the slow path [prs]

Att prata om hur han blivit sårad känns inte riktigt lägligt för Olivier, han vet inte ens om han borde prata med Cordelia på det här sättet överhuvudtaget, än mindre om det här. Det är inte någonting stort alls egentligen, det hade varit en förälskelse som han hade när han var yngre, men han tvivlar på att det varit äkta kärlek.
”Det har jag nog, men jag klagar inte direkt. Jag tror inte att jag älskade henne, så egentligen går det inte att jämföra,” berättar han och lutar huvudet än en gång mot trädet. Blicken glider upp mot den stjärnklara himlen, där små prickat glittrar och lyser upp mörkret för dem. Det blir mycket mörkare här än i London. I huvudstaden finns det alltid lyktor tända, men här.. här blir det mörkt på riktigt. Det är nästan lite läskigt. När den unga damen sedan pratar om kärleken så sneglar han mot henne med ett litet leende på läpparna. Cordelia är klok, åtminstone när det kommer till det här. Han själv ser främst på kärlek som någonting som kan göra en fruktansvärt svag och bräcklig, men det finns som sagt två olika sidor av allt. ”Du har rätt i det. Kanske det goda i det hela är mer värt än faktumet att det kanske kan då dåligt. Jag vet inte,”

”Jo, det är klart,” instämmer Oliver med en nickning. Saken är tyvärr den om han kommer kunna att göra det. Inte för att han blivit fruktansvärt sårad av en flicka, utan mest av sina föräldrar. Precis som de flesta barn så behövde både han och hans syskon deras uppmärksamhet, vilket de i princip aldrig fick. När föräldrarna sedan lämnade de ensamma så kände han sig fruktansvärt övergiven, hans syskon hade känt samma sak. ”Skulle gärna tänka på det viset, men har alltid varit lite rädd över att bli övergiven. Om man ser till att inte komma alldeles för nära någon så kan det hålla en säker.. men det är såklart dumt att tänka på det sättet, men det är någonting som jag har inpräntat i skallen på mig.” Jösses vad han delar med sig, det är inte någonting som han förväntat sig. Egentligen lämnar det här ju honom sårbar också, att prata om sina tankegångar på det här sättet. Uppenbarligen känner han sig hyfsat trygg med Cordelias sällskap, annars hade han säkerligen inte ens öppnar munnen. Ett leende stryker sig över läpparna på Oliver när hon säger att han säkert kommer hitta rätt någon dag. Det vore skönt, för trots om han inte vill känna sig sårbar så vore det trevligt att ha någon att lita på, där man känner att man kan dela med sig av saker och ting. Han har några vänner i London, och han har sina två syskon, men han känner inte riktigt att han kan prata om allting där, tyvärr. Tjugoettåringen vänder blicken mot den unga damen bredvid honom och ser hur hon börjar huttra till. Ska han eller ska han inte? Det känns som det snällaste att göra, trots att det är oerhört klyschigt. Den unge mannen tar av sig sin tjocktröja och räcker fram den till Cordelia. Han har ändå en långärmad tröja där under som kan hålla honom varm.
”Här, du kan låna den en stund. Jag är ändå väldigt varmblodig.”