My best friend's brother [PRS]

Sander tyckte inte att frågan var torr.. Tvärtom. Han var bara glad att Antoine höll konversationen levande - att han fick chansen att prata med honom.
”Tja, du vet..”, började han och ryckte lätt på axlarna medan de gick mellan de fyllda förråden i källaren, med enbart hans mobil som ljuskälla. ”Tentor, inlämningsuppgifter som håller en vaken hela nätterna och långa föreläsningar”. Han vred huvudet bakåt och gav honom ett brett leende innan han återgick till att lysa upp siffrorna som stod skrivna ovanför gallerdörrarna.
”123...124...125... Här är det”. Sander stannade framför ett av de mer välorganiserade förråden. ”Kan du lysa framför mig medan jag letar?”. Utan att vänta på svar räckte han över mobilen till Antoine, fiskade fram en nyckel ur ena byxfickan och låste upp.
”Du måste nog komma närmare för att jag ska kunna se någonting här inne..”, sa han sedan, men det var en lögn. Sander såg tillräckligt bra för att kunna urskilja vad som stod på flyttkartongerna som stod prydliga uppradade på varandra, men någonting med Antoine - med hela situationen som de befann sig i - frambringade någonting inom honom som han själv ännu inte kunde sätta fingret på.

Antoine såg på Sander då han för ett ögonblick vände sig mot honom. Han log hastigt tillbaka och nickade.
"Jag förstår," svarade han kort.
Antoine tog emot mobilen och gjorde som Sander sa. Det den andre sa därefter fick Antointe först att tveka, men inte för att han inte ville göra som han sa.
"Öh, ja självklart," sa han med ett lätt skratt, som för att dölja sekunden av tveksamhet. Han tog ett par steg närmare, precis så att hans ena ben rörde vid Sanders. Kunde Sander höra hans hjärta slå? Det kändes som att hans hjärtslag nästan ekade där nere, men det var troligen inte så.

Sander kände hur hela kroppen stelnade till när Antoines ben rörde vid hans, och vad han än hade tänkt säga så var det nu borta. Han försökte fokusera på att leta i förrådet, men allt han kunde tänka på var killen som stod bredvid honom och hur han fick honom att känna.
”Ah, här är den”, sa han till slut triumferande och drog upp en hopvikt madrass ur en av flyttlådorna. Han vände sig tillbaka mot Antoine och ryckte till, plötsligt medveten om hur tätt intill varandra de stod. Så nära att de kunde känna varandras värme. Han borde ha backat undan, borde ha gått tillbaka hissen som skulle ta dem upp till lägenheten där Lucas väntade. Men istället stod han kvar, och såg rakt in i Antoine ögon.

Antoine fann sig själv bita sig i läppen och hålla sig för andan medan Sander letade i förrådet, varför visste han inte.
"Perfekt," svarade han, en aning hesare än han förväntat, när Sander fann madrassen. Det lilla leende som för ett ögonblick spridit sig på hans läppar när han pratade bleknade sakta när Sander såg på honom. En tystnad spred sig mellan dem, nästan som om tiden stannade. Antoine stod blickstilla, hans ögon var fastspända i Sander. Det var inte förens ljudet av en lätt duns hördes som han vaknade till liv. Han vred på huvudet, svalde.
"Ehm, jag-," mumlade han otydligt och tog ett steg tillbaka, nära på att snubbla över dörrkanten.

Sander kände ett litet sting av besvikelse när Antoine vände bort blicken och tog ett steg tillbaka. Men vad hade han väntat sig? Att de skulle stå där och stirra på varandra hela natten? Han tittade omkring dem i ett försök att se vad som orsakat den lätta smällen, men det var för mörkt för att han skulle kunna urskilja någonting som fanns mer är fyra meter framför dem. Var det någon mer där nere? Hade Lucas tröttnat på att vara ensam i lägenheten och tagit sig ner till källaren ändå? Nej, då hade de hört hissen röra sig.. Kanske ett djur? Det skulle inte vara första gången som katten på våning fyra tog sig ner dit.
”Uhm… vi borde nog åka upp igen”, sa han och lät blicken falla tillbaka på Antoine. Det var något med honom – med hela situationen – som gjorde Sander… nervös.

Antoine klev ut ur förrådet.
"Ja," svarade han i ett andetag. "Det borde vi." Spänningen i luften gjorde honom nästan nervös. I ett försök att lätta upp spänningen forsatte han att prata.
"Jag kände faktiskt en kille som blev påhoppad i ett källarförråd," sa han men ångrade sig ganska snabbt. Det kanske var en konstig sak att säga. Ändå fann han sig själv öppna munnen igen. "Det var hans senila granne.. tydligen inte första gången det hände" mumlade han. Han hade börjat röra sig mot hissen igen samtidigt som han kastade blickar mot Sander bredvid honom, som för att utvänta en reaktion från den andre.

Sander tittade överraskat på Antoine, men snart sprack hans ansikte upp i ett leende.
”Okej, nu kommer jag aldrig gå ner hit ensam igen”, skrattade han och kände samtidigt hur spänningen mellan dem sakta lättades upp, men den fanns fortfarande där, som ett svagt elektriskt fält som omgav dem. Han drog den fria handen genom håret och tog ett nytt grepp om madrassen under armen innan han följde Antoine i riktning mot hissen. Väl framme öppnade han dörren och tog ett steg tillbaka för att låta Antoine gå in först. Han tryckte på knappen för tredje våningen och plågsamt långsamt rörde sig hissen uppåt. Om spänningen hade varit hög mellan dem nere i källaren så vibrerade den där i det trånga utrymmet. Den gamla hissen skakade till och Sanders axel buffades lätt mot killen bredvid.
”Ah, sorry…”, log han.

Antoine var glad att Sander skrattade åt det han sa, och inte på ett sätt som verkade tillgjort. Han slank in i hissen före Sander och påmindes återigen om hur litet utrymmet var där inne. Han såg ner på sina skor. Då Sander nuddade vid honom tittade han upp för ett ögonblick.
"Ingen fara," svarade han och såg ner på Sanders skor istället. Det kändes som det tog flera minuter för hissen att nå våning 3. Då dörrnara till slut öppnades lät han Sander gå ut först med den aningen otympliga madrassen.