Konsten att ta sig ut ur garderoben - Scorbus

Håller med Jade Potter om att Max verkligen utvecklats positivt och nu verkar även Harry bli mer och mer nice:

"Tack själv, Scorpius. För allt du gjort för honom. Du anar nog inte vad det betyder för mig." Harry pausade och sneglade på Max' mage. "Men så småningom kommer ni alla förstå hur det känns."

Tolkar det som att Harry försöker uttrycka hur mycket man älskar sitt barn. Hoppas han agerar därefter i fortsättningen.

"Det är en minneskula", rättade Scorpius. "Rätt smidig faktiskt. Allt du ska behöva göra är att titta på den medan du tänker koncentrerat på ett på ett minne, som sedan visas upp i kulan."
Albus tittade på sin pojkvän och log.
"Tack så mycket", sa han. "Då kan jag se tillbaka på våra stunder vi spenderat tillsammans."

Sååå genuint fint och vackert Scorbus-moment! ♥

Kapitel 54 - Albus

Albus satt i fåtöljen bredvid sin sjukhussäng och studerade sin minneskula, som han inte riktigt hade lyckats få igång. Den visade bara samma ljusblå nyans som rörde sig lite, men inget minne hade dykt upp.

Han hörde någon knacka på dörren. Måste vara pappa, tänkte han då hans mamma aldrig brukade knacka. Trots att de hade pratat och blivit sams hade Albus fortfarande svårt att släppa allt som varit.
"Kom in", sa han tröttsamt.
När dörren öppnades var det inte hans pappa. Det var professor Predington, till Albus förvåning.
"Predington?" sa han.
"Hej Albus", sa hon med ett leende. "Tänkte bara se hur det är med dig."
Hon tog en stol och satte sig mittemot honom.
"Jag har mått sämre och jag lever ännu", beskrev Albus sig själv. "Och jag vet att jag ligger långt efter i skolarbetet."
"Det tar vi när du kommer tillbaka. Låt oss fokusera på dig nu."
Albus satt tyst och visste inte vad han skulle säga.
"Jag hörde att du ska flytta hem till Scorpius", fortsatte Predington.
"Jo", sa Albus och log. "Det har underlättat en del för mig."
"Jag förstår det. Klart du vill bo ihop med din nya familj."
"Det är otroligt hur tiden har gått fort. Om mindre än ett halvår blir jag pappa. Det känns så overkligt."
Predington log.
"Jag har alltid velat ha barn själv. Men tyvärr har det inte lyckats bli några", sa hon.
"Inte?" sa Albus bekymrat.
"Redan när jag var tjugo träffade jag en kille som jag trodde var mannen i mitt liv. Vi båda ville samma sak och vi försökte i över ett år. Men inget blev av. Han trodde det var något med mig. Att jag inte kunde bli gravid. Så han lämnade mig."
"Vilken skitstövel", sa Albus.
"Ja. Men senare så träffade jag en annan man. Efter bara en månad vi blev tillsammans så hände det. Vi började planera och diskutera barnnamn och hela vår framtid. Men sen tog alltihop en vändning. Vi var ute och åkte i hans nya bil och hade jättetrevligt. Men sen kom stormen. Det var mörkt och det spöregnade. Det gick inte att se vägen. Efter det kändes det som att en blixt slog till och allt blev svart. Jag vaknade upp här på st mungos. Jag hade klarat mig. Det var tyvärr bara jag som gjorde det. Att bearbeta den sorgen var en riktig kamp. Men sen bestämde jag mig för att klara mig på egen hand. Så jag inseminerade mig, med okänd donator. Det barnet skulle bara vara mitt. Hela graviditeten gick strålande. Fram tills förlossningen. Något gick snett så... barnet dog."
Albus tittade ner efter att ha försökt ta in vartenda ord.
"Fy vad hemskt", viskade han.
"Kan du tänka dig? Vissa blir ofrivilligt barnlösa medan många får gå igenom motsatsen", fortsatte Predington. "Just därför har jag alltid velat hjälpa ungdomar som går igenom det du och Max gör. Jag vill verkligen att ni ska veta det. Vad som än händer. Eller om något blir svårt. Så finns jag här. Jag ställer upp när det än behövs."
Albus tittade på henne och log. Första gången han såg Predington mer som en vän än sin lärare.
"Det betyder massor", sa han och hävde sig fram för en kram.
Predington kramade honom tillbaka, på samma sätt hans mamma alltid gjorde.
"Och förlåt för all auxilium jag snodde", fortsatte Albus efter att ha släppt taget om kramen. "Du vet... jag läste att det kunde ge dödliga resultat-"
"Det är helt okej, Albus" sa Predington. "Men gör absolut inte om det bara. Det säger jag för din skull."
"Säg inget om det till Scorpius bara. Jag vill inte ge honom mer att bekymra sig över."
"Som din mentor har jag tystnadsplikt, vet du."

Efter besöket var Albus ensam igen. Han återgick till att försöka få igång sin minneskula. Han stirrade koncentrerat på den. Han tänkte och tänkte på sina gamla minnen. Tillslut hände det. Kulan började lysa upp, och inuti syntes Scorpius. Det var från sommarlovet, innan det här skolåret, när Scorpius var hemma hos honom. Tänk att så mycket hade hänt sen dess.
Scorpius var ute i deras trädgård. Han skrattade och sprang.
"Försök att ta mig då!" retades han.
"Tror du inte jag kan?" hörde han sin egen röst.
Scorpius fortsatte springa, men Albus sprang fortare. Tillslut fick han honom. Han hade brottat ner Scorpius på marken och tittade ner på honom. Båda skrattade så mycket att de inte kunde få fram några ord. Skrattet tystnade och kulan visade Scorpius vackra ansikte. Han bara låg där helt tyst. Albus mindes den stunden väl. Hade han haft lite mer mod då hade han nog kysst honom redan då.
_________________________________________

Uppskatta min nya signatur!

Har nu läst dina tre kapitel och måste bara säga. WOW! Jättebra skrivet! Äntligen har Ginny börjat skrika på Harry. James och Lily är ju skitcoola! Paddington är det synd om men jag gillar henne jättemycket!

"Kan du tänka dig? Vissa blir ofrivilligt barnlösa medan många får gå igenom motsatsen", fortsatte Predington. "Just därför har jag alltid velat hjälpa ungdomar som går igenom det du och Max gör. Jag vill verkligen att ni ska veta det. Vad som än händer. Eller om något blir svårt. Så finns jag här. Jag ställer upp när det än behövs."

Predington är alla tiders, vilken mentor!

Skrattet tystnade och kulan visade Scorpius vackra ansikte. Han bara låg där helt tyst. Albus mindes den stunden väl. Hade han haft lite mer mod då hade han nog kysst honom redan då.

Älskar slutet! Hur det börjar med skrattande lek och sedan blir det ett tyst, vackert, laddat ögonblick.

Allt verkar nu vända till det bättre

Jättebra kapitel som vanligt! Predington är som vanligt jättebra och borde få ett pris. Men vi kan i alla fall applådera lite för henne =)

Skrattet tystnade och kulan visade Scorpius vackra ansikte. Han bara låg där helt tyst. Albus mindes den stunden väl. Hade han haft lite mer mod då hade han nog kysst honom redan då.

Älskar det hääär ♥ Hur det först är en rolig lek med skratt och sedan blir det tyst. Vackert. Ett laddat ögonblick liksom.

Nu verkar allt vända till det bättre och längtar till näsa kapitel!

Bara för att det är alla hjärtans dag idag


__________________________________________________

Kapitel 55 - Scorpius

Några veckor passerade och Albus var äntligen tillbaka på Hogwarts. Han hade mycket att jobba igen med förstås, speciellt när GET började närma sig. Som tur var hade Scorpius tagit sig friheten att hjälpa honom.

De sista veckorna svävade förbi som en vind och pojkarna hade just slutfört GET-provet. Nu hade de bara sommarlovet framför sig och Albus barn som var beräknad att komma den 25 augusti, exakt en vecka innan skolan börjar igen.

Scorpius hade just genomforskat biblioteket för att redan förbereda sig inför sitt sjätte år. När han kom in i sovsalen satt Albus i sin säng och slökollade i en av sina läroböcker. Han tittade upp på Scorpius och log.
"Hej", sa han. "Laddat på ditt sommarlån?"
Scorpius slog sig ner mittemot honom.
"Nja, jag har ju redan läst det mesta. Föresten tänkte jag mig lite omväxling den här sommaren."
Albus log och slog igen sin bok.
"Som vadå?" sa han.
Scorpius hävde sig fram och kysste honom.
"Vara med dig såklart."
"Det är helt otroligt att jag ska flytta hem till dig", sa Albus.
"Och sen ska du och jag skaffa oss ett eget hem."
De kysste varandra igen. Albus lade sina armar om Scorpius för att dra honom närmare intill sig. Men innan de hann ta ett steg längre blev Scorpius tvungen att avbryta.
"Just det, jag höll på att glömma en sak", sa han och rusade mot sin säng för att gräva i sin koffert. "Jag hade tänkt ge den till dig på din födelsedag men... jag tyckte den här dagen passade bättre."
"Varför då?" undrade Albus förvirrat.
Scorpius fiskade upp ett litet paket och höll det bakom ryggen.
"Vet du inte vad det är för dag idag?" frågade han.
"Söndag?"
"Mhm, men inte vilken söndag som helst." Scorpius räckte fram paketet åt Albus. "Grattis på farsdag!"
Albus flinade och tog emot paketet.
"Få mig inte att verka gammal", sa han och började öppna det försiktigt.
Scorpius satte sig bredvid honom, taggad på att få se hans reaktion. Inuti låg en liten mjukiselefant som Albus tittade fundersamt på.
"Han heter Elliott!" sa Scorpius. "Jag fick honom samma dag som jag föddes. Varenda natt sov jag med honom. Jag kunde inte klara mig utan han så... jag tänkte att din lilla kunde få ta hand om honom nu."
Albus tittade på Scorpius med ett leende och tårfyllda ögon.
"Tack Scorpius", sa han. "De blir nog riktigt bra vänner."
Med det kramade han om honom hårt. Det höll om varandra länge och Scorpius kunde känna hur Albus glädjetårar rann längs hans axel.
"Du är världens finaste, Scorp. Vet du det?"
"Du är värd det."
___________________________________________

Det råkar ju inte alls vara så att jag googlade när dom firar farsdag i England höhöhö

NEJ NEJ NEJ det här var seriöst det finaste och gulligaste!

Scorpius satte sig bredvid honom, taggad på att få se hans reaktion. Inuti låg en liten mjukiselefant som Albus tittade fundersamt på.
"Han heter Elliott!" sa Scorpius. "Jag fick honom samma dag som jag föddes. Varenda natt sov jag med honom. Jag kunde inte klara mig utan han så... jag tänkte att din lilla kunde få ta hand om honom nu."

Det är ju bara så himla fint. Och att det är på fars dag. Och alla hjärtans dag.

Älskar att han tittar fundersamt på den lilla mjukiselefanten. Innan sammanhanget är helt klart. Det är sådant som gör att det blir en bra text.

Denna fanfic äger ♥

Jösses! Jag behöver verkligen skriva en sång om Scorbus! Kan sedan skicka den till dig!

Kapitel 56 - Albus

Sommarlovet var äntligen här, och nästa dag skulle flyttan ske. Albus stod i sitt rum och packade sina lådor.
"Det här blir alltså din sista natt här i huset", hörde han sin pappa.
Albus vände sig om och fann honom vid dörröppningen.
"Jag kommer förstås hälsa på er här ibland. Men annars. Ja."
Harry gick långsamt in i rummet.
"Jag måste erkänna att jag har varit hemsk mot dig det här året", sa han.
"Det gör inget, pappa. Du har redan bett om ursäkt och jag godtar den."
"Det räcker inte för mig. Jag borde ha tagit det mer lugnt. Fokuserat mer på dig och inte blanda in dig i mitt förflutna. Jag ser ju på dig nu hur du har kämpat. Och jag tror på dig."
Albus tittade ner. Han visste inte riktigt vad han skulle säga.
"Ditt liv var komplicerat på ett annat sätt i min ålder. Är det det du försöker få fram?"
"Delvis, ja."
Albus gick fram till sin pappa. Han stod stilla ett tag. Tillslut gav han honom en kram.
"Och du menar inte det du sa?" sa han efter att ha dragit sig ifrån. "Att jag inte duger som son."
Harry lade sina händer på hans axlar.
"Du är en perfekt son. Bara lite annorlunda men det är bara bra. Du är unik, precis som dina syskon."

"Jag borde återgå till packningen", sa Albus efter en kort tystnad. "Kan vara bra att få det gjort."
Harry stannade kvar e stund. Albus insåg att han tittade fundersamt på Elliott.
"Jag fick den av Scorpius", förklarade han och plockade upp den. "Till lillen... eller lillan."
"Vilken kille du har", sa Harry med ett leende. "Han ser nog framemot det här lika mycket som du."
Albus satte sig ner på sängkanten.
"Det känns fortfarande overkligt", sa han.
"Hur tror du det känns för mig då?" sa Harry och satte sig bredvid honom. "Jag minns som om det vore igår som jag höll dig för första gången. Du var inte större än änden på en kvast. Och se på dig nu. Min bebis ska ha en bebis."
Albus flinade.
"Kanske på tiden att du skaffar dig grå utväxt. Gubbe."
"Hörru du", sa Harry och rufsade Albus i håret.

Det hördes en harklande röst och vid dörröppningen stod Lily med en låda.
"Stör jag?" sa hon.
"Nej då", sa Harry och reste sig upp. "Jag tänkte ändå gå och börja med maten."
Med det gav han sin dotter en klapp på axeln innan han lämnade rummet.
"Vad har du där?" sa Albus i syfte på lådan som Lily höll i.
"Jo..." Hon gick fram och ställde lådan på sängen. "Minns du dockorna vi brukade leka med?"
"Klart jag gör", flinade Albus. "Men jag trodde du hade kastat dem."
"Det sa jag bara för att jag var arg på dig. Men jag tänkte att du kunde få dem nu. Till din unge."
Albus distraherades av dockan som låg högst upp. Hans gamla favorit. Han plockade upp henne och tittade.
"Maybel", pep han. "Hon skulle bli trolldomsminister i våran värld."
"Nej, hon skulle bli tidernas största auror", flinade Lily.
Det var något de alltid bråkade om som barn.
"Tack syrran", sa Albus och kramade om Lily. "Än så länge lär nog jag och Scorpius leka med dessa."
"Jag trodde ni hade bra användning för andra leksaker", retades Lily.
"Din råtta", sa Albus och knuffade till henne. "Du ska inte ens veta sånt där."
"Jag är faktiskt fjorton", påpekade Lily.
"Ja ja. Men sex ska du inte ha förrän du är tjugofem. Minst."
"Hah! Ska du säga."
____________________________________________

Kände att jag behövde ett äkta syskonmoment mellan Albus och Lily, både hur deras barndom såg ut och den överbeskyddande storebror som Albus är

Jättebra kapitel, men det var väl inga nyheter cx Älskar när man bara skriver ett kapitel med samtal, särskilt om författaren får till karaktärerna bra - som du. Albus och Lilys syskonmoment var perfekt btw. Nu längtar jag efter mer ♥