Boom, baby!

"Ja folk är bra på att anta," sa Cara och mindes snabbt bara några av alla antagande folk hade haft om henne genom åren.

Det var nästan skrämmande, fast och andra sidan så antog hon nästan alltid att folk skulle göra det värsta tänkbara så hon kanske inte var bättre, nej inte alls. Men för hennes räkning handlade det mer om att vara extra försiktig och rotade sig i allt hon varit med om. Men det kunde säkert andra också säga.

Cara nickade och reste på sig, hon ville egentligen inte lämna Sev men hon visste att det var det bästa just nu! Hon log mot sin Gudfar innan hon drog in honom i en omfamning. Hon hade saknat honom så fruktansvärt mycket! Att bara vara n'ra honom och få ha en trygg famn runt sig kändes fantastiskt!

Sev höll om henne hårt och hon kände nästan för att börja gråta för en sekund eller två över hur orättvist allt var, men hon behärskade sig och log mot honom igen.

"Jag hör av mig imorgon, ring om det är något," sa hon lågt vilket fick honom att himla med ögonen.

"Jag har överlevt själv med dig på vifta någonstans i tio år, jag överlever en natt själv," sa han och hon nickade.

"Jag vet, men jag är här nu."

"Och jag uppskattar det, men du behöver inte bli en hönsmamma för det. Packa istället ihop dina saker och följ med Solara hem nu," sa han och nästan föste henne mot utgången vilket fick Dain att le. "Ta hand om henne!"

Dain mötte Sev's blick och nickade.

"I always do," sa han uppriktigt och var det inte sant. Förvisso fanns hon där lika mycket för honom, men det kändes som om han behövde det mer sällan.

"Okej, innan de här två herrarna börjar bonda för mycket," hon såg på dem med ett varmt leende. "Så låt oss gå!"

Cara lyfte upp sin ryggsäck på ryggen och de lämnade Sev's hus och började gå mot bussen. Dain var vid hennes sida direkt, lika uppmärksam på omgivningen som hon var.

De kom fram till busshållsplatsen, precis när bussen kom in. Solara betalade biljett till dem alla tre och de satte sig längst bak i bussen. Bussen var ganska tom, då inte många bodde åt det hållet. Magikers hus brukade oftast ligga långt från där mugglare bodde, särskilt om de var renblodiga. Familjerna ville väl inte beblanda sig med fel sort. Det var nästan en timmes körande och inget nämnvärt hände. Några människor klev på andra klev av. Ingen verkade bry sig om de tre som satt längst bak.
Vid bussens slutstation fick de kliva av och Solara ledde dem genom skogen fram till vad för obehöriga tycktes vara en ruin.
Solara letade genom sin ryggsäck och drog fram ett pergament och gav det till Dain.
"Här, läs det tyst för dig själv annars kommer du inte in." sa hon. Cara hade redan gjort det då hon först besökte herrgården så hon kunde se den.

Då Dain var klar gav han dokumentet åter varpå de stora gallergrindarna öppnade sig och de kunde kliva in. De stängdes med ett brak bakom dem och de var åter säkra.
"Sådär, här kan inget hända." log Solara till dem båda.
"Ni är alltid välkomna hit, bara så ni vet." fortsätter hon och leder dem längst grusgången och öppnar dörren.
De kommer in i en enorm hall, mycket var annorlunda sedan Cara först var här. Då hade huset stått tomt i flera år och diverse skadedjur hade invaderat huset. Solara hade fått bort allihopa, städat, renoverat och målat om.
"Oh, miss du har gäster." hörs en förtjust pipig röst säga och Solara ler mot Sam.
"Ja, Sam, detta är Cara som du säkert minns och Cain. Cara, Dain detta är Sam." sa hon och presenterade dem för varandra.
"Skulle du kunna göra ordning det västra gavelrummet till dem?" frågade Solara vänligt och Sam nickade och gick.

Ibland kunde hon nästan skratta över hur orolig hon blivit, när hon varit yngre hade nästan inget bekommit henne. Hon hade gått genom livet utan någon nämnvärd oro och kanske var de det som var problemet.

Hennes far och Sev hade lärt henne väl, men hur mycket de än varnade henne så hände inget och det hade fått henne att slappna av. Sen så kom kriget, alla fick reda på vem hon var, ändå oroade hon sig inte, inte ens när henens far dog. Nej hon hade trott att hon skulle kunna tala med sina forna vänner och förklara allt, men nope det hade inte gått.

Hon hade fått gömma sig och ändå hade hon mött dem och de hade nästan dödat henne. Hella hennes liv hade vänts upp och ner och hon hade lämnat landet. Och trotts det som hänt henne här så var det nästan som om hon sökte sig till faran, men det var en annan typ.

Hon hade besökt så många krigsdrabbade platser att hon längre inte reagerade på något hon såg. Hon hade sprungit in i farliga situationer med kameran i högsta hugg, och visst det hade inte alltid gått bra men ändå. Den oron hon kände där var en helt annan, nu befarade hon att stöta på någon magiker hon känt en gång i tiden. Och trotts att hon både besökt och suttit i olika fängelser utomlands så var Azkaban inte en plats hon önskade hamna på.

Dain hade märkt av hennes oro och hon hade fått luta sig mot honom och han hade låtit sitt huvud vila mot hennes. Det lugnade henne något, samtidigt som det fick henne att känna sig en aning tryggare. Men det var inte fören de kom hem till Solara som hon kände sig trygg, eller jag så trygg hon nu kunde.

"Säg inte så Solara," Cara ville verkligen inte jinxa något. "Men vi är glada för erbjudandet, vi har inte hunnit kolla på något eget än. vi har pratat om att åka och kolla på pappas hus, men jag vet inte."

Det var så många minnen kopplade till huset och hon visste inte ens om det var säkert. Men det var ett problem för morgondagen.

"Men du har verkligen fått ordning på herrgården," hon log mot sin vän medan hon såg att Dain granskade huset, mest för att se möjliga flyktvägar. "Hej Sam, det var länge sedan."

Hon log mot den lilla alfen, hon hade inget emot honom eller några alver, men hon skulle aldrig vilja ha någon själv.

"Du behöver inte göra något särskilt Sam, vilken säng som helst duger för oss. Vi är vana att ta vad som än finns," sa hon enkelt och Dain nickade. "Så vart har du Vincent?"

Som på befallning hördes ett jamande vid deras fötter.
"Hej där" sa Solara, böjde sig på huk och klappade den svarta katten med ett öra. Vincent spann till svar och gick vidare till Cara och strök sig mot henne för att få uppmärksamhet. Vincent var egentligen ingen vanlig katt, han var hälften katt hälften kneazel, likt Hermiones katt. Han var mycket var ett magiskt djur och mycket intelligentare än en vanlig katt.
"Tack, det har tagit lång tid att få det ordning. Men nu är jag enastående på renoverings trollformler." log Solara då Vincent gick till Dain och strök sig mot hans ben. Vincent älskade uppmärksamhet och bli klappad och kliad. Han litade inte på alla, men kände att de två som Solara dragit hem kunde han lite på, dessutom kände han Cara sedan innan.
"Vill ni ha en kopp te? Varm choklad? Innan läggdags." undrade Solara och gick med dem till köket. Köket var ett stort kök, gjort för flera alfer och kunna göra stora middagar till fester. Solara tände i spisen och värmde vatten och mjölk i olika kastruller medan hon gjorde en gest till dem att slå sig ner vid köksbordet.
"Sam har fortfarande svårt för att jag lagar min egen mat efter alla dessa år. Men jag tror han uppskattar det." skrattar Solara

Cara såg på katten som Solara pratat så mycket med och klappade den. Hon var egentligen inte någon kattmänniska, då hon föredrog hundar, men hon älskade alla djur. Hon hade inte haft något eget djur på flera år och var inte säker på om hon någonsin skulle skaffa något igen. Det var liksom svårt med så mycket de reste, men hon saknade det verkligen.

Dain såg på katten innan han satte sig på huk och klappade den och Cara log. Kärlek för djur var något de verkligen delade och hennes fotojobb involverande djur var de Dain gillade bäst och alltid försökte hänga med på.

"Ja jag ser det, och de är väldigt praktiska formler att kunna. Mycket enklare än att göra om allt för hand," flinade Cara vetandes att hon aldrig skulle ha intresse av att lära sig några avancerade renoveringsformler. Hon var nöjd om hon bara kunde måla om.

"Lite tea är aldrig fel," sa Cara och Dain nickade samtidigt som han lyfte upp Vincent som vägrat att bli lämnad kvar på marken.

Cara log mot sin partner innan hon klappade katten lite till och hörde hur den spann. Det var en av de saker som katter hade till sin fördel, de kunde spinna, något som var så fruktansvärt mysigt.

"Det kan jag förstå att han har, de vill ju gärna tjäna en och blir så kränkta när man inte låter dem. Gud jag hade aldrig klarat av att ha husalfer," sa hon med ett skratt medan hon satte sig ner vid köksbordet.

Vincent låg nöjt i Dains famn och spann. Dain hade klarat provet och Vincent gillade honom. Det var verkligen inte alla Vincent gillade och godkände.
"Tja, Sam ingick i huset och detta är hans enda hem." sa Solara och dukade fram muggar till dem.
"Han vill varken bli fri eller ha semester, så det enda jag kan erbjuda är ett eget rum, mat och inte så mycket arbetsuppgifter." fortsatte hon.
"Jag har sökt efter släktingar till honom. Men hans föräldrar verkar döda, däremot har jag hittat vad jag tror är en lillasyster. De såldes alla till olika familjer. Som värsta slavaktionen." muttrade Solara och hällde upp te.
"Jag ska försöka få hit hans syster, för hans skull." hon satte sig ner och Sam kom in.
"Rummet är färdigt miss." pep han och neg.
"Underbart Sam, tack. Ta lite te om du vill, så kan du gå till ditt rum jag har hittat en ny bok du kanske gillar." log Solara, han nickade och gick.
"Jag håller på att lära honom läsa. Han kan läsa enkla barnböcker nu." hon blåste på teet och såg på dem.
"Så ska ni till din fars hus imorgon? Jag kan följa med en stund, men har mitt årliga besök hos pappa på eftermiddagen imorgon."

"Du har ett gott hjärta Solara," sa Cara även om hon nog ansåg att det var lite väl gott.

Hon var ingen förespråkare för att behandla alferna illa på något sätt, men hon hade inte gått out of her way to do all the things Solara did for her elf. Nej det hade hon verkligen inte, men det var hennes val och Cara skulle inte stoppa henne. Hon undrade dock vad hon ens skulle göra ifall hon skulle få dit systern, ha två alfer som hon behövde ta hand om? Ja det var Solaras problem om så var fallet.

Cara log dock åt Sam när han kom in och gav honom en tacksam nick, vilket hon nästan undrade över. Det skulle ju göra Sam det samma ifall hon var tacksam eller ej. Kanske var det en del av henne som ansåg att det var artigast så, och där av gjorde det. Vilket det än var så skulle hon inte reflektera närmare över det.

"Bara du och Hermione..." Car avbröt sig för en stund när hon tänkte på den andra kvinna.

Hon hade inte varit en av dem som försökt döda henne, men Cara tvivlade på att den andra inte visste om det och antingen ansåg det var okej eller inte brydde sig. De hade varit vänner en gång i tiden, men nu. Hon kände Dain's hand på hennes axel och hon log mot honom och sköt undan alla tankar på Hermione, hon var inte värd dem.

"Ja ni är nog de enda som skulle fått för er att lära en alv läsa," sa hon leende innan hon funderade. "Jo vi bör väl åka dit, och ja imorgon kanske är lika bra som någon dag. Men jag tror vi vill göra det själv. Jag uppskattar ditt stöd Solara, men jag behöver gå igenom allt själv med Dain."

Cara log mot Solara igen och Dain nickade.

"Dessutom om du skall besöka din far, fokusera på det. Jag önskar verkligen ni kunnat träffas oftare," Cara visste hur mycket den andra saknade sin far.

Solara skrattade.
"Nja, skulle inte säga jag och Hermione. Hon bryr sig om alla alfer, jag bryr mig om Sam. Han har alltid varit här för mig, sen allt blev uppochner." Solara tystnade, hon ville inte beskylla Cara för att övergett henne. För det förstod hon. Men hennes liv hade precis börjat reda upp sig. Hon hade fått sin far åter, hon hade fått ett eget hem, hon hade fått lämnat barnhemmet och fått en vän i Cara. Dessutom kunde hon spela på det att hon var renblodig, hennes far jobbade för Voldemort och hon var vän med Cara. Hon fick mycket plus i bara det.
Sen gick allt åt helvette, hela hennes liv splittrades som allt annat. Men då fanns Sam där, såg till att hon åt, kom ur sängen och började leva igen.

Hon såg på Cara, att hon blev upprörd över tanken på Hermione och de andra. Men hon hade Dain där och det var Solara tacksam över. Men samtidigt så kände hon sig överflödig, för nu hade Cara någon annan och Solara hade bara sig själv för hon hade dragit sig undan alla.
Det bekräftades med det Cara sa, att hon ville vara ensam med Dain.
Men Solara sa inget utan bara log och nickade.
"Det blir bra det, hoppas ni får i ordning där." säger Solara
Kanske de ville ha hjälp sen, hon kunde både få bort skadedjur och renoveringsformler.
Hon dricker tyst av teet och kliar på högerarmen, det hade nästan blivit en vana på senaste tiden.

Cara nickade åt Solara, ja hon var glad att hennes vän haft Sam men hon önskade också att hon kunnat träffa några människor. Att hon kanske kunnat få några fler vänner eller en partner. Inte för att Cara var så förtjust i de som gått i skolan tillsammans med dem, men Solara var åtminstone rentvådd så hon kunde prata med dem om hon ville. Och om det inte funkade så kunde hon ju alltid fått mugglarvänner. För Cara spelade det inte så stor roll längre, hon avskydde de flesta människor och för att vara ärlig så hade magiker gjort henne mer skada än mugglarna. Men bara för att det var så hon kände så behövde Solara inte göra det.

Cara visste att det inte var enkelt för henne, men hon önskade ändå att hon fann någon som kunde ge henne kärlek, vänskap och gemenskap. Någon som kunde finnas där för Solara som Dain fanns där för henne. Särskilt eftersom Cara inte ens visste hur länge hon skulle stanna i landet eller om något skulle hända henne.

Hon sköt tankarna åt sidan, Solara var gammal nog att leva sitt liv som hon ville, och om hon trivdes bättre ensam så skulle hon inte pusha henne.

"Jag vet inte ens om vi kommer stanna där. Jag vet inte om huset är säkert och de är så fullt av minnen från allihop," Cara tystnade.

Hon kanske inte alltid kom överens med sin far, men han hade ändå varit hennes far och hon saknade honom ibland. Världen hade känts lite tryggare med honom i den, även om han var en stor anledning till allt kaos i landet.

Dain tog hennes hand och hon log, glad att han förstod hur hon kände utan att behöva säga något. Men de hade haft långa samtal om hennes far, hur hon ibland saknade honom, hur hon ibland hatade honom och hur hon oftast inte visste vad hon skulle tro eller känna.

"Jag kan se om det finns några anteckningar eller något i huset som förklarar märket," sa Cara och nickade åt Solaras arm.

Eftersom hon inte hade något eget så kunde hon inte säga hur det fungerade eller kändes. Men kanske hade hennes far lämnat några instruktioner eller så.

Cara drack upp sitt tea och de reste sig upp, Dain släppte ner Vincent och hon gick fram till Solara och kramade om henne.

"Vi syns kanske imorgon, om vi inte sover väldigt länge. Men gör vi inte det så får du hälsa din pappa och vill du prata om det så kan vi göra det efteråt," hon gav henne ett leende innan de begav sig mot sovrummet de fått tilldelat.

Solara nickade och drack upp sitt te.
"Hade varit typiskt honom att hitta på något som 10 årsjubileum." muttrade hon och skrattade till för att visa att det inte var så illa menat. Hon hade gillat Voldemort, så gott man kunde för att han var den han var. Sen visste hon att Cara saknade honom och det förstod hon.

Hon kramade om Cara och såg dem gå.
"Låter bra det, vi ses." log hon och diskade undan muggarna innan hon och Vincent gick upp till hennes rum. Sam hade tänt en brasa och hon hade valt en bok ur biblioteket de hade. Eller valt och valt. Hon hade börjat från början för att gå igenom alla böcker på biblioteket, mest för att ha något att göra.
Men just denna verkade inget vidare, den handlade hur man jagade drakar och grillade dess kött. Något man gjort förr, men nu var drakarna närpå utrotade tack vare det. Det hade varit en överklassport. Hon kände inte att hon ville smaka drakkött heller.
Vincent kurade ihop sig vid henne och de somnade tillslut.

Solara klev upp, duschade och sminkade sig innan hon klädde på sig. Något som hade förändrats var det hennes klädstil, smink och hår. Hon hade närpå gömt sig förr i sig själv. Nu såg man henne även om få var vidare glad att se henne. Visst hade hon blivit rentvådd, men det var inte alla som trodde att hon var helt oskyldig. Mest för att hon besökte sin far fortfarande. Men varför skulle hon sluta besöka honom? Det var inte enbart hon som barn eller familj till dödsätare som gick på dessa besök.

Solara gick ner i köket och tog en kopp kaffe. I samma stund kom en uggla med the daily prophet. Hon ögnade igenom rubrikerna. Inget märkligt, men ........ ett försvinnande. Hade det inte varit ett par nu? Hon tittade på de gamla tidningarna, även de från mugglarna. Det var bara små annonser, men många försvinnanden. Hon kunde svära på att det var sedan hennes arm börjat svida för någon månad sedan. Det hade försvunnit folk när han kom tillbaka förra gången.
Solara ringande in alla försvinnanden och skrev frågetecken till Cara när hon vaknade. Vad trodde hon? Sen gick hon ut genom grindarna och transfererade sig iväg till Azkaban.