I walk in moonlight [M/M]

du skämmer bort oss ♥

Ja, precis som Leoney skriver så blir vi bortskämda. Vilken kvalitetsläsning! Helt underbart skrivet, alla Sirius små ömhetsbetygelser, och hela spelet mellan alla, hur de agerar i växthuset med detaljerna runt omkring. Gillar Veronica!

Det har tagit tid. Förlåt. Och det är inte en särskilt lång uppdatering, heller. Men jag lovar att skriva lite oftare framöver. Nu börjar det hända lite grejer!

Nere på Quidditchplanen hade förmiddagssolen värmt upp den del av läktaren som låg i lä och Remus klättrade upp för trapporna med hjärtat i halsgropen. Det kändes som om hela världen betraktade honom, den taniga lilla pricken som satte sig på de annars tomma läktarna. Teodor svävade flera meter upp i luften och övade slag mot en ensam dunkare och det tog honom en stund att upptäcka Remus.
När dunkaren sedan gjorde en snäv sväng och dundrade tillbaka mot Teo så fångade han in den och sjönk ner mot marken. Dunkaren kämpade i hans grepp men Teo var van och snart hade den bråkiga bollen låsts fast i sin låda.
Remus lutade sig mot bänkraden bakom honom och kisade ner mot planen. Teo vinkade åt honom medan han joggade bort mot läktaren, hans leende var brett och det ljusa håret låg slickat mot pannan.
Quidditchsspelaren tog trappan två i steg taget och han var andfådd när han äntligen stod framför Remus. Leendet växte sig, om möjligt, ännu bredare och Remus kunde känna hur fjärilarna fladdrade runt i magen.

”Hej”, andades Teo och sjönk ner på platsen bredvid Remus. Alldeles nära satte han sig. Så nära att deras armar och lår pressade mot varandra. Teo var varm och svettig av träningen, men Remus hade ingenting emot det.
”Hej”, svarade han med ett leende och fingrade på halsduken som Sirius lånat honom.
För att vara en Gryffindor så kände han sig inte så värst modig. Han försökte att inte tänka på de fladdrande fjärilarna. Han fokuserade på de tummande fingrarna. ”Har det gått bra?”
Teodor sträckte ut benen framför sig och såg ner mot Quidditchplanen.
”Jodå”, svarade han och vände sig mot Remus. Hans ljusa ögon vandrade över honom. ”Jag har bara kört lite vanliga drillar. Det är inte samma sak som att träna med ett lag, men jag gillar det. Hinner jag med ett pass till innan uttagningarna hade det varit bra.” 

Remus rös av sättet som Teos blick vandrade över honom och såg ner på sina händer.
”Vad roligt, jag tänkte-” Han kom av sig och hjärnan förvandlades till ett mjukt ludd när Teo tog hans hand i sin och flätade ihop deras fingrar.
”Är det här okej?” Frågade Teo och lät tummen stryka över Remus handrygg. Remus nickade, oförmögen att formulera några ord, och Teo slappnade av bredvid honom. ”Hur gick dubbellektionen i Örtlära?”

I lä från blåsten satt Remus och Teodor och pratade om morgonens lektioner och inlämningar som staplades på hög. Teo hade lätt för att prata och Remus insåg att de fladdrande fjärilarna snabbt kom till ro. De la sig att vila och spred en lugnande värme i hela bröstet. Medan de pratade lät de fingrarna leka med varandra och Remus kom på sig själv med att skriva nonsensord i Teos handflata.
”Puddinfoots?” Frågade Teo med höjda ögonbryn och ett leende som fick Remus att rodna. Det tog en sekund innan han insåg att det var det senaste nonsensord han tecknat. Rodnaden djupnade och Teo vek leendes undan med blicken.
”Jag föredrar Tre kvastar”, mumlade Remus.
”Jag med”, svarade Teodor med ett skratt. ”Jag tänkte att jag kanske kunde möta upp dig vid-”
”Jag behöver ställa in”, hasplade Remus ur sig och stirrade ner mot planen. Ur ögonvrån kunde han se hur Teo stängde munnen, mitt i en mening. Han frågade ingenting, utan väntade tålmodigt på vad Remus hade att säga.
”Jag måste åka iväg på kvällen och det blir så stressigt-”, började han, för att sedan tystna och dra åt sig handen som låg i Teos knä. Han kunde känna hur paniken började krypa i honom. Den började i bröstet och sipprade ut i armarna och bak i nacken. ”Det är inte-, jag vill verkligen-, jag menar inte att-”
”Vi kanske kan gå nästa helg?” Frågade Teo försiktigt och betraktade sina händer. Remus nickade ivrigt och vände sig om så att han satt mittemot honom.
”Jättegärna”, sa han och lättnaden fladdrade över hans ansikte. Den var så tydlig att Teos axlar slappnade av och han vanliga leende hittade tillbaka till läpparna.

Remus blick fastnade vid Teos läppar och antingen var det adrenalinet eller det bortglömda Gryffindor modet som fick honom att börja sig fram och kyssa honom.
Teodors fingrar lindade in sig i Remus lockiga hår och deras trevande kyssar blev försiktigt djupare. Det var inte förrän de hörde röster som de slutade kyssas och båda såg på varandra med glittrande ögon och rodnande kinder.
”Blanc!” Det var Ravenclaws quidditchkapten som stod nedanför läktaren och runt henne stod resten av quidditchlaget, några av dem viskade med varandra och Remus sjönk ihop utan att Teodor märkte det. ”Är du klar med utrustningen?”
”Ni kan ta dem”, ropade Teo tillbaka till kaptenen och tog Remus hand i sin. ”Jag har tränat färdigt för idag.”
De såg hur Ravenclawlaget försvann ut på planen med sina kvastar och Teo lutade sig mot bänkraden bakom dem. Hans blick letade sig upp mot den klarblå himlen och leendet fick Remus att vilja kyssa honom igen.
”Så”, sade Teo efter en lång stund och såg på honom under den ljusa luggen. ”Du är lika bra på att kyssas som jag trodde att du var.”

”Jasså?” Frågade Remus med brännande kinder och bet tillbaka ett skratt.
”Nu ska du säga att jag också är bra på att kyssas”, retades Teo och buffade till honom i sidan. Remus skakade på huvudet och de mörka ögonen glittrade.
”Jag tror vi får öva oss lite”, svarade han och belönades med Hufflepuffelevens höga skratt. Han lutade sig mot Remus för att göra just det när Remus placerade en hand på hans bröst. ”Inte nu, tyvärr. Jag måste skynda mig upp till Spådomskonsten.”
”Jag kan inte be dig att hoppa den, va?” Andades Teo och lutade sig så nära att hans nästipp strök mot Remus kind. Remus ryste av välbehag men skakade på huvudet.
”Tyvärr inte”, viskade han och tvingade sig själv upp på fötter. ”Men vi ses när jag kommer tillbaka till skolan?”
Teo nickade och lade upp fötterna på bänkraden framför honom. 

”Självklart”, svarade han och gjorde en gest ner mot planen. ”Är det okej om jag stannar kvar och ser på motståndet? Eller vill du att jag följer med dig upp till slottet?”
”Jag hittar nog”, svarade Remus med ett leende och sände Teo ett sista långt ögonkast innan han skyndade sig ner från läktaren. Innan middagen skulle han få reda på hur snabbt skvaller sprider sig genom slottet, men i stunden svävade han fram.

Åh, jag har ingen aning vad jag ska kommentera. Mina ögon kunde inte släppa texten, så underbart var det! Hur du fångar hela den första, trevande förälskelsen så väl med dina ord. Jag kan inte skriva kommentaren den här texten förtjänar ...

Och så vet jag ju. I bakgrunden finns Sirius, och wolfstar som vi alla väntar på ... men det här är så fint också ...

tänkte på den här storyn häromdagen och undrade hur det blev med den, och här har jag svaret. längtar till nästa ♥♥

Så mycket har hänt sedan jag skrev någonting sist. Jag har blivit mamma och hela livet har stöpts om. Men, här kommer en ny del. Min förhoppning är att hitta tid till skrivandet lite titt som tätt. Jag hoppas ni fortfarande vill läsa, trots att det bara är en kort del. xxx

Under den kvava timme som Remus satt i astronomitornet sade Sirius inte mer än ett par ord. De satt längst bak i klassrummet och Sirius bläddrade i ett gammalt nummer av The Daily Prophet medan Remus tog anteckningar från en bok om stjärnkonstellationer. Det låg en konstig, kvävande känsla i luften.
”Så…” Remus harklade sig och petade på en bläckplump som landat i boken.
Sirius vände blad och studerade honom över de gulnade sidorna. Dagens sista lektion närmade sig slutet och ett otåligt surrande hade lagt sig över klassrummet. Remus mötte hans blick innan han ryckte på axlarna och återvände till konstellationerna.
”Så, vadå?” Frågade Sirius och blicken landade på Remus envisa rodnad. Den som låg alldeles under huden och spred sig upp över nacken och kinderna om tanken vandrade för långt. Käkmusklerna jobbade och de gråa ögonen hade en ovanlig skärpa. ”Vill du att jag frågar hur dejten gick? Som om jag inte hört en grupp tredjeklassare viska om er redan?”

Remus ryckte till så pass att han nästan slog omkull bläckdonet.
”De- de vaddå?” Stammade han och rodnaden djupnade och slog rot.
”Jag trodde inte att-”, Sirius avbröt sig själv och någonting i blicken dimmade igen. Som om han byggde sig en osynlig mur. Fingrarna kammade igenom hans svarta hår. ”Sen när var du okej med-”
”Vi borde kanske prata”, viskade Remus och rullade omsorgsfullt ihop pergamentet han skrivit på. Han undvek Sirius blick och rodnaden tycktes skifta ton. ”Om i våras..”
”Det är inget att prata om”, svarade Sirius. ”Det var inget, eller hur?”
Remus öppnade munnen för att svara, men inga ord letade sig ut. Sirius såg på honom en lång stund, läste hans ansikte medan sekunderna tickade och den kvävande känslan lade sig som en tyngd över dem. Knappt hade luckan i golvet svängt upp förrän Sirius lämnat sin plats och försvunnit ut ur klassrummet.
Remus satt kvar och väntade tills den sista eleven klättrat ner för repstegen innan han långsamt följde efter, vid det laget var han alldeles ensam på vägen tillbaka till Gryffindors uppehållsrum.

Den natten låg Remus vaken, hans sammetsröda draperier glipade och genom glipan såg han månen utanför fönstret. Det spöklika ljuset fick hans celler att frysa till is, trots det dröp svetten om honom och kraftiga fantomsmärtor skakade hans kropp. Kroppen mindes det som hjärnan försökte stänga ute.
Runt småtimmarna tvingade han sig upp ur sängen och gick på skakiga ben in i badrummet. Han undvek speglarna och ställde sig i den varma duschen. Med en muffliato så att hans vänner inte skulle höra honom sjönk han ner på golvet och lät gråten riva genom hans kropp. Han skrek och slog med händerna i det kaklade golvet.
”Det är inte rättvist! Det är inte-” Grät han och slet i sina mörka lockar. Det varma vattnet forsade över honom och han skulle ha suttit där tills morgonen om inte ett par knackningar fick honom att bita tillbaka sin gråt.
På domnade ben tvingade han sig upp och stängde av duschen. Med en ickeverbal trollformel torkade han sig själv och drog på sig sina pyjamasbyxor.

I dörren mötte han Sirius. Sirius som undvikit honom sedan lektionen i spådomskonst.
”Jag såg att du inte låg i din säng”, sade han medan de gråa ögonen tog in allt det som Remus förgäves försökte dölja. ”Är allt-”
”Jag var bara på toa”, ljög Remus och försökte gå förbi honom.
Sirius grabbade tag i hans arm och vände honom i en smidig rörelse.
”Moony…”
Remus skratt lät alldeles för kallt och ihåligt. Det hörde inte hemma i hans bröst.
”Vet du vad som håller mig uppe om nätterna?” Frågade han och skakade sig fri från Sirius grepp. Han pekade mot fönstret. ”Jag kan inte se månljus utan att-, snart är jag inte jag längre. Snart är det bara ett monster och jag-”
Gråten skälvde i honom. Ett slags sorgset efterskalv. Och Sirius drog honom intill sig, slöt armarna runt honom och lät Remus gråta mot hans hals.

Du vet... När du började lägga ut här så påbörjade jag en lång kommentar i ett word-dokument som jag säkert kan hitta om jag letar tillräckligt mycket, men såhär mitt i natten (typ) så får jag åtminstone anstränga mig nog att lämna ett litet fotspår av min närvaro...!


Sirius och Remus är sådana underbara kontraster - som behöver varandra. Inte enbart för att att de är motsatser utan för att de är mer lika varandra än vad som först märks, osäkra, for one, och idioter, for two.... Osäkra på olika sätt förstås.

Also - jag har ett vagt minne av någon dejt - men jag får väl skriva upp att läsa om på to-do listan.

Vad glad jag är att se din närvaro. ♥

jag håller på med min egen story om marodörerna just nu, men jag lovar, så snart jag är klar kommer jag tillbaka hit ♥ jag är så glad att du är tillbaka!!

Så trevligt att du är tillbaka och grattis till att ha blivit mamma! ♥

Blir glad över huvudkaraktärernas omfamning på slutet! Hoppas vi snart får läsa mer om dem!