Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia fnös av tanken att skolan kunde vara tråkig. Snarare dödstråkig. Men hon nickade instämmande när hennes kusin beskrev helgen som en gudagåva. "Ja, det är det. Tack och lov för helger..!", skrattade hon lättat och sträckte sig efter glaset för att skölja ner tuggan med mat.
När Mara talade om Vincent såg hon åt doktorns håll. "Vincent?" Cecilia hade inte sett honom så mycket mer än doktorn, fastän hennes mamma verkade se honom som så mycket mer. En vän. En familjemedlem. Det förstod inte Cecilia. Det kanske också var något som hon en dag skulle förstå.
"Ja.. Okej.", sa hon eftertänksamt. Det kanske var något intressant de talade om. Hon ville ta reda på det. Därför styrde hon stegen åt deras håll. "Hej, mamma. Vincent.", log Cecilia och parkerade sig bredvid sin mor.

"Ja men sen kommer du aldrig ha lov och du kommer." Hon skrattade lite.
"Men oroa dig inte du kommer att f¨å ett bra jobb med skolan du går i."Hon nickade och skrattade sedan när hon såg Vincent och Camille samtala lågt.
"Åh hej älskling:" Camille gav Cecilia en kyss på pannan och såg sedan på Lucia.
"Lucia! Så stor du har blivit!"

Vincent log.
"Hur är det Cecilia?" Han stoppade en räka i munnen och tuggade svagt på den.

Cecilia nickade igen. Ja. Hennes framtid var ljus. Det var hon säker på. I vilken form eller vad det skulle landa i- det var upp till framtiden att visa. Hon var fortfarande ung, och hade och har, lång tid på sig att fundera ut vad hon vill i livet. Ännu visste hon inte.
"Jag oroar mig inte..", mumlade hon som svar på Lucias kommentar om skolan, men tystnade då hennes mamma uppmärksammade Cecilias närhet med en puss på pannan. "Vad pratar ni om?", frågade hon och såg upp på sin mamma. Sedan Vincent. Han log mot henne. Hon visste inte vad han tänkte. Eller ville.
"Det är bra. Ja, eller så bra det kan bli.", sa hon lågt. De var ju trots allt där för att minnas hennes farmor.

"Åh vi pratar om din mormor. Hur jag fick höra alla hennes historier om när hon var ung och vacker." Vincent log och lade huvudet på sned.
"Hon var rätt ensam när alla var i skolan och på jobbet. Så hon bjöd in mig så ofta att det blev rutin." Han såg på henne.
"Hon berättade historier när din pappa var liten och hur han älskade att busa."
Camille nickade.
"Det är rätt underbart att höra någon som berättar om henne så." sa hon lågt.
"Men nu ska vi äta oss mätta innan vi spelar musik och dansar!"

Cecilia försökte föreställa sig sin gamla farmor som ung och vacker. Hon rynkade pannan när hon misslyckades. Det kändes svårt. Nästan intill omöjligt. Hur skulle det se ut? Ja.. kanske. Hon hade ju hört, inte direkt, men hur de andra talat om henne. Franscesca var älskad och omtyckt av många. Respekterad. Hon var lojal. Tuff. En bra förebild för Cecilia med. Kanske hon var allt som hennes släkt beskrivit henne som. Men för Cecilia var hon bara hennes farmor. Och hon hade älskat henne. Enda sedan första ögonblicket hon fick syn på henne.
"Det är svårt att tänka sig pappa som liten.", erkände Cecilia och skrattade vid tanken av sin far som en bebis.
Hon nickade när de berättade om maten och musiken. "Javisst." Hon tog en tugga av maten från tallriken och såg sig om. Hon visste ju att hennes pappa och farbröder var duktiga musiker. De var säkert en del av underhållningen.

Camille log och nickade.
"Alla har vi varit små älskling." sa hon och log svagt.
"Åh när din far och jag precis hade gift os så bodde vi i Italien på vår smekmånad. I deras sommarhus med utsikt över vattnet." Hon slöt drömmande ögonen och Lucia nickade.
"Åh jag hoppas ni inte säljer det. Det är så mysigt!"

Marcis såg på sin farbror och suckade.
"Gio ska du verkligen äta all pasta?" sa han och lade huvudet på sned.
"Du blir ju fetare så!"

Cecilia såg på sin mor. Hon hade själv varit där, som liten. Det hade hon hört. Hennes familj hade berättat de för henne, men det var inget hon mindes. Hon hade bara varit en bebis då. Hon hoppades på att en dag återvända till Italien igen. Där de hade sina rötter. "Vi kanske kan resa dit över lovet?", föreslog Cecilia då, men skrattade. En sådan resa krävde mycket planering. Det förstod hon. Så lång som den var. "Ja, men det är svårt att tänka pappa som liten bara..", sa hon fundersamt och såg mot Matteos håll som minglade med de andra gästerna. Som om inget bekymmer fanns. Han skrattade och talade högt i diskussion med sin bror Luca.

"Hrm?", harklade sig Gio och sneglade mot Marcus. "Kallar du mig fet, pojk?" Han muttrade något ohörbart på italienska. "Pastan är näring, det ger energi. Och dessutom så är det skam att lämna så god mat över. Men se, det räcker till alla!" Han skrattade då samtidigt som han tryckte en tugga spaghetti i sin mun. När han svalt såg han på Marcus igen. "Ge din mig något att dricka. Ett glas vin skulle sitta fint."

"Åh det skulle vara en bra idé." Camille såg på sin dotter med ett stort leende.
"Ska tala med din far senare men jag lovar att det kommer att bli av." sa hon och såg sedan på Vincent.
"Jag kommer snart."
Hon gick åt sidan för att hämta mer vin och såg på Gio.
"åh du kan hämta vin själv." sa hon med ett retsamt leende mot sin makes bror.

Marcis skrattade och backade.
"Nej det gör jag verkligen inte!" sa han och höll upp händerna.
"Vin? Självklart farbror!" sa han och stannade upp när hans mamma sagt åt Gio att hänta vin själv.

Cecilia sken upp. Tanken att de skulle resa till Italien gjorde henne lycklig. Och dessutom kunna berätta det för hennes vänner. De skulle bli så avundsjuka..! Givetvis skulle hon skämma bort sina vänner med presenter därifrån. Avundsjukan skulle inte vara lika påfrestande då.
Cecilia såg efter Camille då hon gick för att hämta mer av drickan. Hon sneglade på Lucia och Mara. "Minns ni något av Italien?", frågade hon de.

"Din son borde veta hut. Han kallade mig fet!"
Gio muttrade något ohörbart igen på italienska för att sedan gå fram till bordet och hälla upp i sitt glas.
"Nåväl. Det är ett gott vin. Tackar för det.", sa han och svalde en klunk.

"Nja vi är ju födda här som du. Vi åker bara oftare." Mara nickade och drog handen genom sitt hår.
"Åh du måste verkligen handla något från den lokala klädaffären. Det är inte dyrt men det blir lite som en tradition."

"Gio inte den tonen i mitt hus." Hon gav honom en hård blick och nickade.
"Dessutom Gio du kan fixa vin själv. Mina barn är det, mina barn.." Hon gav honom ett leende.
"Det jag menar är att de jobbar inte för mi"