~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Byn i Öst:
Han kunde inte svara något på hennes önskan. Det var en fråga som helt enkelt var utom räckhåll för ett svar från en man som aldrig älskat någon så som han älskar Arya. Så han förblev tyst vid hennes sida för en kort stund.
"Låt oss inte tänka på det." mumlade han slutligen tyst och strök bort tårarna från hennes kinder så ömsint han kunde. Det knackade på väggen utanför och skynket som agerad dörr drogs åt sidan. In klev två personer som Erik faktsitk ville träffa även om tiden inte var den bästa.

Freja - Byn i Öst:
Hon och Wilheim hade klätt sig och tagit sig bort till hyddan där Erik och Arya befann sig. Då de klev in i hyddan såg de båda Erik och Arya i famnen på varandra.
"Erik," sade Freja och gick fram några få steg, "Arya," hon tittade på dem båda, "hur mår ni?" frågade hon sedan med undrande blick som nästan skannade de båda där de låg. En blick Freja oftast bar och som hade tränats in i henne över många år. Den höll även hennes egna känslor och tankar gömda från åskådare. vilket för stunden hon värdesatte högt, att öppet visa vad hon och Wilheim just gjort var inte en möjlighet och inte heller något hon önskade dela med någon annan, ännu.

Arya - Byn i Öst
"Låt oss inte tänka på det."
Eriks svar gjorde inte Arya särskilt nöjd. Hon ville att han skulle förstå att hon ville att han skulle vara lycklig även utan henne. Ämnet kändes viktigt efter allt som hänt och hur nära Arya faktiskt varit att mista livet. Men hon hann inte säga något mer om saken innan det knackade på väggen utanför hyddan de befann sig i.

Ljudet hade fått Arya att hastigt, utan att tänka sig för, försöka resa på sig ur Eriks knä. Vilket hon förstås misslyckats med och istället enbart orsakat en våg av smärt att skölja genom hela hennes kropp. Arya hade egentligen inte något emot att öppet visa sin kärlek för Erik, men än så länge var hon inte helt bekväm med att föra ett samtal med Freja och Wilheim liggandes i hans knä.

"Erik, Arya, hur mår ni?"
Arya såg inte på Freja utan gav Erik en blick - ett skamset rop på hjälp - att hjälpa henne upp i sittande position igen. Den minst skadade handen höll hon så hårt hon kunde om manteln, som var det ända som dolde hennes barhet för de som just kommit in i hyddan.

Erik - Hyddan i Öst:
Erik greppar Arya och manteln som skyler henne från blickar. Han reser sig och sätter försiktigt ner henne på sängen samtidigt som han ser till att hans massiva kropp skyler henne med han drar manteln runt hennes axlar med snabba händer och ser till att den tänker henne från halsen till de små söta tårna som sticker ut. Där efter kysser han hennes panna och ler hastigt innan han tar plats vid hennes sida, stående med en mjuk hand bakom hennes närmsta skuldra för stöd. Han kvinna var en stark kämpe men just i denna stund kunde han ge stöd åt henne.
"Trötta, tror jag." säger han till Freja och tittar ner på Arya som sitter bredvid hans bastanta ben, "trötta och omtumlade men vi lever." Hans er på Freja som nickar och något glimtar i hennes annars tomma ögon. Men han säger inget om det.

"Jag tror att vi ska få i henne, och dig, lite mat." säger Wilheim som står i bakgrunden. Freja nickar medhållande och som om Eriks kropp hade längtat efter de orden kurrade hans mage högljutt. Han skrockar lite lätt och klappar sin mage med sin fria hand.
"Jag tror du har rätt Wilheim." säger han och ser sedan på Freja,
"Vill ni?" De båda nickar och lämnar rummet, på jakt efter mat till dem allesammans. Erik sjunker ner på sängen bredvid Arya. Han ser på hennes med penetrerande och skarp blick.
"Mat. Sedan hjälps vi åt att återställa dig." säger han med skarpt uttryck, han var trött på att se sin älskade Arya i ett sådant hjärtskärande tillstånd. Han vill ha tillbaka den hetsiga, envisa och hela kvinna. Det vill säga, han vill ha hennes frisk och välmående. Men om hans blick och röst lyckas förmedla det är han osäker på.

Arya - Hyddan i Öst
Det gjorde mycket ont, särskilt i sidan, då Erik lyfte upp henne och placerade henne i sittande ställning på sängen. Men hon visade ingeting av smärtan för honom. Istället gav hon honom ett litet, om en ansträngt, leende som tack för hjälpen. Hans stöttande hand vid hennes skuldra var otroligt hjälpsam. Utan den hade hon antagligen inte kunnat sitta upprätt. Hon ville inte riktigt erkänna det för sig själv, men utan Erik skulle hon legat halvnaken i en smärtsam hög när Freja och Wilheim kom in. Hon var tyst under hela konversationen mellan Letoyanerna, bortsätt från vid tillfället då Wilheim talade och hennes mage svarade i hennes ställe. Till Aryas lättnad svarade dock Eriks högre, så att hennes knappt märktes av.

När Freja och Wilheim lämnat hyddan igen kunde Arya inte låta bli att svagt sucka lättat. Hon hade inte sett de nordiska generalerna sedan mötet med Leela i gläntan. Hon undrade hur deras tankar gick kring allt som hänt. De hade båda träffat både Leela och Priyanka, visste om deras band till varandra och nu fått någon form av nys kring systrarnas relation till Arya. De båda hade också varit med och hört Leelas skrik när hon fått se vad hennes syster gjort mot Arya. De hade hört henne skrika Aryas förstanamn istället för ”ers majestät” och hade antagligen räknat ut att de två hade en närmare relation än bara general-och-prinsessa. Arya ville inte tänka på det, men risken för att generalerna skulle börja misstänka både det ena och det andra var stor, särskilt eftersom de antagligen inte precis gillade henne sedan tidigare. Vad som skulle ske när de insåg att Arya dolde saker för dem och Erik gjorde Arya mycket orolig. Skulle de kanske döda henne om hon inte sade sanningen? Skulle de döda henne även om hon sade sanningen?

Arya rycktes ur sina allt mer paranoida tankar av att Erik talade med henne.
”...sedan hjälps vi åt att återställa dig.”
Arya skakade försiktigt på huvudet.
”Nej.” sade hon, ”du har redan förbrukat långt mer än tillräckligt med energi och kraft på mig, Fraeya och Wilhaimh också. De flesta av mina sår är köttsår, det läker av sig själva med tiden.”

Leela 31 år
Tre fjärdedelars år hade passerat sedan Leela blivit Ashiwaryas livvakt. Fortfarande hade hon inte vunnit prinsessans tillit, men stämningen hade förbättrats mellan dem. Prinsessan var inte längre lika kall och avvisande mot Leela. De kunde samtala med varandra och prinsessan tycktes stå ut med sin livvakt. Dock värdesatte Ashiwarya sina ensamma stunder högt. Hon hade sett till så att Leela inte var med henne konstant dygnet runt. Efter en del om och men hade Leela fått tillåtelse från kungen och drottningen att sova i sitt eget hem samt få ett par dagar då hennes tjänst var frivillig. Men trots detta var flickorna ofta med varandra. Främst för att Leela inte tänkte ge upp sina försök att komma prinsessan närmare. Hon följde ofta med på prinsessans sång- och danspass och nu spelade och dansade de ofta tillsammans. Ju mer tid som gick desto starkare blev bandet mellan Leela och Ashiwarya och desto närmare kom de varandra, men Ash såg fortfarande tydligt till att hålla ett avstånd ifrån Leela. Hur mycket hon än pressade på att umgås med prinsessan och hur mycket hon än försökte närma sig Ashiwarya på djupet vägrade helt enkelt prinsessan att göra det samma tillbaka. Hon accepterade och stod ut i Leelas sällskap, men inte mer.

Det flickorna gjorde tillsammans när de inte dansade i Sheryas lektionssal var för det mesta inte så mycket. Leela hade ganska snabbt märkt att Ashs huvudsakliga sysselsättning, förutom musiken, var att studera. Det kunde både vara tillsammans med sin vanliga lärare, Mäster Naidu, eller för sig själv, i sitt gemak med en skriftrulle i handen. Leela hade själv aldrig riktigt förstått sig på folk som fann glädje i att studera så mycket som Ash. Hon själv hade visserligen alltid haft lätt för sig när det kom till teoretiska studier, de 16 år hon studerat tidigare i sitt liv hade gått som en dans på rosor utan några problem, men det betydde inte att hon tyckte det var roligt. Hela sitt liv hade hon alltid tyckt bäst om de fysiska och praktiska träningarna hon utförde. Att få röra på sin kropp, träna sina muskler, använda sin energi och sitt huvud på olika praktiska vis var det absolut bästa hon visste. Hennes lärare, Mäster Rohan, var kungens närmaste man och Krigarmästare i Garundia. Han hade särskilt valt ut Leela till att bli sin elev året då hon fyllde 15 och precis börjat ta sina första lektioner inom militären. Han hade sett hennes begåvning och stora ambitioner hon kämpat enormt hårt med. Trots hennes unga ålder hade han redan från första stund sett hur långt hon, med en del träning, kunde gå och valt ut henne till sin elev direkt. Leela tänkte ofta på sin lärare under tiden Ashiwarya satt tyst i ett av sina enorma fönster och läste. Han hade utan tvekan blivit lika rastlös som Leela av att bara sitta i tystnad så länge som prinsessan gjorde. Leela brukade utnyttja de långa timmarna Ashiwarya vägrade att tala med henne till att göra olika enskilda övningar för sig själv i gemaket istället. Det kunde vara allt från armhävningar och att träna på volter i prinsessans säng till att korta stunder meditera för att träna upp sina sinnen. Ashiwarya tycktes inte överhuvudtaget bry sig om något av vad hennes livvakt hade för sig. De gånger Leela gjorde för mycket väsen av sig bytte hon bara plats att sitta och läsa på istället för att be henne att dämpa sig. Leela funderade mycket på hur hon skulle kunna närma sig prinsessan, dittills hade inga utav hennes försök att föra något mer ingående samtal lyckats.

Så kom det en dag i slutet av våren precis innan skördetiden började, lite mindre än ett år efter att Leela blivit Ashs livvakt. Tre knackningar hade ljudit på dubbeldörrarna in till prinsessans gemak och Leela hade fått tillåtelse av Ashiwarya att släppa in den som stod utanför. In hade det kommit en tjänsteman med bister uppsyn och rak rygg. I händerna hade han haft en skriftrulle med ett meddelande från drottningen av Söder.
”Hennes majestät drottning Kehlani av Garundia begär deltagande av hennes majestät prinsessan Ashiwarya av Garundia och Hertiginnan Kapten Leela Nayar vid festligheterna under Garudi Janmadin, sju dagar från nu. Begäran går inte att motsäga och prinsessan förväntas infinna sig vid drottningens sida vid öppnandet av högtiden.”
Ashiwarya hade rest sig från sin plats i fönstret och kommit fram till dubbeldörrarna där tjänstemannen och Leela stod. Hon hade sin känslokalla stenmask över ansiktet och tycktes ovanligt bitter i Leelas ögon.
”Meddela min moster att jag inte tänker närvara vid festligheterna under Garudi Janmadin och att nästa gång hon har något att säga till mig kan komma till mina gemak personligen.”
För ett ögonblick såg tjänstemannen en aning chockad ut över prinsessans bestämda oförskämdhet mot drottningens tydliga begäran men han samlade sig snabbt och sade:
”Begäran kan inte motsägas.”
Prinsessan stod tyst ett litet tag, fortfarande med stenmasken och en vass kyla i sitt ansikte.
”Om ni inte tänker framföra mitt meddelande till drottningen kommer hon istället att märka det under-” men längre hann inte Ashiwarya innan Leela avbröt henne.
”Både prinsessan Ashiwarya och Hertiginnan Kapten Leela Nayar kommer att närvara under festligheterna, tack för att ni framförde drottningens begäran, ge hennes majestät mina varmaste hälsningar.”
Tjänstemannen nickade och bugade sig mot Leela innan han vände om och lämnade gemaket igen. Då dubbeldörrarna stängts bakom honom vände sig prinsessan mot Leela med ett ansiktsuttryck liknat vid ett åskmoln på väg att släppa sina första mullrar.
”Hur vågar du göra något sådant?” Leela vände sig med ett nonchalant ansiktsuttryck mot prinsessan när denna talade, ”vem tror du att du är att svara i mitt ställe!?”
Leela suckade.
”Varför vill du inte delta i festligheterna om en vecka?” frågade hon utan att bry sig det minsta om prinsessans fråga eller sinnesstämning.
Prinsessan skakade på huvudet.
”Du undvek min fråga.”
”Du undvek min.”
De två flickorna stod tysta en kort stund och höll varandras blick. Ashiwarya, uppenbarligen sur som ättika, och Leela, inte det minsta bekymrad utan enbart angelägen att få svar på sin fråga.
”Varför vill du inte delta i festligheterna om en vecka?”
Ash fortsatte att tiga en kort stund innan hon suckade irriterat och vände sig om.
”Det angår inte dig.” snäste prinsessan samtidigt som hon började gå bort från Leela i riktning mot dörröppningen in till ett annat av sina rum. Men Leela gav sig inte.
”Jo det gör det visst.” sade hon och började gå efter Ashiwarya, ”min uppgift är att skydda dig från allt, om någonting inte står rätt till är det min skyldighet att ordna upp det. Så säg mig Ash, varför vill du inte gå på festen om en vecka?”
Ashiwarya fortsatte att gå utan att svara. Leela följde efter och fortsatte att trycka på med sina frågor.
”Varför vill du inte gå på festen?” frågade hon, ”och när vi ändå talar om det, varför vill du aldrig gå på några fester?”
Ashiwarya svarade inte.
”Du älskar ju att dansa och du älskar musik så varför undviker fester där man dansar och sjunger extra mycket?” Ash fortsatte att tiga med ryggen mot Leela, ”Jag vet varför.”
Leela stannade upp och lika så hade Ashiwarya gjort.
”Du är rädd.” prinsessan var tyst, ”du är rädd för människor, du vill inte gå på några fester för att du är rädd för deras blickar och viskningar bakom din rygg. Du avskyr det, du avskyr när de viskar om dig, när de stirrar eller blänger på dig, jag vet det. Jag har sett det på dig, jag ser hur du beter dig runt dem när vi går förbi i korridorerna eller när de kommer till dina gemak. Jag-”
”Ut härifrån.” prinsessans röst var hård och kall som is, ”ut härifrån nu.”
”Nej.” Leela skakade på huvudet trots att prinsessan fortfarande stod vänd bort från henne, ”jag vägrar.”
”Det är en order.” Leela hade aldrig hört prinsessans vackra röst låta så mörk förut, ”Ut härifrån.”
Leela tog tre steg framåt, grep tag om prinsessans underarm, ryckte till i den så att prinsessan hastigt snurrade runt och vändes mot henne. Ashiwarya kunde inte göra någonting för att stoppa det hela och hennes lilla kropp slog därför i Leelas utan att det gick att hejda. Men Leela var snabb med en arm om prinsessans midja och stark nog för att hindra henne från att falla. Hon höll prinsessan i ett stadigt grepp tryckt mot sig och så nära varandras ansikten att de båda kunde känna den andras andetag. Prinsessan hade blivit så överraskad att hon inte kunde dölja sin sinnesstämning. Hon såg chockat upp på Leela, hennes ögon var tårade och en rädsla var uppenbar i hela hennes ansikte. Hennes andetag skälvde och hon både smälte och frös fast i Leelas armar. Leela däremot stod bergfast med ett bestämt men samtidigt mjukt uttryck i sitt ansikte. De båda var tysta ett par sekunder, stirrandes in i den andras ögon, innan Leela tog till orda.
”Låt dem inte styra över dig.” sade hon, ”bry dig inte om deras blickar eller viskningar, strunta i dem. De känner inte dig, de vet inte vem du är.”
Prinsessan svarade inte, hon stirrade på Leela, hela hennes kropp hade börjat skaka lätt och hon var uppenbarligen oförmögen att dölja sina känslor. Leela släppte prinsessans underarm och strök bort en mörk hårslinga ur hennes ansikte som lossnat från den strama håruppsättningen då hon ryckt henne till sig. Men därefter placerade hon inte handen tillbaka på prinsessans arm. Istället, när hon strukit hårslingan bakom prinsessans öra, drog hon försiktigt sin tumme över Ashiwaryas panna och lät handen stanna på hennes kind. Det var något hon länge velat göra. Prinsessans hud var så len och mjuk och hennes ansikte så vackert. Särskilt just i stunden när hennes verkliga känslor var synliga. Ashiwarya svalde men fortsatte att vara stilla hela tiden Leela rörde vid henne.
”Du behöver inte vara rädd.” sade Leela, fortfarande med sin hand på prinsessans kind, ”jag beskyddar dig. Vad de än gör så kommer de aldrig åt dig. Jag har svurit på det vid mitt liv, mitt blod, min heder och nu allt vad mitt väsen består av, jag kommer aldrig att låta någon skada dig något mer. Det lovar jag dig.”
Prinsessan fortsatte att vara tyst en kort stund innan hon viskade ett endaste ord.
”Lovar?”
Det fanns inte ett uns av tvivel i Leelas röst då hon svarade prinsessan. Det här löftet vägde utan tvekan tyngre än det hon givit till kungen och drottningen.
”Lovar.”

Arya 35 år
Sju dagar hade gått sedan Arya tagit emot drottningens begäran och Leela svurit på allt att beskydda henne. Fortfarande var det svårt för Arya att smälta det som hänt. Hon hade många gånger misshandlats och blivit utsatt för diverse överfall, hon var så van vid sådant att mordförsök blivit en vardag för henne. Men närhet, varm, välvillig närhet var Arya inte överhuvudtaget van vid. Att vara så nära någon som hon varit Leela en vecka tidigare hade hon aldrig varit förut. Kanske när hon var liten och fortfarande omfamnades av sin mor, far eller moster, men aldrig sedan hon fyllt 20. I 15 år hade hon gått ensam utan nära, välvillig, fysisk närhet från en annan människa. Egentligen hade hon aldrig tänkt så mycket på det förut, oftast var det hon själv som stött bort alla försök till fysisk kontakt från andra människor. Men nu hade det varit omöjligt att stöta bort den, hon hade inte kunnat göra någonting för att hindra Leela från att göra det hon gjort. Men faktum var, Arya hade tyckt om det. Så fort livvakten släppt henne och vänt sig om hade Arya önskat att hon stannat kvar längre. Att Leela fortsatt stryka hennes ansikte med tummen och hållit om hennes midja med sina starka armar. Det skrämde Arya, att hon suktade så efter en annan människas beröring. Hon borde inte ha velat att Leela skulle hålla om henne, hon borde stött henne ifrån sig, slitit sig loss och hållit sig på avstånd från den andra flickan. Men det hade hon inte gjort och ärligt talat skulle det aldrig ha gått. För hur mycket Arya än hatade det, hatade sig själv för det, hade Leelas närhet och löfte gjort något inom henne hon aldrig upplevt förut. Vad exakt som hänt visste hon inte, men det hade värmt henne, inget tvivel om saken.

Efter händelsen hade Leela försvunnit ett par dagar. Var hon begett sig hade Arya ingen aning om. Hon hade nästan börjat tro att livvakten aldrig skulle komma tillbaka när hon uppenbarat sig i dubbeldörrarna in till Aryas gemak igen. Arya hade inte kunnat hejda sin impuls att rusa fram till henne då hon kom in i gemaket. När dörrarna stängts bakom Leela hade Arya precis hunnit stanna upp en meter ifrån henne.
”Var har du varit?” frågade hon och såg på Leela, återigen oförmögen att dölja sina känslor. Leela hade tagit två steg framåt och omfamnat Arya igen utan att tveka. Arya hade inte kramat henne tillbaka eller rört sig överhuvudtaget. Men Leela hade inte verkat bry sig om det.
”Förlåt mig, jag var tvungen att ordna upp något bara.” var allt hon sagt och sedan dragit sig tillbaka och synat Arya med ett litet leende. Arya hade inte lett tillbaka.

När dagen då festen skulle äga rum kom var Arya tillsammans med Leela i sina gemak igen. Leela hade tagit med sig festkläder, smycken och lite annat hem ifrån sig och då det började närma sig kväll hade de gjort sig i ordning tillsammans.

Arya stod framför spegeln i sitt stora, privata badrum och vred på sig framför spegel. Det kändes märkligt att göra sig fin tillsammans med någon annan, särskilt inför en fest. Arya var osäker på när hon senast gått på någon större tillställning förut.
”Jag vet inte om jag är så säker på detta....” sade Arya och vred på sig för att syna ryggen på sin klädsel. Utstyrseln hon hade på sig var en topp med djup urringning och öppen rygg och en lång kjol med hög slits så att ena benet var synligt en bra bit upp på låret. Kanske inte den mest passande klädseln för en prinsessa, men Arya hade alltid klätt sig som hon ville, oavsett vad.
”Säker på vadå?” frågade Leela och ställde sig bredvid Arya i spegeln. Leela var klädd i en precis lika bar klänning som Arya, enda skillnaden var att på hennes kjol var att båda benen var synliga och hennes kläder hade en annan färg. Aryas utstyrsel var mörkblå med gyllene detaljer och klirrande smycken medan Leelas var klarröd med silvriga detaljer och smycken. Dessutom, tyckte Arya, att Leela hade en mycket mer passande kropp för kläderna än vad hon själv hade. Leela hade perfekta kurvor och fantastisk hy över hela kroppen, hon såg fantastisk ut i de avslöjande kläderna hon bar. Medan Arya, som inte var fullt så kurvig - men fortfarande kurvig för sin lilla kropp - och vars hud var ärrad på många ställen efter gamla överfall, inte alls kände sig så vacker som flickan bredvid. Flickan - de var nästan kvinnor båda två, fast ännu inte riktigt.
”Säker på detta. Festen, att gå dit. Jag är inte säker på att det är någon bra idé.”
”Varför inte?”
Arya suckade. Hon ville inte egentligen helt avslöja varför hon inte ville gå. Arya såg ner på sitt bara, ärrade ben. Märkena var många, men ändå hade hon nu inte alls så många som de en gång varit. Då Arya precis fyllt 22 år hade hon haft mycket mer, men blivit utknuffad för en hög klippa, fallit och skadat höften otroligt illa. Hon hade repat sig någorlunda ifrån fallet men aldrig blivit riktigt bra igen. Under tre års tid hade hon varit halt och nästan helt undvikit att lämna sina kammare då hon inte stått ut med folks äcklade blickar efter henne. Drottningen hade gjort allt i sin makt för att helt återställa sin systerdotter. Via många om och men hade hon lyckats få helare från Väst att besöka Söder och med hjälp av sin Bruna magi hade de lyckats återställa 25 åriga Arya till perfekt skick igen. Då hade både höftskadan och alla hennes ärr försvunnit, men det hade hunnit gå 15 år sedan dess och Arya hade varit med om många fler överfall som givit henne nya ärr. Hon vände sig bort från spegeln igen. Hon ville inte se på sig själv något mer, en mindre ville hon att någon annan skulle göra det. Se på henne med avsky och förakt. Med hat och illvilja i blicken. Hon var rädd att hennes närvaro vid festen åter skulle trigga någon att försöka överfalla henne igen. Det hade gått ett tag sedan sist, Arya hade inte uppträtt offentligt eller gått utanför palatsområdet på ett tag. Rädslan för att någon skulle se henne vid kungen och drottningens sida och fyllas av vrede nog för att attackera var stor. Det skulle i sin tur leda till att hela festen, den stora, heliga, traditionella högtiden i Söder skulle kaotiskt förstöras och det skulle vara Aryas fel. Leela tycktes dock ha en annan åsikt om saken.
”Nu gör du det igen.” sade hon till Arya som stannade upp mitt i en rörelse och vände sig mot livvakten.
”Vadå?” frågade hon.
”Du låter dem styra över dig. Sluta upp med det.”
Arya hade återigen svårt att dölja sina känslor för Leela, det hade blivit mycket svårare sedan händelsen en vecka tidigare. Förvåningen syntes i hennes ögon även om hon gjorde sitt bästa för att dölja den.
”Hur-”
”Jag bara vet det.” sade Leela och suckade, ”men jag menar det, vad i helvete spelar det för roll? Varför bryr du dig om vad dem tänker om dig, de kommer inte att tycka bättre om dig i vilket fall som helst.”
Arya stirrade på Leela, hon visste inte vad hon skulle svara.
”Ash, gör som jag säger, gå på festen, släpp ut ditt hår och skit i vad folk kommer tycka och tänka. Det spelar ingen roll! Visa dem att du inte bryr dig! Visa hur stark du är i jämförelse med dem!”
Arya suckade igen. Oavsett om hon brydde sig eller inte så skulle den heliga festen kunna bli förstörd på grund av henne.
”Ash, snälla, du kan gå dit och vara lugn som en tigerunge, ingen kommer att röra dig.”
”Hur vet du det?”
”Därför att jag är där. Med dig.”
Det låg mycket mer i Leelas ord än vad man skulle kunna tro. Efter att hon åtagit sig och klarat av självmords uppdraget att mörda Hertig Chaudhri hade hennes status som krigare i Söder ökat kraftigt. Få människor var dumma nog att försöka strida mot henne.
Arya suckade igen.
”Okej.”

Erik - hyddan i Öst:
Erik log, lite uppgivet, medan han skakade på sitt huvud.
"Kan du inte bara acceptera att vi vill hjälpa dig?" frågar han med mjuk röst och sätter fingrarna under hennes haka för att luta hennes huvud långsamt uppåt, "och just nu behöver du det. Jag behöver det om inte annat." det sista sade han med eftertryck medan han synade hennes skador. Erik ville inte se Arya sådan, och definitivt inte se henne i sådan smärta som hon just då var. Det gjorde ont i honom. Mer ont än att själv vara i fysisk smärta. Det var liksom på ett annat plan, en helt annan känsla.
"Vi äter allesammans och sedan tar du emot vår hjälp, skatt." Han kysste hennes panna sekunden efter att han kallat henne för sin skatt och släppte sedan hennes haka och ställde sig upp. Han drog av sig skjortan som var smutsig och slängde den på sängkanten. Han skulle be Freja hämta hans andra skjorta så fort hon kom tillbaka.

Arya - Hyddan i Öst
Arya suckade. Hon tänkte inte ge sig med att vägra bli helad av Letoyanerna men det var inte lönt att fortsätta säga emot Erik just i det tillfället. Istället var hon tyst medan han talade, kysste henne och reste sig från sängen. Hon såg i tystnad på medan han drog av sig sin tröja och då hans bleka hud uppenbarade sig såg hon åt ett annat håll. Men ganska snart vandrade hennes blick tillbaka till honom igen samtidigt som hon tänkte på vad han hade kallat henne. Skatt, var vad han hade sagt med hennes haka i sin hand. Skatt. Ett litet leende spred sig över Aryas ansikte. Det var första gången Erik hade kallat henne för något annat än Arya och hon tyckte om det, mycket. Hennes blick gled över hans muskulösa mage, armar och ansikte. Han hade sagt att han tyckte att hon var vacker, hon hade inte talat om för honom hur oerhört dragen hon var till hans yttre. Men det gjorde hon inte nu heller, utan nästan viskade istället:
”Håll om mig.” samtidigt som deras ögon mötes.

Erik - hyddan i Öst:
Erik såg in i Aryas mörka ögon. Han älskade de ögonen. Utan ett ljud öppnade han sina armar och omfamnade henne, dock valde han att inte sätta sig ner så hennes huvud hamnade i höjd med linningen av hans byxor och hans bastanta näver placerades över hennes nätta skuldror.
"Freja kommer snart med mat," sade han sansat och strök hennes vänstra skuldra med sin tumme, "vi borde klä på oss." avslutade han meningen med trots att han egentligen ville krama henne, hålla om henne, älska med henne. Men det kunde han inte. Samtidigt som han önskade alla dessa saker så kände han en skam över att han inte själv hade kraft nog att hela Arya, ta hand om henne och ge henne den styrka hon behövde för att läka sina fysiska sår och må bra igen. En svag man, det är vad jag är... Hans tankar var ihåliga men ändå påfrestande. Att han på insidan kände en våg av kvävande frustration över sig själv var något han dolde med all ansträngning som krävdes. Han var för klev för att hela Arya, men han skulle inte låta henne se hur skamsen han var över det hela.

Arya - Hyddan i Öst
Torts att det gjorde ont sprack hela Aryas ansikte upp i ett leende då Erik öppnade sina armar och kom emot henne. När han slog armarna om hennes lilla kropp lutade hon sig framåt mot hans mage och blundade. Trots att hela kroppen smärtade höll hon sig stilla i samma ställning i sin prins armar och lyssnade till hans andetag. Det här var definitivt det bästa hon visste. Eriks närhet värmde henne på alla möjliga sätt och strykningarna över hennes skuldror skulle fått henne att spinna om hon varit ett kattdjur.

”Freja kommer snart med mat, vi borde klä på oss.”
Arya öppnade ögonen halvt med rynkad panna. Klä på sig... Men hon hade ju inga-
”Jag har inga kläder.” sade Arya utan att dra sig tillbaka från Eriks famn, ”Priyanka slet sönder dem i skogen.”

Erik - Hyddan i Öst:
Erik tittade ner på henne, han hade totalt glömt av det faktum att Arya faktiskt inte hade kvar några kläder. Han kliade sig lite i nacken medan han tittade ner på henne. Hon såg så liten och skör ut där hon satt på sängkanten med manteln omkring sig och hennes axlar var lite lätt slokade under tygets vikt. Erik sträcker sig efter den något dammiga skjortan han tidigare burit och räcker över den till henne.
"Den är lite dammig men den täcker dig bättre än manteln." Erik synar den lilla glipan mellan de två sidorna av tyget som precis möts där hennes byst börjar. Nog för att Arya var den vackraste varelse han någonsin skådat, men han ville trots allt att ingen annan skulle få beskåda riktigt så mycket som han hade privilegiet att göra.
"Vi får ordna kläder åt dig sedan." sade han med ett lätt leende och kysste hennes panna igen. Han kunde inte riktigt få nog av den handlingen, hennes hud mot hans läppar. Men i samma stund knackade det på väggen igen.
"Vänta lite!" ropade Erik och tittade menande på Arya och skjortan han räckte henne.

Arya - Hyddan i Öst
Arya sträckte ut sin minst skadade hand och tog emot skjortan av Erik. Hon hade inget emot att bära Eriks kläder, tvärt om blev hon glad när han lånade ut sin tröja till henne. Det svåra var bara att få den på sig. Hon släppte skjortan i sitt knä och använde sin friskaste hand till att försiktigt ta av sig manteln. När det tunga tyget föll av henne blottades de blodiga såren hon hade över hela överkroppen. Arya hade inte tänkt på det, men när armarna blottades syntes också orden Priyanka ristat in i hennes armar. Demon och mördare, var innan hon fått på sig Eriks tröja ordentligt, fullt synliga utan att Arya märkte det.

Försiktigt, försiktigt, trädde Arya på sig Eriks skjorta, först den mest skadade armen med hjälp av den hela och sedan den minst skadade med stor möda. När hon fått på sig tröjan räckte den henne hela vägen ner till knäna.
”Tack.” sade Arya och såg upp på Erik.