Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

Forum > Fanfiction > Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

1 2 3 4
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Dear
Elev

Avatar

+2


Trezzan: tack så jättemycket! Jag ville just utforska lite granna just ämnet att ha förståelse över att alla inte kan dela ens sorg, även om att man velat och att ens vänner kan göra en besviken men det betyder ju inte att de inte älskar och finns där för en ändå

Avis Fortunae: Tack så jättemycket! Jag försöker balansera det med att inte ha för mycket detaljer, men glad att det uppskattas och att det gör det mer levande vilket är precis det jag vill

Pride Potter: Tack snälla du! Vem vet det kanske är något som borde utforskas senare i berättelsen?

--------------------------------------------------------------
Hej allesammans!
Tack så mycket för er fina respons, det gör mig verklgien superglad! Här kommer del sju och jag hoppas att ni gillar det.

ni får mer än gärna komma med feedback med vad ni tycker om det!

KRAM!
---------------------------------------------------------------

Del sju

Petunias dagar var långa. Hon gick runt och runt i sitt hem; hon röjde och rensade förråd som stått orörda alldeles för länge; hon dammade och putsade fönster, tvättade och ordnade om bokhyllan, men inget var tillräckligt stimulerande för att hon skulle glömma bort sin ensamhet.

Framförallt, så ville hon inte vara en börda. Hon ville inte störa Dudley och hans familj som redan kom och hälsade på henne flera gånger i veckan. Hon ville inte störa Harry och hans familj, för även de kom på besök eller bjöd in henne till sig. Hon ville inte vara en börda för sina väninnor som efter tebjudningen hemma hos Dorothy varit ett fantastiskt stöd, men de hade alla sina egna liv och Petunia behövde bara vänja sig vid sitt nya liv.

Så när hon vaknade upp vid kvart över åtta på onsdagsmorgonen så behandlade hon dagen som vilken annan; hon steg upp, kokade upp lite te och tog sig en smörgås till frukost medan hon tittade på morgon-tv innan hon klädde på sig och gick ut på en liten promenad runt kvarteret. Därefter kunde hon säkert hitta ett ostädat vrå eller ett skåp som behövdes ses över. Men det hon minst hade anat var att höra dörrklockan ringa vid tolv tiden och mötas av Dudley, Harry och Lily Luna. De stod där alla tre med luriga miner och lilla Lily höll hårt i en kartong som hade en filt nertryckt i den, med det största leendet.

‘’Jag hoppas att vi inte stör.’’ sa Harry med ett stort leende.
‘’Självklart inte, stig på.’’ svarade hon och steg åt sidan så hennes gäster kunde komma in i den ovala hallen.

Petunia skulle ha ljugit om hon inte sa att hon var förvirrad, men även lite skrämd för hon tyckte att det såg ut som att det var något levande i kartongen som Lily bar på. Det kunde vara vad som helst, magiskt eller icke-magiskt, så hon visste inte hur hon skulle förhålla sig till det. De slog sig ner i vardagsrummet och Petunia skyndade sig till köket för att ta fram te och småkakor att bjuda på. De andra viskade mellan varandra och Petunia ansträngde sig för att kunna höra vad som sas, men kunde inte tyda något av det.

Så med sin bricka med fikat och teet steg hon nervöst in i sitt eget vardagsrum och mötte sina gäster som fortfarande bar på sina luriga leenden. Vad som än var i kartongen mer än filten var definitivt levande för det rörde sig allt mer i den.

‘’Mamma, vi har märkt att du är ensam.’’ sa Dudley långsamt.
‘’Jag har det bra Dudley.’’ svarade hon men blev snabbt avbruten.
‘’Det är fullt förståeligt, men vi är alla bekymrade över att du ska vara ensam.’’ sa Dudley.
‘’Men då kom Lily på en idé som kanske kan hjälpa.’’ sa Harry och tog kartongen från sin dotter.
‘’Okej.’’ svarade Petunia men det lät mer som en fråga än ett påstående.

Han räckte fram kartongen till henne och med hjärtat i halsgropen så lyfte hon försiktigt på filten och möttes av en liten vit kattunge. Kattungen jamade ynkligt och blinkade yrvaket. Det var den minsta och fluffigaste kattunge Petunia sett och hon kände hur hennes hjärta nästan gjorde ont av dess söthet.

‘’Nu när pappa inte längre är vid liv så är det inget som hindrar dig från att faktiskt fullfölja en av dina drömmar; att ha en egen vit katt.’’ sa Dudley med ett stort leende.
‘’Är den till mig?’’ frågade Petunia hänfört och de andra skrattar belåtet.
‘’Ja, han är din.’’ svarade Harry och fortsätter:
‘’Min Hedwig gav mig så mycket tröst så förhoppningsvis kan denna lilla katten ge dig lika mycket.’’ sa han med ett stort leende.

Petunia lyfte försiktigt ut kattungen från kartongen och tittade på honom. Han hade blå ögon och en ljusrosa nos. Detta var ett praktexemplar på en vacker katt; en katt som hade kunnat sälja alla kattleksaker, all kattmat och kattsand och annat dylikt. Detta var den mest bedårande katt hon sett.

Eftermiddagen som kom var fylld med så mycket skratt från Petunia när hon tittade på sin lilla kattunge. Harry och Dudley hade varit och köpt allt väsentligt som katten behövde; kattlåda, kattsand, kattmat och lite leksaker. Men katten som sovit hela resan han haft hem till Petunia var sjövild nu. Han klättrade överallt, nosade på allt och nafsade på Petunias fingrar. Petunia för så över öronen förtjust i det lilla livet.
På kvällen när gästerna lämnat henne och den lille kattungen själva satt hon i Vernons fåtölj och funderade hårt över vad han skulle heta. De hade alla kommit med förslag, men inget hade känts rätt. Kattungen var dock inte bekymrad över att inte ha ett namn utan utforskade bokhyllan och välte några böcker. Men det var inte förrens han föll ner för bokhyllan och en tung atlas föll ner med honom som Petunia flög upp för att kolla att hennes lille var oskadd. Till hennes stora lättnad så var han det.

‘’Du måste vara försiktig så du inte skadar dig.’’ sa hon och lyfte upp honom och höll honom mot sin bröstkorg. Han spann och jamade men verkar inte ha något emot det.
‘’Hittade du något spännande?’’ frågade hon och vände på atlasen som han vält. Då slog det henne.
‘’Atlas? är det det du vill heta?’’ frågade hon och katten jamade.
‘’Ja, det kan ju funka.’’ mumlade hon och såg sedan på honom.
‘’Atlas får det bli.’’ säger hon och han jamade gällt vilket gav henne ett gott skratt.

Atlas fortsatte att leka och utforska sitt nya hem en stund till innan han klättrade upp för fåtöljen och la sig i hennes famn och somnade. Petunia klappade honom försiktigt och kände sig alldeles varm inombords. Att man kunde älska något så litet efter en så kort tid. Det var som att bli mamma återigen fast denna gången till den bedårande lilla Atlas. Hon var övertygad om att hennes dagar inte längre skulle kännas så långa så hon lutade sig tillbaka med ett stort leende.

I solemnly swear I am up to no good.

4 okt, 2020 11:38

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Superfint skrivet som alltid...lille Atlas kan nog röra om i Petunias välstädade tillvaro, på ett bra sätt!

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

7 okt, 2020 14:52

Pride Potter
Elev

Avatar

+1


KATT!!!! Och Lily!!! Min favorit i tredje generationen!!! Jag har hört att vita katter med blå ögon ofta är döva, men då beror det också mycket på miljön. Men men, du gör ju som du vill, men det skulle vara kul att se hur Petunia skulle reagera till ett funktionshindrat husdjur

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F841dc70662bd0c14fe29a7b38cb7fe37%2F04e4856703d04f05-6f%2Fs400x600%2F68c00b60cf657fcd8750d01bbebbe10971ca9672.gifvhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.gifer.com%2FFlqn.gifhttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fdata.whicdn.com%2Fimages%2F238184626%2Foriginal.gif

8 okt, 2020 10:24

Dear
Elev

Avatar

+3


Avis Fortunae: Tack snälla du!

Pride Potter: Tack för din kommentar och att du läser! Jag har själv haft en vit katt med blå ögon vilket var inspirationen till Atlas, men vi får se hur det blir

-------------------------------------------------------------------
Hej allesammans!
Tack så mycket för er fina respons, det gör mig verkligen superglad och jag ser alltid lika mycket fram emot att höra vad ni tycker och tänker! Här kommer del åtta och jag hoppas att ni gillar det.

ni får mer än gärna komma med feedback med vad ni tycker om det! det betyder som sagt jättemycket för mig!

KRAM!
---------------------------------------------------------------------------
Del åtta

Det var inte förrens Petunia hittade de gamla fotona som hon blev tagen av sorgen igen. Atlas hade varit helt fantastisk del i hennes nya liv och hon hade kunnat glömma sina sorger hon bar på, i alla fall tillfälligt, men när hon en dag bestämde sig för att gå igenom skåpet i tvättstugan som hon och Vernon bara fyllt med grejer de inte visste vart de skulle ställa när de flyttade in i huset, kom sorgen över henne igen som en tsunami. Hon hade hittat lådan som var fylld med bilder från hennes barndom. Bilder på henne och Lily som små barn som lekte och stojade. Bilder på när Lily var nyfödd och Petunia höll henne i sina små knubbiga armar för första gången. Så många bilder och minnen. Bilder från första skoldagar där de två systrarna stod med breda leenden och höll varandras händer. Men med åren som gick så blev det till slut bilder på systrarna som stod bredvid varandra i helt olika skoluniformer och leenden som bleknat med åren.

Hon höll länge och stirrade på bilden på henne och Lily när Lily var elva år och redo att fara till Hogwarts för första gången i hennes liv. Hennes leende var fyllt med förväntan, medan Petunias min var tom och uppgiven. Petunia kunde ännu minnas hur tungt hennes hjärta varit när bilden togs och hur hon kände sig så misslyckad. Åh, vad Petunia önskade att hon kunde åka tillbaka i tiden och ruska om sitt yngre jag och säga att hon inte var misslyckad och hålla om henne. Hon önskade så innerligt att hon kunde åka tillbaka i tiden och säga åt sig själv att förlåta Lily och att det inte var hennes fel att hon hade magi i sina ådror. Att hon inte skulle vara arg på Lily, Dumbledore, sina föräldrar, den där Snape-pojken och universum. Att det skulle allt ordna sig.

Petunia fortsatte att se på bilden och en annan bild på enbart Lily i sin Hogwarts uniform. Hennes leende var smittsamt och hennes ögon lyste så klart på det gamla fotot. Hon reste sig upp med fotot i handen och gick till vardagsrummet där hennes telefon låg så hon kunde slå en signal till Harry. Efter ett kort samtal med honom så satt hon i sin bil med Atlas i en liten korg och handväskan fylld med foton. Bilresan gick fortare än hon förväntat sig och med Atlas som sällskap så försökte hon vara så tyst som möjligt så att han kunde sova i lugn och ro för en sjövild kattunge var det sista hon ville ha i sin bil i rusningstrafiken.

När hon äntligen kom fram till Harrys hem såg hon något flygandes på baksidan av trädgården. Sedan såg hon att det inte bara var en, utan flera figurer i rörelse i skyn och hon stannade bilen och såg chockerat bort mot figurerna. Det var inte förrens Atlas jamade till som hon kom tillbaka till verkligenheten och insåg vad det faktiskt var hon tittade på: Hela familjen Potter var uppe i luften med hjälp av kvastar. Ginny hade Lily på sin kvast, men Harry och pojkarna var på sina egna. James var först med att se Petunia så de flög alla ner och tog varmt emot henne. Petunia var helt förbluffad över vad hon sett, men djupt fascinerad utav det. Petunia räckte över korgen med lille Atlas till Albus och barnen var alla förtjusta över kattungen som var minst lika förtjust över att få leka med barnen.

De gick alla in och medan barnen rusade iväg med Atlas så satte sig de vuxna sig ner i sofforna. Fotot på Lily var inte det enda hon hade haft med sig utan flera så hon räckte över bilderna till Harry som såg på dem med tindrande ögon. Ginny höll i hans hand och log med hela ansiktet och Petunia kunde förstå varför Harry förälskat sig i henne; hennes ansikte var lika vackert som hennes inre.

‘’Där var Lily kanske fem år och hade precis lärt sig att cykla.’’ sa Petunia om bilden Harry höll i med en liten överlycklig Lily som stod med en limegrön cykel och gul klänning. Hennes knän var omplåstrade men hennes lycka var inte påverkad av det de minsta.

De fortsatte att gå igenom bilderna och Petunia gav bakgrundshistoria till fotona så gott hon kunde. De kom slutligen fram till fotot på Lily när hon för första gången skulle bege sig till Hogwarts och Harry granskade fotot under en längre stund än de övriga.

‘’Det var när hon för första gången skulle resa till er skola.’’ sa Petunia och knäppte händerna över sina ben.
‘’Ibland kan jag nästan glömma att hon och min far gick på Hogwarts.’’ sa Harry och log ett bitterljuvt leende.
‘’Det måste varit en speciell känsla att komma dit.’’ sa Petunia fundersamt.
‘’Ja, det var som att äntligen komma hem.’’ svarade han och log.
‘’Jag önskar att jag och Vernon hade tagit en bild på din första dag. Men istället var vi så kalla mot dig så att du kände dig mer hemma på din skola än ditt faktiska hem.’’ suckade Petunia, men Harry bara log mot henne.
‘’Ingen fara, jag minns det fortfarande som om det var igår.’’ svarade han och vände sig mot Ginny som log med.
‘’Det var första gången jag såg dig, på perrongen.’’ sa hon och log mot sin make.
‘’Och du bad om att få gå in i tåget för att se mig igen, men Molly sa bestämt nej.’’
‘’Ja, när Molly Weasley säger nej då är det nej.’’ svarade hon och kramade om hans hand med sin egen.

De fortsatte att titta på bilderna under en längre tid innan ett högt knall kom från brasan och plötsligt stod det en pojke med ett stort leende och sotig näsa. Petunia kunde se under den mörka askan i pojkens hår att han var lika rödhårig som Ginny.

‘’Hej Hugo.’’ sa Ginny varmt.
‘’Hej faster Ginny.’’ svarade pojken och Ginny gick fram och borstade av honom.
‘’Kommer de andra?’’ frågade hon pojken som hette Hugo.
‘’Ja, de är nog på väg.’’ svarade han och ett nytt knall kom och nu stod det en kvinna där med ett stort leende.
‘’Tur att se att han kom oskadd, man vet ju aldrig.’’ sa kvinnan och borstade av sig innan hon och Ginny omfamnade varandra. Två knallar senare så stod en man som Petunia var övertygad om att hon sett tidigare och en flicka som var runt Albus ålder.
‘’Petunia, detta är våra vänner Ron och Hermione Weasley och deras barn Hugo och Rose. Ron är även en av Ginnys äldre bröder’’ sa Harry och Petunia reste sig upp och skakade deras händer.
‘’Dina vänner från skolan va? de du var närmast med?’’ frågade Petunia som tyckte sig ha hört namnen förr.
‘’Precis.’’ svarade Harry.
‘’Vi stod ut med all dårskap som var runt honom och om det inte vore för ‘Mione hade vi alla varit döda.’’ sa Ron och flinade.
‘’Väldigt sant.’’ svarade Hermione med ett skratt.

Hugo och Rose skyndade sig upp till ovanvåningen när de fick höra att lilla Atlas var där uppe med de andra och de vuxna satt och samtalade. Petunia hade svårt att hänga med emellanåt när de använde ord och uttryck hon aldrig tidigare hört, men Hermione var vänlig nog att förklara saker och ting som hon inte förstod. Hermione var mugglarfödd, precis som Lily varit, så Petunia kunde inte låta bli och undra hur det hade påverkat henne på skolan och om det påverkat Lily, men hon vågade inte fråga.

Efter ett tag kom även Teddy, Harrys gudson. Han var lika artig som förut och denna gången hade han turkost hår och lite som ett barn på julafton väntade Petunia på att se om han skulle skifta det, men han gjorde inte det vad hon la märke till i alla fall. Tiden flög iväg och hon stannade kvar över middagen. När middagen var uppäten och alla var mätta och belåtna såg hon på när diskades disken av sig självt vilket Petunia tyckte var det bästa trolldoms världen kommit på. Om hon kunde göra en enda grej med magi så hade det varit det. Harry följde henne till bilen när hon sagt hejdå till de andra och med sin korg med Atlas så var hon redo att åka hem.

‘’Här.’’ säger Harry och räcker över fotot med Lily på.
‘’Behåll du det.’’ svarade hon.
‘’Är du säker?’’ frågade han osäkert men hoppfullt.
‘’Ja, det hade nog gjort henne glad.’’ svarade Petunia och kände lättnad över att kanske kunna ge hennes syster någon slags glädje var hon än befann sig.
‘’Okej.’’ svarade Harry och log.
‘’Kör försiktigt.’’ sa han och omfamnade henne.
‘’Självklart, var rädd om dig.’’ sa hon innan hon hoppade in i bilen och var påväg återigen till hennes verklighet.

I solemnly swear I am up to no good.

8 okt, 2020 22:17

Trezzan
Elev

Avatar

+1


Det är så bitterljuvt på något vis, att det kommer så sent i Harrys liv men även Petunias... Ändå så skönt. Väntade mig nästan att Hermione och Ron kanske skulle ha varit lite kyliga mot Petunia men är glad att det inte blev så.

Jag tycker oerhört mycket om den här berättelsen! Allt från kattungen till fotoalbumet till Petunias förtjusning över självdiskande disk.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F26a33f1fa7e0716925d3ab75037f4105%2Ftumblr_pwownpSxMz1qeha15o2_250.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F927c84ab000498a09ed8c5c9547c49fc%2F201698b7bdf4af1f-99%2Fs400x600%2F57008a1793357efdd00509f8e9c234eeecaf7281.jpg

9 okt, 2020 20:03

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Tycker så mycket om allt i texten, men alldeles särskilt den lilla kattungen. Tänk att en liten vit katt kan fascinera alla barnen så mycket, fastän de har tillgång till magi och allehanda märkvärdigheter...Tycker också om hur Petunia nu är närmast förundrad och förtjust över magin omkring sig.

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

9 okt, 2020 20:53

Elzyii
Elev

Avatar

+1


Åh vilket bra kapitel! Jag älskar allt i texten, men den lilla kattungen gör mig särskilt berörd. Djur är fantastiska, det bara är så. Du beskriver det så fint så jag får gåshud ♥

Hon höll länge och stirrade på bilden på henne och Lily när Lily var elva år och redo att fara till Hogwarts för första gången i hennes liv. Hennes leende var fyllt med förväntan, medan Petunias min var tom och uppgiven. Petunia kunde ännu minnas hur tungt hennes hjärta varit när bilden togs och hur hon kände sig så misslyckad. Åh, vad Petunia önskade att hon kunde åka tillbaka i tiden och ruska om sitt yngre jag och säga att hon inte var misslyckad och hålla om henne. Hon önskade så innerligt att hon kunde åka tillbaka i tiden och säga åt sig själv att förlåta Lily och att det inte var hennes fel att hon hade magi i sina ådror. Att hon inte skulle vara arg på Lily, Dumbledore, sina föräldrar, den där Snape-pojken och universum. Att det skulle allt ordna sig.
Det här stycket... så mycket djup. Du fångade verkligen Petunias tankar. Jag blir rörd över att läsa hur hon tänker tillbaka på relationen med systern...

Ser framemot fortsättningen, du är så duktig!

Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873

5 nov, 2020 00:52

Dear
Elev

Avatar

+3


Trezzan: tack snälla för dina fina ord! precis som du skriver kunde mötet med Ron och Hermione gått helt åt pipsvängen, men jag ville att det skulle vara mer förlåtande och öppna så det är ju bra att det inte var fel beslut hahah.

Avis Fortunae: Tack så jättemycket! Jag försöker få henne att vara lika hänförd som jag tror vi alla skulle bli hemma hos Harry för det är en plats jag så gärna skulle vilja besöka själv hahha

Elzyii: Tack snälla! blir så glad över att du gillar det jag skriver och älskar när ni tar ut delar ni gillade lite extra #hybris heheh

----------------------------------------------------------------------------
Hej...
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2Fwatchersonthewall.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2016%2F07%2Fsurprise.gif
guess who's back...

Förlåt för världens segaste uppdatering, livet har varit hektiskt och jag har inte prioriterat att skriva, men NU så är jag äntligen klar med del nio som kommer vara den nästsista delen av denna fanfiction.

Så jag hoppas ni gillar det och gör ni det glöm inte att kommentera vad ni tycker (oavsett om ni gillar det eller inte hahah), gilla inlägget för vem gillar inte tummar liksom och fråga om ni undrar något.

KRAM!!!

Del nio

Det var som vilken annan regnig fredagseftermiddag i England, men för Petunia kändes det hela lite mer speciellt än vanligt. Hon dukade bordet med sitt finaste porslin och silverbestick som hon inte trodde hon skulle ha mer användning av efter Vernons död. Radion spelade i bakgrunden och Atlas flög fram och tillbaka inne i vardagsrummet när han lekte med sin nya leksak: en gyllene kvick som Albus hade gett honom. Även den lille kissen, som inte längre var så liten kände på sig att besök var på väg och han kunde även känna av sin mattes stora fröjd över detta.

Petunia fortsatte att duka bordet och även det nya bordet hon med stor glädje tvingats köpa helt enkelt för att alla skulle få plats kring middagsbordet, alla nio gäster och värdinnan själv. Hon hade stått i köket hela förmiddagen och förberett middagen som fortfarande inte var färdig, men borden var nu perfekt dukade i hennes ögon.

Hon gick in till köket och möttes av en ljuvlig doft av alla olika kryddor hon använt sig av till middagen och hon la med stor försiktighet fram de färdiga rätterna på borden hon dukat och bad till övre makter att kvicken som hon inte lyckats fånga skulle flyga upp på bordet så Atlas skulle förstöra det hon ägnat sig åt att göra perfekt.

När middagen äntligen var färdig och stod uppdukad på bordet så saknades bara en grej; hennes gäster som skulle ankomma närsomhelst så Petunia satte sig ned i Vernons fåtölj och fick vackert vänta tills de kom. Det dröjde inte länge förrens dörrklockan ringde och Petunia var uppe på sina fötter och skyndade sig och välkomnades av Dudley och hans familj. Esther och Edgar for upp i sin farmors armar och Petunia kramade om de båda och skrattade. Även Dudley och hans fru Janice fick varsin kram innan de steg in. Harrys familj kom bara sekunder senare och fick ett lika varmt mottagande som Dudleys.

Trots att Petunia var upp över öronen av glädje att ha sin familj hos sig så var ingen gladare än Atlas som skuttade runt mer lik en kanin än en katt när hans lekkamrater kom. Kvicken fortsatte och flyga runt, men Atlas var nu mer fokuserad på barnen som kivades om vem som skulle hålla i honom. Lily vann.

‘’Han har inte varit så här lugn sedan han fick kvicken.’’ skrattar Petunia och ser på när Atlas kryper belåtet upp i Lilys famn.
‘’Det kanske var ett misstag att ge honom den.’’ säger Ginny ursäktande.
‘’Nej absolut inte! han älskar den.’’ säger Petunia men hinner nästan ångra allt hon sagt när hon ser kvicken närma sig hennes grillade kyckling hon tillbringat timmar att laga, men innan katastrofen kommer så är kvicken stilla i Harrys hand.
‘’Vem kunde ana att jag fortfarande hade det i mig.’’ säger han och Ginny skrattar medan barnen applåderar imponerat.
‘’ Ja, vem kunde ana.’’ skrattar Ginny och lägger sin ena hand på sin makes axel.

De slog sig alla ner vid bordet för att börja avnjuta middagen som var en stor succé bland alla, förutom James, som bestämt sig över natten att bli vegetarian, så Petunia skrev mentalt ner det och bjöd honom på det hon kunde, men han var nöjd ändå. Trots att maten stod som stort fokus under kvällen kunde inte Petunia låta bli att med som inre frid reflektera över allt som hänt henne under detta året. Allt hon vunnit och förlorat. Hon hade förlorat Vernon, men vunnit en enad familj som inte hade något annat än kärlek gentemot varandra. Hon kunde äntligen se sig själv i spegeln och vara stolt över den kvinna hon var och se på hennes söner; för det var ju det de verkligen var, Harry och Dudley, hennes söner, med som stolthet och kärlek.

Trots alla tårar och skuldkänslor, var hon lycklig med allt i hennes liv. Hon hade en vacker familj och hon hade levt ett långt och lyckligt äktenskap med en man hon verkligen älskat och som älskat henne. Hon hade vänner som accepterade henne och gav henne styrka. Hon hade en liten, ibland för energisk, katt som hon älskade kanske mest av allt för han var det enda hon aldrig skadat och aldrig skulle skada. Hon skulle i resten av sitt liv se till att inte skada någon så som hon skadat Harry och istället leda sitt liv med kärlek för vad hon hade lärt sig av Harry och de andra fantastiska individerna i hennes liv; så var kärlek det enda sättet att komma till fred med sig själv och sin tillvaro.

I solemnly swear I am up to no good.

11 nov, 2020 22:30

Trezzan
Elev

Avatar

+1


Ja... Tänk vad mycket som kan hända under ett år. Älskar att läsa om den ovillkorliga kärleken du beskriver i din berättelse. ♥

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F26a33f1fa7e0716925d3ab75037f4105%2Ftumblr_pwownpSxMz1qeha15o2_250.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F927c84ab000498a09ed8c5c9547c49fc%2F201698b7bdf4af1f-99%2Fs400x600%2F57008a1793357efdd00509f8e9c234eeecaf7281.jpg

12 nov, 2020 04:21

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


för han var det enda hon aldrig skadat och aldrig skulle skada. Hon skulle i resten av sitt liv se till att inte skada någon så som hon skadat Harry och istället leda sitt liv med kärlek för vad hon hade lärt sig av Harry och de andra fantastiska individerna i hennes liv; så var kärlek det enda sättet att komma till fred med sig själv och sin tillvaro.

SÅ OTROLIGT FINT!!!

Supermysigt kapitel med det bästa budskapet på slutet!

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

12 nov, 2020 17:55

1 2 3 4

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

Du får inte svara på den här tråden.