Autumn leaves ~ [PRS]

Merlin vad jobbigt det måste ha varit att dricka te med den där masken, han var ju tvungen att lyfta på den varje gång han ville ta en klunk. Och att äta var inte lättare det, då samma sak krävdes även där. Hade det inte bara varit lättare att ta av den under frukosten? Det var inte så att den skulle försvinna eller så, så han kunde utan problem sätta på den igen när han var färdig. Men men, vad visste Zhìyuan egentligen? Kanske det fanns någon vettig anledning till varför han ville ha den på plats.
”Verkade jag trevlig? Berättade jag inte att jag bokstavligen bits?” Undrade slytherinaren och lade på ytterligare ett lass med bacon på silvertallriken, som nyss varit renskrapad. Nu när han ändå fått sällskap kunde han lika gärna sitta där en stund till och fylla på krafterna inför dagen - dagen som var på tok för fullspäckad för hans mentala förmåga. Som tur var hade han i alla fall en lugn kväll att se framemot, nerbäddad i en av sjukhussängarna med en kopp te på nattduksbordet. Betydligt trevligare än sovsalen. Han tänkte inte ens ge madam Pomfrey något val, hon var helt enkelt tvungen att låta honom stanna där.

”Varför har du då masken?” Frågade Zhìyuan smått förvirrat och återgick till sitt te, med en lätt axelryckning. ”Jag vet inte, jag ser väl typ sjuk ut så det borde betyda att jag är sjuk”, försökte han resonera, bara för att snart inse hur otroligt dumt det lät. Jösses, varför hade han varit tvungen att öppna sin stora, feta käft? Hade det inte varit bättre att säga att han kände sig lite snuvig eller något? Idiot.
”Va? Jag är inte schy-” Artonåringen tystnade när den andre lyfte på masken, utan att riktigt veta hur han skulle reagera. Nåja, nu hade han åtminstone fått svar på sin tidigare fråga, så det var ju alltid något. Men Merlin, hur det såg ut! Och han tvivlade starkt på att Loui suttit och klottrat på sitt eget ansikte.
”Och jag som ville mörda Clarke när han erbjöd att låna ut sin morsas rouge..gissar att de gjorde det när du sov? Fy fan vilka svin! Vill du att jag ska döda dem? Ge mig bara namnen så fixar jag resten”, rabblade Zhìyuan, som fortfarande inte riktigt visste hur han skulle agera. Vad skulle man ens säga i situationer som denna?

”Jo jo.. men att bitas är inte lika dåligt som andra gör. Plus så bet du inte mig, eller hur? Så du verkade trevlig i mina ögon,” Svarar Loui och frustar till. I början av gårdagen hade Zhíyuan inte riktigt verkat så snäll, det hade verkat som att han velat mörda både honom och hans syster. Han hade även verkat rätt omogen, men hans syn på slytherineleven har ändrats, han verkar hyfsat trevlig nu iallafall. ”Men min åsikt kan ändras såklart, om du bits så blir du ju inte lika trevlig längre.” Artonåringen höjer lite på ansiktsmasken och tar en sked med havregrynsgröt. Gröten är mättande och god, så han bör klara sig ett tag iallafall. Förhoppningsvis kommer han att få bort det tills lunchen, men helt ärligt så är han osäker på det. Ofta känns det som att universum vill bestraffa honom lite, men han hoppas innerligt att det här inte är en sådan gång.

Han ser typ sjuk ut så det borde betyda att han är sjuk? Loui rynkar lite på ögonbrynen. Borde han inte känna av om han är sjuk? Det är väl det främsta sättet man lägger märke till det på? Nu ser Zhíyuan lite sliten ut, men han är ändå söt. Loui stannar upp en stund och funderar över det han nyss tänkt, söt? Men herregud, han kan inte gå och gilla någon nu. Den andre ser bra ut, men Loui behöver väl ändå inte beskriva honom som söt? Han suckar åt sig själv och ser ner på sin sked som petar i gröten.
”Mhm.. det var inte någon trevlig syn att vakna upp till om jag får säga det själv,” svarar han och rycker på axlarna. Han finner det lite gulligt hur den andre frågar om han ska döda dem, det hade han liksom inte riktigt förväntat sig. Varför hade han ens visat det för Zhíyuan? Av någon anledning så känner han sig rätt bekväm med den andre, och eftersom att den jämnåriga varit nyfiken på varför han har ansiktsmasken på så kändes det rätt att visa honom det hela. ”Så du blir också retad av dina sovsalskamrater?” Undrar han, syftandes på hur Zhíyuan nämnt Clarke och hans mammas rouge.

Det kanske inte var så hemskt att gå omkring och bita folk trots allt? Eller jo, det var det ju, men folk hade förmågan att göra bra mycket grymmare saker än så mot varandra. Det var bara att ta sig en titt på Louis ansikte så var den saken fastslagen. Vem gick ens på någon på det där sättet när de låg och sov? När de var helt försvarslösa? Snacka om lågt - för att inte tala om fegt. För det var det verkligen, så sjukt, jävla fegt. Hade någon klottrat liknande konstverk på Zhìyuans eget ansikte hade allt nog slutat med ett blodbad. Att erbjuda honom lite färg var en sak, men att skriva förnedrande ord på ett ställe man inte riktigt kunde dölja på något bra sätt, nej det var helt oacceptabelt. Merlin, han ville knappt ens tänka på det, ilskan var redan påväg att bubbla över och då kände han inte ens Loui.
”Jag kan nästan lova att jag inte tänker på bita dig, men du doftar typ gott så du kanske borde hålla fingrarna borta bara för att vara på den säkra sidan”, sade artonåringen och drog på munnen, bara för att strax därpå blekna och sätta teet i halsen. Vad fan hade han sagt? Du doftar typ gott. Japp, nu var det dags att sjunka ner genom golvet och dö. Kinderna hettade genast till och han riktade envist ner de svarta ögonen mot bordet. Dum, dum, dum, så otroligt dum!

Efter att tystnaden lagt sig mellan dem, harklade Zhìyuan sig slutligen och nickade smått. Det kunde han verkligen förstå, att det inte hade varit någon trevlig syn att vakna upp till alltså. Han kunde inte ens föreställa sig hur panikartat det måste ha känts när det inte heller gick att tvätta bort. Fy fan vad obehagligt och bara allmänt hemskt.
”Vi skulle kunna gå till madam Pomfrey? Hon kanske vet hur man kan få bort det?” Föreslog slytherinaren försiktigt och studerade den jämnårige eleven. I hans ögon, och det här var ingenting han tänkte medge för sig själv, spelade det ingen roll att den andres ansikte var nerklottrat. Han var fortfarande behaglig att kolla på, med de där stora ögonen och fylliga läpparna, fräknarna..äsch, nu fick han väl ändå ta och ge sig! Det började redan gå överstyr.
”Hm? Åh, ja..de gillar att reta upp mig tills allt brister och det hela slutar med att det är jag som hamnar i trubbel istället för dem”, berättade Zhìyuan med en grimas och knaprade på en bit bacon. ”De har däremot aldrig klottrat ner mitt ansikte..bara gömt mina kläder och annat fjantigt. Brukar de göra sånt här mot dig eller? Dina sovsalskamrater alltså.”

Var det konstigt att säga att någon doftade gott? Jo, det var det nog, men ändå hade de orden rymt munnen på honom som rinnande vatten. Zhìyuan hade alltid varit dålig på att tänka igenom saker innan han yttrade sig, så det var tyvärr inget nytt. I vanliga fall brukade han däremot slänga ur sig dumma, olämpliga grejer, men det här var mest pinsamt och högst genant. Fan, varför var det inte möjligt att sjunka ner genom golvet och försvinna? Det hade varit oerhört praktiskt i såna här lägen.
”Är det en dålig grej att dofta gott eller?” Undrade artonåringen med ett grymtande och stirrade ner mot högen med bacon, som sakta men säkert minskade. Bra, nu stress-åt han också, underbart. Tänk om det slutade som under gårdagens middag? När han typ rullat iväg från den stora salen och kollapsat över himmelssängen i sovsalen? Det skulle inte vara vidare bra, med tanke på att han hade ett, sorgligt nog, fullspäckat schema att rätta sig efter. Åh, dumma Loui som kommit och rört till det i skallen på honom, utan att ens försöka till råga på allt!

”Äh, bry dig inte om såna små finesser, hon är van att se betydligt värre saker än det där”, försäkrade slytherinaren när Loui berättade att han inte hade någon större lust att visa konstverken för skolsystern. ”Kanske inte lika vulgära saker, men ändå”, fortsatte han därefter och kände hur färgen steg ytterligare över kinderna. Han brukade inte vara känslig när det kom till andras nyfikna blickar, men tydligen gällde det inte i det här fallet. Kanske för att han aldrig insett hur fina de där ljusblåa ögonen var, eller hur mjuka de där mörkblonda lockarna såg ut. Fan, han hade gått förbi Loui hur många gånger som helst i skolans korridorer under årens gång, men tydligen aldrig lagt märke till hur behaglig han var att kolla på. Hur hade det gått till egentligen? Och nu när han väl insett det lilla faktumet, då var det väldigt svårt att förneka det. Alltså väldigt, väldigt svårt.
”Jag tycker i alla fall att det är värt ett försök! Är helt säker på att hon kommer ha någon fiffig lösning att ta till med”, sade Zhìyuan och nickade bestämt. Som sagt, det var absolut värt ett försök.

Därefter kunde artonåringen inte undgå att frusta till. Ja, varför hamnade ”kamraterna” inte i trubbel? Förmodligen för att de var typ fem mot en och Zhìyuan generellt sett inte hade så mycket att säga till om. Det var långt ifrån alla professorer som var lika förstående som Dumbledore och madam Pomfrey.
”Tro mig, det är komplicerat”, sade han och åt upp den sista biten med bacon. Åh, det där följande kände han igen sig i, och fan vad det sög.
”Du borde ge igen på något sätt..måla över deras ansikte med något som tar flera månader att ens blekna!”

Det där kunde Zhìyuan verkligen relatera till - han fick bokstavligen aldrig komplimanger, så han var absolut inte van vid dem. Om sanningen skulle fram var det nog flera år sedan han fått en ordentlig komplimang, men å andra sidan hade ju Loui typ kallat honom trevlig, och det var väl ändå någon form av komplimang? Jo, han tänkte bestämma sig för att det varit det.
Artonåringen sneglade ner mot den tomma silvertallriken och gnagde sig själv löst i underläppen. Av någon anledning hade kinderna fortfarande inte återvänt till sin normala nyans och med tanke på hur blek han var, fick det honom att se ut som en clown. Hade nästippen varit röd hade looken varit helt fullbordad, det var det enda som saknades.
Han drog händerna över ansiktet med en suck och skakade på huvudet för sig själv. Vad hade tagit åt honom? Han brukade verkligen inte vara såhär och fan va jobbigt det var. Gryffindoreleven trodde säkert att han var knäpp vid det laget, som satt där och rodnade som en galning och smidde planer om mord. Fan, det hade varit bättre att hålla käften stängd och bete sig som en staty, då hade han sluppit känna sig så förbaskat fånig.

Åh Merlin, inte nog med att Zhìyuan talat om för Loui att han doftade gott, han hade även sagt att de skulle besöka sjukhusflygeln, alltså att de kunde gå dit tillsammans. Det var officiellt, han hade helt tappat det.
”Jag kan gärna haka på, finns ändå någonting jag behöver diskutera med henne”, svarade slytherinaren, vars kinder verkligen inte hade någon plan på att lugna ner sig. Tänk om det här var anledningen till att han aldrig ritkigt talat med den andre innan? För att hans undermedvetna visste att han bara skulle göra bort sig? Nu hade han åtminstone försökt rädda upp situationen lite genom att säga att han redan hade business hos skolsystern, men ändå. Varför gick det inte att sjunka genom golvet för?

”Det känns som om du redan har tillräckligt mycket att tänka på, vill inte vara en börda”, mumlade Zhìyuan och kom upp på benen, efter att ha krånglat sig bort från den långa bänken. Skulle de ägna sjukhusflygeln ett besök, var det nog dags att göra det inom en rätt så snar framtid. Missade han den första lektionen för dagen skulle han få helt galet mycket skäll. Alltså sjuka mängder, vilket han helst slapp.
”Du har rätt, det skulle nog bara bli värre om du gav igen och de listade ut att det var du..men som du sa, det är bara två terminer kvar! Och det är ingenting med tanke på att sex hela år redan har passerat, galet egentligen”, babblade slytherinaren på och trampade lite på stället. ”Ska vi dra? Vill inte missa första lektionen, de skulle döda mig..”

Lite mindre än en månad hade hunnit passera sedan Zhìyuan följt med Loui till madam Pomfrey. Sedan dess hade de stött på varandra flertalet gånger, både under lektionerna men även vid andra tillfällen. Och det, det var ingenting artonåringen klagade över. Nu blev han förvisso fortfarande röd om kinderna och slängde ur sig en massa fjantiga saker, men lyckligtvis verkade det inte skrämma bort den jämnårige. Helt ärligt kom de ganska bra överens, även om de var hysteriskt olika varandra. Loui var liksom smart och väldigt duktig på att plugga medan Zhìyuan klättrade på väggarna under lektionerna och somnade så fort han försökte studera. Det var som om ögonen automatiskt ville slå igen sig själva när han började läsa någonting faktabaserat, någonting som han egentligen desperat behövde få in i skallen. Tyvärr hade det gått så pass långt att han behövt lida igenom ett långt samtal med Dumbledore, där de så småningom kommit fram till att han var i stort behov av lite extra hjälp. Med andra ord någon som kunde sitta med honom när han pluggade och såg till att arbetet faktiskt blev gjort, för det var just det det inte blev så som det var nu.

Till råga på allt var även fullmånen på god ingång igen, vilket betydde att slytherinaren såg sorgligt sliten ut. Påsarna under ögonen var tunga och huden blek, plus att han fortfarande inte blivit av med bandaget från förra månadens lidande. Som tur var satt det över revbenen och var därmed lätt att dölja, men det gjorde fortfarande ont.
Artonåringen slog sig ner vid ett av borden inne i biblioteket, där han snart skulle få bekanta sig med sin nya lärare, eller vad man nu skulle kalla det för. Bokhyllorna var fulla med alla möjliga sorters böcker och bara synen av dem fick honom att vilja lägga sig ner och ta en lång tupplur. Äsch, han skulle åtminstone slippa spendera ytterligare en natt i sovsalen, så det var något positivt. Det var det enda positiva med att lida av lykantropi - att man fick spendera så mycket tid i sjukhusflygeln. För en annan hade det kanske setts som något negativt, men när man var så pass missnöjd med sina sovsalskamrater som Zhìyuan var, då var det absolut inget att klaga över.

Med en liten gäspning, började slytherineleven plocka fram allt material han hade med sig - två oöppnade läroböcker och några ytterst patetiska uppsatser han lyckats klottra ner. Rektorn hade rätt, han var verkligen i desperat behov av hjälp. Hjärnan fungerade verkligen inte och han låg redan efter, precis som han gjort under alla tidigare år också. Fan, varför kunde han inte vara lika smart som Yuxuan? De hade samma gener, led av samma förbannelse och hade växt upp under exakt samma förhållanden, så varför var den två år äldre brodern så jävla begåvad när den yngre var totalt hopplös? Det gick inte ihop för fem öre.

Egentligen så har Loui redan väldigt mycket att göra, eller ja, egentligen bara studier och sina uppgifter som försteprefekt. Bara de två sakerna fyller upp hans liv till bredden, och sedan försöker han klämma in åtminstone lite tid åt att vara social, men det är inte ofta det händer. Men ändå så valde han att bli en handledare för en elev, anledningen till detta var att det skulle se väldigt bra ut när han söker vidare på utbildning, eller försöker hitta något arbete. Det betyder såklart inte att han inte kommer att göra 100 % för eleven, det kommer han definitivt att göra. Loui suckar tyst medan han bär på några böcker, ett pennskrin, ett anteckningsblock och en matlåda med mackor och vindruvor som han gjort till snacks för både honom och den andra eleven. Plus en vattenflaska. Han är fruktansvärt trött, efter bara en månad sen skolstarten så har han blivit utmattad. Men han får skylla sig själv, ingen tvingar honom direkt att plugga på det sättet.

Artonåringen rör sig in mot biblioteket som vid det här laget är i princip helt tomt. Dumbledore hade bestämt vilket bord de skulle mötas på, men det är allt Loui vet. Han vet ingenting om den här eleven, förutom vilka ämnen han främst behöver hjälp med. Loui ser sig omkring efter bordsnumren och stannar upp vid numret 18. Gryffindoreleven höjer på blicken och ser hur Zhíyuan sitter där och väntar.
”Zhíyuan?” Säger han med ett leende på läpparna och sätter sig ner bredvid honom. Loui lägger prydligt upp alla sina saker på bordet, av någon anledning exalterad och smått nervös. ”Är det du jag ska träffa här? Jag hoppas åtminstone det.. var lite orolig över att det skulle bli någon riktigt elak jävel.”

Omgiven av både böcker han aldrig tänkte läsa och en högst behaglig tystnad, var Zhìyuan på god väg att somna när en familjär röst ljöd genom bibliotekets lugn. Artonåringen ryckte lätt till där han satt med huvudet lutat bakåt och munnen halvt öppen, precis som den alltid var när han var på väg att somna. Det var bara en ren tillfällighet att han inte börjat snarka.
”Huh? Varför är du här? Har inte du på tok för mycket att göra för att sitta här i flera timmar och banka in saker i skallen på mig?” Undrade slytherinaren och rätade lite på ryggen, halvt nyvaken. ”Äsch vafan, jag tänker inte klaga”, fortsatte han kort därefter och lutade en av armbågarna mot bordet, medan de svarta ögonen studerade den jämnårige. Han såg trött ut, men det betydde inte att han inte såg bra ut, för det gjorde han. Zhìyuan kunde fortfarande inte riktigt begripa hur de gått i samma årskurs i sex hela år utan att han lagt märke till det, däremot var det uppenbarligen där sanningen låg. Kanske hade det någonting med puberteten att göra, men vad fan visste han. Hur som haver hade han kommit fram till att han fick se men inte röra, det var bäst så. Plus att Loui förmodligen inte kände ens lite på samma sätt, även om de kom bra överens och så.

”Så, ehm..jag började skriva på uppsatsen jag måste lämna in i trolldomshistoria från mitt sjätte år, men den är kaos och hälften är på kinesiska..”, började slytherineleven och rullade ut pergamentet med texten, eller rättare sagt klottret. Han hatade ämnet och kunde inte för sitt liv ens försöka göra ett bra jobb, även om han desperat behövde det. Men det var inte så hans hjärna fungerade, uppenbarligen.
”Och jag har också börjat skriva på uppsatsen om sömn elixir från det femte året, men den är också hemsk. Ber om ursäkt på förhand”, fortsatte artonåringen och rullade ut även det pergamentet, som såg ungefär lika illa ut som det första. ”Sen har jag inte ens öppnat de här böckerna..” Han viftade lite mot den lilla högen med böcker som låg åt sidan. ”Med andra ord är det illa, riktigt illa. Du förtjänar verkligen inte det här.”

Även om den lilla studiesessionen flöt på hyfsat väl, kunde Zhìyuan inte riktigt fokusera på allt de gick igenom. Kanske det varit annorlunda om Loui inte sagt sådär i början - särskilt inte när det är dig jag ska hjälpa. Orden studsade omkring inne i skallen på artonåringen, upprepade sig gång på gång och vägrade lämna honom ifred. Kinderna hade blivit smått rosiga av kommentaren och trots att de suttit där i snart två timmar, hade rodnaden fortfarande inte lagt sig.
Trots att de var där för att studera, hade de hunnit samtala en del under tiden också. Slytherinaren hade berättat om sin fobi för böcker och hur de alltid gjorde honom dåsig, bara han lade blicken på dem. Sedan hade han inte gått in på hela sanningen direkt, alltså nämnt hans lilla pälsproblem och så vidare. Nu tvivlade han på att Loui skulle springa iväg med benen på ryggen om han lät sanningen komma fram, men han ville verkligen inte förstöra deras nyfunna vänskap. Även om långt ifrån alla fann varulvar vara smutsiga, äcklande varelser, var de fortfarande farliga och tja, oftast tog folks instinkter över.

Ungefär i mitten av sessionen hade de tagit en liten paus och knaprat på smörgåsarna Loui gjort iordning. Jösses, vem tänkte ens på sånt? Än mindre att ta med tillräckligt till en person han kanske inte ens känt sedan tidigare. Det fick Zhìyuans redan varma, halvt mosiga hjärta att smälta ytterligare och han satt där under tystnad medan tänderna grävde ner sig i det mjuka brödet. Kinderna var fortfarande rosiga och ögonen flackade hejvilt, även om de då och då sneglade diskret mot gryffindoreleven och dennes ljusblå ögon. De var så stora och de där fräknarna som sträckte sig över kinderna var bedårande. Usch, han hade verkligen gått och fått sig en massiv crush på den jämnårige, även om han absolut inte ville medge det för sig själv. Men hur kunde han ens fortsätta att förneka det? Hjärtat slog alltid tio gånger snabbare när de var med varandra och kinderna ville inte hålla sig i styr, plus att blodet kändes alldeles varmt och sliskigt.
”Är jag en hemsk elev?” Undrade Zhìyuan och bröt därmed tystnaden som lagt sig mellan dem. De hade förvisso hunnit ta sig igenom ungefär en halv uppsats, men det stod nog klart att artonåringen inte var vidare begåvad rent akademiskt. Han var mer fysiskt begåvad, typ när det kom till quidditch och att klå upp folk, det var hans grej.

”Precis, tro det eller ej, men jag gör verkligen mitt bästa”, instämde Zhìyuan och plockade upp ytterligare en macka, som han genast började tugga på. Det hade varit gott med någonting varmt att dricka, typ som te eller kaffe, men det spelade egentligen ingen roll. Bara att få någonting i magen var ett plus och te kunde han göra iordning senare på kvällen. I sjukhusflygeln, som var hans personliga lilla paradis - långt borta från sovsalskamraterna och deras vidriga hyss. Kanske han kunde flytta dit på heltid? Fast då skulle nog folk börja undra vad fan han höll på med, vilket de säkert redan undrade om de varit uppmärksamma nog. Vem spenderade ens så mycket tid i sjukhusflygeln liksom? Det var inte det minsta normalt.
”Tror inte att det finns någon studiemetod som fungerar..kanske om man kunde slå på böckerna och få in all information i skallen, men det är inte så världen fungerar”, sade artonåringen med en suck. Axlarna hade sjunkit ihop och han stoppade sorgset in resten av mackan i munnen. Tugga, tugga, tugga. Nåväl, det fanns åtminstone något han var bra på här i livet och det var att äta. Han var fan en riktig mästare på det.
”Förlåt, jag äter upp all din mat..”, mumlade han efter att ha roffat åt sig ännu en macka. Fint, nu tröst-åt han igen, med kinderna blossande och tankarna i skallen både kors och tvärs. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av sig själv, vilket antingen kunde ha att göra med fullmånen eller att han satt så nära Loui. Fan, deras händer hade till och med rörts vid några gånger. Äsch, lägg av nu. Se men inte röra, det var vad vi kom fram till.

Zhìyuan åt upp mackan i två tuggor och drömde sedan pannan rakt ner i bordet, med ett stön. Även om de mycket riktigt hade kommit framåt, kändes allting fortfarande hopplöst.
”Kan vi göra något annat? Jag vet att det är sent men..tre kvastar stänger inte än på ett tag och jag behöver verkligen något varmt i magen. Typ en honungsöl, eller en shot eller två. Min hjärna håller på att explodera”, gnällde slytherinaren och dunkade pannan mot det mörka trät, vilket fick madam Pince att halka in på krigsstigen.
”Mr Huaze! Borden är inte där för att du ska drämma din tjocka skalle mot dem!” Gormade hon genom det annars lugna, stillsamma bibliotek, innan hon kom stormandes mot bordet och slog sin dammvippa över artonåringens bakhuvud. ”Fy, fy skäms!” Fortsatte hon och gav honom en sträv blick, för att därefter gå tillbaka mot sin kateder. Vilken häxa.