöta på Peeves eller någon av lärarna.
“Ssch!” hyssjar Fred plötsligt när de är nere på andra våningen. De kastar sig in bakom en gobeläng och tränger ihop sig i det lilla utrymmet innanför. De hör steg gå förbi. På kartan står det nu Lee Jordan, Fred Weasley och George Weasley exakt där de verkliga personerna befinner sig. Bara en liten centimeter bredvid på kartan rör sig namnet Severus Snape långsamt förbi de tre pojkarna. De håller andan när Snape stannar bara någon meter ifrån deras gömställe. Vännerna flinar tyst mot varandra och andas ut när Snape har gått igen.
“Det var nära ögat”, viskar Lee.
“Menar du verkligen det?” svarar tvillingarna i kör samtidigt som de måste anstränga sig för att inte börja skratta. De tar sig vidare ner till entréhallen, när de hör slammer och brak inifrån Stora Salen. De tittar snabbt på kartan och inser att det är Peeves som studsar runt.
“Han kommer att väcka lärarna!” utbrister George. Fred pekar på kartan.
“Det har han redan gjort!” Det stämmer. På kartan rörde flera prickar sig nu snabbt mot Stora Salen - därmed också Fred, George och Lee.
“Inte bara lärare”, säger Lee. “Spöken också.” Blodige Baronens och Nästan Huvudlöse Nicks prickar närmade sig ännu snabbare.
“Fort, ut genom porten!” Vännerna springer snabbt mot dörren, som går upp med ett knarrande. George skjuter snabbt igen den och de springer nu allt vad de kan mot sjön. Vid den stora eken stannar de för att hämta andan.
“Det var nära ögat!” säger Fred och alla tre börjar skratta. Några minuter senare börjar de gå mot sitt mål, den förbjudna skogen.
Så fort de kommer in mellan träden försvinner månljuset och det blir genast kolsvart.
“Lumos!” säger alla tre och spetsen på trollstavarna tänds. Här och var kilar en spindel över rötterna på marken och då och då knakar det till. Fred, George och Lee tittar då och då på kartan, ifall någon av lärarna skulle komma ut, samtidigt som de fortsätter längre och längre in i skogen. Ibland glänser något silvervitt till i ögonvrån på dem, men försvinner innan de hinner se vad det är för djur.
Ju längre in de kommer, desto mer börjar det knaka och låta i skogen. Fler och fler spindlar kilar runt och ibland hörs något märkligt likt en pilbåge som spänns. Vännerna går nu tätt ihop, men de skulle aldrig erkänna för varandra, eller för någon annan, att rädslan nu börjar komma krypande. Till slut stannar de, när de tycker sig börja höra morranden här och var.
“Det verkar som om det inte är några varulvar på språng i natt”, säger Lee med lite darr på rösten.
“Det verkar som det”, suckar Fred med falskt mod. George säger ingenting. Han har vänt sig om och stirrar nu på samma ställe i flera sekunder.
“Vad är det Georgie?” frågar Fred retsamt. “Är du rädd?” George flinar.
“Din önskan är uppfyllt, ers höghet Freddie”, svarar han. Fred och Lee vänder sig om, och genast torkas flinen ut i deras ansikten.
En meter framför dem står en varulv.

O nej vilken cliffhanger!!! Lika bra kapitel som vanligt. Så bra beskrivet; du fångar miljön och karaktärerna till hundra procent. Jag tyckte det var kul att de hellre pekar på varandra med trollstavarna under lektionerna... och så gillar jag att de är lite rädda där i skogen, trots att de självmant gett sig ut på äventyret. Det blir lite lättare att känna med dem då.♥

Nu har jag läst och läst om kapitlet några gånger! Så jag vet vad jag kan skriva.
Haha! Jag skrattar i början när jag läser att killarna riktar trollstavarna mot varandra under förvandlingskonsten!
Som Avis Fortunae skrev, blev det en riktig cliffhanger! Nu står de öga mot öga med en varulv! Hur ska det gå?

Längtar till nästa kapitel.

Det blev även lite av en nagelbitare när Snape gick förbi dem. Tur att de lyckades hålla sig gömde för honom. Undrar hur de hade reagerat om det varit Filch, Quirrell eller McGonagall som gick förbi dem. Nog om det. Det ska bli kul att läsa vidare.

Tack för att du har taggat mig bästiiii!♥ Jättebra jobbat som vanligt med skrivandet! Sååååå avis för att du kan skriva så himla bra medan jag sitter brevid och stavar fel på vartannat ord.
Puss ♥ fortsätt att göra det du gör och låt ingen slå ner på dig för om någon inte förtjänar det så är det du finis.
♥♥♥♥♥

Avis Fortunae

Mintygirl89

Pixelow

Här kommer nästa kapitel, och jag var tvungen att peta in en av mina favoritkaraktärer, och jag tror att hans liv kan ha varit mycket som det han säger i kapitlet.

_____________________________

Kapitel 8
Varulven

Vännerna sväljer. Varulven, som blivit lika överraskad som de, stirrar på dem. Sakta börjar Fred, George och Lee förstå situationen och backar. Varulven morrar och tar några steg mot dem. Vännerna sväljer igen och håller fram trollstavarna med darrande händer. Ljuset från spetsarna på trollstavarna speglas i deras ögon och de rycker till när varulven morrar igen.
Plötsligt stöter George till ett träd i ryggen. Varulven stannar till och ylar.
“Spring!” vrålar Lee och vännerna flyr hals över huvud med varulven efter sig. De springer djupare och djupare in i skogen och snart är det så mörkt att ljuset från trollstavarna knappt hjälper längre.
Fred tittar flåsande över axeln och ser varulven bara några meter bort. Han vänder blicken framåt igen och plötsligt försvinner George framför honom. Fred tvärstannar och känner Lee ramla in i ryggen på honom. Framför Freds fötter hänger George längs kanten på ett stup. Han har i sista sekunden fått tag i några trädrötter att hålla sig fast i.

Bakom dem närmar sig varulven. Fred och Lee vänder sig om precis för att få tassar i bröstet. De ramlar ut över kanten och tar tag i Georges klädnad. Varulven flyger förbi dem och landar med ett plask. Det är tydligen något form av vattendrag längre ner.
Ovanför deras huvuden knakar trädroten till. Tyngden av tre elvaåriga pojkar är för mycket för den och börjar nu ge vika. Tvillingarna tittar skräckslaget på varandra. De är för långt ner för att kunna klättra upp. Men nedanför dem väntar vatten och en varulv. Roten knakar till igen. Fred tar ett stadigare grepp om Georges klädnad och Lee klamrar sig fast vid hans fot. Vattendragets yta speglar trollstavarnas, som sticker upp ur deras fickor, ljus när roten nu knäcks helt och vännerna faller handlöst ner.

Fred, George och Lee simmar blint uppåt och ser sig förvirrat omkring i den mörka skogen när deras huvuden bryter genom vattenytan. Längre bort skakar varulven vattnet ur pälsen. Den är fortfarande omtöcknad efter fallet och verkar inte ha märkt dem än. Vännerna greppar sina trollstavar och tar sig så ljudlöst som möjligt upp ur vattnet så långt ifrån varulven som möjligt.
“Lumos”, viskar de i kör, eftersom trollstavarna hade slocknat efter att ha varit under vattnet. De smyger längs stupet för att hitta en väg upp, eller någonstans där det planar ut. De går i vad som känns som flera timmar, innan det äntligen börjar glesna bland träden. Klippväggen går fortfarande högt bredvid dem och de kommer ut i en annan ände av skogen. Borta i horisonten syns gryningens första stålar.
“Vid Merlin, vad jag är hungrig”, gäspar George. Lee och Fred instämmer och gäspar de också.
Bakom dem prasslar det i höstlöven som börjat falla av träden. De vänder sig snabbt om. Ur skogen kommer en man med slitet utseende. Han har ett ungt, ärrat ansikte, men har trots det redan börjat få grått hår vid tinningarna. Mannen höjer blicken och ser på ungdomarna. Han har påsar under ögonen.
Vännerna står som förstenade och tittar på mannen. Han kommer fram till dem. Hans hårfärg går i samma ton som varulvens päls.
“Stanna på avstånd!” säger Fred. “Varulv!” Mannen stannar.
“Är ni elever från skolan?” frågar han. Pojkarna nickar.
“Vad gjorde ni i skogen då?” frågar mannen. Vännerna rycker på axlarna. Plötsligt vänder sig George om och mumlar:
“Färdig med fuffens.” Han slår lätt på kartan som han hade i fickan och linjerna försvinner från pergamentet.
“Vad har du där?” säger mannen med ett intresserat ansiktsuttryck. Han kommer fram och tar kartan ur handen på George.
“Var inte den här konfiskerad av Filch?” frågar han. Vännerna nickar.
“Vem är du egentligen?” frågar Lee. Mannen suckar.
“Jag jagade er som varulv, eller hur?” frågar han. Vännerna nickar igen.
“Det var otrevligt av mig, både att jaga er och att inte presentera mig. Jag heter Remus Lupin. Och vilka är ni?”
“Lee Jordan”, säger Lee och tittar på mannen, fortfarande med tvivel i blicken. Han litar inte på mannen än.
“Fred och George Weasley.” En antydan av ett leende drar över Lupins ansikte.
“Arthur Weasleys söner, förmodar jag?” Tvillingarna nickar. De börjar lita på mannen, dels för att han vet om kartan, dels för att han verkar känna deras pappa.

Nu var solen nästan helt uppe. Bortifrån Hagrids stuga syns en stor figur komma mot dem. Det var Hagrid.
“Lupin!” ropar han. “Mår du bra?” Vännerna tittar fundersamt på varandra. Kände Hagrid mannen?
“Jadå”, svarar Lupin. “Jag tror dock jag skrämde de unga herrarna här.” Han visar med armen mot Fred, George och Lee. Hagrid tittar bestämt på dem.
“Fred, George, Lee, va gör ni här? O va menar du med att du har skrämt dem? Ni har väl inte vart i skogen hela natten?!” Han växlar mellan att titta på pojkarna och på Lupin. Vännerna skruvar besvärat på sig. De tycker om Hagrid och vill inte göra honom upprörd. Hagrid suckar.
“Nåja, vill ni ha lite te o frukost innan matchen?” frågar han. De tre pojkarna och Lupin nickar och tillsammans går de mot Hagrid stuga.

“Nå, nu får ni allt ta o förklara så slipper ja skicka en uggla till McGonagall”, säger Hagrid en kvart senare när de sitter runt hans bord.
“Vi… ville ha ett äventyr”, säger Fred.
“Ingenting speciellt kul har hänt”, fyller George i.
“Man kan ju inte ha en skolgång på Hogwarts utan äventyr”, säger Lee. Hagrid suckar igen.
“Ja antar att ni har rätt”, säger han. Lupin tar en klunk te.
“Lova mig, pojkar”, säger han. “Ta er aldrig ut i skogen igen, framförallt inte när det är fullmåne. Det är tur att ni är snabba, annars hade ni inte levt längre.” Han tittar på dem över sin tekopp innan han tar en klunk till.
“Men varför är du här?” frågar George och möter Lupins blick. “Hos Hagrid?”
“Jag kommer snart att ge mig av igen. Det är svårt för en varulv att hitta någonstans där det är säkert för omgivningen att man bor, men också svårt att bli accepterad i samhället. Jag har bott hos Hagrid ett tag för att det är nära till skogen, men tänkte snart leta efter någon annanstans att slå mig ner”, svarar Lupin enkelt.
Nu börjar röster höras in genom det öppna fönstret. Klockan är nästan elva och det är dags för quidditchmatchen.
“Skynda er opp nu, så slipper ni förklara er”, säger Hagrid och schasar ut dem. “Önska Charlie lycka till, ja gillar han skarpt.”
“Vänta lite!” säger Lupin plötsligt. Han kliver ut genom dörren och ger tillbaka kartan till tvillingarna.
“När Harry Potter kommer till skolan, lova mig att han får den,” viskar han. “Iväg med er!” Lupin kliver in i stugan igen. Vännerna tittar fundersamt på varandra igen, innan de snabbt sluter sig till det röda havet som är på väg mot quidditchplanen. De möter Charlie som går i spetsen av laget.
“Vart har ni varit?” frågar han, lite oroligt, då han får syn på vännerna. “Ni var varken vid frukosten eller i uppehållsrummet!” Tvillingarna rycker på axlarna.
“Vi har hälsat på Hagrid”, säger Fred.
“Han önskar dig lycka till”, säger George. Charlie suckar.
“Jag tackar”, säger han, “och hoppas det går vägen. Vi har ett bra lag men…”
“Det har Slytherin också”, fyller tvillingarna i. “Du har sagt det tusen gånger.” Charlie försvinner iväg med laget och vännerna går för att leta upp några lediga platser på sidan som är full med rödklädda människor. På andra sidan planen har alla gröna kläder, men de flesta från Hufflepuff och Ravenclaw sitter på Gryffindors sida.
Nu kommer lagen ut på planen, men inga namn ropas upp. De äldre eleverna tittar mot platsen där kommentatorn brukar sitta, men där är tomt.
“Då vi nyss fått veta att kommentatorn blivit sjuk och inte kan kommentera behöver vi en ny kommentator omgående!” hörs plötsligt professor McGonagalls röst. “Om ingen elev ställer upp frivilligt tar en lärare platsen som kommentator denna gång.”
“Professorn!” ropar Fred kvickt och håller upp Lees hand. “Lee Jordan kommenterar gärna matchen!”
“Toppen!” säger McGonagall stressad och drar med sig Lee bort. Tvillingarna följer efter och sätter sig bredvid.
“Lycka till Lee”, säger Fred.
“Du behöver bara gorma om vad som händer”, flinar George.
“Jag kommer mörda er”, hotar Lee, men ser ganska stolt ut över att få kommentera en hel quidditchmatch själv. Tvillingarna skrattar och spelet börjar.

Nu har jag läst kapitlet och kan äntligen kommentera! Huuuu! Det var riktigt spännande när de flydde från varulven! Och det visar sig vara ingen mindre än Remus Lupin! Vad roligt! Men... jag visste inte att han kände till Arthur. Inte heller att tvillingarna lär känna honom innan tredje boken. Ja, ja. Det är din story, så du bestämmer.

Tur att Hagrid inte grälade på dem. Nu ska vi se hur det går med Lee som kommentator.

Du har kanske inte märkt det, men din berättelse syns konstigt nog inte i forumet. (Känns det igen, Avis Fortunae? ). Jag kan hittade den bland mina bevakade trådar. Jag misstänker att det är en bugg, så jag har skickat en uggla till themarauder och mitchan. Hoppas det är okej.

EDIT: Oj, nu verkar tråden synas! Hoppas det fortsätter så.

Jag håller med om Mintygirl89 s kommentar och känner igen problemet med att tråden blir osynlig. Det hände mig också förra året. Tack Mintygirl89 för att du alltid är snabb med att be staff om hjälp.♥

Leoney, du skriver fantastiskt bra. Gillar hur du skildrar Hagrid, till exempel. Och att Lupin bor hos honom. Hagrid accepterar alla och har ett stort hjärta av guld. Gillar också hur du beskriver Lupin och att han ursäktar sig till pojkarna. Det är så synd om Lupin!♥

Ser fram emot nästa avsnitt