Blood Secrets - PRS Jackies & Medi

William såg på honom med en frågande blick.
"Men Dorian du kan inte bara säga sådana här saker. Miss Wodd är min patient trots att hennes blod är eftertraktad. Hon kan aldrig tvingas till något hon inte vill." Han lade en hand mot hennes axel.
"Vad kommer du att säga när hon vaknar? Förlåt om du inte är på ett sjukhus men folk vill åt dig? Dorian försök att förstå att du kommer låta galen." William gick fram till droppställningen och lossade bort blodpåsen och räckte den till honom.
"Hon behöver inte mera så drick upp."

Dorian tog emot blodpåsen, men satte den inte till munnen. Han ville inte dricka här. Inte framför sjuksköterskan som fortfarande såg på dem från andra sidan rummet. Och framförallt inte framför Scarlett..
”Men hur kan ni då garantera att hon är säker?”, frågade han, nu med en mer allvarlig ton.
”Jag vet att jag låter galen. Men hennes doft finns över hela den här avdelningen. Det kommer inte dröja länge innan någon söker upp henne om hon stanna här..”.

Sköterskan såg på Dorian med en trött blick. Självklart visste hon vad Dorian var men ryckte uppgivet på axlarna.
"Kalla om det är något." Hon slank sedan ut från rummet och lämnade dem ensamna.
William såg över axeln innan han sträckte på sig. Ett knäppande hördes när ryggraden rätades ut och han skakade sedan på huvudet. Han skulle inte låta Dorian ta hans patient.
"Dorian du kan inte ta henne. Det blir inte bra. Hon kommer vakna upp och tro att hon är kidnappad. Hon kommer ta sig till polisen och anmäla dig och Letha." Det stadiga pipandet kunde höras när rummet återigen blev tyst. William kände sig rastlös så han såg mot Dorian igen.
"Du kan stanna här och hålla henne under uppsikt. Häll blodet i en kopp. Jag ber dig att inte förstöra allt. Om hon är ny i staden så ligger vi båda risigt till. Eftersom du fick henne att dricka från dig så är hon så gott som helad. Jag kan säga att hon hade änglavakt och endast fick en hjärnskakning. Stelheten är från att legat stilla länge." William drog en hand genom året och såg mot den sövda kvinnan. Hennes röda hår lös nästan under sänglampan.
"Dorian..."

”Nej, du har rätt. Jag bara… ”. Dorian tystnade och hans blick gled återigen ner till Scarletts röda hår. Bara en gång tidigare hade han sett sådana flammans lockar. För många år sedan, ett halvt sekel innan det här sjukhuset ens var byggt.
”Kan jag stanna här tills hon vaknar? ”, sa han till slut och när han såg tillbaka mot William hade ansiktet mjuknat igen. ”Jag vill gärna se hur hennes kropp reagerar mot blodet… För rapportens skull”. Det var förstås en lögn. Men Dorian visste att han inte kunde berätta sanningen för honom - om varför han drog så till kvinnan som låg på bädden framför dem. Hans vän skulle se på honom på samma sätt igen. Och definitivt aldrig låta honom komma nära henne.
”Jag kan lämna rummet innan hon ser mig”.

William såg på Dorian och räckte över väskan.
"Jag vill att di dricker detta då. Diskret om du kan men ja." Han log och nickade mot en stol som stod intill dörren.
"Ta den till Kanten om du vill. Du får stanna och prata om hon vaknar." William trädde försiktigt på masken över hennes ansikte och suckade sedan tungt.
"Bra att du förstod. Om du hade tagit henne så är det inte bara du som ligger risigt till. Hon svävar då i livsfara. Min licens och vetskapen vad du är kommer att suddas ut."

”Jag kommer inte att dricka från henne”, sa Dorian, men tog ändå emot väskan och plockade fram en blodpåse. Han drog sig åt sidan och slängde en blick mot Scarlett, som för att försäkra sig om att hon verkligen var medvetslös, innan han förde påsen till munnen. Den här gången slukade han inte hela på en gång, utan drack mycket långsamt. Han kunde känna hur besten inom honom morrade hungrigt, men ville bevisa för William att han kunde kontrollera sin aptit.
Efteråt la Dorian tillbaka påsen i väskan och gav William en blick som sa Nöjd nu?. Han drog fram stolen till kanten av sängen och slog sig ner.
”Hur lång tid dröjer det innan hon vaknar?”.

"Man vet aldrig med er." Han såg på mätarna och undersökte henne innan han skakade på huvudet.
"Det kanske dröjer ett tag. Någon timme eller säg tre? Det är medicinen som gör att hon sover. Om hon vaknar om fem minuter kommer hon somna om. Det är kroppen som vaknar men hjärnan vill sova och vila sig." Han drog fram en bok ur bokhyllan och hajade till.
"Vänta ett tag." Han gick fram till sängen så han kunde läsa texten.
"Mannen från dimman." Läste han och såg sedan på Dorian.
"Scarlet Wood." Han såg sedan ner på kvinnan.
"Du tror väl inte?"

Dorians blick gick mellan boken och doktorn. Ett litet veck dök upp i hans panna när han läste texten.
”Mannen… från… dimman?”. Varken titeln eller omslaget gjorde honom mycket klokare. Var det meningen att han skulle förstå? Hade boken någon koppling till kvinna som låg på bädden framför dem? Vad det än var så hoppades han att William snart skulle förklara det för honom.
”Vad är det du försöker säga?”, frågade han och tittade oförstående på sin vän.

William slog honom lätt med boken i huvudet.
"Samma namn? Du tror väl inte att det är samma Scarlett Wood?" Frågade han och räckte honom boken.
"Men här ifall du vill läsa medan jag går och jobbar. Du kan hålla dig sysselsatt men ändå hålla henne sällskap" Han gav honom ett leende och lämnade sedan rummet. Han behövde skriva raport och sedan ta en kort tupplur. Hela hans kropp skrek efter sömn.

På sitt kontor slog han sig ner vid sitt skrivbord och öppnade datorn. Skrev snabbt på tangenterna och fyllde i svar.
Han klickade i att han hade fått vampyrisk hjälp och skrev i Dorians namn. En kall kåre gick genom William när han skickade iväg rapporten och stängde av datorn så fort han kunde.

Dorian gav ifrån sig ett lågt ljud när William slog boken i huvudet på honom. Han drog en hand över stället där den träffat innan han tog emot boken och läste texten igen. Och där var namnet. Längst ner på omslaget. Scarlet Wood.
”Är hon författare?”, sa han tyst och såg sedan efter William när han försvann ut från rummet. Väl ensam lutade han sig tillbaka, la ena benet över det andra och bläddrade fram till prologen. Språket var vackert, och det fanns uppfriskande med boken. Det tog inte lång tid innan Dorian fastnat i handlingen, men då och då tittade han ändå upp för att se om Scarlet var redo att vakna.