Over the rainbow [PRS]

Okej, så madam Pomfrey hade lyckats med besvärjelsen så bra att det endast bränts till lite, hon är verkligen en skicklig häxa. Loui har alltid varit imponerad över hennes kunskaper och han hoppas att han kan bli lika duktig på läkekonst. Nu vet han inte riktigt om det är i det fältet han skulle vilja jobba i, men det skulle vara häftigt att sitta på den kunskapen och kunna hjälpa både andra och sig själv om de skadas. Det är svårt att träna på besvärjelser inom läkekonst. Om man ska prova en ny besvärjelse på någon så finns det risk att det leder till värre skador än det redan varit. Loui har velat prova olika besvärjelser på sina vänner ibland, men de brukar oftast vägra. De tvivlar inte på att artonåringen är en duktig trollkarl, men att träna nya besvärjelser på andra kan vara lite läskigt. Han själv skulle nog inte vilja gå med på det heller riktigt.

Ravenclaweleven tar av sig sina skor och ställer de prydligt bredvid varandra på golvet vid det lilla nattduksbordet. Om han nu ska sova där så är det lika bra att han gör sig bekväm. Kanske han kommer att ligga uppe eftersom att hjärnan är på språng, eller så kanske han får några timmar välbehövd sömn. Han hoppas på det sistnämnda. Loui drar täcket över sin kropp och sjunker ner i sängen. Ett leende stryker sig över de fylliga läpparna över det Zhíyuan säger, men han gömmer det leendet under lite täcke.
”Jag hade pluggat, ja.” Erkänner han och gäspar tyst. Blicken är fäst på den andre nu när han inte har servetter som gömmer hans ansikte. Han har lagt märke till hur bra den jämnårige ser ut, det är liksom lite svårt att förneka, han är hans typ utseendemässigt, men han har liksom aldrig granskat hans ansikte som han nu har tillfälle att göra. Hans svarta hår, de mörka ögonen och de vackra läpparna. Loui ruskar på huvudet för sig själv, åh vilka dumma tankar. Loui lägger sig på sidan så att han kan se Zhíyuan tydligt. ”Men jag är lättad över att hamna här. Då kanske jag faktiskt kan få lite sömn iallafall, så tack så mycket för att du fick näsblod.” Det där sista säger han såklart skämtsamt. Det var såklart inte värt att den andre skulle få näsblod.

De ljusblåa ögonen följer madam Pomfrey när hon går ifrån dem. Nu är det bara de två ensamma i den stora salen.
”Är du något trött?” Frågar han efter en stunds tystnad.

Så den andre hade alltså fortsatt plugga om han inte följt med Zhìyuan på dennes lilla näsblodsäventyr? Då var det väl en jävla tur att han gått och fått näsblod, även om det inte varit det trevligaste han varit med om direkt. Men det hade i alla fall lett till någonting bra och det var mer än vad man kunde be om i vanliga fall.
Artonåringen vände blicken upp mot det vita taket ovan och tog ett djupt andetag. Det kändes nästan hemvant att ligga där i sjukhusflygeln igen, förutom det faktum att hans äldre bror inte var där och höll honom sällskap. Yuxuan kunde vara en riktigt jobbig jävel, men han hade åtminstone alltid varit där och stöttat sin yngre bror. Sedan hade det även varit väldigt skönt att ha någon som kunde relatera till det han gick igenom, någon han kunde prata om det hela med utan att oroa sig för att bli bedömd. Åh, just när fullmånen växte sig närmare och närmare saknade han alltid sin storebror, varenda gång. Det började bli riktigt irriterande faktiskt.

”Jag är nästan glad att jag fick näsblod, nu har du liksom inget annat val än att sova. Sen måste jag tyvärr förvarna dig om att jag snarkar som en gris, men om vi har tur kanske madam Pomfrey har några öronproppar i någon gömma inne på sitt kontor”, rabblade Zhìyuan, som lagt märke till att Loui studerat honom borta från sägnen där han nu låg på sidan, fortfarande med de ljusblåa ögonen fästa på artonåringen - artonåringen som naturligtvis började rodna svagt där han själv satt i sin egen säng, lutad mot kuddarna han ställt upp mot huvudändan. Herrejösses, först hade han gått och sneglat mot försteprefekten och nu låg den sistnämnde och glodde på honom, vad höll de egentligen på med? För det kunde väl inte vara så att Loui låg och tänkte samma sak som artonåringen själv nyss tänkt, att han såg bra ut och allt det där? Nej, för vem kunde tycka att någon med spruckna, torra läppar och hud lika blek som lakanen i sängarna såg bra ut? Och för att inte tala om de mörka, tjocka påsarna som hängde under ögonen på honom.

”Helt ärligt? Nej, jag är inte trött”, erkände Zhìyuan och vände de mörka ögonen mot ett av fönsterna bakom sängen, där den nästan fulla månen hängde på himlen och hånade honom. ”Det är någonting med fullmånar som gör att jag inte kan sova..inte för att den är full just nu, men den är nästan full och ja, jag får alltid svårt att sova när den börjar bli rund”, fortsatte han och vände sig framåt igen, bara för att vända de nästintill svarta ögonen mot den jämnårige istället. ”Gillar du fullmånar?”

Det blir uppenbart för Loui att den andre blir obekväm pågrund av att han kollar på honom. Eller ja, han förmodar det iallafall. De lätt puffiga kinderna blir alldeles rosiga, vad hade han egentligen tänkt på? Han himlar med ögonen åt sig själv och lägger sig istället rakt i sängen så att han istället glor upp mot taket. Hade han tittat för länge? Han själv såg det bara som en vanlig grej, att man automatiskt kollar på personen man pratar med rätt ofta, han ville verkligen inte att Zhíyuan skulle bli obekväm. Artonåringen skrattar tyst till när den andre berättar att han snarkar mycket. Det är ju bra att veta iallafall.
”Delar sovsal med någon som snarkar riktigt högt, så jag kommer nog att klara mig.” Försäkrar han med ett leende på läpparna. De blåa ögonen glider ut mot fönstret, det är mörkt nu men han har ingen aning om hur mycket klockan är. Blicken glider över rummet och finner en stor vit klocka sitta uppe på väggen. Klockan är nio ungefär. ”Jag kan prata i sömnen ibland, så blir inte allt för rädd om du hör mig babbla en massa.” Förvarnar Loui. Ja, killarna han delar sovsal med har många gånger roat sig över att Loui pratar medan han sover. Han kan säga alla möjliga saker när han ligger med slutna ögonlock. Med tanke på att han inte sovit på länge så kan det nog bli ännu mer prat.

Så Zhíyuan brukar inte heller kunna sova så bra under fullmånen. Detta får leendet att växa och ögonbrynen att skjutas upp i pannan.
”Nej, jag är inte jätteförtjust i fullmånar. Brukar också sova riktigt dåligt under dem.” Då har de någonting gemensamt, trots att det verkar som att de är så olika varandra. Loui följer slytherinelevens blick upp mot månen. ”Men de kan vara rätt vackra.” Lägger han tyst till. Ja, sättet som de skiner upp den mörka himlen är väldigt fint. Det gör det lite ljusare, och eftersom att Loui ofta hamnar i vinterdepression så hjälper månen lite mer. Nu gör den inte så mycket egentligen, solen är ju betydligt bättre, men ändå. Artonåringen drar upp täcket över kinderna så att det bara är de stora, blåa ögonen som syns ovanför. ”Vi kanske får hålla varandra sällskap om ingen ut av oss kan somna.”

”Skillnaden är att du inte brukar försöka sova när du ska sova, så det där snarkandet kanske inte är lika jobbigt”, påpekade Zhìyuan och gnagde sig själv i underläppen. Kanske det var bättre om han försökte vänta med att somna tills den andre hade somnat? Jo, det var nog en smart idé. För även om han talade i sömnen skulle artonåringen inte ha några större problem att somna själv. Eller jo, det skulle han kanske visst ha med tanke på den nästan fulla månen som hängde där utanför fönstret på den mörka natthimlen, men ändå. Han hade inte några större sömnproblem annars, så en natt utan sömn skulle inte göra honom något illa. Han skulle lika gärna kunna sova dagen därefter och vara minst lika nöjd och glad.
”Jag lovar att inte bli rädd när du pratar i sömnen, om du gör det”, lovade Zhìyuan och skrattade smått till. Nejdå, han skulle inte bli rädd. Förmodligen hade han blivit lite fundersam om han inte fått sig någon förvarning, men det kvittade egentligen. Vad andra gjorde i sömnen var liksom deras ensak, plus att det inte var någonting man kunde styra över. Hade han till exempel kunnat styra över sina snarkningar hade han sett till att inte ha dem till att börja med.

Slytherineleven betraktade Loui där han låg i sängen och kollade upp mot taket. Vad var det som hade fått honom att vika undan med blicken? Hade Zhìyuan sagt eller gjort någonting olämpligt, för han var en mästare på att göra såna grejer. Fan.
”De brukar kunna ha den effekten av någon anledning”, mumlade artonåringen och vände upp sina egna, mörka ögon mot det vita taket igen. ”Tycker du?” Undrade han därefter och rynkade lite på ögonbrynen. ”Jag tycker att den är kuslig. Det är liksom en stor vit-grå fläck som bara hänger där på himlen och sprider ett blekt, spöklikt ljus över världen”, mumlade den längre eleven och vred återigen på sig, så att han kunde titta på månen därutanför fönstret. Ljuset den spred var verkligen spöklikt, blekt och allmänt kusligt. Som tur var behövde han sällan kolla på det under de faktiska fullmånarna, som han istället spenderade nere i de mörka, dammiga fängelsehålorna. Inte för att det var mycket bättre, men han slapp i alla fall det där kusliga ljuset som fick huden att knottra sig.
”Mhm, det låter bra tycker jag. Du får gärna hålla mig sällskap istället för att den där runda bollen ska göra det.”

Det är ju sant. Loui brukar inte försöka sova, så snarkandet blir inte lika jobbigt. När familjen flyttat till London så bodde de i en väldigt liten, nergången lägenhet med tunna väggar. Eftersom att fadern brukade dras till alkohol varje kväll i veckan så brukade han hamna i extrem djup sömn och började snarka som ett odjur. Det hade förvisso varit en tunn vägg emellan, men han hade fortfarande hört snarkningarna klart och tydligt. Efter det så har han kunnat sova medan någon annan snarkar. Det var däremot när faderns snarkningar slutade som han blev rädd och inte kunde sova längre. När Loui tänker tillbaka på sin pappa och hans nu döda mamma så mår han alltid dåligt, bara tanken av dem ger honom ångest. Nu har dessa tankar blivit färre med tiden, men det händer ganska ofta att de smyger sig in och får rädslan att komma tillbaka. Det är en till sak som gör det svårare för Loui att sova. Han har som en inbyggd reflex så han vaknar ofta upp när snarkandet slutar, som ett fight or flight mode. Kanske det kommer att hända just den här natten också med Zhíyuan.
”Säg inte det, jag kanske säger något jätteläskigt i sömnen,” säger Loui och bestämmer sig för att lägga sig på sidan igen. Han sover bättre på sidan, och nu blir det bara så att blicken landar på den jämnåriga. Loui tänker däremot inte glo på honom.

Månen kan vara lite kuslig, det håller han med om. Men det finns något vackert med den också, lite mystisk på något sätt.
”Ja, det är väl ett spöklikt ljus,” instämmer han tyst och granskar den snart stora fullmånen. ”Men den gör också så att det inte blir helt mörkt på himlen under nätterna. Brukar tycka att det är lite läskigt med mörker, men månen lyser upp det, trots att ljuset kanske är lite blekt.” Förklarar Loui med ett magert leende. Ja, ända sedan han varit liten så har Loui varit rädd för mörkret. Han har många gånger gått själv ute på kvällarna och varit rädd av någon anledning och månens ljus har gjort det lite lättare. Oftast lyser den inte riktigt så starkt, men det är lite av en tröst, ett litet hjälpmedel så att han kan se vart han går och om det är några människor runt omkring honom. Efter att ha glott lite på månen så vänder han återigen blicken mot Zhíyuan.
”Absolut, det kan jag göra.” Loui börjar med att än en gång riva av sina nagelband, han känner sig lite ängslig och nervös. Det ger bara en lugnande effekt, varför vet han inte riktigt.

Kanske den andre skulle göra det, säga någonting super läskigt i sömnen alltså, men helt ärligt tvivlade artonåringen på det. Om han nu gjorde det skulle det säkert inte spela någon roll heller, eftersom artonåringen med största sannolikhet själv skulle ligga och sussa sött. Och när han väl sov, då sov han djupt. Att vakna på mornarna var något av en mardröm, han var lika seg varje gång och det tog väldigt mycket kraft och vilja att ens halvt stiga upp. Det hade hänt fler än en gång att han missat alla lektioner på förmiddagen bara för att han inte kunnat släpa sig själv ur sängen och legat där halva dagen. Alltså på riktigt, det hade hänt närmare tio gånger redan och terminen hade knappt hunnit dra igång än. Okej, jo det hade den i och för sig, det var ju trots allt redan höst, men det kvittade. Det var ändå tio gånger för mycket, något som Dumbledore varit tvungen att påpeka för honom. Att sitta där framför rektorn, inne på dennes kontor, hade varit allt annat än roligt. Han hade känt sig så jävla liten och patetisk.

”Jag förstår vad du menar”, sade Zhìyuan och log blekt. Jo, den spred åtminstone något typ av ljus så det var väl bättre än ingenting, den gjorde i alla fall någon form av nytta. I artonåringens ögon gjorde den däremot inte det, någon form av nytta alltså. Och det var väl för att fullmånen endast förde med sig något ont för hans egen del som han inte uppskatta den för fem ynka ören. Men det var samtidigt bra att den kunde bringa någonting bra för någon annan, det kunde inte ens han förneka.
”Så du gillar inte mörkret alltså? Är det för att du är rädd för vad som kan gömma sig i det eller är det bara allmänt obehagligt?” Undrade Zhìyuan och sneglade mot Loui, som nu låg med halva ansiktet gömt bakom täcket. Kanske det var dags för dem att gå och byta om innan de råkade somna i sina uniformer?
”Vill du att jag ska gå och hämta en pyjamas till dig? Tänkte att det kanske är bäst om vi byter om innan vi somnar.”

Varför kändes det som om Loui låg och funderade över någonting Zhìyuan absolut inte tyckte om? Han kunde naturligtvis ha fel, men det kändes som om den andres tankar spann på ett ämne han hade uppskattat om de inte ens vidrörde. Som tur var försvann den där känslan relativt snabbt, men artonåringen skulle inte riktigt kunna släppa det där. Tänk om han redan hunnit lista ut det, bara utifrån hur han talat om fullmånen? Fan, han borde ha hållit truten stängd.
Vad gällde den andres rädsla för mörkret kunde Zhìyuan inte vara annat än förstående. Visst var det lite ironiskt att en varulv kunde vara rädd för både blod och mörker, men det var han. Som tur var hade han lärt sig hantera de där näsblödningarna någorlunda väl, men han fann dem fortfarande otroligt äckliga. Mörkret däremot det var någonting som han fann rent obehagligt, till skillnad från Loui som snarare skrämdes av vad som kunde gömma sig i det. Men bådadera var riktiga rädslor och skulle absolut respekteras, för vem visste vad det var gett uppbåd till dem?
”Jag tycker inte heller om mörkret någe vidare”, erkände artonåringen och slängde benen över sängkanten. ”Sedan tycker jag inte heller om blod..det är så metalliskt och salt och bara allmänt äckligt”, fortsatte han och kom upp på benen, varpå han sträckte armarna över huvudet med en gäspning.

Det var väl klart att han kunde erbjuda sig att hämta med två pyjamasar istället för en när han ändå skulle kila till badrummet för att göra det, eller?
”Klart jag orkar, jag står redan på benen”, sade Zhìyuan och besvarade den andres leende glatt, bara för att låta det smälta undan när ögonen kom i kontakt med månen igen. Usch, bara faktumet att den hängde där och hånade honom konstant retade gallfeber på honom. Om han kunnat skjuta ner den från himlen med en pil och spräckt den som en stor ballong hade saker och ting varit betydligt enklare.

Artonåringen tassade iväg över salens vita klinker golv och öppnade försiktigt dörren in till badrummet, där det mycket riktigt låg en hög med ihopvikta pyjamasar. Han roffade hastigt åt sig ett par och varsitt par tofflor innan han återvände bort mot sängarna igen. Där släppte han ner en uppsättning tofflor och pyjamas på Louis säng och sedan en på sin egen, varpå han utan några vidare funderingar började knäppa av sig skjortan. Det var bättre att vara redo för sömn innan så att han slapp gå upp igen och byta om när han redan var påväg att somna.

Zhìyuan spenderade ganska mycket tid med att byta om, instabil på benen som han var. Det tog honom närmare en minut att knäppa upp alla knappar på skjortan och ytterligare en minut för honom att tråckla av sig det tunna, vita tyget. Han kände sig seg i hela kroppen så allting tog betydligt längre tid än det brukade göra. Något så simpelt som att ta av sig kläderna var liksom ett och ett halvt berg att bestiga.
Artonåringen knäppte långsamt på sig pyjamasskjortan när han väl lyckats få av sig den andra skjortan, innan han gick vidare till byxorna, som tog ungefär dubbelt så lång tid att få av sig som tröjan gjort. Han var bra nära på att ramla omkull några gånger och var tvungen att hålla sig i fotändan på sängen för att hålla sig uppe på benen. Lyckligtvis var han så pass upptagen med sitt eget att han inte ens tänkte tanken att kolla åt Louis håll medan han höll på. Det var lika bra, för det hade inte varit okej. Att kolla på någon annan när de bytte om? Nej, snacka om creepy beteende.

När Zhìyuan väl fått på sig pyjamasen, slängde han kläderna på pallen bredvid nattduksbordet innan han kastade sig ner i sängen med ett stön och kröp under det tjocka, varma täcket. Merlin vad skönt, skönt att kunna krypa ner någonstans där det var varmt och behagligt så att han slapp frysa så förfärligt. Febern hade börjat komma igång på allvar och han kunde nästan känna hur musklerna sakta men säkert började klaga. Nästan? Han kunde klart och tydligt känna hur de klagade.
”Mhm, nu kan vi somna när vi vill utan att behöva oroa oss för att vi måste byta om”, sade artonåringen, där han låg med halva huvudet under täcket och småhuttrade. Efter ett slag lade han sig på sidan och vände de mörka ögonen mot Loui, istället för att ligga och stirra upp i taket.
”Om jag somnar, ta det inte personligt..det har varit en lå-lång dag”, gäspade Zhìyuan och betraktade den andre, med ett blekt leende kittlandes på de fylliga läpparna, trots att det gömdes av täcket.

Solens strålar kittlade Zhìyuan i ansiktet där han låg på rygg i den mjuka sjukhussängen, med täcket halvt över sig och både armar och ben utsträcka tvärs över. Tankarna snurrade inne i huvudet på honom och han slängde en arm över ögonen, smått irriterad över ljuset som inte verkade vilja ge med sig. Han hade däckat under gårdagen men kände sig fortfarande extremt trött och seg i kroppen, för att inte tala om den där febern som blivit värre under nattens gång.
Artonåringen satte sig upp i sängen och försökte förgäves hålla ögonen öppna, trots att ögonlocken bara ville slås ihop. Tillslut sträckte han armarna över huvudet med en stor gäspning, kände hur benen knakade därinne på ett mycket behagligt sätt. Därefter var det lite lättare att hålla ögonen öppna, även om han bra gärna ville lägga sig ner igen och somna om. Men det var inte värt det, för snart skulle madam Pomfrey säkert komma och väcka dem i vilket fall.

Istället för att ligga kvar där i sängen, slängde Zhìyuan benen över kanten och sträckte ännu en gång på sig, innan han lät fötterna få kontakt med tofflorna på golvet. Först när han ställde sig upp var han en smula vinglig, men efter ett tag återfick han balansen vilket tillät honom att långsamt stappla bort mot badrummet, som låg en bit innan madam Pomfreys kontor. Det tog en stund att röra sig dit, men han gjorde åtminstone framsteg.
Väl därinne låste han dörren om sig och drog av sig pyjamasen, för att sedan stiga in i duschen och sätta på vattnet, som snart sköljde över honom. Det var varmt och härligt, precis vad han behövde såhär på morgonen när han ändå kände sig som skit. Varmt, hett vatten som sköljde över kroppen och genom det svarta, smått oljiga håret. Åh, det kändes så bra att bli ren och fräsch igen, speciellt efter det som hänt igår med näsblodet och allt det där.

Artonåringen stannade därinne i badrummet ett bra tag innan han tillslut kände sig redo att stiga ut, nytvättad och ren, även om han hade på sig samma pyjamas som han sovit i. Han tassade försiktigt tillbaka mot sängen, där han grävde ner sig under täcket, med kuddarna lutade mot huvudändan igen så att han kunde sitta upp. Som sagt, madam Pomfrey skulle säkert komma och väcka dem snart i alla fall, så det var ingen idé att somna om. Plus att nu hade han redan slösat en del tid inne i duschen, så det var säkert dags för frukost snart. På tal om frukost, åh vad hungrig han var. Han var nästan alltid hungrig för den sakens skull, men morgonen till ära var han extra hungrig. Vad Loui också hungrig? Sov han ens fortfarande?

Zhìyuan hade inte riktigt varit beredd på att Loui skulle vara vaken när han kom tillbaka från duschen - anledningen till att han smått ryckte till just som han kröp tillbaka ner under täcket efter att ha sparkat av sig tofflorna. Han gjorde sig kvickt hemmastadd och drog en hand genom det blöta håret innan han snyggt vände blicken mot den jämnårige och nickade. Jo, han hade faktiskt sovit rätt bra trots den där nästan fulla månen som hängt och hånat honom under nattens gång, vilket kommit lite som en överraskning. Han brukade aldrig sova bra när det där förbaskade klotet började bli runt, så varför han gjort det natten till ära var lite av ett mysterium. Kanske det, av någon anledning, varit betryggande att ha Loui där bredvid sig? För det var det enda han kunde tänka på sig inte var som det brukade vara.
”Jo, jag sov faktiskt ganska bra”, svarade Zhìyuan och pillade med toppen av täcket han dragit över sig, där han satt lutad mot sängändan med kuddarna bakom sig. ”Sov du gott? Du väckte mig i alla fall inte av att prata i sömnen, så är osäker på om du ens gjorde det”, fortsatte han med ett litet skratt och studerade försteprefekten. På något underligt vis såg han bra ut trots att han nyss vaknat, fan. Det var nästan en gnutta irriterande.

När Loui sedan konstaterade att det nog var bäst om han också gick och tog sig en dusch, nickade artonåringen. Jo, det var ju alltid skönt att ta sig en dusch på morgonen, även om de kanske valt att göra det av två helt olika anledningar.
”Gör så, jag lovar att inte äta upp din frukost om den kommer under tiden”, lovade Zhìyuan och såg ytterst allvarlig ut. Hade det varit Yuxuan som låg där i sängen bredvid honom och frukosten kommit medan den sistnämnde befann sig i duschen, då hade den utan tvekan rykt innan han kommit tillbaka.

Artonåringen lutade sig tillbaka mot de mjuka kuddarna och vände de mörka ögonen upp mot taket ovan, där de fäste sig på en liten spricka som någon gång bildats strax ovanför sängen. Han kände sig alldeles seg i kroppen, trots den där varma duschen. Den hade hjälpt mjuka upp lederna en smula, men inte mycket mer än så. Huvudet dunkade fortfarande och huden kändes både kall och varm på samma gång. Febern hade verkligen satt klorna i honom vid det laget, minst sagt. Dagen skulle definitivt få spenderas i sjukhusflygeln, det var ingen tvekan om den saken. Problemet med det var att han skulle missa lektionerna, men det var inte direkt den första gången.