Vattenstaden Vidomina & Med

"Jag är inte hungrig." Sa hon tyst ohc lade sig igen med ryggen mot honom.
Hon hörde pipandet och satte händerna för öronen.
"Snälla få mig härifrån."

Caspian försvann iväg i flera minuter inne i forskningscentralen. Därinne jobbade alla forskare, många vänner till honom. Alla kände till Sherman som bland de äldsta forskare där. Han var bland de kunnigaste också, även om ingen pratade om honom så. Hans sätt att föra sig bland folk och andra var inte särskilt uppskattat vilket resulterade att han höll sig mest för sig själv och andra ifrån honom.
Caspian hittade till den del i bygget där mat fanns, färdigpackade så att en lätt kunde hämta ifall en skulle bli hungrig. Han plockade två portioner, en till honom och en till Ruby.

Han knackade på dörren innan han tryckte ner handtaget och klev in i rummet där Ruby var. "Jag har med mig mat. Här, ät om du vill. Du kommer säkert känna dig bättre efteråt."

Hon rörde sig inte under filten där hon låg och hade ansiktet fortfarande vänt från honom.
"Så varför jag? Jag menar att jag gick vid vattnet." hon vände sig genast om.
"Jag skulle till mitt jobb och..." Hon såg på den grova nålen i sin hand med ett äcklat uttryck.
"Så jag kommer att bo här i det här rummet tills ni väljer att göra er av med mig?"

Caspian hade öppnat förpackningen till maten och flämtade till förtjust. Det här var bland det godare maten som serverades där. Vilken tur han hade haft..!
Han såg upp sedan på Ruby med ett förvånat uttryck. Hon hade ju inte rört maten. Och hennes ord verkade märkliga. "Du kanske föll i vattnet?" Han suckade och tog en tugga av maten. "Nej, det är bara tillfälligt. Tills Sherman har samlat uppgifterna om dig klart. Sedan flyttas du till ett annat rum för ännu en koll." Han svalde och insåg att det kan inte var det hon ville höra. "Jag är säker på att du kan få bo hos någon av forskarna. Det finns många trevliga här. Jules och Mary till exempel." Han log då och tog ännu en tugga.

"Nej det var inte så. Någon smög upp bakom mig och drogade mig." Hon synade honom och såg sedan ner.
"Men jag vill hem. Jag kommer att bli efterlyst." Hon torkade bort tårarna som kom upp igen.
"Jag..." Hon såg mot hans handled.
"Vad är det?"

"Det kommer att bli bra, Ruby.", sa han utan att kolla upp från maten. Han tuggade och svalde, men stannade upp i en rörelse då Ruby frågade om hans handled. Han följde hennes nickning med blicken och såg ner på sin egen handled. "Åh.", sa han när han upptäckte vad hon sett.
Han lade ner besticken i tallriken. "Det är mina siffror. Eller tja, vad en nu ska kalla det. Det är min identifikation skulle en kunna säga. Alla här har en sådan kod. Du kommer också att få en så småningom." Han såg en aning bekymrad ut. Hur kunde människorna klara sig utan sådana koder? Det verkade så besvärligt att vara människa på land.

Hon hajade till. Vadå få? Nekande skakade hon på huvudet.
"Jag vill inte ha det. Du sa att du kunde ta dig till ytan. Varför itne lämna tillbaka mig?" Hon såg sig om och skakade i hela kroppen.
"Du kan inte tvinga mig till en sak som jag inte vill." Hon såg sedan på maskinen och hennes hjärta började slå fort vilket maskinen indikerade med irreterande pipande.

"Jag sa att en del kunde ta sig till ytan. Jag har aldrig varit där, tja, förutom att hämta dig då, om räknas. Du var ju redan i vattnet." Han skrattade åt sina egna ord och åt upp resten av maten från sin förpackning. "Ska du inte äta av din mat? Om inte, kan jag ta den då?" Han såg efterlängtat mot maten han placerat bredvid henne i sängen.
Han såg mot maskinen och reste sig upp för att gå fram till den. Han tryckte på en knapp och pipandet upphörde. "Känsliga mackapär..", muttrade han lågt.

"Men jag var aldrig i vattnet!" Hon såg på honom med sorgsna ögon. Hon lade sig igen och vände bort sig.
"Ta den. Jag kommer inte äta iallafall. Inte sova häller för den delen." Viskade hon och drog filten om sig.

När han hörde Rubys ord vände han sig om och såg sorgset åt hennes håll.
Hungerkänslan var som bortblåst. Istället ville han lugna Ruby, eller få henne på andra tankar. Han gick fram till sängen och placerade en hand på hennes arm. "Jag vet att det är mycket nu. En omställning. Men tänk, vad mycket du kommer bidra till oss. Vad gott du gör för andra när du är här." Han tänkte efter igen. "Och kanske det känns bättre att tänka att du är på ett nytt ställe? Lite nyfiken att veta mer om din nya plats måste du väl vara?" Caspian log då och iakttog henne. "Har du ont? Vill du ha något lugnande som hjälper dig att sova?"