Hush hush [PRS Emma07 & wolfy]

Grace vände blicken till honom och nickade intresserat för att visa att hon lyssnade. Han framstod som en riktigt spännande person. Han var ett par år äldre men verkade ändå ha hunnit med en hel del. Det fick henne att känna sig lite vilsekommen för hon hade inte hittat den rätta vägen att gå.
"Jag målar," berättade hon då Ederel önskade sig få veta vad hon sysselsatte sig med på fritiden. Grace rätade på sig för att studera bilen en gång till innan hon med ett leende vände sig mot Ederel.
"Okej, vi kan åka en sväng." Det kändes som om hon skulle få vara med om ett mindre äventyr om hon satte sig i bilen och det var, av någon anledning, precis det hon ville nu. Utan att vänta på svar valde hon att hoppa in i bilen, sträckte sig efter bältet för att spänna fast det.

Hon tycktes slappnat av lite mer, kanske även öppnat sig lite mer och sakta men säkert började Ederel kunna måla upp en bild av vem hon egentligen var. Nu visste han långt ifrån så mycket som han skulle önska om henne men det var en väldigt bra början. Ändå visste han inte varför han ville veta så mycket, varifrån det nyväckta intresset kommit ifrån. Det hade ingenting med hans planer att göra - dem skulle han inte behövt så mycket för. Men ärligt talat så kändes den tanken allt mer avlägsen nu än tidigare - den fick ligga på is en kort stund till.
"Vart vill du åka?" log han, glad över att hon gått med på åkturen samtidigt som han själv slog sig ner i förarsätet för att starta bilen och backa bak ifrån parkeringen. Han rullade ut på gatan, styrde norrut tills dem kommit fram till något bra.

"Vi kan väl ta en sväng runt tävlingsbanan? Eller på motorvägen." Hur som helst ville hon känna fjärilar i magen och vinden i håret. Vad annars var poängen med att åka i en sportbil? Grace vände blicken till Ederel och studerade honom med pigga ögon. Egentligen var det på tok för tidigt att säga något alls, men hon kände sig rätt avslappnad i hans sällskap. Han kändes som en lätt person att umgås med. Det var sällan hon upplevde att hon verkligen klickade med någon men Ederel kunde faktiskt vara ett undantag. Eller så hade hon bara en vild fantasi som gav henne fåniga idéer.

Hennes ord lockade fram ett skratt ur Ederels mun - kanske var han inte den enda som gillade fart.
"Dina ord är min lag." skämtade han och styrde ut emot banan - han föredrog att köra där av flera anledningar. Det var bättre plan, extra träning och dessutom mer avskilt. Inga andra bilar att bekymra sig om. Som sagt låg den lite utanför staden, men inte mer än tio minuters körväg.
"Men hoppas inte alldeles för mycket, det är ingen tävlingsbil." log han. Visserligen var bilen snabb, snabbare än de vanliga då han ju kan ha råkat trimma den lite extra, men det var ej heller mycket som slog en riktig tävlingsbil på många vis.

Att det inte var någon tävlingsbil begrep hon ju själv trots att hon inte var särskilt insatt när det kom till allt som hade med bilar, rally och liknande att göra. Hon ville inte heller sätta sig i en riktig tävlingsbil utan nöjde sig gott och väl med den här.
"Flyttade du hit ensam?" frågade hon efter en stund, kände sig nyfiken över vad det var för anledning som låg bakom hans flytt. Familj eller flickvän kanske? Det kändes i alla fall inte som om det här var en stad man flyttade till av egen fri vilja, för att vända ett nytt kapitel i boken. I och för sig hade hon bott där hela sitt liv så hon kanske inte såg spänningen med staden på samma sätt som andra gjorde.

Dem verkade något ömsesidigt nyfikna på varandra vilket ändå gladde Ederel. Det hade varit mycket tråkigare ifall det bara var han som ställde frågorna.
”Ja, jag lever ensam.” Svarade han enkelt. Det där med hur han skulle förklara sin bakgrund var alltid en smått klurig fråga. Hur skulle han förklara att han inte hade några föräldrar nånstans? Han ville inte hitta på någon löjlig snyfthistoria som folk skulle tycka synd om honom för. Nej, för tillfället hade han hållit sig till att han och föräldrarna inte kom alltför bra överens och att han därav inte haft något problem med att flytta därifrån för tävlingens skull.
”Du då?” Frågade han, frågan var väl inte nödvändigtvis riktad till vem hon flyttat hit med utan vem hon levde med snarare.

Tydligen kände han inte för att utveckla sitt svar och Grace visste bättre än att hoppa till förhastade slutsatser.
"Jag bor med mamma." Grace tittade ut på miljön som svepte förbi. Hon hade inget minne av sin far och hon visste inte vad som hade hänt med honom heller. En dag hade han bara försvunnit. Det spelade inte så stor roll för henne. Hon kunde inte sörja en man hon inte kände. Det var åtminstone vad hon intalade sig själv. Givetvis hade bristen på en fadersfigur i sitt liv påverkat henne på olika sätt, och hon hade gått miste om det en bra far skulle ha att erbjuda sitt barn.
"Du har ett lite udda namn. Vad betyder det?" frågade hon snart för att byta samtalsämne. Hon hade aldrig hört hans namn förut.

Också hon svarade enkelt, så Ederel lät just det samtalsämnet stanna där. Det behövdes inte mer än så - visst var han nyfiken, men om han själv inte berättat ens så mycket, så varför skulle han då kräva det ifrån henne? Nej, istället koncentrerade han sig på nästa fråga.
”Löparen.” Svarade han, det var väl egentligen ganska passande med tanke på att han på ett vis flydde. Flydde ifrån att förändra sin situation. Strax saktade han in framför grindarna till banan, på det stora område som tillhörde banan - det var mycket plats som krävdes både för den egna verkstaden men också för plats till alla team vid de tillfällen tävlingar arrangerades. Där var dock helt tomt på folk vid denna tiden på dygnet. Han stannade bilen helt för att kliva ur och lösa upp grindarna framför dem, och slog sig strax ner igen och körde igenom dessa.
”Vet du hur fort en gatulaglig bil accelererar upp till 100?” Frågade han med ett litet leende.

"Löparen?" ekade hon tankspritt och hummade tyst till, "lever du upp till ditt namn? Är du snabb på att springa?" Det var verkligen ingen inbjudan till att de skulle tävla med varandra. Med tanke på hur långa ben han hade jämfört med henne så skulle hon inte ha någon chans att vinna. Grace skakade på huvudet åt hans fråga.
"Jag har ingen aning," skrattade hon, "jag kan ingenting om bilar. Jag har inte ens körkort." Men hon hade en känsla av att hon skulle hinna lära sig en hel del om bilar om de fortsatte umgås med varandra.

”Om det räknas att köra, så ja.” Skrattade han skämtsamt, skulle väl inte kalla sig själv märkvärdigt snabb - snäppet snabbare än en normal människa tack vare hans egentliga ursprung. Men om han skulle jämföra med någon annan fallen så var han väl knappast märkvärdigt snabb. Han riktade uppmärksamheten till henne istället och skakade retsamt på huvudet.
”Nå, det där är då något vi får råda bot på.” Skojade han leendes samtidigt som han körde ut på självaste banan. Nästan så fort han kommit ut där gasade han upp mer.